Yearly Archives: 2021

Ludwig Wittgenstein är en av 1900-talets mest kända filosofer. Han revolutionerade filosofin två gånger och har satt djupa spår i analytiskt och postmodernt tänkande. Böcker om Wittgenstein brukar välja att mellan att handla om hans filosofi eller hans liv. I Wittgenstein. The Duty of Genius (Vintage Books, 1991) försöker den brittiske filosofen Ray Monk att väva ihop dessa två teman och visa hur Wittgensteins filosofi griper in i hans liv och hur hans liv och personlighet färgar av sig på hans filosofiska tänkande.

Barn och ungdom

Ludwig Wittgenstein föds 1889 in i Österrikes rikaste familj. Hans far äger kol- och stålindustrin i det habsburgska imperiet. Wittgensteins är inte endast enormt rika, det är också en kultiverad familj. Familjen äger stor kollektion av konst. Kompositörerna Gustav Mahler och Johannes Brahms är flitiga besökare i hemmet. Ludvigs syster Gretl är god vän med Sigmund Freud och när Freud lämnar Österrike 1938 efter det att landet har annekterats av Tyskland får han hjälp av familjen Wittgenstein.
Ludwig är det yngsta barnet av nio. Fyra flickor och fem pojkar. Stämningen i familjen är tryckt. Brahms liknar samtalstonen i familjen vid en rättegångsförhandling. Föräldrarna är enormt krävande. Fadern har bestämt att sönerna ska ta över det affärsimperium som han har byggt upp. Han är hård mot pojkarna och visar ingen empati. Detta leder till ständiga konflikter och Ludvigs bröder Hans och Rudolf flyr hemmet för att undkomma fadern.
Hans försvinner efter en båttur i Chesapeake Bay i USA år 1902. Det antas att han har begått självmord. Brodern Rudolf begår självmord på en bar i Berlin två år senare. Enligt Monk går han fram till bardisken och beställer två glas mjölk. Därefter frågar han barpianisten om denne är villig att spela en viss melodi mot att han får en drink. “Vad vill du höra?”, frågar pianisten.” Rudolf svarar: “det finns en låt som heter ‘Erlassen, verlassen, verlassen bin ich’.” Medan pianisten spelar blandar Rudolf mjölken med cyanidpulver. Några minuter senare är han död.
Mellanbrodern Kurt är officer i den habsburgska armén och skjuter sig själv när det står klart att kriget är förlorat.
Monk skriver att självmorden medför att faderns attityd mjuknar. Brodern Paul får gå sin egen väg och väljer att satsa på en karriär som konsertpianist. Ludwig skickas till realskola i Linz där han blir klasskamrat med en lika ung Adolf Hitler. Fadern vill inte att Ludwig ska lära sig en massa dumheter. Han ska lära sig “praktiska saker” som förberedelse för sin karriär som företagsledare.
Ludvig är uppfostrad i den katolska tron, men i Linz förlorar han sin religiösa övertygelse. Istället blir han influerad av Karl Kraus och Otto Weininger. Från Karl Kraus sägs han ha lärt sig värdet av personlig integritet. Därav hans kompromisslöshet som vuxen. Från Otto Weininger sägs han ha lärt sig att det är varje människas plikt att förverkliga vad vi har av geni i oss.

