Yearly Archives: 2021

I förhållande till den traditionella vänstern representerade den nya vänstern något nytt. Någon kvalitativ förändring var det dock aldrig tal om. Den nya vänstern var fortfarande marxistisk och kommunistisk. Den ideologiska omorienteringen var i huvudsak strategiskt motiverad: Om arbetarklassen inte vill göra revolution, kanske vi ska förlita oss på ungdomar, minoriteter och kriminella.

Antifascistisk demonstration. Källa: Gayatri Malhotra.

Antifascism?

Den nya vänstern kallade sig “antifascistisk”, men var den verkligen det? Varifrån kommer idén att den nya vänstern var anti-fascistisk och att fascismen är en högerrörelse? Svaret är: Frankfurtskolan.

Theodors Adornos F-skala

Frankfurtskolan eller Institut für Sozialforschung grundades 1923 genom en privat donation från en tysk-argentinsk marxist som hade doktorerat på frågan: Vilka är hindren för ett socialistiskt maktövertagande?
Efter Hitlers makttillträde lämnade Frankfurtskolan Tyskland. Theodor Adorno som var en av frontfigurerna bosatte sig i USA där han designade den så kallade F-skalan. Syftet med F-skalan är att ge ett exakt, kvantitativt mått på hur fascistisk en individ är. Här är tre exempel på fascismindikatorer:

• Konventionalism eller konformitet med medelklassvärderingar.
• Stereotypt tänkande.
• Syn på världen som ett hot.

I realiteten hade detta naturligtvis föga med fascism att göra. Det är förvisso korrekt att fascister är fientligt inställda till medelklassvärderingar, att de är religionskritiska och att de har en paranoid verklighetsuppfattning, men det är de ju knappast ensamma om.
Kommunister är också de religionskritiska. Medelklassen eller småborgerligheten ses som en integrerad del av den kapitalistiska exploateringsmaskinen. Den kommunistiska världsbilden är, minst sagt, paranoid. Adorno och hans vapendragare Max Horkheimer, var två sjukligt misstänksamma kommunister. De som inte tror det kan ju bekanta sig med de två herrarnas Magnus opus: Dialektik der Aufklärung.

Frågan är alltså: Varför utnämnde Adorno medelklassen, den traditionella familjen och kyrkan som fertila jordmåner för fascism? Svaret är uppenbart. Han kände naturligtvis till att fascism definieras av en vilja att maximera statens makt, men detta kunde han inte säga öppet därför att det är ju exakt det som kommunisterna i Frankfurtskolan ville göra. Om Adorno hade ställt den relevanta frågan “Anser du att statens makt över individer, familjer, privata företag och kyrkor ska maximeras”, hade den överväldigande majoriteten av alla socialister, kommunister och anhängare till Frankfurtskolan svarat: “Ja”. Kommunism och fascism är, i praktiken, samma sak. I stället försökte han sätta ett likhetstecken mellan medelklassvärderingar, religiös övertygelse och fascism, vilket är absurt.
Adornos verkliga problem med medelklassvärderingar, kyrka och traditionellt familjeliv var inte att de kunde orsaka fascism, utan att de stod i vägen för kommunism. Småborgerligheten består i huvudsak av småföretagare. Kyrkan utgör en ideologisk rival till det kommunistiska partiet. Familjen befinner sig bortom statens kontroll. F-skalan var politiskt motiverad.

Historiskt eko

Förelöparen till 60-talsvänstern finner vi i 1920-talets Tyskland. 1960-talets ungdomskultur var rebellisk, men det var också tysk ungdomskultur på 20-talet.
Klaus Mann skrev om sin generation att den var på jakt efter ett mål att förverkliga. Den gamla samhällsordningen sågs som bortom all räddning och skulle destrueras. Det var en idealistisk generation. Samhället sades sakna autenticitet. Kyrkan fördömdes som korrupt. Skolan kritiserades för att vara konservativ och familjen dömdes ut som auktoritär. Vuxenvärlden sågs som ohjälpligt förlorad. Att lita på någon över 30 var omöjligt. Intuition sågs som en viktigare källa till kunskap än teoretiska studier och praktiska erfarenheter. Framtiden tillhörde de som samhället inte hade hunnit fördärva – ungdomen.
Wandervogel samlade unga män i kortbyxor för gruppaktiviteter i det fria. Flyttfåglarna lämnade sina hem i städerna för okomplicerat vildmarksliv. På kvällarna samlades man runt en eld och sjöng gamla, tyska folksånger. Man sov sedan på marken under bar himmel. Det skulle vara obekvämt. På detta sätt hoppades man kunna uppnå total gemenskap.
Inte alla ungdomar sökte mening och autenticitet i samspelet med moder jord. I städerna satt radikala studenter på kaféer och smidde ränker. Studentradikalernas främsta fiende var liberalismen. Den isolerade individen kan aldrig finna mening och mål i livet, klagade man. Mening återfinns i kollektivet. Man ifrågasatte det kapitalistiska schackrandet. Det meningsfulla livet kan inte mätas i kronor och ören. Det uppstår i det kollektiva agerandet för ett gemensamt mål.
Tysk konservatism var förvisso kollektivistisk, men det var fel sorts kollektivism, menade studentradikalerna. Det var en kollektivism som sedan länge hade stelnat i sina former. Man ville ha en revolutionär kollektivism, en kollektivism som definierades av handling, inte av status quo. Frågan var vad man skulle göra.

