Yearly Archives: 2021

Dinesh D’Souza är en av USA:s mest intressanta och produktiva debattörer. Samtiden.com har också recenserat flera av hans böcker: Illiberal Education, The End Of Racism, What’s so Great About America? och Letters to a Young Conservative. I denna artikel skall vi titta lite närmare på The Enemy at Home – The Cultural Left and its Responsibility for 9/11 (Broadway Books, New York, 2007). The Enemy at Home handlar om terroristattackerna mot New York och Washington och Bushadministrationens krig mot den muslimska terrorismen. Boken utgör ett försök att analysera orsakerna till attackerna, värdera debatten om 9/11 och presentera förslag om hur kampen mot terrorismen skall vinnas. Eftersom D’Souzas uppfattning är synnerligen originell är recensionen uppdelad i två delar. I den första artikeln skall vi bekanta oss med D’Souzas argument. I den sista och avslutande artikeln skall vi ta ställning till om hans argument håller för en kritisk granskning.

Dinesh D’Souza (Bilden är publicerad
med tillstånd från Dinesh D’Souza).

Illusioner om islam

Debatten om islams karaktär efter terroristattackerna mot New York och Washington har varit omfattande och intensiv. Är islam förenligt med demokrati? Kan islam moderniseras? Uppmanar Koranen till terrorism? D’Souza menar att både konservativa analytiker och liberaler har misslyckats med att förstå vad det är som driver islamisterna och hur de bäst kan bekämpas. Låt oss titta lite närmare på några vanligt förekommande missuppfattningar.
President Bush har sagt att USA attackerades därför att USA är demokratins bålverk. Det är inte sant, menar D’Souza. Tesen att islamisterna är emot demokrati är falsk. Tvärtom har muslimska radikaler upptäckt att demokrati inte strider mot deras ambitioner, att de kan vinna val. Konservativa debattörer har hävdat att USA bör alliera sig med sekulära muslimer mot radikalerna, men om vi får tro D’Souza finns det inga sådana i Mellanöstern. För att hitta sekulärt orienterade araber och perser tvingas vi resa till Los Angeles, menar han.
Förre presidenten Bill Clinton har lagt fram en historisk förklaring till terrorismen och sagt att den är en vedergällning för korstågen. Faktum är emellertid att Amerika inte deltog i korstågen. Dessutom: Mellanöstern var i huvudsak kristet före islam. Två hundra år efter det att islamiska arméer hade erövrat Mellanöstern och trängt in i Europa, valde kristna, uppmanade av Påven och Europas härskande dynastier, att ta till vapen. Det är denna motoffensiv som går under namnet “korståg”. D’Souza menar att korstågen var en defensiv åtgärd som syftade till att återerövra kristenhetens heliga platser och att säkra Europa mot muslimska expansionsplaner. Islams heliga platser var aldrig hotade. Inte heller är det möjligt att skylla på kolonialismen eftersom USA inte har någon kolonial historia i Mellanöstern. Enligt ett annat vanligt förekommande argument är USA hatat därför att USA stöder diktatorer i Mellanöstern. Problemet med detta argument är givetvis att det, bortsett från Israel, bara finns diktatorer att stödja. I den mån islamisterna är irriterade på George Bush är det därför att USA stöder fel diktatorer. Inte heller är det sant att Bush lät invadera Irak av imperialistiska skäl – ett av vänsterns favoritargument. Det finns inget i Bush agerande som tyder på det. Bush hoppades att den sekulära liberalen Allawi skulle vinna det första demokratiska valet i Irak, men irakierna röstade istället på religiösa figurer och Bush accepterade detta utan knot. Bush ville ha en lag som jämställer män och kvinnor, irakierna skrev istället in islam i grundlagen vilket inkluderade regler för sharia. Bush accepterade även detta utan att bråka. President Bush har också överlämnat oljefälten till Iraks regering och sagt att USA:s militär lämnar Irak när irakierna vill det. Inte heller är det USA:s stöd till Israel, som primärt irriterar islamisterna. Al Qaeda har aldrig angripit Israel och islamisterna har aldrig haft mycket till övers för palestiniernas nationella strävanden och de föraktade Yasser Arafat lika mycket som de föraktar George Bush.

Varken högern eller vänstern har alltså förstått vad som driver islamisterna. D’Souza menar att om vi skall förstå den konfliktfyllda relationen mellan USA och den muslimska världen måste vi betrakta oss själva med islamisternas ögon.

