Monthly Archives: April 2023

Den konservative brittiske filosofen Roger Scruton är extremt produktiv och redaktören har redogjort för innehållet i flera av hans verk. I denna artikel skall vi skaffa oss det så nödvändiga flygplansperspektivet på herr Scrutons arbeten och vi skall använda oss av Mark Dooleys utmärkta Roger Scruton. The Philosopher on Dover Beach (Continuum, 2009).

Den avförtrollade världen

Den tyske sociologen Max Weber menade att det moderna samhället definieras av en rationaliseringsprocess som genomsyrar alla dess delar. Människans liv har fortlöpande vetenskapliggjorts, politiken har byråkratiserats och samhället har, på gott och ont, koloniserats av en instrumentell rationalitet. Scrutons filosofi tar avstamp i denna observation.

Pseudovetenskaperna, filosofin och människan

När Scruton använder ordet “vetenskap” syftar han för det mest på det som han nedsättande kallar pseudovetenskaper, främst samhällskritik som har influerats av Freud och Marx. Vetenskapens mål är att förklara fenomen. Dess uppgift är explanatorisk, dvs. den söker förklara den så kallade fenomenvärlden, dvs. människors tankar, handlingar och övertygelser, med hänvisning till underliggande strukturer. Kritiken av kärnfamiljen får tjäna som exempel. Det sägs att den ideologi som genomsyrar kärnfamiljen exkluderar så kallade alternativa livsstilar och legitimerar förtryck av kvinnor. Samhällskritikens uppgift i detta sammanhang är att tränga igenom dimridåerna, synliggöra den underliggande verkligheten av exkludering och repression och visa att frihet förutsätter kontraktsrelationer.

Vår hotade livsvärld

Problemet med detta perspektiv är inte endast att det ofta är illa underbyggt, utan att det trivialiserar sådant som är viktigt för människor. Det vetenskapliga projektet är helt legitimt, men vi bör hålla i minnet att människan inte lever och inte heller kan leva på nivån för strukturer. Hennes liv utspelas på den yta som vetenskapen försöker tränga sig igenom.
Problemet är dock inte endast att människan inte kan leva på ett annorlunda sätt, vetenskapen kan, med sin explanatoriska metod, inte ge henne ett hållbart alternativ. Resultatet blir alienation. Rationaliseringsprocessen skapar en vilsen och obehaglig människa.
Varför måste detta ske? Varför leder rationaliseringen av livsvärlden till ökat främlingskap mellan människor?
Scruton menar att vi människor är dömda att betrakta varandra som subjekt kapabla att orsaka våra handlingar och tankar. Vi kan inte göra annat. Det är inte fel att förklara ett leende i termer av elektriska impulser med säte i hjärnan, men mänskliga relationer kan inte grundas på dylik, teoretisk kunskap. I livsvärlden, dvs. den värld där människors liv utspelas, måste vi anta att leendet är ett uttryck för en avsikt. Det finns alltså en sanning förborgad i frasen “Ögonen är själens spegel”. När man tittar en annan människa djupt in i ögonen, ser man dennes själ eller, som Scruton formulerar det: vederbörandes personlighet.
Utan detta antagande skulle sociala relationer bli obegripliga. De skulle transformeras till relationer mellan objekt. Den freudianska synen på sexualitet har inte endast reducerat sexualitet till genital tillfredsställelse, den har medfört människor allt mer behandlar varandra som objekt. En objektiverande syn på människans sexualitet har spritt sig som en löpeld genom västvärlden och trivialiserat och utarmat vår syn på förhållandet mellan man och kvinna och lett till en renässans för hedonistiska ideologier. Evolutionsläran har reducerat människor till djur. Sexologin har utarmat och trivialiserat könsrelationer. Den värld som vi lever i blir alltmer förfulad värld. Konsten prioriterar numera originalitet istället för skönhet och satsar allt krut på att chockera vernissagebesökarna istället för att expandera deras emotionella horisonter. Nationalstaten, vårt gemensamma hem, är idag mer utsatt än någonsin tidigare.
För Scruton hänger dessa frågor ihop. Ytterst handlar det om hur vi ser på människan. Filosofins uppgift är att återförtrolla världen, dvs. att återge världen den aura eller den lyster som rationaliseringsprocessen har berövat den och det kan den endast göra genom att återupprätta subjektet eller personligheten.

