Yearly Archives: 2022

I Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam, and the West (Doubleday, 2009) hävdar Christopher Caldwell att om Europas politiska elit hade förstått att den massimmigration som inleddes på 50-talet skulle ha tusentals moskéer i släptåg och leda till importerandet av en främmande religion till kontinenten, hade de aldrig låtit det hända. Fram till det ottomanska imperiets sammanbrott, var islam Europas ärkefiende. Ett skäl till att det ändå hände var erfarenheterna från kriget. Nazism och rasism var fortfarande stora, öppna sår och många européer var övertygade om att inhemsk fascism var det primära hotet och att kommande konflikter skulle gravitera kring ekonomiska problem och politiska ideologier.

Ett mindre tillgängligt Europa

Massinvandringen har inte endast förändrat Europa, den har gjort Europa mindre tillgängligt för dess urbefolkning. På 50- och 60-talet satsade Europa stort på att bygga bort fattigdomen. Enorma bostadskomplex uppfördes. Det svenska miljonprogrammet är ett exempel. Det var i dessa ofta isolerade och själlösa områden som immigranterna sedermera bosatte sig och de förde med sig laglöshet och social oordning. I takt med att invandrarna blev fler och de sociala problemen förvärrades, flyttade den vita arbetarklassen ut och när de väl hade lämnat områdena upptäckte de att de inte var välkomna tillbaka. Områdena var fortfarande europeisk mark, men européer hade förlorat rätten att leva där.
Över hela kontinenten växte det fram ett slags etniska ministater, ofta centrerade omkring moskéer som hade uppförts med pengar från främmande länder. Dessa samhällen berikade inte Europa, de berikade de människor som bodde i dem och i takt med att de växte i storlek, blev de allt svårare att handskas med. Idag, med kanske 20 miljoner muslimer i Europa, är de inte längre möjliga att hantera.
Det officiella Europa visste inte hur man skulle manövrera den uppkomna situationen. Inte heller var man villig att erkänna att man hade begått ett misstag. Istället hävdade man att den förda politiken gynnade Europa och att om det uppkom några svårigheter på vägen, berodde det på rasism och diskriminering.

Officiella argument

Caldwell ger inte mycket för de argument som framfördes till den existerande politikens försvar. Låt oss titta på några.

• Det ekonomiska argumentet har vi redan bekantat oss med. Det ekonomiska argumentet försvarar massinvandringen med hänvisning till att den har effektiviserat Europas ekonomi. Caldwell medger att det finns ett korn av sanning i detta argument: massinvandringen har gett upphov till sänkta löner. De problem som massinvandringen sägs ha löst kunde dock ha hanterats på andra sätt. Europas beslut att acceptera massinvandring innebar att lösningar på temporära ekonomiska problem köptes till priset av permanent demografisk förändring. Caldwell påpekar också att mycket av den ekonomiska verksamhet som massinvandringen har genererat, har varit avsedd att gynna immigranterna själva och därför av ringa betydelse för det omgivande samhället.
• En annan taktik var att försöka definiera bort problemet. När fransmän oroade sig över den invandrarrelaterade kriminaliteten och påpekade att hälften av fängelsepopulationen i Frankrike består av muslimer, svarade förståsigpåarna att det är etniska européers syn på immigranter som är problemet, inte brottsligheten bland invandrare. Annorlunda uttryckt: om bara människor slutar att misstänka invandrare för att vara brottslingar, kommer de att begå färre brott. Det var ett desperat argument, men likväl framfördes det på fullt allvar. Den bistra sanningen var att år 2002 var brottsligheten högre i Frankrike än i USA.
• Var orsaken kanske rasism och diskriminering? Caldwell tvivlar. Ett land som Frankrike satsar hela 1,9 procent av BNP på att stödja utsatta områden.
• Ytterligare en variant på diskrimineringsargumentet varnar för stereotypifiering av muslimer. Från officiellt håll tillkännagavs det att det finns olika sorters muslimer och att de ofta inte har något med varandra att göra. Uttryckt på ett annat sätt: det är fel att dra alla muslimer över en och samma kam. Det är förvisso sant, kontrar Caldwell, men likväl missledande: vi säger ju inte att eftersom en Volvo inte är en Saab och vice versa, så existerar det inga bilar.
• Kanske var kriminaliteten och den sociala oordningen ett resultat av att polisen inte tog sitt uppdrag på allvar? Den bistra sanningen var att polisen ofta inte hade möjlighet att stävja laglösheten i invandrarområdena därför att blotta närvaron av poliser var tillräckligt för att utlösa kravaller. De var inte välkomna.
• En annan vanligt förekommande förklaring var att problemen berodde på västs engagemang i Afghanistan och Irak. Om USA hade låtit bli att köra ut Al Qaeda från Afghanistan och inte avsatt Iraks diktator Saddam Hussein, hade ungdomar med muslimsk bakgrund inte försatt bilar i brand och kastat sten på polis. Inte heller det argumentet var särskilt övertygande. Det land som hade de kanske största problemen, Frankrike, gick i spetsen för motståndet mot det USA-ledda Irakkriget.
• Ibland vädjade man till människors känslor. I den politiska debatten beskrevs islam som ofta som en utsatt minoritetsreligion, trots att alla visste att denna beskrivning är falsk. Caldwell menar att islam tvärtom är en djupt fruktad religion. I termer av politiskt inflytande är islam Europas mäktigaste religion.

