Rebellerna i Sverige
Redaktören minns ett samtal som han hade för många år sedan med en av den marxistiska vänsterns mer prominenta intellektuella. “Kände han möjligtvis till rebellerna? Hade han hört talas om denna sällsamma skara?”
Mannens ögon mörknade och han vände blicken ner mot bordet. Han suckade djupt och svarade: “Vi visste att de existerade. Vi var livrädda för att massmedia skulle få nys om dem. De var verkligen helgalna.”
Rebellrörelsen är den svenska vänsterns bäst bevarade hemlighet och Torbjörn Säfves dokumentärskildring Rebellerna i Sverige (Författarförlaget, 1971) är en lysande sammanfattning av det som författaren kallar “den yttersta vänsterns mest genomgripande och spektakulära renlärighetskris”.
Bokstavskombinationernas krig
På 1970-talet brukade man säga att vänstern förökar sig genom delning. Kommunisterna blev inte fler, det var organisationerna som växte i antal. Den kanske mest betydelsefulla faktorn var schismen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Brytningen sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen och över hela världen upplevde revolutionärer ett behov av att ta ställning. En annan viktig orsak var SKP:s namnbyte. Idag kan vi tycka att ett namnbyte inte är något att bråka om. Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna har alla bytt namn utan att något av partierna drabbades av politiska konvulsioner.
När SKP bytte namn till VPK år 1967, protesterade partiets radikaler. Man oroade sig över att namnbytet indikerade att partiet var på drift högerut.
Det är lätt att glömma bort att på 70-talet använde bokstavstrogna kommunister ordet “vänster” som ett skällsord. Närhelst VPK kom på tal avfärdades partiet av den yttersta vänstern som “vänsterpartiet”. Vänster var de vars samhällskritik saknade solid förankring i en teoretisk tradition. Fraktionsstriderna handlade om att radikalerna ansåg att moderpartiet inte förvaltade det marxist-leninistiska arvet.
När SKP bytte namn till VPK, lämnade maoisterna partiet för att skapa ett förbund som stod på marxismen-leninismens grund.
Under denna period kännetecknades vänstern av ständiga organisationskriser och nybildningar. Bokstavskombinationerna växte oupphörligt i antal. Kommunisterna var övertygade om det var deras plikt att leda arbetarklassen mot socialismen och att detta inte var möjligt med mindre än att det egna partiet rensades på revisionism. Det var en strävan efter ideologisk perfektion som låg bakom de ständiga kriserna. Rebellrörelsen löpte linan ut.
Uppror i KFML
Rebellrörelsen växer fram i KFML:s avdelning i Uppsala. Den maoistiska fraktionen vill ha mer ideologisk kamp och hävdar att Maos tänkande har fått för liten plats i förbundets verksamhet. De anser, kort uttryckt, att KFML inte är tillräckligt marxist-leninistiskt.
Upproret leds av en spansk marxist – Francisco Sarrion. Det finns inte mycket skrivet om honom, men han lär ha varit karismatisk och utrustad med en bred oratorisk begåvning. Dessutom har Sarrion vistats i Kina under kulturrevolutionen. Han är ett ögonvittne och det ger honom hög status bland förbundets radikaler.
Sarrion förordar en svensk kulturrevolution. Han vill rensa KFML från revisionism och använda förbundet för att sprida Maos tänkande till massorna. Det är på denna punkt som det skär sig mellan Sarrion och hans anhängare och förbundsledningen.
KFML är prokinesiskt, men förbundsledningen har blivit maoister före kulturrevolutionens utbrott, dvs. vid en tidpunkt då Maos ställning inte var oomtvistad. De betraktar hela spektaklet som en kinesisk angelägenhet och inget som kan verkställas i ett modernt industrisamhälle av svenskt snitt.
Sarrion och hans anhängare formades politiskt av kulturrevolutionen. De är följaktligen övertygade om att den förebådar en världsrevolution.
Rebellerna går till attack
Missnöjet med KFML:s ledning är utbrett och det gynnar rebellerna. Allt fler Uppsala-maoister ansluter sig till rörelsen. Den växer dessutom inte endast numerärt, rebellerna har också politiska framgångar.
