Yearly Archives: 2021

Hur skall man förklara de ofta egendomliga beslut som USA:s president Barack Obama har fattat? Varför vill han att Amerikanska rymdstyrelsen skall ägna sig åt att förbättra relationerna med den muslimska världen? Varför vägrar han att bära en rockslagsnål med den amerikanska flaggan? Vad har Obama emot Winston Churchill? I föreliggande artikel skall vi titta lite närmare på en bok som försöker besvara dessa frågor: Dinesh D’Souzas The Roots of Obama’s Rage (Regnery Publishing, 2010).

Tre teorier

Det har förts fram olika teorier för att förklara Obamas ibland märkliga yttranden och besynnerliga handlingar. Låt oss titta lite närmare på de tre vanligaste förklaringarna.
En teori säger att Obama är en förtäckt muslim eller att han åtminstone sympatiserar med den muslimska saken. Detta förklarar, menar kritikerna, varför Obama är så angelägen om att ta hem alla amerikanska trupper från Irak och Afghanistan. Det förklarar också, menar man, varför han stöder förslaget om en moské vid Ground Zero och har beordrat NASA att arbeta för att förbättra USA:s relationer med den muslimska världen.
D’Souza menar att denna teori inte håller streck. Det är korrekt att Obama inte motsätter sig uppförandet av en moské vid Ground Zero och att han vill ta hem alla amerikanska trupper från Irak och Afghanistan, men det beror knappast på att han är muslim. Obama fick sitt namn efter sin far som förvisso var muslim, men Barack Obama den äldre var endast muslim till namnet. I realiteten var pappan ateist och betraktade all form av religion som vidskepelse. Efter det att modern hade gift om sig med en muslimsk, indonesisk student, flyttade familjen till Indonesien. Under sin skolgång hade Obama muslimska lärare och muslimska klasskamrater, men inte heller detta verkar ha satt några spår hos honom. I sina memoarer skriver Obama:

When it came time to pray, I would pretend to close my eyes, then peek around the room. Nothing happened. No angels descended. Just a parched old nun and thirty brown children, muttering words.

Obama har också anklagats för att vara socialist. Han har utan tvekan stärkt statens makt på kapitalets bekostnad. Det är heller inte ovanligt att han kritiserar den så kallade storfinansen och att han uttrycker sig negativt och raljerande om det som han ibland beskriver med frasen “de rika”.
Ett problem med denna hypotes är att den teoretiska definitionen av “socialism” innebär att staten äger produktionsmedlen. Obama har aldrig föreslagit något sådant. Obama försökte inte lösa finanskrisen genom att förstatliga bankväsendet. Istället pumpade han in skattemedel i systemet för att förhindra att det kollapsade. Ett annat argument mot denna teori är att Obama saknar socialistiskt temperament. Det är inte fallet att Obama tycker att det är bra att människor är fattiga, men fattigdom förefaller inte vara något som engagerar honom. När Obama talar om det fattiga Amerika, låter det, som vi påpekade i förra artikeln, som om han högläser ur taxeringskalendern.
Den tredje teorin vill förklara Obama genom att placera honom i ett specifikt amerikanskt, historiskt sammanhang: medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rättigheter. Denna teori har förfäktats av Obama själv. Obama har om medborgarrättsrörelsens historia sagt: “This is my story”. I sin självbiografi Dreams of My Father berättar Obama om hur han nio år gammal sitter och väntar på sin mor i den amerikanska ambassaden i Jakarta:

While waiting for his mother … Obama recalls picking up a copy of Life Magazine. Thumbing through the articles, he came across a story about a black man who underwent chemical treatment to lighten his skin. Obama notes that the man looked sickly, like “a radiation victim or an albino.” His reaction was one of horror.

Obama beskriver händelsen som paradigmatisk i det att den öppnade hans ögon för hur svarta behandlas i ett samhälle som domineras av vita:

The incident is a dramatic revelation to Obama that blackness stands condemned in America to such a degree that black people have to attempt to make themselves white.

