Yearly Archives: 2021

Den brittiske filosofen Roger Scruton är oerhört produktiv och nu har han slagit till igen. Hans senaste bok, Conservatism (Profile Books, 2017), utgör ett försök att förklara vad konservativ filosofi innebär och var den kommer ifrån.
Detta är, menar Scruton, ingen enkel uppgift. Konservatismen är i grunden en antiteoretisk rörelse. Konservativa är förtjusta i sedvänjor och traditioner och kallsinta inför teoretiska abstraktioner. Konservativa har av detta skäl ofta haft svårt att försvara sig när de attackeras av liberaler och socialister.
Detta har medfört att det uppstått ett behov bland konservativa att artikulera sin position. I denna inledande artikel ska vi försöka sammanfatta den konservativa samhällsvisionen.

Liberalismens dåliga samvete

Konservatismen var under en lång period en del av den liberala ideologin. Den var dess dåliga samvete innan den kvistade av sig och blev en självständig politisk rörelse. Scruton menar att det är meningsfullt att tala om en koherent, konservativ vision, men han understryker att den inte kan jämföras med liberalism och socialism. Konservatismen är inte lika doktrinär som sina ideologiska rivaler. Liberalismen utgår i dess libertarianska version från självägandet och härleder från detta axiom en hel samhällsfilosofi.
Marxismen gör samma sak, men den startar från ett annat axiom: arbetsvärdeläran.
Konservatismen är mer empirisk och verklighetsnära. Konservativa är förtjusta i sedvänjor och traditioner och måttligt intresserade av teoretiska abstraktioner.

Vad håller samhället samman?

Människor lever i samhällen. En möjlig infallsvinkel till ämnet är således frågan: vad håller ihop samhällen?
Det liberala svaret är: ett socialt kontrakt. Detta kan vara explicit eller implicit. Människor har enats om vilka spelregler som ska gälla och upphöjt dessa till lag. Kort uttryckt: samhället hålls samman av lagar.
Det marxistiska svaret är makt. Det är den härskande klassens förtryck som förhindrar samhället från att kollapsa i klasskrig och socialt kaos.
Problemet med det liberala argumentet är, ur konservativ synpunkt, att det är för abstrakt. Kontraktsteorin förutsätter det som den skulle bevisa. Människor måste lita på varandra innan de ingår avtal med varandra och om de gör det, existerar det redan en social ordning. Kontraktet skapar inte den sociala ordningen, det formaliserar endast en befintlig social ordning.
Problemet med det marxistiska argumentet är att det reducerar makt till förtryck. Makt i moderna, demokratiska samhällen är kompentenshierarkier. Med andra ord: makt är auktoritet. Människor underkastar sig inte makt därför att de är rädda, utan därför att de uppfattar den som legitim.
Vad är det då som håller ihop samhället? Det konservativa svaret är: sedvänjor och traditioner.

Sedvänjor och traditioner

För liberaler och marxister är sedvänjor och traditioner något som ska övervinnas därför att de förmodas hindra människor från att tänka klart och att betrakta verkligheten utan skygglappar.
Konservativa har en annorlunda syn på saken. Sedvänjor och traditioner är, i det konservativa perspektivet, ackumulerad visdom. De innehåller kunskaper som hjälper människor att lösa vardagliga problem. Dessutom skapar de en känsla av samhörighet, en upplevelse av att vi har ett gemensamt hem.
Sedvänjor och traditioner bistår således inte endast människor när de ska koordinera sina handlingar, upplevelsen av samhörighet bidrar till att minska risken för sociala konflikter. På detta sätt borgar sedvänjor och traditioner för social stabilitet och social fred.
Konservativa ser på sedvänjor och traditioner på ungefär samma sätt som de betraktar priser i en marknadsekonomi. Priser hjälper konsumenter och producenter att fatta rationella beslut. De utgör en social ordning som har uppstått spontant som en biprodukt av handlingar som inte syftade till att skapa ordningen.
Sedvänjor och traditioner är inget som vi skapar medvetet. Också de är biprodukter av socialt sampel. De växer mer eller mindre fram spontant och ärvs av den uppväxande generationen.