Bland annat lyckas de ta över tidskriften Clartés lokalavdelning i Uppsala. Clarté är vid denna tidpunkt en tidskrift för universitetsstudenter och handlar följaktligen mycket om studentfrågor. Sarrion hävdar att tidskriftens fokus på ekonomiska frågor är “skit”. Han är djupt upprörd över att Mao aldrig nämns i tidskriften.
Mao Zedong. Källa: Wikimedia.
I takt med att rebellerna expanderar i Uppsala, växer också deras självförtroende och snart införs proletariatets diktatur i lokalavdelningen. Mao hade sagt att makten växer fram ur en gevärspipa och rebellerna inleder en “likvidering” av misstänkta revisionister inom Uppsalaavdelningen.
När nyheterna om utrensningarna når förbundsledningen, kontaktar den upprorsmakarna med förhoppningen om att kunna tala dem till rätta.
Förbundsledningen förstår att det är blodigt allvar. När rebellrörelsen står på sin höjdpunkt, har den 400 medlemmar. Det är inte särskilt mycket, men det är ungefär hälften av KFML:s samlade styrka. Förbundsledningen har alltså goda skäl att vilja träffa Uppsalarebellerna. Mötet urartar dock eftersom rebellerna besvarar all kritik med att högläsa ur Maos lilla röda och skälla förbundsledningen för ideologisk giftspridning.
Krisen är ett faktum och KFML i Uppsala splittras.
Rebellernas nästa mål är FNL-rörelsen. DFFG var en enhetsfront. Dess mål var att ena så många människor som möjligt till stöd för Vietnams nationella oberoende. DFFG ville samla liberaler, socialdemokrater och kommunister i en organisation.
Rebellerna kräver att alla icke-kommunister ska uteslutas. Man kräver att alla aktivister ska vara skolade i Maos “oövervinnerliga tänkande” och att DFFG skall betona Kina mer än Vietnam.
På gatorna går rebeller till attack mot Vietnambulletinens försäljare. Man påpekar upprört att Maos porträtt inte är på tidningens framsida och att det är “fascistiskt” att sälja en tidning som inte hyllar Mao.
Rebellerna verkar ha obegränsat med energi och, till förbundsledningens stora fasa, blir man bara fler och fler. När man inte angriper KFML för revisionism eller kritiserar Clarté för ekonomism, står man i tunnelbanan och läser högt ur Maos lilla röda.
KFML går till motattack
Till slut tröttnar förbundsledningen på Sarrion och hans anhängare och förklarar att de skall “likvideras”. Rebellerna utesluts från KFML, men det bekommer dem inte särskilt mycket. De känner sig starka. De har nämligen fått oväntat stöd från maoister i Lund. Dessutom har Sarrion läst Maos lilla röda och i bokens inledning förklarar rorsmannen att “Den ledande kärna som för vår sak framåt är Kinas kommunistiska parti.”
Sarrions tolkning av detta citat är minst sagt originell. Han förklarar att det Mao säger är att det inte behövs ett svenskt kommunistparti. KFML är, med andra ord, överflödigt. Vad skall vi med KFML till? frågar han. Vi har Kinas kommunistparti. Det räcker med KKP. Rebellerna vill inte bli ett svenskt kommunistparti, de vill utgöra en cell till det kinesiska kommunistpartiet.
Sarrion säger också att Mao förordar ett “omskapande av den socialistiska samhällsstrukturen”. Sarrions tolkning är igen minst sagt originell. Frasen “omskapande av den socialistiska samhällsstrukturen” betyder, enligt Sarrion, att KFML, i god kulturrevolutionär anda, måste krossas.
Snart råder det fullt krig mellan KFML och rebellerna.
Det är roande läsning.
