Yearly Archives: 2021

Vi lever i märkliga tider. Människor uppmanas att avkolonisera sina bokhyllor. Mobbar välter statyer. Hela kvarter ockuperas och plundras i den sociala rättvisans namn. Politiker demonstrerar med vandalerna. Män hävdar att de är kvinnor, kvinnor hävdar att de är män. Ett helt nytt språk har sett dagen gry: WokeSpeak. “Mikroaggressioner” och “disparat diskriminering” är nya begrepp. Vita som lagar asiatisk makt sägs göra sig skyldiga till brottet kulturell appropriering, asiater som använder Internet, sägs använda Internet. Människor sparkas från sina jobb eller förlorar sina digitala plattformar med hänvisning till att de har sagt att det endast finns två kön. De som ligger bakom allt detta, mobbarna och deras talesmän, säger att målet är ett tolerantare samhälle som respekterar alla. Frågan är varifrån de har hämtat inspiration.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på den italienske kommunisten Antonio Gramsci.

Källa: Wikimedia.

Antonio Gramsci – martyr och myt

Det är ont om äkta socialistiska martyrer.
Friedrich Engels var kapitalist. Karl Marx satte aldrig sin fot i en fabrik. Han kritiserade exploateringen av arbetarklassen, men betalade själv aldrig ut en penny till sin barnflicka. Lenin och Stalin var kallblodiga mördare. Mao och Pol Pot var ännu värre och ett porträtt av Fidel Castro är knappast något man frivilligt hänger på väggen.
Det närmaste man kommer en modern revolutionär martyr är Che Guevara. Jean-Paul Sartre var djupt imponerad av Guevara och sade om den kubanske revolutionären att han “är en intellektuell, men också vår tids mest kompletta varelse”. I mitten på 60-talet försökte Guevara sprida den sovjetiska socialismen till Bolivia. Det folkliga stödet var dock minimalt och Guevara tillfångatogs av den bolivianska armén och avrättades. Så föddes myten om Che Guevara. I realiteten var också Che en kallhamrad och blodtörstig kommunist. Det var Che, inte Fidel Castro, som skapade Kubas första arbetsläger.

Gramsci var annorlunda. Gramsci föddes 1891 och dog 1937. Han var ursprungligen socialist, men blev med tiden missnöjd med det italienska socialistpartiet. Han ville ha ett parti efter sovjetisk modell. Gramsci var också en av det italienska kommunistpartiets grundare. Den kommunistiska kampen i Italien var dock inte särskilt framgångsrik och fyra år efter det att Benito Mussolini hade blivit premiärminister arresterades Gramsci. Gramsci dog elva år senare i fasciststatens fängelser. Gramsci hade inget blod på sina händer. Han hade slagits mot Mussolinis svartskjortor på Roms gator. Han var intellektuell, kommunist, beundrare av Lenin. Dessutom: hade han inte offrat sitt liv i kampen mot fascismen?

Nej, det är inte sant. Det är sant att han var intellektuell, kommunist, beundrare av Lenin och att han pucklade på svartskjortor närhelst han fick chansen, men han dog dock inte i kampen mot fascismen.

Trots att Gramsci var fasciststatens fiende nummer ett, behandlades han relativt väl. Hade Gramsci varit sovjetmedborgare hade han blivit skjuten på stående fot. Det var hans smala lycka att han, i likhet med Mussolini, var italienare. Mussolinis fascistiska stat tillhandahöll inte endast sjukvård åt den skröplige kommunistledaren. När fängelsedomen blev ett hot mot Gramscis ständigt vacklande hälsa, frigavs han. Gramsci dog inte i Mussolinis fängelser, han dog efter det att han hade frigivits.
Bevakningen av Gramsci var dessutom inte värre än att han under fängelseåren lyckades författa tusentals sidor med marxistisk teori och se till att dessa smugglades ut ur fängelset. Det var dessa anteckningar som på 50-talet skulle publiceras postumt under titeln Prison Notebooks.

Gramsci och det kommunistiska avantgardet

Marx hade inte endast förutspått socialismens seger, han hade sagt att den är oundviklig. Han var övertygad om att han hade upptäckt “det moderna samhällets ekonomiska rörelselag”. Marx beskrev människor som “personifikationer av ekonomiska kategorier” och samhällets utveckling “som en naturhistorisk process”.

Denna syn på marxismen var länge populär bland socialister och kommunister. Ett skäl var att den garanterade socialismens seger. Ett annat skäl var att den var den officiella, kommunistiska ståndpunkten – Moskvas ståndpunkt.
Gramsci hade goda skäl att anta att teorin var falsk. I Italien hade arbetarklassen vänt kommunismen ryggen. Mussolini var populärare än Antonio Gramsci.