Ett problem med denna förklaring är att flera framstående svarta politiska aktivister har kritiserat Obama för att inte bry sig om minoritetsfrågor. D’Sousa menar att denna kritik är korrekt. Obama säger förvisso att minoritetsfrågor är viktiga, men som politiker och president har han inte gjort mycket som tyder på ett äkta engagemang i dessa frågor. Ett annat problem är givetvis Obamas bakgrund. Obama beskriver gärna sig som afroamerikan, trots att hans mor, Stanley Ann Dunham, var vit. Det finns heller inga slavar i Obamas släkt. Hans far, Barack Obama senior, var en relativt privilegierad kenyan som träffade Obamas mor när han kom till USA för att studera på landets mest prestigefyllda universitet – Harvard. Obama växte heller inte upp på USA:s fastland, utan på Hawaii och i Indonesien. Inte heller är det korrekt att Obamas uppväxt var märkt av umbäranden och diskriminering. På Hawaii gick han i en av statens finaste privatskolor och hans klasskamrater uppfattade inte honom som svart. Barack Obama den äldre noterade att i den mån det förekommer diskriminering på Hawaii drabbar den i huvudsak vita. Sist men inte minst: den incident på den amerikanska ambassaden som Obama beskriver i sina memoarer, är ett påhitt från Obamas sida. Artikeln har inget med Life Magazine att göra. Istället har Obama lånat historien från den franske marxisten Frantz Fanon vars böcker Obama kom i kontakt med när han började studera på universitet i slutet av 70-talet.

Det är alltså inte sant att Obama är en förtäckt muslim eller socialist eller att vi endast kan förstå hans handlingar och yttranden genom att se dem som en integrerad del av medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rättigheter. För att förstå vem Obama är och vad det är som driver honom måste vi, enligt D’Souza, förstå vem Barack Obama den äldre var.

Barack Obama den äldre

Vem var Barack Obama den äldre? Obama senior var en karismatisk person. Han var en charmerande man som gärna gick omkring i kostym och slips. Framför allt var han en skicklig talare. Han hade ordets gåva och kunde trollbinda människor med sina orationer.
Obama den äldre var också en bigamist som struntade totalt i sina barn och fruar. Han var frånvarande större delen av Obamas liv. Han övergav Obamas mor när Obama var två år för att gifta sig med en annan kvinna innan han hade hunnit skilja sig. Obama skulle återse sin far en gång, när han var tio år gammal.
På Harvard gick Obama senior under namnet “Double double” på grund av sin vidlyftiga alkoholkonsumtion. Han beställde alltid två drinkar och när bartendern levererade beställningen, beställde han omedelbart två till. På grund av hans dryckesvanor försämrades hans hälsa kraftigt. Han körde ofta bil berusad och orsakade flera olyckor, varav minst en med fatal utgång. Han tvingades amputera båda sina ben efter en drogrelaterad trafikolycka, men fortsatte att köra bil efter det att hans ben ersatts med proteser. Barack Obama den äldre dog i en trafikolycka 1982 när han i berusat tillstånd kraschade in i ett träd med sin bil.
Trots att Obama hade ytterst sporadisk kontakt med fadern, förblev han en central gestalt i Obamas liv. D’Souza förklarar detta med hänvisning till modern, Stanley Ann Dunham. Det var Obamas mor som höll sonens känslor för den ständigt frånvarande fadern vid liv. Modern tog varje tillfälle i akt att odla sonens hängivelse och beundran för fadern. Barack Obama den äldre må vara en suput och obotlig kvinnokarl, förklarade hon, men det är av underordnad betydelse. Han var en stor man därför att han kämpade för Kenyas frihet från kolonialt förtryck.

Hur förklarar D’Souza Stanley Anns respekt och aktning för den man som övergav henne för en annan kvinna? Förklaringen finns, menar han, i hennes uppväxt.

