Yearly Archives: 2020

Socialism förblir populärt, trots idéns, minst sagt, miserabla meriter. Enligt en Gallupundersökning från 2019 är 43 procent av alla vuxna amerikaner positiva till socialism. Över hälften av Amerikas unga är lika entusiastiska.
I boken United States of Socialism (All Points Books, 2020) hävdar Dinesh D’Souza att det är ett mysterium som söker en förklaring. Få teorier är så misskrediterade som socialismen, men den fortsätter att attrahera människor. Varför?

Olika socialismer

Klassisk socialism säger att staten ska äga produktionsmedlen och att kommunistpartiet ska ha den politiska makten. Idag är det svårt att hitta socialister som kräver att Microsoft ska förstatligas och som kräver enpartistyre. De finns naturligtvis, men de flesta socialister har övergett denna idé.
Istället betonar man behovet av ekonomisk demokrati. Bernie Sanders är ett exempel. Han vill ha socialistisk ekonomi, inte stalinistisk politik. För honom är socialismen ett demokratiskt projekt. Folket ska ha makten, inte kapitalet.
Det socialdemokratiska partiet har en snarlik målsättning. I det socialdemokratiska partiprogrammet beskrivs partiets målsättning på följande sätt: att med “medveten kamp” transformera det kapitalistiska klassamhället till ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Hur ser detta demokratiska socialistiska samhälle ut? Partiprogrammet svarar att “varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning”. Uttryckt på ett annat sätt: medborgare, löntagare och konsumenter ska ha inflytande över vad privatägda företag producerar och hur de av det privatägda näringslivet skapade resurserna fördelas. Ett förverkligande av detta krav skulle kräva långtgående ingrepp i den privata äganderätten.
Inte all socialism handlar emellertid om ekonomisk demokrati.
D’Souza skiljer mellan klassisk socialism, modern socialism och identitetssocialism. Identitetssocialism utgör ett försök att kombinera kollektivistiska lösningar på samhällsproblem med modern identitetspolitik.
Identitetssocialism är ett bisarrt fenomen. Enligt Queerfeministen Corrie Westing är den traditionella familjen ett instrument för kapitalistiskt förtryck. Hur vill då Westing uppnå “reproduktiv rättvisa”? Hon vill att barn ska födas av en surrogatmamma. Barnet ska sedan uppfostras av personer som inte tillhör familjen eller tillsammans med den.
Många gånger är gränserna mellan de olika socialismerna suddiga. Elisabeth Warren har sagt att i hennes Amerika ska fyra av tio direktörer i privatägda företag vara folkvalda. Hon har också sagt att om hon blir president ska hälften av alla kabinettsmedlemmar vara kvinnor och icke-binära och att hon ska låta en ung transperson välja hennes utbildningsminister.
Marx hade skrattat sig fördärvad åt Warren. Marx’ socialism är baserad på arbetarklassen och de flesta arbetare är män, men män är identitetssocialismens fiende nummer ett. Marx hade avfärdat identitetssocialismen som ett försök desarmera klasskampen och splittra arbetarklassen, den enda kraft som kan transformera det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt samhälle.
Amerikanska socialister må vara oeniga om mycket, men på en punkt är de överens: de vill alla stärka den federala staten. Det är genom en stärkt federal stat som det demokratiska projektet ska förverkligas. Det är detta som gör Warren, Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez till socialister. Det är skälet till att man aldrig hör från Sanders, Warren eller Ocasio-Cortez att den federala regeringen har för mycket makt. Tvärtom: de hävdar att den har för lite makt.
I realiteten är skillnaden inte stor. Om staten ska kunna sätta “rättvisa” löner, måste alla inkomster tillhöra staten. Hur ska den annars komma åt alla som har “för mycket”?