Rebellerna anklagar KFML för revisionism och KFML svarar med att anklaga rebellerna för revisionism. Som brukligt är när kommunistorganisationer bråkar, förvandlas språket från att vara ett kommunikationsinstrument till att bli ett verktyg för fördömande. KFML avfärdar rebellerna som en “klick”. Man hävdar att “Mao Tse-tungs tänkande … är en andlig atombomb” och att upprorsmakarna vill “bevara utsugningen och monopolkapitalets diktatur.” Förbundet hävdar att rebellrörelsen, av det nämnda skälet, “måste … skoningslöst bekämpas och dess inflytande utrotas.” Man understryker att rebellerna företräder en “borgerlig linje” när de angriper förbundets “marxist-leninistiska ledning” och att de står för en “reaktionär utopi”.
Rebellernas replik är författad i samma anda. De är irriterade över att KFML endast har tryckt upp 5000 exemplar av Maos lilla röda. Det är, för rebellerna, ett oomtvistligt bevis på att KFML nedvärderar Maos oövervinnerliga tänkande. Man förkastar förbundet som en revisionismens högborg och kritiserar det för att motsätta sig väpnad kamp.
Rebellernas politiska aptit växer nu exponentiellt. I stora väggtidningar fördömer man sina fiender. Man stormar in i en socialistisk bokhandel och lägger beslag på Maomärken med motiveringen att “Maos bild tillhör massorna”. Man hinner med att vandalisera FNL-kontoret i Stockholm innan man marscherar iväg till kinesiska ambassaden. Man tänker kräva att den tidning som ambassaden ger ut hyllar rebellerna. Man vill också ansöka om medlemskap i KKP, men blir utslängda. Djupt besvikna drar man slutsatsen att Stockholmsambassaden befolkas av obotliga kontrarevolutionärer och att man skall vända sig till ambassaden i Norge nästa gång.
Första maj 1968
Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag och våren 1968 har rebellerna beslutat sig för att ha ett eget demonstrationståg. Man är dock så förblindade av Mao-kulten inom rörelsen att man har förträngt vad denna dag egentligen handlar om.
Sarrion har inget till övers för det traditionella Första majfirandet. Han har tidigare fördömt kamp för ekonomiska reformer som “skit” och följaktligen handlar rebellernas paroller inte om sådant som engagerar svenska löntagare.
Istället hyllar plakaten Mao.
Mötet blir ett fullständigt misslyckande. Rebellerna blir utskrattade när de försöker vinna åskådarna för kulturrevolutionens sak medelst långa och mekaniska utläggningar om Maos oövervinnerliga tänkande.
Kårhusockupationen
Tre veckor senare ockuperas Stockholms universitets studentkårs kårhus av kommunister. Studenterna protesterar mot UKAS, en utbildningsreform som de menar kommer att näringslivsanpassa högskolan. Rebellerna har inget till övers för studentkampen. Rebeller som är närvarande på mötet förklarar att det flygblad som ska delas ut till allmänheten inte ska betona UKAS utan det faktum att studenterna har gjort uppror. Mao har sagt att det är rätt att göra uppror. Därför måste flygbladet innehålla frasen “Det är rätt att göra uppror”.
För att förhindra att borgerliga tendenser ska dominera upproret, kräver de också att endast marxist-leninister ska ha rätt att yttra sig. Rebellerna blir dock nedröstade och lämnar kårhuset övertygade om ockupationens hopplöst kontrarevolutionära karaktär.
Rebellerna går under jorden
I april hade Sarrion i upphetsat tillstånd proklamerat att revolutionen står inför dörren: “Bilda röda garden! Revolutionen har börjat i Sverige. De revolutionära massorna har rest sig i Uppsala och Malmö!”.
Efter Första majfiaskot och det misslyckade försöket att ta ledningen över kårhusockupationen, ändrar Sarrion åsikt. Han förklarar att det kommer att dröja innan arbetarklassen reser sig och att det innebär att rebellrörelsen måste ändra fokus. Det viktiga är inte att propagera för revolution här och nu, utan att skola det revolutionära avantgardet.
