Yearly Archives: 2023

Den brittiske filosofen Roger Scrutons senaste bok, Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left (Bloomsbury, 2015) är en omarbetning av en bok som Scruton publicerade för 30 år sedan – Thinkers of the New Left. Eftersom det handlar om en innehållsdiger lunta, har redaktören bestämt sig för att dela upp recensionen i två delar.
I den första delen skall vi ge oss i kast med att karakterisera den nya vänstern. Vad utmärker detta abstrusa fenomen?

Den nya vänstern

Kommunismens fall förevisade inte endast socialismens diktatoriska karaktär, den exponerade också den utbredda fattigdomen i arbetarklassparadisen i öst. Högern hade haft rätt: det fanns ingen anledning att förvåna sig över att människor hade försökt att fly från de så kallade folkdemokratierna: kommuniststaterna var gråa, torftiga, sjaskiga och smutsiga.
För den nya vänstern var det kommunistiska förfallet emellertid ingen anledning till eftertanke och självkritik. Man fortsatte att beskriva sig som vänster och förnekade att man varit betuttad i realsocialismen. Man gav heller inte upp kampen mot den liberala demokratin. Istället gjorde man en förbluffande effektiv comeback på den politiska arenan.

Nytt och gammalt

Även om det finns likheter mellan den nya vänstern och den traditionella, marxistiska vänstern, skall de inte förväxlas med varandra. Det finns även signifikanta skillnader.
Den nya vänsterns argument var fortfarande formulerade inom ramen för ett samhällskritiskt perspektiv, men den klassiska marxismen med dess emfas på klasskamp var inte längre en inspirationskälla. Inte heller fokuserade den nya vänstern på arbetarklassens umbäranden. Det var kvinnor, immigranter, homosexuella, kriminella och andra marginaliserade grupper som skulle leda mänskligheten in i framtiden.
Det kommunistiska debaclet hade lärt den nya vänstern att den klassiska marxismen var falsk. Marx hade formulerat sin teori i kontrast till den samtida utopiska socialismen. Mot den utopiska socialismen ställde Marx sin socialistiska vetenskap. Marx var övertygad om att exploateringen av arbetarklassen, förr eller senare, skulle provocera fram en revolutionär situation. Han var också övertygad om att under socialismen skulle privategendomen försvinna och staten successivt vittra ner. Därigenom skulle också människan ges möjlighet att förverkliga sina potentialer.
Denna optimism var också förklaringen till bristen på politisk teori inom marxismen. Det borgerliga samhället behövde politisk teori för att kunna raffinera och rättfärdiga det borgerliga styret. Statens primära funktion ansågs nämligen vara att upprätthålla det bestående. Den var ett förtrycksinstrument. Därför behövs det ingen stat när socialismen väl har etablerat sig. Följaktligen behövs heller ingen politisk teori. Marx och hans efterföljare antog att eventuella problem skulle lösas per automatik. Ekonomin skulle blomstra trots att alla incitament att producera välstånd hade eliminerats. Människor skulle ha rättigheter som de endast kunnat drömma om under kapitalismen, trots att ingen stat existerade som kunde upprätthålla dessa.
Den nya vänstern förstod att detta var snudd på bondkomik, men istället för att vidgå problemet gav man sig i kast med att försöka urskulda realsocialismens brott genom att skriva om dess historia. Det är inte endast nazismen som har en revisionistisk historieskrivning. Ambitionen att förfalska historien för politiska syften är minst lika levande inom vänstern. På samma sätt som historierevisionister har försökt rädda nazismens heder genom att skylla på allierade bombräder, hävdar apologeter för kommunismen att de som dog under Lenins och Stalins respektive styre, föll offer för imperialismen.
Vänstern hade emellertid inte endast förändrats genom att degradera klasskampens och arbetarklassens roll och betydelse. Den klassiska marxismen hade betonat frihet från politiskt förtryck och ekonomisk exploatering. Den nya vänstern hade mer radikala ambitioner. Dess mål var total emancipation från det borgerliga samhällets institutioner, sedvänjor och konventioner. Det som konservativa såg som normal social ordning, dvs. familj, skola, rättsstat och nation, blev i vänsterperspektivet dominansstrukturer som måste krossas för frihetens skull.
Att dess målsättningar ofta var inkompatibla med varandra, bekymrade inte den nya vänstern. Problemet är ju att om man ger människor frihet att bestämma över sina liv, kommer olika individer att fatta olika beslut och slutresultatet kommer att bli nya ojämlikheter. Den nya vänstern diskuterade aldrig de dilemman som den nya doktrinen gav upphov till, den nöjde sig med att mobilisera hatet mot det bestående. Trots dessa tillkortakommanden har den nya vänstern varit mycket framgångsrik med att skapa historiska myter enligt vilka kapitalismen är ansvarig för allt elände i världen. Man har också förmått upprätta ett monopol på moralisk dygd. Det är alltid högern som måste bevisa sin oskuld.

