Yearly Archives: 2021

Letters to a Young Conservative består av 30 essäer i vilka författaren tar på sig rollen som mentor i relation till en fiktiv collegestudent vid namn Chris. Chris ställer frågor och D’Souza svarar. Breven tar upp klassiska konservativa frågeställningar. Vad utmärker modern konservatism? Hur bör konservativa ställa sig till multikulturalism, positiv särbehandling, feminism, aborträttigheter, homosexualitet, vapenkontroll? D’Souza är själv konservativ även om han inte är stockkonservativ. Likaså är han klassiskt liberal utan att vara libertarian eller nyliberal, som vi säger på svenska. Låt oss därför börja med att bekanta oss med terminologin.

Konservatism, modern liberalism, klassisk liberalism

Den ursprungliga innebörden av ordet “konservatism” är att konservera eller bevara den amerikanska revolutionens principer eller den klassiska liberalismen. Den klassiska liberalismen är i allt väsentligt en frihetsfilosofi. Centralt i den klassiska liberalismen är att individuell frihet uppfattas som oförenligt med politisk makt. Konservatism sammankopplas ofta med klassisk liberalism. Både klassiska liberaler och konservativa ser staten som ett hot mot friheten, men de motiverar sitt försvar av friheten på olika sätt. För den klassiska liberalen är friheten så viktig att denne är tämligen ointresserad av vad människor gör med sina liv. För konservativa är friheten viktig därför att den utgör förutsättningen för moraliskt korrekt handlande. Kort uttryckt: den klassiska liberalismen saknar konservatismens emfas på moral:

A few years ago, I heard a conversation between a conservative and a libertarian. The conservative said, “I am distressed by the idea of fornication in public parks.” The libertarian replied, “I am distressed by the idea of public parks.”

Konservativa är alltså klassiskt liberala i ekonomiska frågor och socialt konservativa i andra frågor, t.ex. i synen på abort, äktenskap och homosexualitet.  
Både den klassiska liberalismen och konservatismen har utsatts för upprepade angrepp under 1900-talet. Den första viktiga ideologiska förändringen ägde rum på 30-talet när USA:s dåvarande president Franklin D Roosevelt, mot bakgrund av den stora depressionen, byggde ut välfärdsstaten under förevändningen att endast staten kan garantera medborgaren dennes trygghet. Den andra viktiga ideologiska förändringen inträffade på 60-talet. Kristendomen har alltid spelat stor roll i det amerikanska samhället och långt in på 1900-talet var majoriteten av amerikanerna övertygade om att det finns en av Gud upprättad moralisk ordning och att denna ordning ställer krav på människan. D’Souza summerar den traditionella moralen med följande ord: arbeta hårt, sträva efter att bli en bättre människa, var trogen mot din hustru och var beredd på att ditt land kan behöva dina tjänster. Denna föreställning utsattes för häftiga attacker på 60-talet av den framväxande motkulturen. Idag betecknar begreppet “moral” endast individens rätt att förverkliga sig själv.  
Dessa två ideologiska revolutioner gav upphov till den moderna liberalismen – en vänsterideologi som betonar statens ansvar gentemot den enskilda individen och dennes rätt att göra uppror mot traditionella strukturer.  
Trots den liberala anstormningen finns det fortfarande en livskraftig konservativ rörelse i USA i vilken den klassiska liberalismens principer och den traditionella etiken hyllas. Låt oss därför titta lite närmare på några konservativa hjärtefrågor och hur D’Souza hanterar dem.