Tänk om problemen inte är Europas fel?

Varför var det officiella Europa så besatt av tanken att problemen bland kontinentens muslimer beror på externa faktorer? Caldwells svar lyder: om externa faktorer förklarar de sociala problemen bland Europas muslimer, behöver vi inte oroa oss över att det är islam som är orsaken. Det är rädslan för islam som spökar i de ofta dråpliga försöken att bortförklara invandrarrelaterad brottslighet. När muslimska ungdomar brände ner skolor, förklarade kulturdebattörerna att vandalismen var ett av samhället förvrängt rop på utbildningsmöjligheter och när de skövlade idrottsplatser, hävdade man att skadegörarna egentligen drömde om att få idrotta tillsammans.
Är islam orsaken? Caldwell svarar att han inte vet. Denna brist på kunskap hindrar dock honom inte från att spekulera i frågan. Det verkar förvisso inte sannolikt att de ungdomar som brände bilar och kastade sten på poliser på förmiddagen, tillbringade eftermiddagen med Koranstudier, men det saknas heller inte anekdotiska data som ger stöd åt misstanken att åtminstone en del av problemen, t.ex. den förkättrade segregationen, är orsakad av att Europas muslimer har definierat sig själva som ett kollektiv som står i ett motsatsförhållande till värdfolken. Hur skall man annars tolka den franska imam som vägrade ta emot stadens borgmästare med motiveringen att mötesplatsen tillhör muslimer och att kristna och fritänkare inte är välkomna?
När Caldwell kikar lite närmare på statistiken, blir bilden ännu dystrare:

• Drygt 68 procent av Tysklands turkar anser att islam är den enda sanna religionen. Hälften av Tysklands turkar anser att islam är oförenligt med det tyska samhället, blott 5 procent vill bli begravda i Tyskland och 7 av 10 vill ha kyrkogårdar för muslimer. Lika många tror inte på möjligheten av en tysk version av islam.
• Trettioen procent av Storbritanniens muslimer anser att de har mer gemensamt med muslimer i andra länder än med sina icke-muslimska landsmän. Nästan 40 procent av landets muslimer i åldersgruppen 16-24 vill att sharia införs i Storbritannien. Över hälften är övertygade om attackerna mot New York och Washington inte utfördes av muslimer. Lika många anser att avfällingar skall avrättas och att kvinnor bör bära någon form av huvudduk.
• Över hälften av Irlands muslimer vill att deras nya hemland skall bli en muslimsk stat.
• Unga franska muslimer betraktar sig förvisso själva som fransmän, ehuru i andra hand.
• Sju av tio muslimer i Europa fastar under Ramadan.

Caldwell frågar sig om det verkligen är helt orimligt att anta att åtminstone en del av de problem som hemsöker Europas muslimska samhällen är självorsakade? Finns det kanske ett samband mellan segregationen i samhället och många muslimers övertygelse om att islam inte kan europeiseras och att apostater skall dödas? Kan segregationen åtminstone delvis förklaras med att många europeiska muslimer vill leva i samhällen styrda av sharia?
Caldwell menar att statistiken ger oss anledning att ställa besvärliga frågor. Kanske skall vi inte förvåna oss över att alla hittillsvarande försök att assimilera islam har misslyckats. Caldwell skriver att européer gärna vill tro att misslyckandena beror på att vi ännu inte har hittat den perfekta metoden, men kanske är det istället på det viset att projektet inte går att fullborda därför att islam inte är kompatibelt med det moderna samhället.

Är religionsfriheten hotad?

