Yearly Archives: 2023

Den kritiska rasteorin grundades 1989 under en konferens i Madison, Wisconsin. Richard Delgado, en av rörelsens förgrundsfigurer, beskrev deltagarna som “ett gäng marxister”. Mötet var organiserat av den svarta feministen Kimberlé Crenshaw. Det var Crenshaw som föreslog mötet att den nya rörelsen skulle anta namnet “kritisk rasteori”.
Crenshaw är numera en legend inom wokevänstern. Få akademiska artiklar har haft ett så enormt inflytande som Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color. Till och med Sveriges socialdemokratiska regering bekänner sig numera till den intersektionella ideologin.

Rötter i marxism och postmodernism

Att skapa kritiska teorier är enkelt. Man utgår ifrån en paradigmatisk, kritisk teori. Därefter skiftar man ut domäntermerna. Domäntermer är de begrepp som gör teorin specifik.
Gud är en domänterm i kristendomen. Man kan inte vara kristen och förneka Guds existens. Det omedvetna är en domänterm i psykoanalysen. Med andra ord: Man kan inte vara freudian och förneka det omedvetnas existens. Individ är en domänterm i liberal, politisk filosofi, tradition är en domänterm i konservativt, politiskt tänkande osv.
Den kritiska rasteorin betonar ras i stället för klass. Medan marxistisk kollektivism är en klasskollektivism, är den kritiska rasteorins kollektivism en raskollektivism. Marx’ emfas på klasskamp har ersatts med en emfas på raskamp. I stället för att kritisera mervärdesexploateringen av arbetarklassen, kritiserar kritiska rasteoretiker kulturell appropriering osv.

Kritisk rasteori är också påverkad av postmodern teori. Postmodern samhällskritik är ofta socialkonstruktivistisk. När feminister förnekar existensen av skillnader mellan män och kvinnor, argumenterar de ofta socialkonstruktivistiskt. Problemet med socialkonstruktivism är att den slår åt alla håll. Vad blir det egentligen kvar av feministisk kamp om det inte existerar kvinnor? Vad är det som säger att min upplevelse av förtryck inte är en social konstruktion?
Kimberlé Crenshaw insåg tidigt problemet och polemiserade mot vad hon kallade “vulgär konstruktivism”. Med “vulgär konstruktivism” avsåg hon en konstruktivism som underminerar kön och ras. Dessa begrepp måste behandlas som korresponderande med fysiska fakta, hävdade Crenshaw. Utan kön och ras, ingen identitetspolitik. Crenshaw argumenterade därför för en selektiv konstruktivism. Endast det som ifrågasätter och problematiserar kritisk rasteori ska kontextualiseras och behandlas som sociala konstruktioner.

En politisk religion

Kritisk rasteori är inte empirisk vetenskap. Inte heller är det en teori i strikt mening. När verklighet och logik inte stöder teorin, så mycket värre för verkligheten och logiken. Kritisk rasteori är, om vi får tro Lindsay, en politisk religion.
Den danske filosofen Sören Kirkegaard var övertygad om att Kants metafysikkritik i Die Kritik der reinen Vernunft är korrekt. Kant menade att vi förvisso kan bevisa att Gud måste existera, men vi kan också bevisa att han inte kan existera. Det rena förnuftet, förklarade Kant, producerar paradoxala resultat när det försöker förstå något som det inte kan förstå. Kants slutsats var att en rationell teologi är omöjlig.
Kirkegaard var djupt religiös, men accepterade Kants slutsats. Frågan hur kristna ska se på sin religion när den inte kan rättfärdigas rationellt var ett problem som orsakade Kirkegaard många sömnlösa nätter. Kirkegaards slutsats var att tro handlar om mod. Tro handlar om att våga språnget ut i en verklighet som är okänd. Vi tror inte för att vi vet, förklarade han, vi tror därför att vi har vågat språnget och vi vågade det därför att det skänkte mening åt livet.
Mening med livet kräver således ett korsfästande av förnuftet.

