Monthly Archives: August 2023

Stanforduniversitetet är ett av USA:s så kallade toppuniversitet. Det innebär att man måste ha bra betyg för att säkra sig en plats. Man måste också ha gott pengar. Det är dyrt att studera på Stanford. Stanford är emellertid inte endast ett elituniversitet, det är också en institution som kontrolleras av wokevänstern. Nyligen sjösatte Stanford ett nytt projekt i syfte att bidra till en inklusiv värld: The Elimination of Harmful Language Initiative.

Först lite kontext.

Stanforduniversitetet. Källa: Pixabay/t_watanabe.

Vardagsspråket och den sociala ordningen

Vi människor är sociala varelser. Vårt öde är att leva tillsammans. Det ger periodvis upphov till friktioner, ibland till konflikter. Det är inget som vi ska förvåna oss över. Vi är individer och som sådana har vi ofta olika prioriteringar och behov.
Det märkliga är att det, på det hela taget, fungerar bra. Hur är det möjligt?
Svaret är att vi är duktiga på att koordinera våra handlingar. Genom att samordna våra aktiviteter undviker vi inte endast onödiga handlingskrockar, vi kan göra saker tillsammans.

Utan handlingskoordinering skulle vi alltså vi inte kunna leva ihop.
Här har vi stor hjälp av vardagsspråk och sunt förnuft. Vardagsspråket hjälper oss att förhandla. Det sunda förnuftet håller oss fokuserade på specifika problem. Ur detta parlamenterande föds den sociala ordningen. Den sociala ordningen är således en spontan ordning. Den är inte produkten av en plan, den härrör från våra försök att leva tillsammans i en komplex och ständigt föränderlig värld.
Om vi håller detta i minnet, blir det enklare att förstå varför socialister alltid har slagits om språket. Socialister vill kullkasta det bestående. Målet är revolution. Socialister har föga nytta av vardagsspråket därför att det är konsensusorienterat. De behöver ett konfliktorienterat språk, ett dialektiskt språk.

Ett revolutionärt språk

Marx var influerad av Hegel. Hegel var övertygad om att verkligheten är en process, att det är en process som alltid rör sig framåt, aldrig bakåt, att dess motor är kontradiktioner, och att dess slutmål är en syntes i vilken alla kontradiktioner har försonats.

Om vi får tro Hegel är kontradiktioner alltså inte endast hos teorier. Verkligheten är kontradiktorisk. Verkligheten beskrivs av Hegel som en kontradiktorisk enhet av motsatser. Detta är en anledning till att många filosofer har avfärdat Hegels filosofi som nonsens. Enligt logikens motsägelselag kan ett ting inte vara både A och icke-A. Om verkligheten vore kontradiktorisk, skulle vi inte kunna förstå den. Den skulle sakna rationell struktur. Hegel menar emellertid att vi kan lösa detta problem med en ny typ av logik, en dialektisk logik, en logik som accepterar kontradiktioner.

Marx var imponerad av den dialektiska logiken, men han var också kritisk till Hegels filosofi. Hegel var idealist, Marx var materialist. När Hegel använde ordet “verklighet” syftade han inte på en materiell verklighet. För Hegel var verkligheten en idé i utveckling. Marx accepterade alltså dialektiken, men inte i dess idealistiska utformning. Hos Marx antar Hegels kontradiktioner formen av empiriska konflikter.

Marx börjar således med att hävda att verkligheten är kontradiktorisk.
Därefter ger han sig i kast med att specificera idén.
Han delar först in människor i olika klasser. De två viktigaste klasserna är arbetare och kapitalister. Efter det tillskriver han klasserna oförenliga intressen. Konflikten mellan arbete och kapital sägs sedan vara samhällets grundmotsättning.
Klassintressen beskrivs som objektiva. Anledningen till att kapitalisterna exploaterar arbetarna är inte att de är onda. De kan inte göra annat än att sko sig på arbetarna. Arbetarna slåss inte mot kapitalisterna därför att de tillhör en mer moraliskt högtstående klass. Konflikten mellan arbete och kapital är en manifestation av objektiva, dialektiska motsättningar i verkligheten.

