Yearly Archives: 2021

En av de mer intressanta böcker som er våghalsige redaktör har snubblat över den senaste tiden är den amerikanske sociologen Paul Hollanders bok Political Pilgrims. Western Intellectuals in Search of the Good society (Transaction Publishers, 2009). Boken handlar om de vänsterintellektuella som, i stora grupper och med jämna mellanrum, korsade järnridån i hopp om att i socialistdiktaturerna i öst finna paradiset på jorden och som återvände till väst stärkta i sin övertygelse om socialismens inneboende överlägsenhet. Hollander kallar denna grupp av individer “politiska turister”.

Trots att de politiska pilgrimerna ofta var högt utbildade, belästa och högeligen intelligenta var det få som artikulerade kritiska synpunkter. Tvärtom: många socialistiska intellektuella föreföll uppskatta det som de kommunistiska diktaturerna visade upp. Det är märkligt, menar Hollander: det handlar om individer som kunde författa en extremt sofistikerad kritik av västdemokratierna, men som drabbades av moralisk-politisk tunghäfta när de besökte stater som inte tillät någon kritisk analys överhuvudtaget.
Det har sagts att de politiska turisterna blev förda bakom ljuset av kommunistregimerna. Hollander avvisar denna uppfattning. Debatten i väst om i kommuniststaterna var både livlig och offentlig. Det kan inte ha undgått någon, menar han, att staterna bakom järnridån var diktaturer som plågade sina befolkningar. Det är alltså inte fallet att socialisterna i väst inte visste något om de umbäranden som drabbade medborgarna i öststatsdiktaturerna. Faktum är att beundran av Sovjet nådde en topp på 30-talet då systemet var som mest repressivt. Efter Chrusjtjovs attack mot partiets stalinistiska förflutna, började sovjetsystemets popularitet tvärtom att dala bland vänsterintellektuella. Samma öde drabbade också efterhand den kinesiska kommunismen: systemet var som populärast när det var som mest repressivt. Socialister i väst valde medvetet att ignorera den befintliga kunskapen om situationen i kommunistdiktaturerna. De förringade med avsikt värdet av kritiska vittnesmål. De axlade frivilligt uppgiften att, efter hemkomsten, fungera som ideologiska ambassadörer för diktaturerna. Manipulationsteorin är, menar Hollander, falsk.
Den fråga som Hollander ställer sig i Political Pilgrims skulle därför kunna preciseras på följande sätt: hur skall vi förstå den politiska turismen om manipulationsteorin är falsk? Hur skall vi förklara socialistiska intellektuellas knäfall inför några av världens värsta diktaturer om vi inte kan utgå ifrån premissen att de blev förda bakom ljuset, om det inte är möjligt att rättfärdiga deras beteende moraliskt eller intellektuellt? Hollander menar att vi behöver psykologiska och kulturella förklaringsmodeller för att förstå den politiska turismen.

I denna första artikel om Hollanders bok skall vi titta lite närmare på det utopiska tänkandet. Vi skall också kika litet på Hollanders diskussion om socialistiska intellektuella och deras förhållande till moral, makt och politik.

Det västerländska utopiska tänkandet

Det utopiska tänkandet har sannolikt religiösa rötter. Det uttrycker ett sökande efter ett paradis på jorden. Utopier beskriver hur människans existensvillkor skall kunna förbättras. De är radikala i det att de inte tror att människans existensvillkor kan förbättras inom ramen för det förhandenvarande systemet. De är universella i den meningen att det antas att de kan appliceras på alla mänskliga förhållanden. De baseras, kort uttryckt, på förhoppningen eller övertygelsen om att det någonstans skall finnas en slutgiltig lösning på de problem som människan konfronteras med. Isaiah Berlin:

….the belief that somewhere, in the past or in the future, in divine revelation or in the mind of an individual thinker, in the pronouncements of history or science, or in the simple heart of an uncorrupted good man, there is a final solution. This ancient faith rests on the conviction that all the positive values in which men have believed must, in the end, be compatible, and perhaps even entail one another.

Vilka är då dessa problem?