Islamisterna om islam

Den islamistiska analysen ser ut på följande sätt: idag befinner sig den muslimska världen i fritt fall. Den är splittrad, fattig och saknar moralisk kompass. Så har det inte alltid varit. En gång var islam mäktigt och kontrollerade en landmassa som motsvarar Förenta Staterna. Det som gjorde islam inflytelserikt var en glödande religiositet bland muslimerna. Om islam skall bli prominent på nytt, krävs således en islamisk pånyttfödelse. Världens muslimer måste på nytt börja följa Koranen.
Islamisterna menar att det finns flera orsaker till att detta inte sker. En indirekt orsak är den attraktion som det enorma materiella välståndet i väst utövar på världens muslimer. Ytterligare en orsak är att USA stöder sekulära diktatorer i den muslimska världen. En annan och viktigare orsak är en välorkestrerad kampanj från USA:s sida som syftar till att tvinga på den muslimska världen sekulära värderingar. Den kanske allvarligaste anklagelsen är att USA via FN och icke-statliga organisationer som Planned Parenthood och Amnesty International kämpar för att underminera den traditionella och patriarkaliska familjen i den muslimska världen. Man upprättar abortkliniker, delar ut kondomer till ungdomar, pressar på för aborträttigheter, reformerad skilsmässolagstiftning och kräver att homosexuella skall tillerkännas samma rättigheter som heterosexuella.
Ett av D’Souzas exempel är debatten om Au Ghraib. För liberaler i väst handlade Abu Ghraib och tortyr och missbruk. Muslimer tolkade bilderna från det irakiska fängelset på ett helt annat sätt. De visste att Abu Ghraib var betydligt värre under Saddam och att bilderna inte beskrev verklig tortyr utan simulerad sådan. Det som gjorde muslimer upprörda var den extrema sexuella perversion som de menade kom till uttryck i fotografierna. Den egyptiska tidningen Al-Ahram skrev inte oväntat att scenerna återspeglar det sexuella förfall som kännetecknar Amerika och som muslimer finner så otroligt frånstötande.
Kort uttryckt: det militanta muslimer reagerar på är vad de uppfattar som ett från USA:s sida överlagt försök att underminera islam. Det som gör kriget mot islamisterna svårt att vinna är att moderata muslimer ställer upp på stora delar av denna verklighetsbeskrivning. Det finns nämligen ingen grundläggande teologisk konflikt mellan radikala muslimer och traditionella muslimer som USA skulle kunna spela på. Många amerikaner var övertygade om att terroristattackerna skulle fördömas av världens traditionella muslimer, men så skedde inte. De muslimer som inte emottog nyheterna om tvillingtornens kollaps med glädje, noterade att även om de inte kunde acceptera bin Ladens strategi, ville de inte gå så långt att kalla honom avfälling. Även om moderata muslimer inte vill ha någon teokrati av afghansk modell, är de eniga med islamisterna att deras sätt att leva är hotat av den amerikanska skräpkulturen.

D’Souza: islamisterna har rätt!

D’Souza menar att den islamistiska analysen faktiskt innehåller ett korn av sanning. Det är nämligen sant att det pågår ett krig mot islam. Det är också sant att det inte primärt förs med militära medel, att USA är huvudaktören i detta krig och att, om inte ett under inträffar, så kommer islam att gå samma öde till mötes som kristendomen har gjort i USA och Europa. Så långt är den islamistiska analysen alltså korrekt. Problemet med den islamistiska analysen är, enligt D’Souza, att den inte identifierar fienden på ett korrekt sätt. Den drar alla amerikaner över en och samma kam. Faktum är att även om många konservativa och religiösa amerikaner ogillar islamisternas teokratiska ambitioner, håller de med de senare om att stora delar av den amerikanska kulturen faktiskt är vulgär och depraverad. I vissa intellektuella cirklar har förfallet gått så långt att det numera anses vara ett tecken på intellektuell sofistikation att vara för pornografi. D’Souza, som själv är konservativ, uttrycker sig på följande sätt:

But when it comes to core beliefs, I’d have to confess that I’m closer to the dignified fellow in the long robe and prayer beds than to the slovenly fellow with the baseball cap.

D’Souza betonar att det amerikanska samhället inte alltid har varit så frånstötande som det är idag. På 60-talet ledde endast 5 procent av äktenskapen till skilsmässa. Den traditionella familjen var norm. Nästan alla barn ledde i ett tvåföräldershushåll. Majoriteten av kvinnorna jobbade inte utan tog hand om barnen. Mannen hade försörjningsplikt gentemot sin familj. Det var det traditionella Amerika, det Amerika som konservativt sinnade amerikaner idag gärna håller upp som ett eftersträvansvärt ideal.