På detta sätt ersätter Marx dialogbaserad handlingskoordinering med klasser i skoningslös kamp.

Denna terminologi togs över av socialister och kommunister över hela världen. Låt oss kika på två exempel: Josef Stalin och Frankfurtfilosofen Herbert Marcuse. Först ut är Stalin:

We are for the withering away of the state, and at the same time we stand for the strengthening of the dictatorship, which represents the most powerful and mighty of all forms of the state which have existed up to the present day. The highest development of the power of the state, with the object of preparing the conditions of the withering away of the state: that is the Marxist formula. Is it “contradictory”? Yes, it is “contradictory.” But this contradiction is a living thing and wholly reflects the Marxist dialectic.

För Stalin är det inget problem att marxismen är kontradiktorisk. Marxismen är kontradiktorisk därför att verkligheten är kontradiktorisk. Med andra ord: Om marxismen inte hade varit kontradiktorisk, hade den inte kunnat beskriva verkligheten. Marxismen är kontradiktorisk, men det är alltså inget som socialister ska oroa sig över. Dialektiken är en process. Kontradiktionerna kommer att syntetiseras i det framtida kommunistiska samhället.

Hur maximerar vi människors frihet? Det klassiskt liberala svaret på denna fråga är att vi ska begränsa statens storlek. Frankfurtkommunisten Herbert Marcuse ansåg det emellertid nödvändigt att maximera statens makt. Varför? Marcuse var övertygad om att socialismen endast kan segra om socialister förbjuder allt som strider mot socialism. Endast en stark stat kan göra något sådant.
Här uppstår ett problem. Om vi begränsar människors frihet, blir de väl mindre fria, inte mer fria? Marcuses lösning är dialektisk: repressiv tolerans. Frihet och ofrihet är, för Marcuse, en dialektisk enhet och repressiv tolerans eller frihet genom ofrihet utgör dess harmoniska syntes.

Sunt förnuft och revolutionärt förnuft

Revolutionärer vill ersätta vardagsspråket med ett konfliktorienterat språk. Vardagsspråket bistår människor när de ska koordinera handlingar och handlingskoordinering reproducerar den sociala ordning som revolutionärer vill störta i gruset. Det var det första problemet.

Det andra problemet handlar om det sunda förnuftet. Det sunda förnuftet hjälper oss att fokusera på partikulära problem och att söka partikulära lösningar.

Revolutionärt förnuft är systemtänkande. Vi finner det hos Marx. Klassisk marxism kritiserade inte endast den ekonomiska exploateringen av arbetarklassen, Marx var övertygad om att konflikten mellan arbete och kapital var fundamental i den meningen att när exploateringen av arbetarklassen väl har eliminerats kommer alla andra sociala motsättningar att upphöra att existera.

Marx hade emellertid inte särskilt mycket att säga om dessa andra motsättningar. På vilket sätt är kvinnoförtrycket kopplat till exploateringen av arbetarklassen och vad finns det för anledning att tro att endast socialismen kan frigöra världens kvinnor?

En filosof som försökte råda bot på det problemet var Michel Foucault.
I stället för ett peka ut specifika områden som problematiska, anlägger maktgenealogin ett systemperspektiv på sociala problem. Foucault beskrev det moderna samhället som en fängelsearkipelag:

Normaliseringsdomarna är allestädes närvarande. Vi befinner oss i läraren-domarens, läkaren-domarens, uppfostraren-domarens, “socialarbetaren”-domarens samhälle … Om vi efter den “inkvisitoriska” rättvisans era inträtt i den “examinatoriska” rättvisans tidevarv, om examensprocessen, ännu mer generellt betraktat har kunnat breda ut sig över hela samhället … så har ett av de viktigaste instrumenten härför varit de olika fängelsemekanismernas mångfald och täta sammanflätning. … Det är inte förvånande att fängelserna liknar fabriker, skolor, kaserner, sjukhus, de liknar ju alla fängelser.