Som antirasist måste också du korsfästa ditt förnuft om du ska våga språnget ut i det okända. Du upptäcker då att syndafallet (kapitalismen) är en realitet, att det finns en ursynd (kolonialism, slaveri osv.) och horder av gudlösa (vita). Du upptäcker att ditt liv har mening (politisk kamp) och att det finns en himmel (raskommunism) och ett helvete (strukturell rasism). Du får lära dig att alla vita, för att undvika att hamna i det sistnämnda, måste göra det omöjliga: befria sig från synd (omedveten rasism) och sluta förtrycka icke-vita (medveten rasism).

Marxism och kritisk rasteori

Den kritiska rasteorin har sina rötter i marxism och postmodern teori. I denna artikel ska vi fokusera på det marxistiska arvet. Om Lindsay har rätt, är kritisk rasteori ju rasmarxism, inte raspostmodernism.

Både marxism och den kritisk rasteori är kollektivistiska teorier. I liberalismen består samhället av individer: Individen är den sociala atomen. Marxism och kritisk rasteori ersätter individen med kollektiv: klass och ras. I marxism och kritisk rasteori beskrivs människan som alienerad utanför det kollektiv som hon tillhör.

Marxism och kritisk rasteori har samma syn på kapitalismen: det är kapitalismen som är problemet. Marx menar att kapitalismen är problemet därför att systemet baseras på exploatering. Kritisk rasteori hävdar att kapitalismen är problemet därför att systemet baseras på rasism. Ibram X. Kendi eller Henry Rogers som han egentligen heter, skriver i How to Be an Anti-Racist:

To love capitalism is to end up loving racism. To love racism is to end up loving capitalism.

Marxism och kritisk rasteori är konfliktteorier. I marxismen utkämpas de centrala konflikterna mellan samhällets två huvudklasser: arbetarklass och borgarklass. I kritisk rasteori står samma strid mellan vita och icke-vita.

Dessa konflikter ses som oundvikliga och nödvändiga.

De är oundvikliga eftersom den ekonomiska exploateringen av arbetarklassen (marxism) och vitas exploatering av icke-vita (kritisk rasteori) är inbyggt i samhällsstrukturen. Med andra ord: kapitalismen kan inte vara annat än exploaterande och rasistisk. Det är dess defaultposition.
Exploatering och rasism ska således inte förstås i termer av individers avsikter och handlingar, utan i systemtermer.
Det är samhället som är boven i dramat, inte den enskilda individen. Ett samhälle utan borgarklass kan inte vara kapitalistiskt. Ett samhälle utan rasism kan inte heller det vara kapitalistiskt. Borgarklassen exploaterar arbetarklassen även om den inte förstår det. Vita exploaterar icke-vita även om de inte begriper det.
Det medför att det är omöjligt för arbetarklassen att förbättra sin ekonomiska position under kapitalismen. Inte heller kan etniska och andra minoriteter förbättra sina positioner under kapitalismen.
Robin DiAngelo, författare till White Fragility, har formulerat den kritiska rasteorins tankegång att det kapitalistiska samhället är strukturellt rasistiskt med följande ord: “The question is not ‘did racism take place?’ but ‘how did racism manifest in that situation?”.

Att samhället är strukturellt rasistiskt innebär att alla vita är rasister. Vita som försvarar det liberal-kapitalistiska samhället är rasister. Vita som säger att de inte är rasister, är rasister. Till och med vita antirasister är rasister. De är rasister som försöker kontrollera sina rasistiska impulser. DiAngelo menar att vita är potentiella rasister före födelsen:

… because even before i took my first breath as my mother carried me in pregnancy the forces of race were operating on on us. … Racist ideology is circulating 24/7, 365 and we all absorb it.

Konflikter är nödvändiga därför att marxism och kritisk rasteori är dialektiska teorier. I marxismen beskrivs alla förkommunistiska samhällen som kontradiktoriska. Processen mot kommunism är en process i vilken de olika motsättningarna syntetiseras och upphävs. Det är exakt det som konflikter handlar om: syntetisering av kontradiktioner.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför kritiska rasteoretiker är så aggressiva. Lenin lärde kommunister att den dialektiska processen mot kommunism kan accelereras genom att kontradiktioner synliggörs och konflikter utkämpas. Nationalsocialisten Joseph Goebbels menade samma sak när han under ett tal proklamerade “Totaler Krieg kürzester Krieg” (det totala kriget är den snabbaste vägen till fred). Anledningen till att kritiska rasteoretiker letar efter och finner rasism överallt är att de är otåliga och vill skynda på den dialektiska process som leder till det rasutopiska samhället.