Stanley Anns föräldrar var politiska radikaler och dottern lärde sig snabbt att älska allt som inte är vitt. Barack Obama senior var svart och engagerad i Kenyas frigörelsekamp mot brittisk kolonialism och därför en idealisk kandidat. Det gällde även Stanley Anns andra make, indonesiern Lolo Soetoro. Indonesien var en holländsk koloni och Soetoro bländade Stanley Ann med berättelser om den antikoloniala kampen. De gifte sig sedermera och flyttade till Indonesien. Efter hand kom Obamas mor dock på kant med sin nye make då det visade sig att han var antikommunist och inte alls så revolutionärt sinnad som han kanske hade låtit påskina. I syfte att förhindra att Obama skulle påverkas av Soetoros alltför liberala politiska åsikter, lät Stanley Ann skicka Obama till Hawaii för att leva med hennes föräldrar.
I slutet av 70-talet lämnade Obama Hawaii för fastlandet och universitetsstudier. Som student fick han nya vänner och blev medlem i radikala kotterier:

At Occidental, Obama hung out, as he put it, with “the more politically active black students. The foreign students. The Chicanos. The Marxist professors and structural feminists and punk-rock performance poets. We smoked cigarettes and wore leather jackets. At night, in the dorms, we discussed neocolonialism, Frantz Fanon, Eurocentrism, and patriarchy.”

På Columbiauniversitetet lärde Obama känna Edward Said. Said, som hade smeknamnet “Professor of Terror”, var en av USA:s främsta förkämpar för PLO. Obamas åsikter radikaliserades fortlöpande och i en artikel för den lokala studenttidningen krävde han en nedmontering av det amerikanska militär-industriella komplexet.
På Harvard träffade Obama Roberto Unger. Universitetsläraren Unger blev Obamas intellektuelle mentor. Unger förklarade för Obama att lagar endast kamouflerar maktintressen och att den politiska kampen därför måste sikta in sig på att, med nya lagars hjälp, riva ned befintliga maktstrukturer. Lagen kan, förklarade Unger, användas i revolutionärt syfte.
Under Obamas tid på Harvard seglade det upp en konflikt mellan en lärare och universitetet. Läraren, Derrick Bell, menade att det amerikanska samhället var oförbätterligt rasistiskt, att Harvard var en del av problemet och att universitetet måste ta ställning mot rasism och diskriminering genom att anställa fler icke-vita lärare. Något stöd för sina påståenden om strukturell rasism vid Harvard lyckades Bell dock inte uppbåda. I en av sina historier berättar han om hur USA:s vita anställer en veritabel förintelse på landets svarta och hur överlevande svarta blir kidnappade av fientligt inställda rymdvarelser och sålda som slavar till andra rymdvarelser i en främmande galax.
Konflikten mellan Bell och Harvard lärde Obama en viktig läxa: rasfrågan är en källa till makt i det amerikanska samhället:

Somehow whites had been shamed by the nation’s past into conceding to blacks a kind of unquestioned moral superiority. … Thus whites now recognize blacks as America’s de facto racial experts, and anything blacks say, however preposterous, is typically agreed to or at least greeted with deference.

Det som skulle bli avgörande för formeringen av Obamas politiska ståndpunkt, var emellertid varken Said eller Unger. Obama plågades fortfarande av tomhetskänslor. Hans sökande efter en identitet kulminerade då han 26-år gammal gjorde en månadslång resa till Afrika under vilken han bland annat besökte faderns grav.

For a long time I sat between the two graves and wept. … When my tears were finally spent, I felt a calmness wash over me. I felt the circle finally close. I realized that who I was, what I cared about, was no longer just a matter of intellect or obligation, no longer a construct of words. I saw that my life in America, the black life, the white life, the sense of abandonment I’d felt as a boy, the frustration and hope I had witnessed in Chicago, all of it was connected with this small plot of Earth an ocean away, connected by more than the accident of a name, or the color of my skin. The pain I felt was my father’s pain.