Läraren, läkaren, socialarbetaren – de är alla maktens agenter. Samhällets olika institutioner, vad är de om inte fängelser? Det är Foucaults poäng: Vi måste se helheten. Foucault lärde wokevänstern att den måste ifrågasätta allt. Utan Foucaults maktanalytik skulle vi inte ha genusanalyser av parkeringsplatser, matbestick och trumpetspel. Om makten är överallt, måste allting ifrågasättas.
Problemet är alltså inte att vissa sociala institutioner begränsar våra friheter, problemet är restriktioner i allmänhet. Målet är total frihet. Att hävda att barn föds med ett biologiskt kön är i detta perspektiv att begränsa barnets valfrihet. Därför ska små barn medicineras med pubertetsblockerare tills de har blivit tillräckligt mogna för att själva kunna välja kön.

Vi ser här att det som vanliga människor ser som social ordning, definieras av Foucault som maktstrukturer.

Stanford

Wokeaktivisterna på Stanford är inte endast övertygade om att vissa ord är kränkande, utan att de också är skadliga. De är skadliga därför att det inte existerar en reell skillnad mellan språk och verklighet. Det trettonsidiga dokument i vilket universitetet listar farliga ord inleds därför med ett varningsmeddelande:

Låt oss nu titta lite närmare på listans innehåll.

Ordet “Amerikan” anses olämpligt. I sången “God Bless the USA” sjunger Countryartisten Lee Greenwood “And I’m proud to be an American”. Stanfordstudenter som vill stämma in i sången uppmanas i stället att sjunga “And I’m proud to be a US citizen”.
USA:s nationalsång, The Star-Spangled Banner, avslutas på följande sätt:

And the star-spangled banner in triumph shall wave O’er the land of the free and the home of the brave!

Ordet “brave” ska inte användas alls, anser Stanforduniversitetet.
Personer som lider av tvångssyndrom ska kallas “detaljorienterade”. Rullstolsbundna är inte personer som är bundna till en rullstol, utan individer som använder rullstol för att maximera sin rörelsefrihet.

Blindstudier är vanligt i vetenskapliga undersökningar. Enligt Stanforduniversitetets wokeaktivister ska ordet “blind” inte användas då det främjar “ableism” eller skapar intrycket att blindhet är något negativt. “Handikapparkering” är också det ett uttryck för “ableism” och ersätts i Stanfords lista med uttrycket “tillgänglig parkering”. Ytterligare ett uttryck för “ableism” är ordet “sinnessjuk”. Enligt Stanford ska det ersättas med “överraskande”.

Uttrycket “föredragna pronomen” har blivit vanligt. I Stanfords lista ersätts det med “pronomen”. Det skäl som anges är att “föredragna pronomen” kan ge det felaktiga intrycket att icke-binära individer har valt sin identitet.

“Gentlemen”och “ladies” ersätts med “everyone” eftersom “everyone” är icke-binärt. “Freshman” ersätts med “First-year student.

Ordet “han” ska inte användas utan ersätts med “de”. “Han” kan också ersättas av de pronomen som individen ifråga säger sig använda.

Det engelska ordet “seminal” ska inte användas då det tillhör ett mansdominerat språk. Enligt Stanford skapar “seminal ” associationer till ordet “sperma”.

“Prostituerad” ersätts med “personer som arbetar med sex”. Hemlösa ska kallas “personer utan bostad”. Normala personer blir konventionella personer.

Ibland lyckas vi människor att lösa två problem samtidigt. Vi säger då att vi har slagit två flugor i en smäll. Den engelska frasen lyder ” killing two birds with one stone”. Denna fras ska inte användas då den sägs normalisera våld mot djur. Uttrycket “trigger warning” ersätts med “content note” eftersom det förstnämnda uttrycket kan upplevas som stressinducerande.

Ordet “transgendered” ska inte användas då det förutsätter att någon form av övergång krävs innan en person kan kalla sig “transgender”.