Konservatism och förändring

Innebär emfasen på sedvänjor, traditioner och social sammanhållning att konservatismen förnekar social förändring?
Nej, det gör det inte. Social förändring är oundvikligt. Det förstår även konservativa. Samhällen som inte kan anpassa sig till en föränderlig omvärld stagnerar.
Det som konservatismen motsätter sig är radikala förändringar.
Om man betraktar sedvänjor och traditioner som marxister och radikala feminister gör, dvs. som ideologiska illusioner som står i den härskande klassens eller patriarkatets tjänst, blir det kanske förståeligt varför man vill destruera dem.
I konservatismen är sedvänjor och traditioner inte ideologier som är uppförda i syfte att med vett och avsikt vilseföra folkmajoriteten. Tvärtom: de innehåller värdefulla kunskaper.
Konservatismen vill bevara det som fungerar och förändra det som inte fungerar. Förändringar ska dessutom vara inkrementella. Det gör det möjligt för oss att noggrant analysera förändringsprocessens olika steg och att undvika missöden och överdrifter.

Sedvänjor och traditioner. Det epistemologiska argumentet

Sedvänjor och traditioner är alltså inte medvetet skapade. Inte heller väljer vi dem. Varifrån kommer de?
Svaret är, som vi har sett, att de växer fram spontant bakom våra ryggar och när de väl är på plats går de i arv. Skälet till att de går i arv är att de innehåller kunskaper som hjälper oss att lösa problem i vardagen.
Hur har sedvänjor och traditioner förvärvat denna kapacitet?
Det konservativa svaret på denna fråga är formulerat i epistemologiska och darwinistiska termer.
Traditioner och sedvänjor är kulturella praktiker. De är ett resultat av människors experiment med att lösa konkreta problem. Skälet till att vi ska hålla fast vid sedvänjor och traditioner är att det faktum att de har stått emot tidens tand, indikerar att de innehåller användbara kunskaper.
Innebär det att alla kulturella praktiker är likvärdiga? Är islam och västerländsk kultur jämgoda?
Nej, det är de inte. Det konservativa argumentet är ett selektionsargument som är baserat på en frihetspremiss: människor måste kunna välja någorlunda fritt och inte vara underordnade rigida ideologier eller tyranniska regimer.
Argumentet att sedvänjors och traditioners ålder borgar för att de innehåller användbara kunskaper, förutsätter alltså att de kan utvecklas mer eller mindre spontant.
Problemet med islam är att islam är en kulturell praktik som försöker bevara den sociala ordningen genom att motarbeta förändringar. I Polen var omvänt starka religiösa och nationella traditioner bidragande orsaker till kommuniststyrets fall.

Ordning och frihet

Konservatismen växte fram som liberalismens dåliga samvete. Konservatismen har ärvt liberalismens frihetssyn, men också försökt att kvalificera den.
Frågan är vad detta innebär.
I den liberala teorin är friheten det allt överskuggande värdet. I den konservativa visionen betonas social ordning. Det beror inte på att konservativa är emot frihet, utan på att de är övertygade om att frihet förutsätter ordning. Frihet är en biprodukt av social ordning. Det finns i realiteten ingen motsättning mellan frihet och ordning. Liberaler tror att det gör det därför att de är mer intresserade av teori än verklighet.
När konservativa talar om social ordning, syftar de inte primärt på polis och militär. Staten är förvisso den sociala ordningens yttersta garant, men den är inte dess primära källa. Den sociala ordningen växer fram i det sociala samspelet på lokal nivå i det civila samhället.
Distinktionen mellan civilt samhälle och stat reflekterar denna tankegång. Det civila samhället är sfären av fria institutioner. Det är företag, kyrkor, klubbar och föreningar i vilka människor gör saker efter eget huvud och utan politisk inblandning. Det är där som den sociala ordningen växer fram för att sedan kondenseras till sedvänjor och traditioner.
I teokratier och diktaturer är denna distinktion inte applicerbar. När hela samhället ska mobiliseras till kamp för en politisk ideologi eller religiös tro, förlorar det civila samhället sitt oberoende och absorberas av staten. I en demokrati ska staten vara den sociala ordningens yttersta garant. I teokratier och diktaturer blir staten synonym med den sociala ordningen.
Ett samhälle måste inte vara en diktatur för att det civila samhället ska vara hotat. Det räcker med att politikerna är tillräckligt klåfingriga. Sedvänjor och traditioner utgör därför en skyddande sköld mellan individen och staten. De hindrar staten från att expandera sin makt med hänvisning till att den sociala ordningen är hotad.