Obamas självbiografi heter Dreams of My Father. Boken handlar inte om Obamas egna drömmar och politiska visioner, utan om faderns drömmar och om hur sonen bestämmer sig för att föra stafettpinnen vidare. Den handlar om faderns drömmar och hur dennes drömmar till slut blir sonens drömmar:

It is here that Obama takes on his father’s struggle, not by recovering his father’s body but by embracing his father’s cause. And so he makes his decision. Where Obama Sr. failed, Obama Jr. will succeed, but he will succeed calmly, strategically, using the panache and persuasiveness that he also got from his father. Obama Sr.’s hatred of the colonial system becomes Obama Jr.’s hatred; Obama Sr.’s failed attempt to set the world right becomes Obama Jr.’s objective for the future. As Obama himself puts it, the dreams of the father forge the dreams of the son, and through a kind of sacramental experience at the family grave, the father’s struggle becomes the son’s birthright.

Obama återvände till USA politiskt pånyttfödd, fylld av hat mot det system som han ansåg ha slagit faderns liv i spillror.

Kolonialism och nykolonialism

Om D’Souza har rätt, är resan till Kenya viktig för vår förståelse av Obama därför att det är under den som den sista ideologiska byggstenen sätts på plats. Det är i Kenya som Obamas politiska perspektiv konsolideras. Det är framför faderns gravvård som Obama bestämmer sig för att fortsätta faderns kamp.

Vad var det Barack Obama den äldre kämpade emot och för?

Obamas far var ekonom, socialist, antikolonialist och djupt engagerad i kampen mot det brittiska styret. D’Souza menar att vi, för att korrekt förstå vad det är som driver Obama, måste förstå den antikoloniala ideologin. Den antikoloniala ideologin har följande egenskaper:

• Koloniala regimer baserar sin makt på terror.
• Kolonialismen är ett system som leder till utplundring av beroende stater.
• Den gamla formen av kolonialism var ofta brittisk. Efter andra världskriget har den brittiska kolonialismen ersatts av amerikansk kolonialism.
• Kampen mot kolonialismen är en kamp mot västimperialism och för nationellt oberoende.

Obama den äldre var socialist och antikolonialist. Relationen mellan kolonialism och socialism har inte alltid varit självklar i marxismens historia. Marx var för kolonialism eftersom han betraktade kolonialismen som en moderniserande kraft. För Marx var sambandet mellan modernisering och revolution otvetydigt: utan modernisering, ingen arbetarklass och utan arbetarklass, ingen socialistisk revolution.
Problemet med den marxistiska teorin var att arbetarklassen i väst inte brydde sig om att göra revolution. Marxistiska teoretiker gav denna anomali en nykolonial förklaring. De sade att kapitalismen hade lyckats skjuta upp systemskiftet genom att muta arbetarklassen. Vidare hävdade de att kapitalismen finansierade pacificeringspolitiken med resurser som den stulit från länder i tredje världen. Kapitalismen hade, med Lenins ord, blivit imperialistisk. Den nykoloniala teorin förändrade socialisternas syn på den nationella befrielsekampen. Det var inte tillräckligt, sade man, att kasta ut kolonialherrarna, man måste också konfiskera de utländska bolagens egendomar. I artikeln Problems Facing our Socialism förklarade Barack Obama den äldre att staten bör använda skattepolitiken för att beröva den inhemska, vita och asiatiska överklassen dess rikedomar:

theoretically there is nothing that can stop the government from taxing 100 percent of income so long as the people get benefits from the government commensurate with their income which is taxed.

Det var denna ideologi som Obama tog över från sin far. Från unga år lärde Obama sig att se väst i allmänhet och USA i synnerhet som en kolonial kraft, rika som exploatörer och den fria marknaden som ett redskap för plundring. Han var nu redo att förändra världen.