Det är vid denna tidpunkt som rebellrörelsen tappar intresset för omvärlden och vänder sig inåt. Sarrion förklarar att det viktiga för rebellerna är den ideologiska skolningen. Om rebellrörelsen skall kunna axla rollen som arbetarklassens förtrupp, måste den rensas från all revisionism och alla borgerliga slaggprodukter.
Rebellrörelsen omfattar vid denna tidpunkt 400 personer, men det är bara dess hårda kärna, cirka 100 personer, som går under jorden.
Kampen mot ideologiska avvikelser trappas upp
Kretsen kring Sarrion betraktar inte sig själva som vanliga medborgare. De är soldater i Folkets befrielsearmé och de förbereder sig för krig. Följaktligen har de inte tid för arbete och studier. Rebellerna säger upp sig från sina jobb och struntar i att fullfölja sina studier. De tar avstånd från släktingar och vänner. Tre rebellkvinnor begär skilsmässa därför att deras män inte fullt ut har förstått hur oövervinnerligt Maos tänkande är.
Sarrion delar upp rebellerna i grupper och tilldelar varje grupp en lägenhet. Isolerade från omvärlden inleder rebellerna projektet att rena rörelsen från borgerliga värderingar. Man rensar lägenheterna på möbler och inredning. Man river ner gardiner och tavlor. Ofta sover man på golvet eller i omadrasserade sängar för att härda sig fysiskt. All privategendom upphävs. Böcker, konst och musik och annat från det förrevolutionära livet kasseras.
Det finns bara plats för Maos lilla röda i bokhyllan.
Kvinnorna klipper sig kort, slutar att sminka sig och att använda bysthållare. Barnen isoleras från föräldrarna i speciella barnceller för att förhindra att föräldrarna överför borgerliga värderingar till dem. En diabetiker fråntas sitt insulin med hänvisning till att Maos oövervinnerliga tänkande botar diabetes.
På morgnarna har man vapenövningar utomhus. Alla rebeller är iförda en hjälm med en röd stjärna på framsidan. Sarrion leder den fysiska träningen med hjälp av en högtalaranläggning. Ibland marscherar man under den röda fanan i samlad trupp till i ett av Stockholms utebad. Där ställer man ett Mao-porträtt på bassängkanten. Någon spelar “Östern är röd” på trumpet medan resten simmar i formation fram och tillbaka. Efter träningen drar man sig tillbaka till cellerna.
Rebellmötena liknar frireligiösa sammankomster. Den ena rebellen efter den andra ställer sig upp och vittnar om vilken andlig atombomb Maos tänkande är.
Ingen går säker. Minsta lilla avvikelse från gruppideologin uppfattas som en krigsförklaring. Det är proletärt att ha en bild av Lenin på väggen, men om man också har ett porträtt av Mao på samma vägg, måste bilden på Mao vara större, annars har man gjort sig skyldig till en kontrarevolutionär handling.
Till och med huvudvärk kan vara kontrarevolutionärt.
Sex mellan man och kvinna är tillåtet endast under förutsättning att paret har Mao i tankarna under akten. En kvinnlig rebell som har haft samlag med en manlig rebell, kritiseras dagen efter av mannen för att inte ha iakttagit denna regel: hon sägs ha idkat samlag med ett “borgerligt medvetande”.
Det frireligiösa draget förstärks av rebellernas hängivenhet. De är så till den milda grad övertygade om Maos ofelbarhet att de till och med anser att det är kontrarevolutionärt att försöka undgå bestraffning för till synes obegripliga förseelser.
Under en session blir en manlig rebell hårt angripen för borgerliga tendenser. En av de kvinnliga medlemmarna tycker att kritiken är orättvis och tar honom i försvar. Mannen vänder sig då mot kvinnan och anklagar henne för revisionism. Han vill inte ha hennes sympati. Han vill bli bestraffad.
En annan medlem är så upprörd över sin bristande karaktär att han, på fullt allvar, föreslår att kamraterna ska placera honom i en glasmonter och frakta den runt i riket så att massorna kan se med egna ögon hur ett kontrarevolutionärt monster ser ut.