Nationsstaten

Traditioner och sedvänjor är inga monoliter. Tvärtom: de kan vara ganska porösa. Det moderna samhället är dessutom högeligen diversifierat. Det är inte ovanligt att människor har olika åsikter i värdefrågor.
Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Vi vill inte att våra traditioner och sedvänjor ska vara för starka. Det är tvärtom bra om de konkurrerar med varandra. Samhället måste kunna anpassa sig till en föränderlig omvärld. Å andra sidan: de får inte bli så svaga att de inte kan förhindra social desintegration.
Det är i detta perspektiv som radikal institutionskritik och massinvandring från främmande kulturer kan bli ett problem.
Konservatismens emfas på social ordning baseras på insikten att frihet förutsätter ordning. Det är av det skälet inte självklart att vi blir friare om vi underminerar den sociala ordningen. Vi är ofta friare i en social ordning som vi kanske har svårt att acceptera än i ett samhälle i vilket det civila samhället har förstatligats. Radikal samhällskritik riskerar att fragmentisera samhället. Detta hotar den sociala freden.
Vad är det som håller samhället samman när det blir allt mer etniskt och kulturellt varierat? Mer precist uttryckt: hur ska väst hantera alla de muslimer som bosatt sig i vår del av världen, men som vill leva under sharia?
Liberalismen har inget svar på denna fråga. Mer frihet är uppenbarligen ingen lösning på problemet eftersom det var frihet som skapade det.
Varför är djupgående kulturskillnader ett problem ur konservativ synvinkel? Problemet är inte att människor har olika åsikter i värdefrågor. Moderata feminister kanske oroar sig över att islam förbjuder abort, men det är inte det som bekymrar konservativa. Den centrala frågan för konservatismen handlar om hur människor definierar sina lojaliteter.
Ett skäl till att de amerikanska myndigheterna hade sådana problem att få bukt med maffian, var att maffian definierade sina lojaliteter i termer av familjetillhörighet. Familjen skulle gynnas och det omgivande samhället skulle exploateras.
Massinvandringen från Mellanöstern är ett problem, ur konservativ synvinkel, därför att islam definierar lojalitet i religiösa termer. Islam som doktrin betraktad är en internationalistisk ideologi: lojaliteten till umman trumfar lojaliteten med nationsstaten. Detta fräter på den sociala sammanhållningen.
Låt oss ta vårt eget land, Sverige, som ett exempel. Våra sedvänjor och traditioner borgar för att vi, trots alla ideologiska och religiösa meningsskiljaktigheter, upplever att vi hör samman, att vi är ett folk och att vi har ett gemensamt nationellt hem. Det är skälet till att ingen oroar sig över kristna eller irreligiösa självmordsbombare.
Om den amerikanska maffian definierade lojalitet i termer av familjetillhörighet och islam gör detsamma i termer av religionstillhörighet, definierar vi i väst lojalitet i territoriella termer. Det faktum att vi har olika religiösa och politiska uppfattningar är underordnat det faktum att vi alla är nationsmedborgare.
Nationella lojaliteter är dock inget entydigt fenomen. Nationella lojaliteter kan vara för svaga, de kan också bli för starka. Svaga nationella lojaliteter kan leda till social desintegration. Tysk nationalism orsakade andra världskriget, brittisk patriotism räddade England från ockupation.
Representanter för internationalistiska ideologier har ofta haft svårt att förstå detta. När första världskriget bröt ut var Europas kommunister övertygade om att kontinentens arbetare skulle vända sina vapen mot borgarklassen. Denna förhoppning kom emellertid snabbt på skam. I skyttegravarna fanns inga arbetare, borgare eller jordägare, endast landsmän.
Varför anser människor att plikten mot fosterlandet trumfar alla andra plikter? Det konservativa svaret är att i väst har lojaliteten med nationsstaten blivit en tradition. Det är den mest övergripande, den mest abstrakt formulerade traditionen.
Om vi håller detta i minnet, blir det lätt att förstå varför missnöjet med EU var så utbrett i Storbritannien. Problemet med EU-direktiv är att de inte är förankrade i lokala sedvänjor och traditioner. Bristen på lokal förankring medför att människor upplever att de påtvingas lagar som är stiftade av andra. Det är också skälet till att brittisk konservatism försvarar sedvanerätten. Sedvanerätten växer fram underifrån. Det är också det som ger sedvanerätten dess legitimitet.
Den konservativa lösningen på det beskrivna problemet är alltså ett moderat försvar av nationsstaten. Det indikerar vad vi bör göra för att undvika social desintegration och destruktiv nationalism. Det är dock en långt ifrån perfekt lösning. Den har föga att säga om hur vi ska hantera det växande antalet människor som identifierar sig med internationalistiska ideologier.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi kika lite närmare på den konservativa visionens inspiratörer.