En bisarr person

Monks biografi utgör ett försök att hålla den romantiska bilden av geniet Wittgenstein vid liv: Wittgenstein är det galna geniet som revolutionerar filosofin två gånger.
Verklighetens Wittgenstein förefaller vara en helt annan person. Han är extremt självupptagen, grälsjuk och otrevlig. Trots att han är filosof vägrar han att argumentera. De som inte håller med honom utan ifrågasätter hans idéer avfärdas i bästa fall som dumskallar. Han är oenig med filosofiprofessorn George E. Moore, men är oförmögen att hålla sig till sakfrågorna. Istället attackerar han Moore som person och hävdar att Moore är ett exempel på hur långt man kan komma i livet trots att man är kemiskt ren på intelligens.
Han saknar verklighetskontakt. Han bjuder sin flickvän till Norge. Kvinnan förväntar sig naturligtvis vandringar i den vackra naturen och kanotpaddling. Wittgenstein har andra planer. Han ska arbeta. Därför inkvarterar han kvinnan i ett annat hus och ger henne en Bibel att meditera över. Sedan försvinner han. Han vill nämligen inte bo med henne. Inte heller vill han ha barn. Han vill arbeta. Kvinnan lämnar Norge efter två veckor.
Han lider av återkommande depressioner. Ett år efter Hans’ självmord drabbas han av en djup nedstämdhet som ska vara i nio år. Under denna period går han i ständiga självmordstankar. Det är först efter det han har träffat Bertrand Russell i Cambridge och börjat följa dennes föreläsningar i matematisk logik som molnen lättar.
Hans fascination inför Weininger är obegriplig. Monk beskriver Weiningers bok som nonsens. Weininger menar att det enda värdiga livet är det spirituella livet och att endast män är kapabla till ett sådant liv. Kvinnor, judar och homosexuella avfärdas av Weininger som oförmögna till rationellt tänkande. Wittgenstein har samma bisarra syn på kvinnor. Han är emot kvinnlig rösträtt med hänvisning till att alla kvinnor som han har träffat har varit “idioter”. Eftersom Weininger själv är jude och homosexuell anser han att hans liv är värdelöst. Han bryter sig därför in i Beethovens hus i Wien och skjuter sig. Efter självmordet växer det fram en kult omkring honom och den bok som han skrivit: Sex and Character. Wittgenstein är en av de mest hängivna beundrarna.
Wittgenstein förefaller vara oförmögen att hantera besvikelser. Monk berättar om en dag då Russell bjuder Wittgenstein att titta på en båttävling. En av deltagarna är Alfred North Whiteheads son. Whitehead är medförfattare till trebandsverket Principia Mathematica. När det står klart att Whiteheads son är ute ur tävlingen, brister det för Wittgenstein. Han säger sig vara äcklad av tillställningen, att hela eftermiddagen har varit så var vidrig att varken han eller Russell förtjänar att leva.
Men Wittgensteins bisarra beteenden handlar inte bara om hans personlighet och beundran av Weininger.
Som universitetslärare uppmanar han studenter att avbryta sina utbildningar. Han säger att “det inte finns något syre i Cambridge”. På frågan varför han inte följer sitt eget exempel, svarar han: “Jag tillverkar mitt eget syre”. Under andra världskriget arbetar han på ett sjukhus. Han uppmanar där sjukhuspatienter att inte ta sina mediciner. Som grundskolelärare misshandlar han en av sina elever så till den milda grad att han blir polisanmäld och tvingas genomgå en förnedrande rättspsykiatrisk undersökning.

Russells paradox

Efter realskolan i Linz skickas Wittgenstein först till Berlin för ingenjörsstudier, sedan till Manchester för studier i flygteknik.
Monk skriver att det är arbetet med att designa en flygplanspropeller som gör honom intresserad av matematisk filosofi. De två stora auktoriteterna i matematisk filosofi är vid sekelskiftet den brittiske filosofen Bertrand Russell och den tyske matematikern Gottlob Frege.
Russell och Frege arbetar oberoende av varandra på att lösa samma problem. De är båda logicister och övertygade om att matematik i grunden är logik.
I Manchester läser Wittgenstein Russells The Principles of Mathematics. I The Principles of Mathematics har Russell avsatt ett helt kapitel åt att diskutera en paradox som han har hittat i Freges bok Grundgesetze der Arithmetik. Wittgenstein blir fascinerad av paradoxen och bestämmer sig för att försöka finna en lösning till den.
Han författar en uppsats i ämnet och skickar den till Frege med förhoppningen om att Frege ska bistå honom med positiva kommentarer. Till sin stora förvåning bjuder Frege honom till Jena där han är professor i matematik. Wittgenstein reser till Jena i förhoppningen om att han ska lyckas att imponera på professorn. Helst av allt skulle han vilja studera matematisk logik och ha Frege som lärare. Mötet med Frege blir emellertid en katastrof. Wittgenstein säger efteråt att Frege “sopade golvet med honom” och uppmanade honom att söka upp Russell i Cambridge.