Rebellerna använder Dagens Nyheter som toalettpapper och en rebell som av misstag råkat kika på pappershögen och tillägnat sig en rubrik eller två, drabbas av så svåra samvetskval att han inte endast erkänner sitt brott utan också kräver att bli bestraffad. Det är nämligen förbjudet att läsa borgerliga tidningar. Endast centralkommittén får göra det.
Säfve skriver att den sociala kontrollen och det dagliga testuggandet medförde att rebellerna till slut förlorade förmågan att föra en normal konversation. För rebellerna var Mao Gud och alla konversationer måste, på ett eller annat sätt, mynna ut i ett prisande av Maos tänkande: “Om man i månaden maj mötte en rebell på gatan och sporde vad han tyckte om dagens väder, svarade han: ‘Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.'”
Rörelsen disintegrerar
Först var det kapitalismen som var fienden, därefter vänstern i allmänhet och sedan den kommunistiska rörelsen. Snart vänder rebellerna sina kritiska blickar mot de egna leden. Målsättningen är att rensa medlemskadern från kontrarevolutionärer.
Utrensningarna kulminerar under sommaren 1968. Centralkommittén har hittills varit höjd över all kritik, men i juli förkunnar Sarrion att man har upptäckt folkfiender i centralkommittén och att de ska ställas inför rätta. Alla rebeller kallas till ett stormöte i Uppsala.
På mötet står de anklagade på knäna. De är förbjudna att titta på någon och förhörsledarna slår och spottar på dem under det att publiken sjunger “Socialismens väg”:
Vi marscherar vår väg fram
Vi ska kämpa tills vi når vårt mål
Mao Tse Tung ger oss ledning i kampen
när socialismens väg vi går
Sarrion har varit rörelsens obestridde ledare i nästan ett halvt år, men nu utmanas hans auktoritet för första gången. Rörelsen har cirka 400 medlemmar, men endast en fjärdedel tillhör den inre kärnan. Medan den hårda kärnan hejar på förhörsledarna med sång och skratt, reagerar de övriga mötesdeltagarna med bestörtning när de ser hur deras kamrater behandlas. Flera rebeller protesterar högljutt. En rebell förklarar att Sarrion måste störtas. Många lämnar mötet i upprört sinnestillstånd. Sarrions auktoritet är skakad i grunden.
Detta är början till slutet för rebellrörelsen. Sarrion flyr fältet och rörelsen kollapsar.
Dokumentärer
Den svenske journalisten Bosse Lindqvist har gjort en dokumentär om rebellrörelsen. Tyvärr är det inte möjligt att se filmen varken på SVT:s webbplats eller i dess öppna arkiv. Den lyser också med sin frånvaro på webbplatser som Vimeo och YouTube.
När Lindquist sökte upp gamla rebeller, upptäckte han att många av dem gärna ville prata med honom om livet som dubbelmaoist. Några skämdes, andra försökte analysera det som hade hänt. En man beskriver hur upplevelsen av miljontals demonstrerande kineser nästan försatte honom i trans. En annan skildrar tillvaron som rebell som ett lyckorus. En kvinna och före detta rebell säger, på fullt allvar, att rebellerna ville förverkliga det kristna kärleksbudskapet, men att de misslyckades översätta teorin till praktik.
De enda som var ointresserade av att prata med Lindquist var centralkommittén. Majoriteten av kommittén ansåg fortfarande att de hade rätt i sakfrågan. De betraktade Lindquist som en del av etablissemanget och därför som en ideologisk fiende.
På Sveriges radios webbplats finns dock ett timslångt program om rebellrörelsen av samme Lindquist.
För intresserade kan också nämnas Dick Idestam-Almqvists dokumentär “Det är rätt att göra uppror” som handlar om kårhusockupationen 1968 (rebellerna dyker upp 26:36). Olof Palme är med på ett hörn. Det är en ung och briljant utbildningsminister som läser lusen av de församlade tokstollarna.