Estetikens roll

Estetiken spelar en viktig roll i detta sammanhang. Ett skäl är att den inviterar oss till att betrakta världen som meningsfull. När vi beskådar ett mänskligt leende, mediterar över ett konstverk eller betraktar ett byggnadsverk, anlägger vi ett likartat perspektiv människor. Vi uppfattar dem som meningsfulla därför att de är produkter av mänsklig kreativitet. På samma sätt som vi i konst- och byggnadsverket söker det skäl som förklarar dess uppbyggnad, förklarar vi mänskligt beteende med hänvisning till skäl. Livsvärlden, vår värld, är meningsfull därför att den genomsyras av mänsklig intentionalitet.
Skäl ska inte förväxlas med kausala förklaringar. När vi förklarar något genom att ange en orsak, finns det inget som hindrar oss från att förklara orsaken i termen av en mer generell orsak, t.ex. en vetenskaplig lag. Det är så vetenskapliga förklaringar fungerar. Förklaringar av mänskligt beteende har inte denna karaktär. I den mån lagar spelar någon roll vid förklaringen av mänskligt beteende har de normativ karaktär. Människor följer inte sociala spelregler därför att naturen tvingar henne att göra det utan därför att hon anser att reglerna är legitima. Ett skäl anses, för det mesta, förklara ett beteende och det är, mer sällan än ofta, som det anses nödvändigt att förklara förklaringen.
Estetiken är dock inte endast av vikt därför att konsten speglar människans personlighet, den har också en psykologisk funktion: den hjälper oss att övervinna den alienation som är så vanlig i det moderna samhället och som primärt beror på utbredningen av objektrelationer. Under långa perioder fyllde en religiöst inspirerad konst och arkitektur denna funktion genom att påminna människan att hon är ett subjekt och att hon som sådan kommer en dag att få stå till svars för sina handlingar. Idag har denna funktion övertagits av finkulturen.

Finkulturen som räddningsplanka

Varför är finkulturen viktig? Rationaliseringen av det moderna samhället har inte endast medfört att vetenskapen har frigjort sig från religiösa diktat, även konsten har blivit en från religionen autonom sfär. I det moderna samhället har finkulturen övertagit religionens meningsskapande och försonande funktioner. Det är naturligtvis inte en utveckling utan komplikationer. Den religiösa världsbilden var något som människor absorberade från sin omgivning, ofta utan att reflektera över det. Finkulturen måste läras ut och studenten måste anstränga sig ordentligt för att kunna tillgodogöra sig den.

Finkultur, om vi får tro på professor Scruton. Sandro Botticellis Venus födelse. Källa: Wikipedia.

Finkulturen är viktig därför att den fyller världen med mening, inte orsaker. Den bistår oss i vår strävan efter att försköna verkligheten och hjälper oss därigenom att leva ett meningsfullt liv. Den gör oss medvetna om vilka vi är och bistår oss i vår strävan att bygga upp en egen identitet och övervinna vårt främlingskap. Den expanderar vår emotionella horisont och lär oss att inte slarva bort våra liv utan att istället att vårda dem.
Det är inte endast konsten i snäv mening som har förfallit. Scruton drar också lans mot funktionalismen inom arkitekturen. På samma sätt som pseudovetenskaper som psykoanalys och marxism har avpersonaliserat människan och historien och sexologin har reducerat mänsklig sexualitet till kopulation, har funktionalismen avpersonaliserat det offentliga rummet genom att fylla det med själlösa byggnader och monument.

Modern arkitektur (Corbusier). Källa: Wikipedia.