Gramsci vågade dock inte ifrågasätta den officiella ståndpunkten i direkta termer. Istället kamouflerade han sin kritik av Marx genom att beskriva sin teori med ett ord som Stalin gärna använde – ordet “dialektisk”.
Den ekonomistiska tolkningen av marxismen hävdar att endast ekonomiska faktorer determinerar. Gramsci menade att socialismens seger kräver handling. Socialismens seger är inte garanterad av några “ekonomiska rörelselagar”.
Han hävdade vidare att endast vissa typer av handlingar kan bereda vägen för ett socialistiskt Italien. Handlingarna måste vara revolutionära.
Gramsci menade att endast intellektuella har den för den revolutionära kampen korrekta teorin. Därför ska intellektuella leda kampen.
Om kampen ska bära frukt, måste den ges en fast struktur. Därför behövs ett leninistiskt organiserat kommunistparti. Partiet ska ledas av intellektuella, av folk som Antonio Gramsci.

I marxistisk mytologi består det revolutionära avantgardet av proletärer. Hos Gramsci är den revolutionära förtruppen enad kring en idé, inte av medlemmarnas klasstillhörighet. I Gramscis socialistiska Utopia är det de intellektuella, inte arbetarklassen, som styr.

Den långa marschen genom institutionerna

Gramscis nästa fråga var: Hur ska socialismen vinnas? Uttryckt på ett annat sätt: exakt vad ska vänstern göra? Gramsci trodde inte att kommunisterna kunde vinna makten på klassisk väg, genom att storma den borgerliga statens bastioner. Det faktum att det italienska folket föredrog Mussolini före Gramsci talade emot den strategin.

Gramscis lösning är en kombination av socialistisk mytbildning och politisk teori och taktik.

Gramscis myt beskriver socialism och fascism som två skilda företeelser.
I realiteten är socialism och fascism ideologiska syskon. Mussolini var en av det italienska socialistpartiets frontfigurer innan han bröt med partiet för att bli fascist. Han bröt inte med partiet därför att han hade övergett sin socialistiska övertygelse. Han menade att klasskampsretoriken ledde in i en återvändsgränd och att en italiensk socialism måste vara nationell, den måste vara nationalsocialistisk. Mussolini ville rädda socialismen, inte begrava den.

Gramsci hade också taktiska råd till vänstern. Klassisk marxism hävdar att det är borgarklassens makt över staten som gör socialistiska revolutioner så svåra att genomföra. Borgarklassen kontrollerar polis och militär och revolutionärer har sällan egna arméer eller åtminstone inga militära styrkor som kan mäta sig med nationella arméer.
Gramsci menade att denna emfas på statsmakten har gjort socialister enögda. Borgerlighetens makt ytterst är grundad på dess kontroll över det civila samhällets institutioner.
Borgarklassen använder kultur, religion och skolor till att indoktrinera arbetarklassen till förnöjsamhet. Socialismens seger förutsätter därför att denna hegemoni bryts sönder och ersätts med en socialistisk hegemoni.

Socialism is precisely the religion that must overwhelm Christianity…in the new order, Socialism will triumph by first capturing the culture via infiltration of schools, universities, churches, and the media by transforming the consciousness of society.

Det socialistiska målet ska uppnås genom skapandet av ett så kallat historiskt block. Vänstern ska infiltrera universiteten, teatrarna, skolorna. Målsättningen är att sakta transformera samhällets ideologiska överbyggnad. På detta sätt ska den borgerliga hegemonin ersättas med en socialistisk hegemoni. Arbetarklassen ska trycka på underifrån med strejker och demonstrationer.
Det var det som den tyske studentrevolutionären Rudi Dutschke syftade på när han sade att socialismens seger skulle kräva en lång marsch genom samhällets institutioner. Det är Gramscis hegemoniteori i ett nötskal.

Gramscis relevans

Antonio Gramsci dog på 30-talet. Hans anteckningar från fängelsetiden publicerades 20 år senare. Idag är hans Prison Notebooks högaktuella, men det är inte hans leninism och kommunism som har fått nytt liv. Det är hegemoniteorin.

Gramsci förutsåg naturligtvis inte vår tids identitetspolitik. Förmodligen hade han skakat uppgivet på huvudet om han träffat någon av dess representanter. Gramsci var, trots allt, ett barn av sin tid. En italiensk stalinist.

Men han lärde vänstern att se på det liberala samhället med nya ögon. Gramsci ville underminera den borgerliga, ideologiska hegemonin. Vår tids postmoderna vänster har expanderat hegemonibegreppet. Frihet är inte längre frihet från kapitalistiskt förtryck. Frihet är frihet från alla former av social och biologisk ordning.
Således kan en feminist kräva att barn ska äta pubertetsblockerare tills de har bestämt sig för om de vill vara män eller kvinnor.
Det vanliga människor ser som social ordning, ser Gramscis lärjungar som makt. Den borgerliga hegemonin har kompletterats med ett otal nya hegemonier som alla sägs sätta restriktioner på våra friheter. Familjen eller patriarkatet. Könsmaktsordningen. Åldersmaktsordningen och tusen andra ordningar.
Och visst gör de det. Frihet förutsätter ordning. Det förstår minsta barn.

Gramsci var dock inte ensam om att omorientera vår tids vänster. I nästa artikel ska vi kika lite närmare på en annan inflytelserik kommunist: George Lukács.