Boken
Säfves bok är tunn, men en fantastisk dokumentärskildring av livet i en marxist-leninistisk sekt. Dessutom är den munter läsning på grund av det bombastiska språkbruket. Så här beskriver Säfve rebellens förhållande till kapitalismen:
Han/hon tycker sig ha suttit instucken med huvudet i den kapitalistiska indoktrineringskroppens jättelika svullna analöppning, där han/hon tvingats dra in i medvetandets lungor avgaserna och odörerna från Martin Luthers kavringmackor, Herbert Tingstens ruttna ägg och Lyndon Johnsons bruna bönor.
Boken bjuder också på stor underhållning av det enkla skälet att den egentligen är skriven för en kommunistisk publik. Säfve var kommunist vid den här tidpunkten och skriver i bokens förord att han hoppas att “socialistiska läsare … ska använda denna bok som grundval för en seriös diskussion om den revolutionära rörelsens mål och medel”. I slutet av boken presenterar Säfve “en slutlig skiss till en mera verklighetsnära analys av ett kommunistiskt partis uppgift i förtryckarnationer” som Sverige. Han avslutar med följande ord:
Låt oss inse detta en gång för alla: västerlandets väg till socialismen går ovillkorligen via våra staters nederlag i kampen mot de revolutionära folken i tredje världen. Som alla revoltförsök i västvärlden visat har de kapitalistiska staterna en mycket funktionsduglig självförsvarsmekanism som punkterar alla revolter. Vi är inte våra befriare. De undertryckta i våra vasallstater, de utplundrade, är våra befriare. Västerlandets system är ett oerhört skickligt konstruerat fängelse. Vi behöver hjälp utifrån för att bli fria, vi behöver de undertryckta massornas kanonkulor mot våra betongmurar.
Så ligger det till: våra stater måste lida nederlag. Därför är de västerländska kommunisternas viktigaste uppgift att på alla sätt stödja de undertryckta folkens kamp. Vi måste tålmodigt informera folket om varför de undertryckta folkens kamp är viktigare än vår egen. Vi måste – med risk att bli misshandlade till döds – attackera all nationalism, socialimperialism, chauvinism och allt rasistiskt högmod som florerar bland folket. Vi måste upplysa folket om att Sverige inte är något “bättre” imperialistland än USA. Det är minsann inte “defaitism” att gå ut med en sådan agitation. Det är tvärtom den modiga socialismens väg, en väg som inget “arbetarparti” -vare sig SAP, SKP eller KFML – hittills vågat beträda.
Man letar länge och förgäves efter fosterlandskärlek i Rebellerna i Sverige. Sverige är, om vi får tro Säfve, ett fängelse, “ett oerhört skickligt konstruerat fängelse”.
Hur ser Säfve på Sverige och västvärlden idag, drygt 40 år senare? Numera har Torbjörn Säfve lämnat kommunismen och konverterat till islam. Det förefaller dock inte som han har ändrat sin grundläggande uppfattning.
Kommunismen erbjöd medlemmarna en nästan transcendental mening i livet. En före detta rebell förklarade för Lindquist vad som gjorde marxismen så attraktiv: man hade känslan av att äntligen ha skådat ljuset, att en gång för alla ha skingrat alla tvivel. Marxismen var en total förklaring. Den fyllde en med glädje. Man gick omkring i ett lyckorus.
Sävfe verkar ha funnit samma tröst i islam. Till tidskiften Minaret har Säfve sagt att han “konsumerat all tillgänglig buddistisk litteratur och läst Stalins samlade verk (de viktigaste i alla fall) och njutit av anarkismens olika utopiska manifest”, men att det var i islam som han hittade en “sammanhållande kunskap om världen”.
Hatet mot västvärlden har heller inte övergett Säfve. I en intervju med samma tidskrift förklarar Säfve:
I det fascistoida Europa är givetvis muslimerna vår tids ”judar”, som helst bör kickas ut eller “avprogrammeras”; några vill säkert spärra in dem i koncentrationsläger med eller utan gasugnar.
Man får onekligen intrycket av att Säfve står kvar och stampar på samma plats som en gång den marxist-leninistiska vänstern. Rebellerna i Sverige är likväl storartad läsning.