Teorin att rasismen är strukturell har medfört att den kritiska rasteorin är extremt konspiratorisk och cynisk. Den är konspiratorisk därför att den hävdar att samhället påtvingar icke-vita värderingar och idéer som är vita. Kritiska rasteoretiker och deras allierade har producerat långa listor på så kallade “vita värderingar”. Resultatet är ofta bisarrt. Att vara autentiskt svart är, om vi får tro ett förslag, synonymt med att inte passa tider, inte acceptera goda argument och att vara en otrevlig och lat kollektivist. Kritisk rasteori är inte endast extremt konspiratorisk, den är också exceptionellt cynisk. Derrick Bell, som är en av den kritiska rasteorins två gudfäder, menade att vita endast hjälper svarta när det gagnar dem. I novellen The Space Traders beskriver han hur USA, för att kunna betala av sin statskuld, säljer sin svarta minoritet till rymdvarelser.
Kritisk rasteori är marxistisk teori och därför dialektisk och dialektisk teori betonar nödvändigheten av kvalitativa eller revolutionära förändringar. Både marxism och kritisk rasteori menar att kapitalismens problem inte kan lösas med reformer. Revolutioner är nödvändiga.

Revolution utan klasser?

Här uppstår emellertid ett problem. Marxismen tar proletariatets existens för givet. Dess existens är inte något som man anser att man måste bevisa. Arbetarklassen existerar. Det är dess klassmedvetande som ska väckas till liv. Kritiska rasteoretiker har inget till övers för arbetarklassen. Den är för vit.
Frågan är om en revolution är möjlig utan klasser?
Kritiska rasteoretiker vill skapa ett nytt proletariat. Det är skälet till att kritisk rasteori är identitetspolitisk. Det är individernas identiteter som ska kollektivisera dem, inte deras klasstillhörighet.
Nästa fråga således är: Vem ska skapa dessa grupper?
Svaret är: De ska skapas av universitetsprofessorer.
I den klassiska marxismen har kommunister och socialister till uppgift att organisera och egga arbetarklassen till kamp mot borgerligheten. I den kritiska rasteorin ska professorer skapa nya rasteoretiker av sina studenter. Undervisningen ska inpränta i minoritetsstudenter att de är “historiskt marginaliserade”. Historiskt marginaliserade grupper kommer alltid att vara marginaliserade eftersom det är omöjligt att ändra på historien. Undervisningen ska omvänt inpränta i vita studenter att de är “historiska marginaliserare”. Historiska marginaliserare kommer alltid att vara förtryckare eftersom det är omöjligt att ändra på historien.
Etniska och andra minoriteter ska lämna universiteten övertygade om att de lever i ett rasistiskt samhälle och att det är rätt att göra uppror. Vita studenter ska lämna universiteten övertygade om att det är deras moraliska plikt att delta i detta uppror.

Det marxistiska avantgardets uppgift är att främja klassmedvetenhet. Det raspolitiska avantgardets uppgift är att främja rasmedvetenhet.

Detta kräver ideologikritik. Marx kritiserade till exempel den borgerliga ekonomins homo economicus. Kritisk rasteori kritiserar vit överhöghet eller “White Supremacy”.

Ståndpunktsepistemologi

Kritisk rasteori förordar ståndpunktsepistemologi. Om en kvinna upplever sig som förtryckt av patriarkatet, kan du, om du är man, inte ifrågasätta hennes ‘levda erfarenhet’. Det gör dig till sexist. Om en icke-vit säger sig vara diskriminerad av vita, kan du, om du är vit, inte ifrågasätta påståendet. Att ifrågasätta en icke-vits erfarenheter är rasism.
Vad händer då om en person som tillhör en minoritet kritiserar teorin om strukturell rasism? En person som tillhör en etnisk minoritet och som hävdar att han eller hon inte är förtryckt, är, om vi får tro kritiska rasteoretiker, inautentisk. Alla vägar leder till samma destination: vit rasism.