Obama sätter på sig masken

Ett antal praktiska problem återstod dock att lösa. Hur skulle Obama gå tillväga för att uppbåda stöd för sina idéer? D’Souza menar att det är i svaret på denna fråga som vi finner skälet till varför Obama är så noga med att beskriva sig själv som afroamerikan. Obama var fullt på det klara med att om han lyckades övertyga USA:s svarta om att han är svart, kommer nio av tio svarta amerikaner att stödja honom.
Han insåg också att han inte kunde basera sin maktposition enbart på svarta röster. USA:s svarta utgör, trots allt, en minoritet. Han måste också erövra den vita medelklassen.
Konflikten mellan Derrick Bell och Harvard hade gjort Obama övertygad om att många vita kan tänka sig att stödja en svart president, om inte annat så för att de skäms över USA:s rasistiska förflutna. Obama bestämde sig för att ge det vita Amerika vad det alltid hade drömt om: en svart presidentkandidat som talar och klär sig vårdat, håller sig till den politiska mitten och försäkrar det vita Amerika att vita amerikaner inte är rasister.
Detta skapade emellertid ett nytt problem. För att vinna över den vita medelklassen, visste Obama att han måste placera sig i det politiska spektrumets mitt. Detta ställde till med problem eftersom Obama inte var en mittenpolitiker. Hans program var tvärtom mycket radikalt. Han ville minska resurserna till det amerikanska försvaret. Han ville använda USA:s inflytande för att hindra USA:s allierade från att ge sig ut på nya koloniala äventyr. Han ville öka statens makt över kapitalet och ta itu med det som han uppfattade som USA:s ekonomiska överklass.
D’Souza menar att Obama använder olika trick för att maskera sin ofta radikala agenda. Han motiverade till exempel ett förslag om minskade resurser till försvaret med att det inte är rimligt att kostnaderna för kriget mot terrorismen endast skall bäras av USA. Förslagets egentliga syfte var ett helt annat: Obama ville skära ned USA:s militära budget. Genom att utforma förslaget så att det appellerade till skattebetalarna, fick Obama sin vilja igenom och eftersom inget annat land frivilligt axlade den börda som USA hade avsagt sig, stärkte förslaget också antikoloniala krafter i den tredje världen.

Några exempel

Låt oss nu titta på några av Obamas beslut och yttranden och hur väl de korresponderar med den antikoloniala hypotesen.

