Intellectuals and Society
Thomas Sowell är USA:s mest kända svarta konservativa samhällsdebattör. Han är oerhört produktiv och har skrivit så många böcker att redaktören knappt kan hålla reda på dem. I Intellectuals and Society (Basic Books, 2011) diskuterar Sowell begreppet “intellektuell” och hur intellektuella har ställt sig i olika frågor under det gångna seklet. Resultatet är en av de mest underhållande tegelstenar som har passerat under redaktörens lupp på länge.
Vad är en intellektuell?
Med “intellektuell” avses individer vars arbete har idéer som slutprodukt. Bill Gates är således inte intellektuell. Adam Smith och Karl Marx var däremot intellektuella. Smith skrev böcker om näringslivet, men drev själv ingen affärsverksamhet, Marx uppmanade till kamp för kommunismen, men administrerade själv aldrig ett Gulagläger.
Påverkan på samhället
Intellektuella har haft enorm påverkan på den samhälleliga och politiska utvecklingen under 1900-talet. Sowell förefaller mena att de har haft fel i nästan alla stora frågor.
Ett problem med intellektuella är att deras teorier ofta inte underkastas empiriska test. De valideras inte empiriskt, utan med hänvisning till gruppkonsensus. En teori är således inte korrekt därför att den stämmer överens med verkligheten, utan därför att den inte strider mot andra teorier som inte heller de har verifierats av empiriska test. Det är ett skäl till varför intellektuella sällan behöver stå till svars för konsekvenserna av sina idéer. En ingenjör som konstruerar en bro som kollapsar, riskerar åtal. En läkare vars behandling medför patientens död, riskerar att förlora sin legitimation. Intellektuella som designar samhällssystem som leder till ekonomiskt kaos och folkmord, har sällan något att frukta. De kan alltid hänvisa till den akademiska friheten.
Ett annat problem är att intellektuella ofta tror att de vet bäst och att de av det skälet är bäst ägnade att styra samhället. Det var det som författaren och Nobelpristagaren George Bernard Shaw syftade på när han förklarade att människor är onödigt rädda för diktatoriska metoder. Det är således ingen tillfällighet att intellektuella attraheras av socialistiska lösningar. Socialismen är ett samhällssystem som ger intellektuella en särställning. Som partiintellektuell kan man skriva hur många böcker som helst om socialismens förträfflighet och till och med få dem publicerade, trots att ingen någonsin kommer att läsa dem. I ett kapitalistiskt system är en intellektuell en marknadsaktör bland andra och det är en viktig orsak till det utbredda kapitalismhatet bland intellektuella.
Den planekonomiska modellen baseras på föreställningen att ett intellektuellt avantgarde kan styra samhället på ett sådant sätt att slutresultatet gagnar alla. I Sovjetunionen hade akademikerna till uppgift att sätta 24 miljoner priser. Resultatet blev ekonomiskt kaos och varubrist. Byråkraterna hade givetvis ingen aning om vad människor ville ha och vilket pris de var beredda att betala.
Ett besläktat problem med intellektuella är att de ofta inte endast anser att de har mer kunskap än alla andra, de yttrar sig gärna i frågor utanför deras specialitet. Bertrand Russell var världsberömd i sitt gebit, men när han uttalade sig i politiska frågor, gjorde han regelbundet bort sig. Den amerikanske lingvisten Noam Chomsky är ett annat exempel. Om det inte hade varit för Chomskys politiska aktiviteter, hade han varit en för den breda politiskt intresserade allmänheten okänd person. Hans kritik av västdemokratierna och energiska försvar av olika diktaturer i den tredje världen, har gjort honom till en celebritet inom vänstern.
Ett tema, olika ämnen
Intellectuals and Society handlar om hur intellektuella har beskrivit och förklarat samhällsfenomen. I denna artikel skall vi nöja oss med ett exempel: några argument från bokens ekonomiska kapitel. Att ge en heltäckande redogörelse för Sowells argument är inte möjligt. Sowell avverkar en imponerande mängd frågor i vilka intellektuella har haft ett destruktivt inflytande på samhället, däribland synen på demokrati, rasteorier och krig. Frågorna är för många och för komplexa för att kunna behandlas på detta begränsade utrymme.
Sowell är ekonom och en icke föraktlig del av boken upptas också av ekonomiska spörsmål. Ekonomi är ett annat ord för “knapphet” och det är prismekanismen som talar om för marknadens aktörer hur de bäst kan använda sina resurser. Socialistiskt organiserade ekonomier fungerar inte av det enkla skälet att de sätter prismekanismen ur spel. Socialister motiverar det med att prismekanismen orsakar knapphet, men det är, om vi får tro Sowell, att blanda ihop förmedling och orsak. Prismekanismen förmedlar knapphet, dvs. den talar om för producenterna hur de ska använda de tillgängliga resurserna. Man löser inte ett problem genom att skjuta budbäraren, men om vi får tro Sowell är det exakt det som socialister tror sig kunna göra.
Knapphet är heller inte ett kapitalistiskt problem, alla ekonomiska system är underkastade knapphetsprinciper. Marx vapendragare, Friedrich Engels, visste om det och brukade säga att utan prismekanism skulle England dränkas i socker och potatis.
Sowells kritik av inkomstfördelningsteorier är klassisk och ges frikostigt utrymme i boken. Sowell menar att inkomstfördelningsteorier försöker dra slutsatser om verkliga människor från information om statistiska kategorier. Detta leder till en skev verklighetsbild.
Bakom fraserna om orättvis inkomstdistribution döljs ofta ambitionen att skapa en ekonomisk ordning i vilken inkomst inte är kopplat till produktivitet. I verkligheten är inkomster en funktion av de varor och tjänster som människor förser varandra med. De är inget som regnar ner från himlen och som sedan skall fördelas av politiker.
Följaktligen var det heller inte omfördelningen av ekonomiskt välstånd som medförde avskaffandet av fattigdomen i västvärlden. Välstånd måste produceras innan det kan omfördelas. Anledningen till att intellektuella betonar fördelningen av ekonomiska resurser är att de vet med sig att om man lovar människor att de inte ska behöva betala sina räkningar, blir man snabbt en populär person.
Två visioner
Sowell menar att intellektuella inte har en serie, från varandra, isolerade åsikter om verkligheten. De har en mer eller mindre explicit vision, en så kallad kritisk vision, om den och han ställer denna vision mot det som han kallar den tragiska visionen.
Den tragiska visionen har flera ingredienser. Den betonar människans grundläggande imperfektion. Det finns t.ex. gränser för vad vi kan veta som individer. Det är av det skälet som statligt styrda ekonomier inte fungerar.
Målet är inte att radikalt förändra samhället, utan att ställa oss frågan hur vi kan bevara våra civilisatoriska framsteg. Den viktigaste frågan är inte vad vi kan omdana, utan vilka imperfektioner som vi kan lära oss att leva med. I den tragiska visionen finns nämligen inga lösningar, endast “trade-offs”. Sowell menar att skall vi utgå ifrån våra empiriska erfarenheter och de kunskaper som finns samlade i sedvänjor och traditioner istället för abstrakta teorier om social rättvisa.
Fantastiskt underhållande karl!
Sowells syn på samhället och historien har alltså klassiskt konservativa drag, hans argument för den är dock moderna och ofta övertygande. Faktum är att Intellectuals and Society är en oerhört välskriven och underhållande bok. Få personer kan som herr Sowell sätta tummen på det som är väsentligt eller missvisande i ett argument. Dessutom är karln utrustad med en stor portion humor! En tegelsten som inte bara ska läsas, utan även avnjutas!