Cambridge

Wittgenstein återvänder till Cambridge och söker upp Russell. Russell undervisar vid denna tidpunkt i matematisk logik och Wittgenstein börjar gå på hans föreläsningar. Wittgenstein är inte registrerad som student vid Trinity College, han är fortfarande student i flygteknik i Manchester, men Russell ser ingen anledning att avvisa honom. Han har blott tre studenter i matematisk logik och gläds åt tillskottet.
Till en början vet Russell inte vad han ska tro om Wittgenstein. Wittgenstein är ingen vanlig student.
Russell är empirist och övertygad om att all kunskap baseras på sinneserfarenheter och under en lektion försöker han övertyga Wittgenstein om att så är fallet. Wittgenstein skakar skeptiskt på huvudet. Russel bestämmer sig därför för att utmana honom och frågar studenterna om det finns en noshörning i föreläsningssalen. Wittgenstein vägrar att ge med sig.
I ett brev till sin älskarinna beskriver Russell sin nya student. Russell skriver att han har en kraftfull personlighet och att han dominerar diskussionerna i den lilla gruppen. Snart tröttnar Russell på Wittgenstein. Problemet är inte att Wittgenstein dominerar alla diskussioner, utan att han inte beter sig som en filosofistudent: Han vägrar acceptera goda motargument. Värst av allt: Han låter inte Russell vara ifred. Efter föreläsningarna följer han Russell till Russells rum och fortsätter att hålla långa ibland timslånga monologer.
Efter några veckor har Russell bestämt sig: tysken är en obegåvad tråkmåns och det är slöseri med tid att försöka resonera med honom.
Russells intryck av Wittgenstein förändras dock efter det att han har umgåtts med Wittgenstein under mer informella förhållanden. Wittgenstein visar sig vara en ytterst kultiverad man och Russell skriver i ett nytt brev till sin älskarinna att han kanske har fattat tycke för tysken. Pendeln svänger ytterligare efter ett möte där Wittgenstein ber Russell att avgöra om han är en “komplett idiot eller inte”. Wittgenstein säger till Russell att om det skulle visa sig att han är en komplett idiot har han för avsikt att sluta läsa filosofi och istället satsa på sin utbildning i flygteknik. Russell svarar Wittgenstein att han inte vet om han är en idiot, men om Wittgenstein skriver något om ett filosofiskt ämne lovar han att läsa det och återkomma med ett besked. Wittgenstein följer Russells uppmaning och ett år senare är Russell övertygad om att den blott 24-årige Wittgenstein är filosofins framtid:

He is perhaps the most perfect example I have ever known of genius as traditionally conceived; passionate, profound, intense, and dominating … He says every morning he begins his work with hope, and every evening he ends in despair – he has just the sort of rage when he can’t understand things that I have. … He is a treasure. … I thought he would have smashed all the furniture in my room today, he got so excited.

Russell är överlycklig. I ett brev till sin älskarinna. skriver han att han känner sig utbränd efter arbetet med sitt huvudverk: Principia Mathematica. Han känner sig trött och oförmögen att utföra avancerat logiskt arbete. Han säger att han ska ägna återstoden av sin karriär åt att popularisera sina mer svårtillgängliga verk. Wittgenstein har därför kommit som en skänk från ovan. Han ger Russell det som han har hoppats på: någon som kan ta över efter honom och lösa de problem som han själv har blivit för gammal för att lösa.

Norge: 1913

År 1913 händer det otänkbara. Wittgenstein förklarar att han har tröttnat på Cambridge och att han tänker flytta till Norge. Russell protesterar högljutt:

I said it would be dark & he said he hated daylight. I said it would be lonely & he said he prostituted his mind talking to intelligent people. I said he was mad & he said God preserve him from sanity.

Russell är inte endast oroad över att Wittgenstein ska tappa intresset för logisk forskning i Norge. Han är övertygad om att Wittgenstein ska begå självmord i ensamheten i Norge.