Varför lät Obama avlägsna en byst av Winston Churchill från Vita huset? Därför att Churchill under en period hade ansvaret för det brittiska imperiets kolonier. För européer och amerikaner i allmänhet är Churchill känd som Englands premiärminister under andra världskriget. För Obama är han en kolonial despot.
År 2009 beslutade Obama att USA skulle stödja brasiliansk oljeutvinning till havs. Det brasilianska projektets målsättning var inte att exportera oljan. Tvärtom: den utvunna oljan skulle förbrukas i Brasilien. Samtidigt motsatte sig presidenten att amerikanska oljeföretag borrade efter olja på amerikanskt territorialvatten. Hur skall man förklara denna märkliga inkonsekvens? D’Souza menar att det inte handlar om miljöhänsyn. För Obama är USA:s energiförbrukning en form av nykolonial exploatering av världens fattiga länder. Världens oljeresurser är begränsade och Obama vill att USA skall förbruka mindre så att länder i den tredje världen skall kunna förbruka mer.
När Obama kommenterade oljespillet i den mexikanska golfen, attackerade han, märkligt nog, hela oljeindustrin, dvs. även företag som inte var inblandade i katastrofen. Han påpekade också, märkbart irriterad, att USA ensamt konsumerar 20 procent av världens olja, trots att det inte hade med oljespillet att göra. Varför gjorde han det? Den antikoloniala förklaringen är att Obama betraktar USA:s energianvändning som en form av nykolonialism.
Begreppet “American exceptionalism” är centralt i amerikansk politik och syftar på Amerikas unikhet i världen. Den antikoloniala teorin säger att USA inte är unikt på något sätt, att den amerikanska kulturen inte är mer speciell än något annat lands kultur, att USA är ett land bland andra länder och skall behandlas som sådant. Obama har följdriktigt tagit avstånd från tesen om USA som undantag.
Obama vill ha ett nedrustningsavtal med Ryssland och hans huvudargument är att om USA kan övertyga Ryssland om att minska antalet kärnvapen, kommer Nordkorea och Iran att följa efter. Detta argument är ett svepskäl, menar D’Souza. Ingen tror att Kim Jong Il eller mullorna i Iran kommer att avstå från kärnvapen om USA och Ryssland kommer överens om att skrota delar av kärnvapenarsenalen. Om den antikoloniala teorin är korrekt, strävar Obama efter ett nedrustningsavtal med Ryssland därför att det försvagar USA militärt.
Dessutom är det inte sant att Obama motsätter sig iranska atombomber. Obama vill att Iran skall ha kärnvapen. Kristna och judar har kärnvapen, därför är det bara rättvist att även muslimer har det. Dessutom kommer muslimska kärnvapen att hindra väst från att hänge sig åt nya koloniala äventyr. Den antikoloniala förklaringen förutsäger därför att Obama kommer att välja en strategi för att förhindra iranska atombomber som han vet är verkningslös.
Obama har motsatt sig byggandet av ett antimissilförsvar i Tjeckien och Polen. Det beror inte på att han anser att ett sådant försvar inte behövs, utan på att han betraktar NATO som en sammanslutning av i huvudsak imperialistiska stater. Genom att motsätta sig förslaget om ett utvidgat missilförsvar, försvagar han relationerna mellan USA och två av landets mest hängivna allierade.
Obama har förklarat att hans reformer skall finansieras med en skatt på landets rika. Han har sagt att arbetar- och medelklassen inte skall drabbas och motiverat undantaget med att det hade varit orättvist. D’Souza ställer frågan: varför är det rättvist att USA:s rikaste ensamma skall stå för kostnaderna? USA:s 10 procent rikaste betalar 70 procent av alla skatter. De 40 procent som har lägst inkomst, betalar ingenting. Är det rättvist? Obamas förslag är givetvis orättvist mot landets rika. Den antikoloniala teorin förutsäger att Obama kommer att använda skatteinstrumentet mot rika amerikaner, därför att, enligt denna teori, har de rika inte rätt till sina rikedomar. Hur resonerar Obama? Om x stjäl y:s bil, har y rätt att få den tillbaka. Eller hur? Men hur mycket av bilen har y rätt att få tillbaka? Hela bilen givetvis eftersom x stal den. Det är så Obama ser på finansieringen av sina projekt: de ger honom möjlighet att expropriera överklassens stulna rikedomar och via statliga projekt återbörda dessa till de som har blivit bestulna.
När Arizona införde en lag som gav delstatspolisen rätt att kontrollera identiteten hos personer som kan misstänkas vara illegala immigranter, svarade Obama med att stämma Arizona för brott mot grundlagen. Det som gör Obamas agerande intressant är att gränsskyddet är en federal plikt. Man skulle alltså kunna argumentera för att Obama menar att det är de federala myndigheterna som skall skydda landets gränser, inte delstaterna. Det är en rimlig invändning. Problemet med denna invändning är, enligt D’Souza, att Obama inte är intresserad av att skydda USA:s gränser mot illegal invandring. Det som irriterar Obama är inte att Arizona agerar i strid med lagen, utan att Arizona försöker stoppa den illegala immigrationen till delstaten. Den antikoloniala teorin förklarar Obamas krigsförklaring mot Arizona med att han betraktar de illegala immigranterna som riktiga amerikaner, medan resten av USA:s befolkning, med undantag för landets minoriteter, ses som europeiska kolonisatörer.
Varför har Obama brutit med sin halvbroder Mark? Barack och Mark Obama är lika varandra i det att båda har studerat vid ett av USA:s mest ansedda universitet. Barack har läst juridik vid Harvard och brodern Mark har studerat fysik vid Stanford. Men de är också olika varandra.