Olika utopiska scheman ger olika svar på frågan, men Hollander finner också gemensamma nämnare. En gemensam nämnare ser ut på följande sätt: utopin beskriver en form av social organisation som eliminerar knapphet och konflikter samtidigt som den maximerar individens lycka, frihet och möjlighet till självförverkligande. Det nya samhället skall åstadkomma harmoni mellan olika värden och målsättningar, mellan samhället och individen, samhället och naturen, mellan publika och privata intressen.
En annan gemensam nämnare betonar statens roll i det nya samhället. Det finns två skäl till varför staten har en privilegierad ställning i det utopiska tänkandet. För det första antas det att människan inte själv vet vad som är bra eller dåligt för henne. Staten har ansvar för medborgaren. Det är statens uppgift att guida människan till ett bättre liv. För det andra antas det att om individen ges frihet att på egen hand förverkliga sig själv, leder det till sociala problem av olika slag.
En tredje gemensam nämnare är att utopiska tänkare ser människans natur som mer eller mindre fixerad. I teorin skall den politiska implementeringen av det utopiska schemat avlägsna de hinder som det bestående samhället lägger i vägen för individens möjlighet att förverkliga sig själv. I praktiken har utopiska scheman medfört upprättandet av statliga program för modifiering av mänskligt beteende. Målsättningen har varit att skapa en människa med ett beteendemönster som är kompatibelt med den utopiska planens långsiktiga målsättning – ett radikalt nytt samhälle.
Sökandet efter utopier har antagit olika form. Det finns de som nöjer sig med att teoretisera och spekulera om utopiska arrangemang. Andra har valt att bygga upp småskaliga samhällen i relativ isolering från omvärlden. Den protestantiska Amish-sekten är ett exempel. Political Pilgrims handlar om människor som genomfört långa resor till främmande länder i hopp om att där finna utopiska sociala arrangemang.
Hollander betonar att det är ett misstag att identifiera det utopiska tänkandet med teorier som förespråkar rationell samhällsplanering. Den ekonomiska krisen på 30-talet påverkade det utopiska tänkandet på så sätt att det kom att sätta likhetstecken mellan statlig planering och samhällelig rationalitet. Sovjet uppfattades av den tidens politiska turister som ett samhälle där förnuftig organisation ersatt ekonomiskt kaos. Denna syn på det utopiska schemat förändrades på 60-talet. På 30-talet var samhällsplanering något i grunden positivt, på 60-talet ställdes den tidigare socialistiska utopins förhärligande av staten på huvudet: samhällsplanering blev något negativt.

Vad är en socialistisk intellektuell?

Hollanders genomgång av begreppet “intellektuell” är lång och resonerande. Den tyske sociologen Karl Mannheim definierade begreppet i termer av “social grupp vars uppgift är att tolka världen åt samhället”. Hollander sympatiserar med Mannheims definition, inte minst därför att den öppnar upp för en differentierad syn på intellektuellas sociala roller. Sett ur ett historiskt perspektiv har intellektuella i huvudsak haft samhällsbevarande funktioner. Det är först i den moderna epoken som den intellektuelles kritiska uppgift har lyfts fram. Att intellektuella ofta har haft dubbla sociala funktioner blir även tydligt när man studerar socialistiska intellektuella. Under kapitalismen är socialistiska intellektuella kritiska till det bestående, men när revolutionen är genomförd, erhåller de ungefär samma roll som religiösa ledare haft i det förflutna: de får en konservativ, samhällsbevarande uppgift.
När socialistiska intellektuella betraktar sig själva och försöker nagla fast vad det är som gör dem till socialistiska intellektuella, brukar de ta fasta på en rad egenskaper. När de beskriver sig själva ur en moralisk aspekt, målar de gärna upp en bild av altruistiska och idealistiskt sinnade individer. I förhållande till den kapitalistiska makten beskriver de sig själva som outsiders. Det är inte ovanligt att socialistiska intellektuella ser sig själva som den korrekta moralens försvarare.
Detta är givetvis en problematisk position. Den intellektuelle kan inte både vara en alienerad kritiker av samhället och upprätthållare av den samhälleliga moralen. Några debattörer har förfäktat uppfattningen att socialistiska intellektuella endast kan vara kritiska, att den socialist som börjar argumentera för en viss moral, upphör att vara en sann intellektuell. Andra menar att en socialistisk intellektuell kan kombinera dessa roller om han reserverar kritiken för kapitalismen och hyllningarna för socialismen. Hollander menar att socialistiska intellektuella har löst dilemmat genom att göra det sistnämnda. Detta sätt att resonera på blir synligt i socialistiska intellektuellas förhållande till moral och makt.