He used to come to see me every evening at midnight, and pace up and down the room like a wild beast for three hours in agitated silence. Once I said to him: ‘Are you thinking about logic, or about your sins?’ ‘Both’, he replied, and continued his pacing. I did not like to suggest it was time for bed, for it seemed probable both to him and to me that on leaving me he would commit suicide.

Wittgenstein säger till Russell att han behöver en sekreterare. Han är övertygad om att han snart ska dö och han vill diktera sina filosofiska tankar så att de inte går förlorade och han vill göra det innan han lämnar Cambridge for Skjolden.
Därefter lämnar Wittgenstein Cambridge för lilla Skjolden i Norge. Där bygger han ett litet hus på en klipphylla med utsikt över Eidsvatnet som endast kan nås med roddbåt.
I ett brev från Norge skriver han till Russell att han håller på att bli galen. Han är djupt missnöjd med sig själv och har ständiga ångestattacker. Russell försöker stödja honom, men Wittgenstein reagerar med tilltagande irritation. Till slut säger han upp vänskapen med Russell. I ett minst sagt förbryllande brev till Russell förklarar han att han har bestämt sig för att inte kontakta Russell mer och att deras relation är över.
Med Russell ur vägen vänder sig Wittgenstein till George Edward Moore. Moore är, tillsammans med Russell, två av Cambridges mest ryktbara filosofer och den som kommer att efterträda Russel när Russell går i pension.
Moore är en av världens mest kända filosofer. Wittgenstein har inga akademiska meriter. Inte heller har han producerat något av värde, åtminstone inget som världen utanför Skjolden känner till. Det hindrar inte honom från att, mer eller mindre, beordra Moore att resa till Norge för att diskutera filosofi med honom. Hans ego känner inga gränser. Moore vill inte åka. Han försöker med den ena undanflykten efter den andra, men Wittgenstein accepterar inga nej. Han skriver till Moore att Moore måste komma. Han hävdar att han har gjort viktiga framsteg i sin forskning och att han vill diskutera dem med honom.
Till slut ger Moore med sig och reser till Norge för att träffa honom. De nio månaderna i lilla Skjolden visar sig ha varit en enormt produktiv period i Wittgensteins intellektuella liv. På något sätt har han lyckats att kontrollera sina inre demoner och fått den nödvändiga arbetsron. Det som han har skapat i Norge kommer att utgöra en viktig del i Tractatus.
I sin dagbok skriver Moore att diskussionerna med Wittgenstein innebär att Wittgenstein diskuterar med sig själv medan han har tilldelats uppgiften att föra anteckningar. Efter två veckor ger Wittgenstein Moore i uppdrag att återvända till Cambridge med anteckningarna och kontrollera med universitetsadministrationen om de räcker för att han ska få ut en kandidatexamen i filosofi. Tillbaka i Cambridge skriver Moore till Wittgenstein att universitetet inte anser att det arbete som han har presenterat är tillräckligt. Uppsatsen saknar förord, den har ingen notapparat och litteraturförteckning och det omöjligt att veta om Wittgenstein framför egna eller andras ståndpunkter. Wittgenstein får nu ett nytt raseriutbrott och skriver i ett brev till Moore att han kräver att universitetet ska göra ett undantag för honom:

If I am not worth your making an exception for me even in some STUPID details then I may as well go to Hell directly; and if I am worth it and you don’t do it then—by God—you might go there.

Moore tar mycket illa vid sig. Det är ju inte han som har bestämt vilka regler som gäller för akademiska uppsatser. Han bestämmer sig för att inte svara på brevet. Det ska ta hela 16 år innan de två männen talar med varandra igen.
Sommaren 1914 tillbringar Wittgenstein i Wien med sin familj. Han drabbas nu av en ny, djup depression. Han står inte ut med sin familj. De är för ytliga och han kan inte arbeta. Han beslutar sig för att återvända till Norge och det lilla hus som han har byggt där, men det ska dröja till 1921 innan han återser Norge för nu bryter första världskriget ut.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi titta lite närmare på Wittgensteins aktiviteter under mellankrigstiden, tiden som lärare på den österrikiska landsbygden och återvändandet till Cambridge.