Nyspråk

Språket är viktigt därför att det hjälper oss att orientera oss i världen. Kommunister har också alltid kämpat för språklig dominans. Scruton använder ordet “Nyspråk” för att beskriva nyvänsterns begreppsapparat. Begreppet härrör från George Orwells bok 1984. I boken beskriver Orwell hur det totalitära Oceanien försöker kontrollera medborgarna medelst indoktrinering i ett för systemets vidmakthållande speciellt avpassat språk.
Kort uttryckt innebär nyspråket att vardagsspråket ersätts med så kallade teoretiska begrepp. Kommunister ersatte den korrekta beteckningen “enpartidiktatur” med nyspråksformuleringen “demokratisk centralism”. Diskriminering är i vårt land en förolämpning mot mänskligheten, utom när den praktiseras av kommun och stat. Då är den snarare en förtjänst. Nazismen kallas “höger”, trots att det tyska nazistpartiet faktiskt var vänster och hette “Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet”. Människor som vistas illegalt i landet, kallas inte det som de borde kallas, dvs. “illegala immigranter”. Istället kallas de “papperslösa”. Listan kan göras nästan hur lång som helst.
Ett annat kännetecken på nyvänsterns argumentation är avsaknaden av människor. Verkliga människor ersätts av abstraktioner av olika slag, däribland maktförhållanden och grupper. Det abstrakta språket har spelat samma roll för den nya vänstern som det gjorde för nazismen. Dess mål är att utgallra konkreta individer. Det är lättare att överväga likvidering eller diskriminering av abstraktioner än att göra samma sak med människor av kött och blod.

En evig kamp

Utmärkande för nyvänsterns världsbild är att den beskriver en värld av ständig kamp. Det är en ideologi för människor på jakt efter ideligen nya fiender. Vänstern startade med att försöka mobilisera arbetarklassen mot kapitalisterna, vår tids feminister har breddat fiendekategorin till att omfatta åtminstone halva mänskligheten. Svenska feminister har löpt linan ut och introducerat begreppet “könsförrädare”. För dem inkluderar kategorin “fiender” även kvinnor som har en traditionell relation med en man.

Framgångsrik comeback

Vänsterns återkomst är förunderlig av flera skäl. Ett skäl är naturligtvis dess envetna försvar av diktaturer världen över. Ett annat skäl är dess bisarra världsbild och paranoida syn på samhället.
Likväl är det sant att vänstern har förmått att omorganisera sig och återta gamla positioner. Det är framför allt i utbildningssystemet och media som den har lyckats att kasta ankar. Skolväsende och media är naturligtvis inte hela samhället och man skall inte överdriva dess inflytande, men faktum kvarstår: vänstern har inte gett upp striden.
I nästa artikel skall vi bekanta oss med några av den nya vänsterns frontfigurer. Vi skall också kika lite närmare på Scrutons förklaring till nyvänsterns framgångar.