Ett av Scruton favoritexempel på god arkitektur är staden Poundbury. Poundbury växte fram efter ett förslag från den brittiske tronföljaren Prins Charles. Prinsen hade länge varit kritisk mot den moderna arkitekturens destruktiva inflytande på stadsmiljöer och bestämde sig för att visa vad klassisk arkitektur kan åstadkomma genom att sponsra uppförandet av en experimentstad. Byggnaderna har utformats av Leon Krier enligt klassiska förlagor och visar hur en stad skulle kunna se ut om den designades med mänskliga behov i åtanke. Luxemburgaren Krier är naturligtvis en av Scrutons favoritarkitekter.

Poundbury. Källa: Wikipedia.

Nationsstatens roll

Scrutons syn på nationalstaten följer hans allmänna estetiska grundsyn. En av estetikens uppgifter är att hjälpa människan att skapa ett hem som speglar henne och i vilket hon kan komma till ro. När människor dekorerar trädgårdar och designar hem, är det just detta som de försöker åstadkomma. Arkitektur och stadsplanering ska ha samma funktion: de ska skapa en hemkänsla och det kan de endast göra om de respekterar traditioner och sedvänjor.
Nationsstaten skall förstås på samma sätt. Nationsstaten är allas vårt gemensamma hem. Den etablerar en gemenskap som är rotad i territoriell tillhörighet, gemensamt språk och samfälld kultur. Det är i kraft av detta som den kan inspirera människor till lojalitet.
Det är därför som människor accepterar att bli styrda av regeringar vars politik de inte sympatiserar med. Det är, trots allt, vår regering, och ministrarna och riksdagsledamöterna tillhör vårt folk.
Förstår vi detta, förstår vi också Mellanösternproblemet. Många stater är Mellanöstern är inga nationsstater. Människor ser sig inte primärt som medborgare av ett land, utan som medlemmar av en partikulär stam eller klan. De definierar inte sin tillhörighet i nationella termer, utan i religiösa lojaliteter. I västvärlden är människor bundna till olika territorier och de nationella lojaliteterna övertrumfar alla andra lojaliteter. Scruton menar att det var framväxten av just nationella lojaliteter som var avgörande för att få ett slut på religionskrigen i Europa.
Att försvara nationsstaten är numera kontroversiellt, trots att det inte borde vara det. Kritiker av nationsstaten hänvisar gärna till 30-talet och Hitler-Tyskland när de försvarar internationalismen som ideologi, men dylika argument håller knappast streck. Nationsstaten är inte endast ett hem, den är också en garant för fred och demokratiskt styre. Det andra världskriget var inte ett allas krig mot alla, vilket dess kritiker förefaller mena, utan alla mot Tyskland. Den överväldigande majoriteten av Europas nationsstater var offer, inte förövare. Därför ska vi heller inte sammanblanda nationalism och patriotism. Nationsstaten inspirerar människor till lojalitet med sitt land och det är inget som vi ska skämmas över eller vara rädda för. Tyskland var inte ett problem därför att det var ett land med territoriella gränser, utan för att det var en diktatur som inte respekterade territoriella gränser.

Avslutning

Mark Dooleys Roger Scruton. The Philosopher on Dover Beach är en granskning och summering av Roger Scrutons filosofi och redaktörens genomgång gör den på intet vis rättvisa. Scrutons argument är betydligt mer sofistikerat, men något ska vi ju spara till presumtiva läsare att upptäcka.
Scruton angriper Descartes med utgångspunkt i Wittgensteins filosofi. Han anser att vi har en del att lära från tysk idealism. Han menar att vi inte helt kan förstå vår situation utan att förstå kristendomen. Han argumenterar länge och väl för varför människor inte kan likställas med djur. Han kritiserar postmodernistiska filosofer som Foucault och Derrida. Boken handlar givetvis även om EU och de problem som omfattande immigration från främmande kulturer kan ge upphov till.
Naturligtvis finns det också problem med Scrutons filosofi. Det existerar en uppenbar konflikt mellan Scrutons filosofi och modern vetenskap. All vetenskap är ju knappast pseudovetenskap och Dooley har ibland svårt att få det hela att gå ihop.
Likväl är Roger Scruton. The Philosopher on Dover Beach en utmärkt introduktion till Scrutons filosofi.