På Stanford är det kränkande eller rentav skadligt att ifrågasätta aborträtten. Ordet “abort” har därför ersatts med ordet “cancel”. Enligt det trettonsidiga dokumentet kan ordet “abort” “unintentionally raise religious/moral concerns over abortion”. Ordet “straight” ska inte användas då det implicerar att individer som inte är heterosexuella är onormala.
En smula långsökt blir det när Stanford avråder studenter och personal från att använda ordet “user”:

While often associated with one who uses (software, systems, services), it can also negatively be associated with those who suffer from substance abuse issues or those who exploit others for their own gain.

Frasen “People of color” ersätts med förkortningen BIPOC (Black, Indigenous, and People of Color). Ordet “black” ska alltid skrivas med stor bokstav. “White” kan däremot skrivas med versal eller gemen.

Ordet “vit” klassificeras som skadligt. I stället för “vitt papper” föreslår Stanford “position paper”. “Whitespace” används normalt om det område på ett papper som saknar innehåll. Stanford vill ersätta “whitespace” med “empty space” därför att “white space” är rasistiskt.
En webbmästare är en person som har ansvaret för en webbsida. Stanford avråder bestämt studenter och personal från att använda ordet “webmaster”:

Historically, masters enslaved people, didn’t consider them human and didn’t allow them to express free will, so this term should generally be avoided.

Universitetets IT-tekniker uppmanas att sluta tala om vit- och svartlistade IP-adresser och i stället använda orden “allowlist and denylist”. Stanford har planer på att gå igenom all programmeringskod på universitetets olika system i jakt på exkluderande ord och fraser.

Slutord

I George Orwells berömda novell 1984 har det regerande socialistpartiet sjösatt ett projekt vars syfte är att utveckla ett helt nytt språk. Nyspråk ska användas av Partiets inre och yttre krets och statsanställda. Syftet med Nyspråk är att eliminera intern opposition mot socialiststaten. Argumentet för nyspråk ser ut på följande sätt.

1. Varje partifientlig handling har sitt ursprung i en partifientlig tanke. Fullständig social kontroll förutsätter därför tankekontroll.
2. Mänskligt tänkande är språkligt. Den som kontrollerar språket, kontrollerar människors tänkande.
3. Den som kontrollerar tänkandet, kontrollerar således människors handlingar.

Det är uppenbart att Stanfords wokeaktivister tror att de kan uppnå något jämförbart. Opposition mot wokeprojektet ska elimineras genom att man utgallrar ord som är oförenliga med detta projekt. Genom att reformera språket hoppas man uppnå kontroll över människors mentala liv och via det över deras handlingar. På det sättet tror man sig kunna skapa en mer inklusiv värld.

Stanfords ambition att eliminera skadliga ord har något löjligt över sig. Det är svårt att tro att vuxna människor kan bli traumatiserade av ord som “whitespace” eller att individer som använder rullstol inte upplever sig bundna till sin stol.

Wokeideologin har en inbyggd mekanism som garanterar en fortlöpande radikalisering. De förhoppningar som är knutna till wokeprojektet är fullständigt orealistiska, men i wokeideologin tolkas alla motgångar som bevis på att de politiska kraven inte är tillräckligt radikala. Det verkliga problemet med wokeprojektet är att det inte kan slutföras med mindre än att man förklarar krig mot de människor som man säger sig vilja befria.

Färgblinda kan inte se grönt och rött. Vad ska vi som samhälle göra åt det? Ska vi plocka bort trafikljus? Ska vi sluta använda färgord? Det finns människor som är totalt färgblinda. Vad ska vi göra av respekt för dem? Monet målade färgglada tavlor. Ska vi sluta att ställa ut dem? Ska vi skälla Monet för “ableism”? Ska vi avskaffa begreppet “verklighet” därför att det kan uppfattas som “ableist” av personer som lider av schizofreni? Ska vi eliminera sociala regler därför att autister har svårt att tolka dem?