Moral och politik

Socialistiska intellektuella brukar beskrivas som personer med ett starkt moraliskt-politiskt engagemang. Frågan är vad det är som håller ihop detta engagemang. Hålls det ihop av ett högre syfte eller är det endast ett uttryck för den intellektuelles egenintresse?
Om man ställer denna fråga till socialistiska intellektuella, svarar de inte oväntat att deras moraliska indignation är autentisk: socialistiska intellektuella är kritiska mot kapitalismen därför att kapitalismen är ett orättfärdigt system, inte därför att de hoppas att deras kritik skall gynna framväxten av ett socialistiskt system där intellektuella har mer makt och fler privilegier än under kapitalismen.
Hollander tvivlar på att denna självbild är korrekt. Det är mer sällan än ofta som empiriska fakta varit avgörande för hur socialistiska intellektuella har förhållit sig moraliskt till olika samhällstyper. Vi har tidigare nämnt att både Sovjet och Kina var som populärast bland socialistiska intellektuella när de två systemen var som repressivast. I realiteten har den socialistiska, moraliska indignationen varit mycket selektiv. När hundratusentals vietnameser, ofta under svåra umbäranden, försökte fly från kommuniststaten, skyllde socialistiska intellektuella flykten på USA och när flyktingar vittnade om existensen av kommunistiska koncentrationsläger och massavrättningar av oppositionella, avfärdades dessa regelmässigt som lögnaktiga.
Hollander menar att vi för att förstå denna dubbelmoral måste anta att den socialistiska indignationens premiss inte var några allmängiltiga etiska principer, utan ett hat mot väst. Det var på grund av att socialistiska intellektuella hatade väst som de vägrade erkänna att några övergrepp hade begåtts i det socialistiska lägret om det inte var möjligt att skylla avvikelserna på västkapitalismen. Hollander håller fram Noam Chomsky som exempel:

The social critic of this type will defend the enemies of his enemies … who are by definition his friend and allies. He cannot acknowledge evil in the world – or rise to genuine indignation about it – if there is no way to implicate the prime object of hate, in this case the United States.

Chomsky erkände naturligtvis aldrig att han använde sig av dubbla måttstockar. En som dock gjorde det var den chilenske författaren och nobelpristagaren Pablo Neruda. Neruda vägrade att protestera mot förföljelsen av den sovjetiske kollegan Alexander Solzjenitsyn med hänvisning till att han inte ville engagera sig i anti-sovjetism.

Makt och kritik

Som vi har sett refererar begreppet “intellektuell” till en rad olika saker, däribland rollen som kritiker av samhället och rollen som upprätthållare av samhällets moral. En annan spänningsfylld relation är den mellan intellektuella och makt. Alltså: hur ser socialistiska intellektuella på sin relation till makten?
Idag uppfattas socialistiska intellektuellas funktion i huvudsak som kritisk. Den intellektuelle skall vara samhällets samvete och varna för maktmissbruk. Det har inte alltid varit så, menar Hollander. Durkheim menade att en för långt driven kritik hotar den sociala ordningen med förödelse. Det är inte möjligt, menade Durkheim, att basera ett samhälle enbart på rationella grunder. Mest känd är kanske Tocqueville kritik av intellektuellas politiska attityder. Tocqueville menade att de intellektuellas överdrivna tro på förnuft och rationalitet, förklarar deras bristande realism. Dålig verklighetsförankring har gjort dem mottagliga för grandiosa politiska scheman. När de sedan har applicerat sina utopiska scheman på en extremt komplex verklighet som de endast har haft ytterst rudimentära kunskaper om, har detta lett till omfattande humanitära katastrofer. Hollander menar att det egentligen inte är så märkligt att intellektuella längtar efter makt. Det är oerhört frustrerande att vara övertygad om att man sitter inne med sanningen om hur världen skall räddas, utan att kunna göra något åt saken.
När västerländska socialister besökte kommuniststaterna och träffade partiintellektuella, upptäckte de också att närheten till makten förde med sig andra fördelar, däribland rikedom och ryktbarhet. En följd därav är att socialistiska intellektuella har haft ett ambivalent förhållande till makten: de intellektuella som prioriterar sitt oberoende, riskerar att försätta sig i en position där de inte kan påverka världens gång. Omvänt gäller att de intellektuella som ger sig in i politiken, löper risk att korrumperas av makten eller åtminstone att bli betraktade som korrumperade av sina mer ideologiskt renläriga kamrater. Alienationen från makten har blivit en slags social plikt för socialistiska intellektuella. Hollander menar att denna av socialistiska intellektuella upplevda påtvingade alienation från politiken förmodligen förklarar varför så många i denna grupp har gjort så katastrofala felbedömningar. Han citerar gillande George Orwell när denne förklarar att de politiska utopierna var uttänkta av människor som stod utanför politiken och följaktligen hade ringa erfarenheter av hur ett komplext samhälle som det moderna samhället fungerar:

The whole left-wing ideology, scientific and Utopian, was evolved by people who had no immediate prospects of attaining power.

En annan faktor som Hollander menar kan förklara socialistiska intellektuellas ambivalenta förhållande till den politiska makten är spänningen mellan paternalism och egalitarism. Det är inte ovanligt att intellektuella önskar makt. Det finns en spänning mellan den deklarerade egalitarismen och övertygelsen om att man tillhör en utvald grupp. Således är det inte ovanligt att intellektuella anser att de förtjänar makt därför att de vet bättre än andra. Det var följaktligen inte ovanligt att vänsterintellektuella som besökt socialistdiktaturer talade uppskattande om den närhet till makten, sociala status och särskilda privilegier som partiintellektuella i dessa stater ofta innehade. Kanske finns det en koppling mellan socialistiska intellektuellas hyllningar till öststatsdiktaturerna och den av dem upplevda relativa makt- och privilegielösheten lösheten i väst.
Hollander tvivlar på att det finns en teoretisk lösning på konflikten mellan paternalism och egalitarism. Den fråga som vi därför måste ställa oss är hur socialistiska intellektuella har hanterat problemet i praktiken? Längtan efter makt och ryktbarhet medförde ofta ett kroniskt dåligt samvete bland socialistiska intellektuella. Det dåliga samvetet är en viktig delförklaring till socialistiska intellektuellas ofta krampaktiga hyllningar till det manuella arbetet och arbetarklassen. I praktiken löstes problemet emellertid ofta till förmån för en elitistisk position. Hollander noterar att de intellektuellas förmåga att känna sympati med underklassen ofta stod i omvänd proportion till närheten till makten. Ju mer makt de socialistiska intellektuella erhöll, desto mindre tenderade de att bry sig om de umbäranden som drabbade folkflertalet. Det var inte ovanligt att man i den socialistiska kritiken återfann ett mer eller mindre uttalat förakt för icke-intellektuella. Kritiken mot socialistdiktaturerna för deras kroniska brist på demokratiska fri- och rättigheter avfärdades ofta som irrelevant: demokrati är en lyx för ett privilegierat fåtal, förklarade socialistiska intellektuella, under socialismen prioriterar arbetarna tillfredsställandet av materiella behov. Det var heller inte ovanligt att socialistiska intellektuella sade att de beundrade sovjetsocialismen och att man hoppades på att också väst skulle bli socialistiskt, men att man själv inte ville leva i ett socialistiskt samhälle:

From Lincoln Steffens to George Bernard Shaw, Scott Nearing … and all the way to Susan Sontag the line stretches in unbroken continuity as far as such attitudes are concerned. All of them, and many others, made it clear that they could not live in the restrictive societies they had visited and admired. Nonetheless they highly recommended them to others, and especially to the native residents. Lincoln Steffens said it for all his fellow-pilgrims and successors:

I am a patriot for Russia; the future is there; Russia will win out and it will save the world. That is my belief. But I don’t want to live there.

Från Sovjet till Kina

Sovjetunionen var det fösta målet för politisk turism. De flesta besöken ägde rum under Stalintiden. Efter Chrustjovs uppgörelse med partiets stalinistiska förflutna 1956, började sovjetsocialismen dala i popularitet. Vänsterintellektuella i väst hade börjat intressera sig för andra regimer, vilka man uppfattade som mer ideologiskt renläriga. Det är om dessa regimer och de socialistiska intellektuellas hyllningar till dessa stater som nästa artikel i vår serie om Paul Hollanders bok Political Pilgrims skall handla om.