Konservativa hjärtefrågor

Huvudsyftet med Letters to a Young Conservative är att förse unga, konservativt lagda studenter med intellektuell ammunition. Mer specifikt: D’Souzas målsättning är att gjuta mod i Chris så att denne skall våga ta upp kampen med universitetsliberalerna. I de första breven beskriver D’Souza sin tid som student vid Dartmouth college och de spratt som han och medarbetarna vid studenttidningen Dartmouth Review spelade universitetsledningen. Några brev handlar om akademiska företeelser som politisk korrekthet, feminism och postmodernism, medan andra tar upp till diskussion frågor som inte kan ges en snävt akademisk definition, däribland abortfrågan och frågan om homoäktenskap skall tillåtas.  
Alltsedan Illiberal Education (1991) har D’Souza varit en av de mest inflytelserika kritikerna av den politiska korrektheten i universitetsvärlden och systemet med positiv särbehandling. Positiv särbehandling var ursprungligen ett temporärt program som syftade till att hjälpa Amerikas svarta. Idag har systemet expanderat till att även omfatta spansktalande och kvinnor. D’Souza anser inte att positiv särbehandling minskar diskrimineringen i samhället eftersom den själv utgör en form av diskriminering. Det finns heller inga bevis för att den högre utbildningen diskriminerar svarta eller invandrare. Men är inte underrepresentationen av svarta och invandrare i den högre utbildningen i sig ett problem? Nej, det är den inte. Det beror på vad som orsakat underrepresentationen. Ingen hävdar ju att bristen på koreaner i NBA är ett problem som måste åtgärdas med positiv särbehandling. D’Souza är dock inte helt emot positiv särbehandling. Det som han ogillar är att det befintliga systemet är baserat på ras eller etnicitet. Dock har han inget emot ett system som är grundat på socioekonomisk status.  
Begreppet “politisk korrekt” är ursprungligen en marxistisk term. Den härrör från debatten mellan stalinister och trotskister och användes för att referera till den korrekta, marxistiska positionen. På 80-talet kom termen att beteckna repressiva regler och attityder inom den högre utbildningen. En viktig skillnad mellan konservativa och politiskt korrekta liberaler är att de sistnämnda i regel inte tror på yttrandefrihet:

Undoubtedly the high point of the evening occured near the end of my talk when a large, disheveled woman came rolling up the aisle shouting, “We don’t need a debate! Stop this man from speaking!” My usual strategy in such circumstances is to try to calm the protester down and engage in a discussion, but this timne there was no point. Finally, the woman was dragged from the room by the campus police. On her way out she yelled, “I am being censored! I am being censored!”

Om politisk korrekthet handlar om att låtsas att något är sant som man privat håller för att vara falskt, är multikulturalismen en rörelse som syftar till en förändring av läroplanerna i den högre utbildningen. Varför anser liberaler att västerländska klassiker är mindre viktiga att studera än falsarier som I, Rigoberta Menchu? Därför att man från liberalt håll är övertygad om att västerlandet är en i grunden rasistisk civilisation:

And so the multiculturalists look abroad, hoping to find in other countries a better alternative to the bigoted and discriminatory ways of the West?

And what do they find? If they look honestly, they soon discover that other cultures are even more bigoted than those of the West.

Den akademiska feminismen får sig en mer än en känga. D’Souza menar att överrepresentationen av män i välbetalda yrken inte beror på diskriminering utan på att män är smartare än kvinnor. Den så kallade klockkurvan för män är mer utsträckt än den för kvinnor. Följaktligen finns det fler riktigt smarta män än det finns riktigt smarta kvinnor. Omvänt gäller att det också finns betydligt fler riktigt dumma män än det finns riktigt dumma kvinnor. Det är därför män dominerar kriminalstatistiken. Brottslingar är i allmänhet dumma. Inte heller tror D’Souza på att det är den feministiska kampen som har gjort vår tids kvinnor mer ekonomiskt självständiga. Det var tekniska förändringar som beredde vägen för kvinnofrigörelsen: dammsugaren, mikrovågsugnen, tvättmaskinen och inte minst p-pillret. Den kanske viktigaste anledningen var att det så kallade patriarkatet upptäckte att kvinnofrigörelsen, så som denna definierades av dåtidens liberaler, inte nödvändigtvis stod i motsättning till genomsnittsmannens intressen. Den traditionella moralens emfas på kärnfamiljen knöt mannen till en kvinna, kvinnofrigörelsen medförde att fler kvinnor än någonsin blev sexuellt tillgängliga. Det var alltså ingen slump att feministerna hade så lätt att få gehör för sina idéer.  
Inte heller postmodernismen röner någon uppskattning. Med “postmodernism” syftar D’Souza på en kvasifilosofisk rörelse som hävdar att det inte finns någon sanning. D’Souza behandlar postmodernismen som ett slags intellektuellt skådespeleri där målsättningen är att yttra trivialiteter som man själv inte håller för sanna på ett så komplicerat sätt som möjligt. D’Souza citerar den brittiske biologen Richard Dawkins när denne säger”Show me a relativist at 30,000 feet and I’ll show you a hypocrite”.  
En klassiskt konservativ fråga är om privatpersoner skall ha rätt att inneha vapen. Yale-ekonomen John Lott studerade samtliga län i USA under 20 års tid och fann att ju restriktivare vapenlagstiftningen var, desto högre var kriminaliteten. D’Souza menar att problemet med vapenlagstiftningen är att den avväpnar människor som aldrig kommer att begå brott, medan skurkarna alltid kan få tag i vapen på annat sätt. Han noterar också att de politiker som skriker högst om strängare vapenlagar ofta håller sig med beväpnade livvakter.  
Homoäktenskap är en för konservativa amerikaner känslig fråga. D’Souza motsätter sig också homoäktenskap, dock utan att presentera några riktigt bra argument. Hans huvudargument är att den existerande lagstiftningen inte är diskriminerande. Homosexuella kan gifta sig om de vill. Att de inte vill gifta sig med en person av motsatt kön förändrar knappast faktum. De har i praktiken samma rättigheter som heterosexuella. 
Inte heller har D’Souza mycket till övers för den fria aborträtten. Förre presidenten Ronald Reagan lär ha sagt ” I’ve noticed that everybody that is for abortion has already been born”, D’Souza har döpt sitt brev om aborträtten till “Speaking as a Former Fetus”. Han ansluter sig dock inte till den kristna högerns krav på ett absolut förbud, utan intar en relativt pragmatisk hållning där kravet på ett förbud ersatts med en allmän strävan efter färre aborter. 
Synen på globaliseringen och invandringen splittrar amerikanska konservativa. Medan majoriten är positivt inställd till globaliseringen, finns det en minoritet som anser att amerikanska intressen skall prioriteras. Pat Buchanan är denna rörelses mest vokala representant. D’Souza är själv globalist i ekonomiska frågor. Till skillnad från Buchanan är han också positivt inställd till invandring, även om han är kritiskt inställd till den existerande immigrationspolitiken. Problemet med USA:s immigrationspolitik är att den i huvudsak handlar om att återförena familjer. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt, men D’Souza vill ha en immigrationspolitik som tillvaratar amerikanska intressen på ett mer direkt sätt.  
Konservativa debattörer brukar motsätta sig att staten tar pengar från en grupp och delar ut dem till en annan. Även om D’Souza inte uttrycker sig glasklart i ämnet förefaller han anse att det är rimligt att skattesystemet används för att hjälpa samhällets mest utsatta.  
Naturligtvis kan D’Souza inte låta bli att säga några väl valda ord om Ronald Reagan. Få amerikanska presidenter har betytt så mycket för den konservativa rörelsen som Reagan och D’Souza har inte endast skrivit en bok om Reagan – Ronald Reagan: How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader (1997) – han är också en stor beundrare av den förre republikanske presidenten.  