Amerikahatets två grunder

Amerikanska socialister hatar USA av två skäl. Det första skälet är att Amerika inte är en demokrati. Ordet “demokrati” betyder folkstyre och i Amerika råder inte folkstyre. På denna punkt har kritikerna rätt. USA är en konstitutionell republik.
Syftet med demokrati är att undvika minoritetstyranni. För Amerikas grundare var det lika viktigt att undvika majoritetstyranni. Vi ska alltså inte förväxla majoritetsstyre och majoritetstyranni. Man kan acceptera majoritetsstyre, men varna för majoritetstyranni. Det var det som Amerikas grundare gjorde.
Majoritetstyranni är, om vi får tro D’Souza, den moderna formen av tyranni.
Anledningen till att USA har en skriven konstitution är att grundarna ville förhindra majoritetstyranni. Det är skälet till att rättighetsförklaringen är negativt formulerad. Det är orsaken till att man har separerat den lagstiftande, dömande och verkställande makten från varandra. Det är skälet till att den amerikanska demokratin är indirekt. Sist men inte minst: det är anledningen till att Amerika har ett elektorskollegium. Målet är att förhindra majoritetstyranni.
Detta ställer till med problem för socialister. Konstitutionen förbjuder uttryckligen staten att konfiskera privat egendom. Det utgör ett problem för feminister. Feminister vill riva upp rättsstaten. Konstitutionen är ett problem för islamister eftersom den förbjuder kongressen att upprätta en statsreligion.
Det andra skälet är att Amerika är grundat på kapitalism. Amerikas grundare var glasklara på denna punkt. Staten ska försvara privat egendom, inte omfördela den. För socialister som Ocasio-Cortez är detta liktydigt med att svära i kyrkan. Enligt henne är det omöjligt att skapa sig en förmögenhet på en miljard dollar eller mer med hederligt arbete. De som har så mycket pengar har förvärvat dem genom stöld. Demokraten Bill de Blasio sade under en debatt följande:

When I’m president, we will even up the score and we will tax the hell out of the wealthy to make this a fairer country and to make sure it’s a country that puts working people first.

Sanders har sagt att det inte finns miljardärer i hans Amerika och att han vill eliminera denna grupp med nya skatter och höjda skatter.
Warren har sagt att höga skatter på rika ska eliminera alla studieskulder och göra den högre utbildningen kostnadsfri.
Amerikanska socialister tror inte på kapitalism. Kapitalismen är, för dem, ett sätt att berika sig på andras bekostnad. Den är ett nollsummespel.

Politisk strategi: klimatpanik

Hur vill man uppnå de politiska målen? Thomas Sowell har sagt att intellektuella inte fungerar i rumstemperatur. Utan en kris eller något annat förfärligt skäl till varför deras överlägsna visdom ska påtvingas massorna, försjunker de letargi.
D’Souza menar att vänstern använder miljöfrågan för att få igenom politiska åtgärder som inget har med miljövård att göra.
D’Souza är klimatskeptiker. Han medger att klimatforskare är eniga om att det existerar en växthuseffekt och att temperaturen på vår planet har stigit med cirka en grad de senaste 100 åren, men han hävdar bestämt att det inte råder någon vetenskaplig konsensus om hur temperaturökningen ska förklaras. D’Souza förnekar inte att det har blivit varmare, han är, i likhet med många klimatskeptiker, övertygad om att temperaturökningen har fler än en orsak. Han menar också att det inte råder någon vetenskaplig konsensus om temperaturökningen är något som vi ska oroa oss över. Det är skälet till att vi numera pratar om klimatförändring istället för global uppvärmning. Klimatet har alltid förändrats.
Om vi får tro Ocasio-Cortez är det världens överlevnad som står på spel. Vi har tolv år på oss, menar hon. Sedan är det för sent. Det är en fascinerande teori. Vad ska AOC göra åt miljöförstöringen i Asien? Nio av tio av världens smutsigaste städer ligger faktiskt i Asien, inte i Nordamerika. Bangladesh är världens smutsigaste land. Kina hamnar på plats elva, Indien på plats fem och USA på plats 87. Tror Ocasio-Cortez verkligen att allt står och faller med Amerika? D’Souza tvivlar. I realiteten handlar Green Deal bara delvis om miljövård. Paketet inkluderar även arbete åt alla, drägliga löner, universell basinkomst för de som inte vill arbeta, rätt till bostad, fri utbildning och sjukvård.
Barack Obama är, liksom Ocasio-Cortez, en klimatkämpe. Det har inte hindrat honom från att investera över 100 miljoner kronor i en magnifik strandvilla i Martha’s Vineyard. Ett hus på en ö ett stenkast från Atlanten. D’Souza menar att klimatpaniken är en politisk taktik. Målet är inte att rädda världen utan att socialisera Amerika.

Är kapitalismen orättvis?