Under moské- och slöjdebatten larmade det politiska etablissemanget om att muslimers demokratiska fri- och rättigheter var i fara. Det var givetvis inte sant. Få européer ifrågasatte muslimers rätt att praktisera sin religion. Människors oro var inte ett uttryck för en demokratikritik.
Varför var människor nervösa? Människor var ängsliga därför att de tolkade de allt fler moskéerna som en avsiktsdeklaration från immigranterna att de hade, på åtminstone ett område, kanske det viktigaste, för avsikt att föra sina religiösa traditioner vidare på europeisk mark. Är det verkligen oberättigat att anta att kvinnor bär niqab eller burka därför att de inte är intresserade av att assimileras med det omgivande samhället, att deras val av klädesplagg uttrycker en ambition att distansera sig från majoritetskulturen och markera muslimsk sammanhållning?
Caldwell ställer också frågan om vad statistiken säger om alla dessa människor som vill leva under sharia i Europa. Måste man inte tillhöra en grupp med extremt starkt, imperialistiskt självförtroende för att våga säga till opinionsundersökare att man vill och kanske har för avsikt att ersätta värdlandets politiska system med ett i grunden teokratiskt system?
Kanske var det så enkelt att människor hade goda skäl att oroa sig.
Religionsfriheten växte inte fram i ett socialt vakuum. Europas religionsfrihet är grundad på det faktum att kristenheten är desarmerad. Detta är inte så konstigt som det kanske låter. Om människor inte hade begått brott, hade vi inte behövt en strafflagstiftning. Europa har religionsfrihet därför att människor vet om att de inte behöver vara rädda för kristna. Påven Benedictus XVI förklarade att kristna och fritänkare existerar i symbios med varandra i samhället. Det är möjligt därför att ateistens moral till syvende och sist är grundad på kristna värden. I den meningen finns det en reell intressegemenskap mellan kristna och ateister och det är också ett av skälen till varför fritänkare inte räds kristna och omvänt.
Caldwell betonar också att det är viktigt att komma ihåg att kristendomen inte reformerades endast på grund av självkritik. Det fanns en hård yttre press på kristenheten att modifiera åsikter och beteenden. På denna punkt är det europeiska förhållningssättet till islam motsägelsefullt. Å ena sidan hoppas och tror Europas politiska elit på framväxten av en europeisk version av islam som är förenlig med det moderna samhället; å andra sidan skyddar samma Europa islam mot det nödvändiga externa trycket med bland annat lagar om hets mot folkgrupp. Historiskt sett var förlöjligandet ett viktigt vapen i kampen mot kristendomen. Mark Twain lär ha sagt: “The best cure for Christianity is reading the Bible”. I dagens Europa har det blivit nästintill tabu att gyckla med islam. Ofta kallas detta “religionsrespekt”, men det är viktigt att veta vad som döljer sig bakom denna till synes neutrala beteckning. Den utgör ett försök att upphöja rädslan för islam till moralisk dygd.

Vad är en nation?

En lösning på problemet som tilltalar Caldwell är den franska: Frankrike är det enda europeiska land som avkräver immigranter kulturell lojalitet. De flesta länder gör som Sverige, dvs. man säger att det mångkulturella samhället inte kräver kulturell lojalitet, utan endast att immigranterna följer lagen och man säger det med samma eftertryck som man gör när man formulerat ett kompromisslöst krav. Problemet med den svenska hållningen är tvåfaldigt.
För det första: kravet på immigranter att de måste följa lagen är så självklart att det knappast kan jämställas med ett krav. Alla måste ju följa lagen.
För det andra: den svenska strategin är problematisk därför att den underförstår att ett samhälle hålls ihop enbart på grund av att människor respekterar abstrakta lagtexter. Den intressanta frågan är ju varför människor gör det. Varför anser svenska män att kvinnor ska själva välja vem som de skall bilda familj med? Varför hade svenska kvinnor gått i taket av raseri om landets män hade krävt av dem att de skall dölja sina kroppar under tältliknande plagg när de vistas utomhus, medan männen skall ha rätt att klä sig som de behagar? Det är först när man definierar en nation i termer av ett folk med en gemensam historia, kultur och språk som man förstår varför människor upplever detta som självklarheter. Omvänt: det är först när man definierar en nation i termer av ett folk med en gemensam historia, kultur och språk som man förstår varför immigranter kan uppleva ett samhälle där kvinnor har fulla rättigheter som djupt omoraliskt och förkastligt.

Den sista striden

Caldwell är också övertygad om att den sista striden kommer att utkämpas om europeiska kvinnors rättigheter och på denna punkt är han positivt förvissad om att Europa kommer att stå på sig. Feminismen är Europas nya statsreligion och den domän där kontinentens självförtroende är som starkast. Caldwell är övertygad om att Europa aldrig kommer att köpslå med islam om kvinnors rättigheter. I könsfrågan har Europa uppvisat en närmast enastående ideologisk självsäkerhet. På detta specifika område är européer övertygade om att muslimska kvinnors problem inte är fattigdom eller diskriminering, utan islam.
I nästa artikel om Christopher Caldwells bok Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam, and the West, som också är den sista i denna serie, skall vi flytta fokus från Caldwells diskussion om massinvandring och islam till hans diskussion om västerlandet.