Då kom Hitler.

Hitler

Hitler skapade inte ungdomsradikalismen. När den Nationalsocialistiska studentunionen bildades år 1926 var det för att kanalisera en redan befintlig studentradikalism i nationalsocialistiska banor. Hitler förstod att studenterna hade ringa erfarenheter av livet, men han insåg också att deras ungdomliga entusiasm kunde utnyttjas. Tyska ungdomar ville göra något, helst tillsammans med andra tyska ungdomar, för Tyskland. Frågan var emellertid: Vad?
Hitler hade ett svar på frågan. Han gav den tyska ungdomen ett mål att eftersträva i gemenskap. Han utlovade mening och autenticitet i det framtida organiskt organiserade, ariska samhället.

Det var inte bara då det

Identitetspolitik är alltså inget nytt. Dåtidens tyska studentradikaler var lika medvetna om sin unikhet som vår tids genusrebeller. Medlemmarna i Wandervogel uppfattade sig inte som flyttfåglar i allmänhet, utan som tyska flyttfåglar. Kaférevolutionärerna i städerna såg sig inte som kaférevolutionärer i allmänhet, utan som tyska kaférevolutionärer.
På tyska universitet hade professorerna makten. De förfäktade uppfattningen att kunskap har ett egenvärde. Studentradikalerna ville ha tysk kunskap, tysk logik och tyska professorer. På 60-talet krävde svarta, radikala studentaktivister svart kunskap, svart logik och svarta professorer.
Statsvetaren Erik Ringmar vid Lunds universitet höll, tills för några år sedan, en kurs om Platons filosofi. Ringmar lade dock ned kursen efter upprepade klagomål om att den saknade genusfokus. De kvinnliga studenterna kunde inte se på vilket sätt Platons grottmetafor var relevant för dem som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Dåtidens tyska rebeller krävde också de “relevanta kunskaper”. Det är inte svårt att föreställa sig hur de i upprörd ton lade ut texten: “På vilket sätt är Platons grottmetafor relevant för mig som ung tysk man i ett framtida ariskt Tyskland?”.
Tyska studenter krävde makt över den högre utbildningen. Amerikanska aktivister gjorde samma sak.
Dåtidens tyska radikaler var förnuftsskeptiker. Heidegger hade lärt dem att lita på sin intuition och sina känslor. Vår tids vänster är knappast annorlunda. När den inte ifrågasätter logocentrism eller identifierar makt och kunskap, försöker den destabilisera så kallad “eurocentrisk glaciärforskning”.
De tyska professorer som stod upp för klassiska bildningsideal fick sina föreläsningar saboterade och utsattes för trakasserier. Den nya vänstern använde samma metoder. Till och med Adorno utsattes för ett “Busenattentat “.
Tyska studenter ville ha universitet för tyskar vilket ansågs utesluta judiska studenter och lärare. Vår tids vänster kräver mer mångfald, vilket är en eufemism för “inga vita män”.
Tyska studenter hyllade rasskillnader, vår tids vänster hyllar rasskillnader, könsskillnader osv.

Hitler förstod allt detta och han gav den rebelliska ungdomen vad den ville ha. Han förklarade för studentradikalerna att de i första hand var tyskar och de hade rätt till en kunskap som är relevant för deras liv som tyskar. Hitler visste att studenterna ha makt över universiteten, så han utlovade studentmakt. Han uppmanade till revolt mot “bläckknektarna”. Idag görs samma sak, även om ordvalet har förändrats.
Tyska studenter sökte mening och autenticitet i tillhörighet och gemenskap. Hitler förklarade att liberalismen är oförmögen att ge människolivet mening. Meningen finns i den gemensamma kampen för det nationalsocialistiska målet. Den nya vänstern var av samma uppfattning: meningen finns i kampen för det framtida, organiskt organiserade socialistiska samhället.
Hitler sade att den högre utbildningens mål inte var ett kultiverande av individens karaktär, utan fostrandet av nationalsocialistiska revolutionärer och att lärare och studenter skulle agera gemensamt för att uppnå det nationalsocialistiska målet. Det är exakt det som genusvetare sysslar med på betald arbetstid.

Är detta något som vi ska förvåna oss över?

Nej, det är det inte och skälet är att den dikotomi mellan fascism och socialism som den moderna vänstern baserar sin politiska strategi på, är ett falsarium från början till slut. Skillnaden mellan socialism och fascism är i realiteten hårfin.