Kapitalismen har vunnit den ekonomiska debatten. Om det råder knappast någon tvekan. Däremot har den inte vunnit den moraliska debatten. Det finns, menar D’Souza, en tydlig moralisk ångest över kapitalismen. Till och Adam Smith kände sig osäker. När konservativa försvarar kapitalismen är det följaktligen med effektivitetsargument. De säger att kapitalismen fungerar och att socialismen inte fungerar. Problemet är att modern socialistisk kapitalismkritik är moralisk. Socialister är inte intresserade av konsekvenserna av socialistisk politik. De vill ha “free stuff”.
Frågan om kapitalismen är rättvis eller orättvis är en komplex fråga och vi ska här begränsa oss till D’Souzas granskning av två vanligt förekommande argument för den socialistiska positionen.
Det första argumentet säger att kapitalismen inte är demokratisk. Det andra argumentet säger att kapitalismen inte fördelar välståndet rättvist.
Är kapitalismen demokratisk? Låt oss använda det politiska systemet som modell. Det politiska systemet är demokratiskt därför att det ger alla som har fyllt 18 år möjlighet att delta i de allmänna valen.
Kapitalismen är inte annorlunda i det avseendet. Vi röstar endast på ett annat sätt. Istället för att rösta var fjärde år, röstar vi varje gång som vi köper något. I den meningen är också kapitalismen demokratisk. Kapitalismen har dessutom ingen åldersgräns. Inte heller är den begränsad till de som har medborgarskap. Alla konsumenter är med och påverkar produktionens inriktning.
Om alla röstberättigade röstade på Socialdemokraterna, hade Sverige fått en socialdemokratisk regering. Om människor slutade att köpa Iphone, skulle Apple tvingas att lägga ned produktionen av denna mobiltelefon.
Märkligare än så är det inte. Vi röstar även som konsumenter, men på ett annat sätt.
Fördelar kapitalismen välståndet rättvist eller orättvist? D’Souza uppmanar oss att begrunda följande problem. Antag att vi har tre personer.

• A har en flöjt som han eller hon har tillverkat.
• B har aldrig ägt en flöjt.
• C har ingen flöjt, men kan spela flöjt.

Vem äger flöjten? Sunt förnuft säger att den tillhör A. Det är, trots allt, A som har tillverkat flöjten. Utan A, ingen flöjt. Socialistisk moral är annorlunda. Den säger att flöjten tillhör B eftersom B aldrig har ägt en flöjt.
Hur kan flöjten övergå i B:s ägo om det är A som har skapat den?
Det socialistiska argumentet vilar på en dold premiss: det antar att efter det att A har tillverkat flöjten blir den statlig eller gemensam egendom. Därefter kan staten omfördela den så att rättvisa uppnås.
Frågan är emellertid vad detta har med rättvisa att göra?
D’Souzas svar är: Ingenting.
Redan Aristoteles förstod att rättvisa har med förtjänst att göra. Om A förtjänar mer än B, är det inte orättvist att gynna A. Om A förtjänar mindre än B, är det orättvist mot B att gynna A.
Låt oss ta gruppen av författare som exempel. De flesta böcker som utges är ekonomiska fiaskon. De flesta människor som har författarambitioner misslyckas. Stephen King är ett undantag. King har blivit miljardär på sina skräckromaner.
Är detta orättvist?
Kings förmögenhet hade representerat en orättvisa om den hade tillkommit på ett illegitimt sätt, till exempel om staten hade tvingat människor att köpa Kings böcker.
Har staten gjort det? Nej, det har den inte. Människor köper hans böcker av fri vilja. De spenderar sina inkomster på tegelstenar som Insomnia därför att de anser att böckerna berikar deras liv. Redaktören har fyra av herr Kings böcker, men ingen tvingade honom att inhandla dem.
Därför existerar det inget rättviseproblem. Däremot existerar det en disparitet. King säljer, trots allt, fler böcker än alla andra författare i skräckromansgenren tillsammans. Det är emellertid en disparitet. Det har inget med diskriminering eller bristande social rättvisa att göra.
Socialister som Sanders är oeniga med oss på den punkten. Enligt Sanders är Kings förmögenhet upprörande, grotesk och omoralisk och han har sagt att om han blir president kommer han att utrota miljardärskategorin.
Omoralisk? Varför är Kings förmögenhet omoralisk om han har förtjänat den på hårt, hederligt arbete? Till skillnad från Sanders lever King inte heller på skattebetalarna. Dessutom: han betalar, med största sannolikhet, mycket mer i skatt än Sanders.
Sanders har samma åsikt som Ocasio-Cortez: Kapitalismen är ett nollsummespel. Det är omöjligt att bli så rik som King är på hederligt arbete. Man blir miljardär på att exploatera människor.
Warren har en mer modern lösning på “miljardärsproblemet”.
I Sovjetunionen bestämdes arbetarnas löner av statliga byråkrater. Alla som tillhörde ett bestämt skrå hade samma inkomst. Lönen var alltså inte kopplad till den enskilde arbetarens produktivitet. Alla arbetare hade samma lön. Följden blev att ekonomin och kulturen stagnerade. Varför anstränga sig om det inte gör någon skillnad i plånboken?
Warren vill inte eliminera Amerikas superrika. Hon vill utnyttja dem för socialistiska syften. Hon säger: Varför inte låta King skriva sina romaner, vi kan ju beskatta honom i efterhand? Det är den moderna, socialistiska positionen: Ju rikare de rika blir, desto mer pengar för oss socialister att omfördela. Frågan är emellertid varför det är rättvist. Socialister klagar över att kapitalismen exploaterar människor, men Warren vill exploatera Amerikas superrika. I realiteten innebär Warrens idé ju att vi är tillbaka på punkt ett: att King inte får belönas efter förtjänst. King har inte begått ett brott. Varför ska han bestraffas för att människor köper hans böcker? Varför ska hans pengar hamna i fickor som tillhör människor som han inte har en gemensam historia med och som inte har gjort sig förtjänta av dem? Det socialistiska argumentets dolda premiss är återigen att Kings inkomst på något mystiskt sätt övergår i gemensam ägo när den väl är skapad.