Kulturvänsterns ansvar

Varför är Amerika så depraverat? D’Souza menar att det var Clinton-generationen eller kulturvänstern, som han föredrar att kalla denna grupp, som sköt det traditionella Amerika i sank. Kulturvänstern har fört ett 40-årigt krig mot det traditionella, konservativa Amerika – ett krig som har varit ytterst framgångsrikt. Det islamisterna har missat är att det är samma vänster som ligger bakom USA:s kulturimperialistiska strävanden i tredje världen. Kulturvänstern har inte endast skapat en dekadent, amerikansk kultur som upplevs som depraverad av konservativt sinnade amerikaner, den har under flera decennier fört en aggressiv kampanj för att sprida denna kultur i den muslimska världen. På detta sätt har den bekräftat islamisternas fördomar om Amerika och gett dem skäl att hata USA.
D’Souza menar att bin Laden snabbt blev varse om denna antagonism mellan det konservativa och liberala Amerika. I ett brev från 2004 använde han en rad klassiska vänsterargument i syfte att ifrågasätta Irakkrigets legitimitet. Var det kanske oljan som var den egentliga anledningen till invasionen? Har inte Bush kränkt amerikanska medborgares rättigheter under förevändningen att han endast jagar terrorister? Bin Laden till och med uppmanade det amerikanska folket att studera den kände Bushkritikern Robert Fisks böcker. D’Souza anmärker att om man inte hade vetat på förhand att brevet var skrivet av bin Laden, världens mest eftersökta terrorist, hade man kunnat tro att det var Hillary Clinton, Michael Moore eller Ted Kennedy som hållit i pennan.

En strategi för konservativa

Låt oss summera D’Souzas argument. Varken den amerikanska högern eller vänstern har förstått vad det är som gör att USA är så hatat i den muslimska världen. Det grundläggande problemet är att muslimer anser att Amerika är ett extremt dekadent samhälle och att de är rädda för att även deras samhällen skall gå samma öde till möte i takt med att den amerikanska populärkulturen breder ut sig. Det konservativa amerikaner och muslimer har missat är att de har gemensamma värderingar.
Den konservativa antiterroriststrategin har hittills innehållit tre verkningslösa komponenter:

• Ett försök att övertyga vänstern om att islamisterna utgör ett reellt hot.
• Ett försök att få tillstånd en effektiv antiterroristallians med Europa.
• En ambition att rekrytera sekulära muslimer i den muslimska världen.

Samtliga dessa strategier är dömda att misslyckas, menar D’Souza. De som har följt debatten om Irakkriget har noterat att vänstern ofta är mer indignerad över president Bush än Usama bin Laden. Även om kulturvänstern avskyr den religiösa konservatismen i Mellanösterns muslimska diktaturer är det ovanligt att den höjer rösten mot dem. Tvärtom verkar det som att icke-liberala regimer måste vara allierade med Bushadministrationen för att bli föremål för vänsterns raseri. Följden har blivit att istället för att delta i kriget mot terrorismen, har vänstern startat ett eget krig mot kriget mot terrorismen. D’Souza menar att det är fullständigt meningslöst att fortsätta spilla krut på vänstern.
Europa är förlorat. Om USA är ett land som driver i sekulär riktning, är Europa en ateistisk kontinent. D’Souza menar att den europeiska antiamerikanismen dessutom är en förtäckt antikonservatism. Det finns ingen anledning för USA att fortsätta låtsas att Amerika och Europa fortfarande är sammanbundna av en intressegemenskap.
Sist men inte minst: försöken att rekrytera liberala muslimer är dömda att misslyckas eftersom det, som sagt, inte finns några sådana.
Vad vill D’Souza göra istället? Han vill att konservativa amerikaner skall sträcka ut en hand till världens moderata muslimer. USA kan inte vinna kriget mot terrorismen utan att alliera sig med goda krafter i den muslimska världen. En sådan allians är möjlig, menar han, därför att konservativt sinnade amerikaner har mer gemensamt med moderata muslimer än med amerikanska liberaler. Ett problem är dock att konservativa amerikaner har ett trovärdighetsproblem i den muslimska världen. D’Souza menar att konservativa kan minska den muslimska misstänksamheten gentemot USA genom att ta i med hårdhandskarna mot kulturvänstern och skräpkulturen. På detta sätt hoppas D’Souza kunna skapa en internationell allians för främjandet av traditionella värderingar.

I nästa artikel skall vi titta lite närmare på reaktionerna på D’Souzas bok. Vi skall också utsätta hans teser för en kritisk granskning.