 

 
Ronald Reagan och Dinesh D’Souza (bilden är publicerad  
med tillstånd från Dinesh D’Souza).

D’Souza menar att det var tre saker som gjorde Reagan så framgångsrik. För det första: han hade en stark övertygelse. En av Reagans målsättningar var att sänka skattetrycket och när hans medarbetare informerade honom om att hans idé stod i motsättning till kända fakta, svarade Reagan lakoniskt: “Okay, give me new facts”. För det andra: Reagan förstod att han aldrig skulle hinna med att förändra världen, att han måste välja sina strider noggrannt för att uppnå resultat. För det tredje: Reagan brydde sig aldrig om vad den så kallade elitkulturen skrev om honom. D’Souza jämför Reagan med talmannen Newt Gingrich. Gingrich följde noga den politiska debatten på ledar- och kultursidor och hade mycket svårt att inte ta illa upp om New York Times uttryckte sig ofördelaktigt om honom. Reagan struntade högtidligt i sina kritiker. D’Souza menar att denna egenskap var kanske Reagans viktigaste. Idag är Reagan omtyckt av både liberaler och konservativa, men på 80-talet var han djupt föraktad av sina motståndare:

Eric Alterman of the Nation described Reagan as a “pathological liar” and an “unbelievable moron” with a “heart of darkness” that showed a “fondness for genocidal murders.” Normal people would be unsettled by such allegations. … Reagan, by contrast, never exerted himself to rebut his critics. … During a speech at Eureka College in the mid-1980s, Reagan confronted the allegation that he had graduated from a third-rate school with a C average. Reagan mused, “Even now I wonder what I might have accomplished had I studied harder!”

Köp!

Dinesh D’Souza är otvivelaktigt en av USA:s mest intressanta konservativa debattörer. Han är inte endast produktiv, påläst och modig, han är också en sällsynt skarpsynt observatör av samtiden och en mycket skicklig debattör. Jonah Goldberg har kallat Letters to a Young Conservative “An intellectual Swiss army knife for the young conservative”. Undertecknad kan intet annat än att instämma i denna beskrivning. Man måste inte skriva under på alla D’Souzas teser för att finna boken läsvärd. Letters to a Young Conservative hör hemma på alla antisocialisters bokhyllor!