Den rasutopiska framtiden

Marx och Engels summerade sin syn på vad kommunism är med två ord: “privategendomens upphävande”. Kritiska rasteoretiker fokuserar inte på klass. Även om de hatar kapitalismen har de andra prioriteringar. Den egendom som kritiska rasteoretiker vill avskaffa är vithet. Vithet är en slags borgerlig egendom. Den är koncentrerad till ett fåtal och den sägs avgöra privilegiefördelningen i samhället.

I klassisk marxism föregås kommunismen av proletariatets diktatur. Efter maktövertagandet inför arbetarklassen en revolutionär diktatur vars syfte är att skydda den nya arbetarstaten, krossa all opposition och röja vägen för kommunism. Kritisk rasteori vill ha en de kritiska rasteoretikernas revolutionära diktatur. Hos Marx är socialism och kommunism distinkta historiska stadier. I kritisk rasteori tenderar de att flyta samman.

En intressant skillnad mellan klassisk marxism och kritisk rasteori är att Marx aldrig trodde att människor är likadana. Det kommunistiska samhället ska, skriver han, vara organiserat i enlighet med principen “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Marx accepterade således att individer och grupper kan vara olika produktiva och ha olika behov, men i det kommunistiska samhället ger detta inte upphov till några sociala problem eftersom den privata egendomen är avskaffad.

Den kritiska rasteorin baseras på två antaganden.

För det första: Att människor är oskrivna blad. Alla människor är lika.
För det andra: Att skillnader mellan grupper därför endast kan förklaras med makt.

Om vi håller det i minnet, blir det lättare att förstå vad raskommunism innebär.

Det räcker alltså inte med att till exempel universitetsutbildningar är öppna för alla. Den kritiska rasteorin kräver att alla etniska och andra minoriteter ska lyckas lika väl på alla samhälleliga områden. Det faktum att så inte är fallet rättfärdigar, enligt kritiska rasteoretiker, en gigantisk expropriering och omfördelning av privat egendom. Detta kräver en maximalt stark stat.

Exproprieringspolitiken är tänkt att vara permanent. Marx hade naturligtvis rätt när han antog att människor är olika produktiva. Olika produktivitet ger emellertid upphov till skillnader, vilket är oacceptabelt i den rasutopiska staten. Därför måste restriktioner på människors ekonomiska friheter införas som ett komplement till expropriationer och omfördelning av privat egendom. Men den rasutopiska staten ska inte endast expropriera privat egendom och begränsa människors frihet, den ska också ha makt att övervaka och disciplinera lokala, statliga och privata aktörer.

Vilka är då de som ska utföra dessa övervakande och disciplinerande funktioner? I kommuniststater var socialism och kommunism inskrivet i grundlagen. Med andra ord: människor kunde endast rösta på kandidater som var godkända av kommunistpartiet. Att rösta emot kommunistpartiet var omöjligt i kommunistpartistater. Det fanns endast ett parti att rösta på. Under kommunismen var det staten som övervakade och disciplinerade medborgarna.

I den rasutopiska staten ska den övervakande och disciplinerande makten koncentreras till experter i kritisk rasteori. Dessa ska inte vara politiskt utnämnda. De ska ha makt på grund av sin överlägsna insikt. Om det kommunistiska avantgardet är ett politiskt avantgarde, är det raspolitiska avantgardet således ett vetandepolitiskt avantgarde. De sociala och samhälleliga konsekvenserna är desamma.

Kritisk rasteori är politisk extremism

Universitetsutbildningar ska ha till uppgift att förbereda unga människor för ett produktivt liv i samhället. Kritiska rasteoretiker har en helt annan målsättning. De ser inte som sin uppgift att utbilda människor. De vill radikalisera sina studenter, skapa ett rött garde som är övertygat om att det är dess moraliska plikt att destruera det samhälle som deras föräldrar har byggt upp. Lindsay kallar den kritiska rasteorin “rasmarxism”. Den kritiska rasteorin är, som vi har sett, en modifiering av klassisk marxism. Man har, menar Lindsay, skapat den kritiska rasteorin genom att skifta ut några domäntermer i marxismen. Resultatet är en rasistisk och extremt konspiratorisk världsbild.
Är Lindsays karakteristik av kritisk rasteori korrekt? Är kritisk rasteori rasmarxism? Det saknas ju inte alternativa klassifikationer. Detta är en fråga som vi ska återkomma till i en framtida artikel.