He [Mark] professes no real attachment to Kenya – “just another poor, African country” – and when Obama asks, “You don’t think about settling here?” Mark replies, “There’s not much work for a physicist, is there, in a country where the average person doesn’t have a telephone.” Mark has also changed his name from Obama to Ndesandjo, relinquishing his own dad’s name and taking the name of the man who married his mother after she divorced Barack Sr. Surprised by Mark’s indifference, not only to Kenya but also to his own father, Obama persists: “Don’t you ever feel you might be losing something?” Mark replies, “You think that somehow I’m cut off from my roots, that sort of thing. Well, you’re right. At a certain point, I made a decision not to think about who my real father was. … I knew he was a drunk and showed no concern for his wife or children. That was enough.” Shocked by Mark’s disdain for his idol, Obama presses him. “That doesn’t bother you. Being numb, I mean?” Mark compounds the offense. “Towards him, no. Other things move me. Beethoven’s symphonies. Shakespeare’s sonnets. I know – it’s not what an African is supposed to care about. But who’s to tell me what I should and shouldn’t care about?

Den antikoloniala teorin förutsäger att Obama antingen kommer att bryta med Mark eller begränsa umgänget med honom. I sin självbiografi beskriver Obama hur han bestämmer sig för att bryta med halvbrodern:

Outside we exchanged addresses and promised to write, with a dishonesty that made my heart ache.

En charmerande comeback

Undertecknad har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: säga vad man vill om herr D’Souza, en tråkmåns är han definitivt inte. Med The Roots of Obama’s Rage har han otvivelaktigt återupprättat sitt intellektuella anseende efter den försmädliga katastrofen What’s So Great About Christianity.
The Roots of Obama’s Rage är en bok med ett kontroversiellt budskap. Det är ingen smickrande bild som D’Souza målar av USA:s 44:e president. Faktum är att om D’Souza inte hade kryddat sin framställning med några riktigt starka exempel, hade nog undertecknad valt att idiotförklara även denna bok.
Frågan är dock om D’Souzas tes är så långsökt som den ger intryck av att vara. Givetvis har D’Souza inte rätt i alla detaljer och ibland kanske han överdriver en smula, men att Obamas syn på kolonialism och nykolonialism påverkar hans beslut i stort och smått, förefaller vara en rimlig slutsats. Hur skall man annars förklara hans vägran att bära en rockslagsnål med amerikanska flaggan? Man kan givetvis diskutera vad för slags problem som Obama har med den amerikanska flaggan, men att det inte är självklart för honom att vara patriot i den klassiska meningen förefaller uppenbart. Obamas förklaring att rockslagsnålar med flaggor inte uttrycker “sann patriotism” är, av allt att döma, endast en dålig undanflykt.
Ett annat exempel är Obamas revidering av NASAs agenda. Vad ligger bakom Obamas beslut att NASA skall börja kultivera relationerna till den muslimska världen? Den idag dominerande förklaringsmodellen skulle hävda att Obamas beslut är dikterat av en vilja att minska risken för framtida terroristattacker. Den antikoloniala teorin säger att Obamas beslut är dikterat av hans vilja att ge den muslimska civilisationen dess rättmätiga plats i matematikens och vetenskapens historia. Man kan givetvis ha olika uppfattningar om vilken förklaring som är mest långsökt, men att Obama, som nyligen skickade 30 000 extra soldater till Afghanistan, skulle inbilla sig att islamiska terrorister låter sig bevekas av fagert tal om den muslimska civilisationens matematiska bedrifter, förefaller, åtminstone för undertecknad, att vara en grov underskattning av karlns intellektuella kapacitet.
The Roots of Obama’s Rage har gett upphov till en hetsig och upprörd debatt i USA. Det är bra att Obama diskuteras. Den närmast religiösa hängivelse som hans stödtrupper i media och annorstädes har visat honom, har blockerat möjligheten att seriöst debattera hans politik. D’Souzas bok har öppnat en ny front. Well done!