Konservativ, politisk taktik

Antag att någon hade sagt att det är dags att återinföra slaveriet. Antag också att samma person hade sagt: “Vi är medvetna om att alla hittills prövade former av slaveri har misslyckats, men vi är övertygade om att denna gång kommer alla bitar att falla på plats”. Vi hör aldrig någon säga något sådant och det är inte svårt att förstå varför.
Trots att socialismen har testats under större delen 1900-talet, i olika kulturer, på olika kontinenter och producerat samma katastrofala resultat, är det inte svårt att hitta människor som vill testa igen. Gudrun Schyman är ett exempel. När Schyman fick frågan om Berlinmurens fall innebär en kris för kommunismen, svarade hon: “snarare tvärtom”. För henne är kommunismen en idé utan empirisk referens.
D’Souza menar att konservativa måste basera sin politiska strategi på detta faktum. Om socialister inte bryr sig om verkligheten, är det meningslöst att hävda att socialismen inte fungerar, att alla hittills existerande socialistiska samhällen varit ekonomiska, politiska och moraliska katastrofer.
Vad de istället bör göra är att fokusera på frågans moraliska aspekt. Säg åt en socialist att socialismen handlar om avundsjuka, att socialister är tjuvar och reaktionärer och det tar hus i helvete. D’Souza menar att det är precis det som vi ska göra. Inte endast därför att det retar gallfeber på socialister eller därför att det är exakt det som de kallar sina politiska motståndare, utan därför att det faktiskt är sant.
D’Souza skriver att konservativa och libertarianer måste ta den moraliska fajten med vänstern. Modern vänster är fullständigt principlös. Elisabeth Warren fick en tjänst på Harvarduniversitetet som var avsedd för akademiker med indianskt påbrå därför att hon lyckades lura rekryterarna att hon är indian. När Trump påpekade detta kritiserade vänstern honom för rasism.
Hillary Clinton kallade Trump rasist under presidentvalskampanjen därför att Trump fem år tidigare hade ifrågasatt att Barack Obama var född i USA. Det var dock inte Trump som hade kommit på idén, det var Clintons eget påfund. Det var Clinton som hade uttryckt tvivel om Obamas härkomst under primärvalen år 2008 när hon kämpade mot honom om den Demokratiska nomineringen.
Mycket mer än så har D’Souza inte att säga.
Den som är intresserad av konservativ, politisk strategi har ett större utbyte av David Horowitz’ Big Agenda.

Slutord

Dinesh D’Souza kom till USA som tonåring för att studera. Han stannade och blev en av det konservativa Amerikas starkaste röster. Vad finns det då att säga om hans senaste bok: United States of Socialism? Boken är litet av en liten besvikelse. Redaktören hade förväntat sig en mer djuplodande analys av amerikansk socialism. D’Souzas argument för kapitalism är inte heller särskilt originellt. D’Souza säger att vi behöver ett moraliskt argument för kapitalismen och att han ska presentera det, men hans argument är en rekapitulation av det argument som Robert Nozick presenterade för 46 år sedan i boken Anarchy, State and Utopia. Dessvärre är det inte heller alltid lätt att följa författarens argumentation. Här nöjer vi oss med två exempel.
D’Souza menar att socialister drivs av egenintresse. Gör de det? Eller tror de kanske att det finns gratisluncher? Om de inte tror på gratisluncher, varför kalla dem “socialister”?
D’Souza skriver att socialismen inte kollapsade därför att den inte fungerade. Han säger att den tvärtom fungerade utmärkt väl för den lilla klick kommunistbyråkrater som styrde och ställde. Det är ett märkligt kriterium. Varför inte i stället hävda att den inte fungerade och hänvisa till bristen på livsmedel och de långa köerna? Några sidor längre fram ställer D’Souza frågan varför Indien och Kina avskaffade sina respektive planekonomier och han svarar: därför att de inte fungerade.
Det innebär inte att boken inte är läsvärd. D’Souza är en utmärkt författare. Han liknar Thomas Sowell. I likhet med Thomas Sowell skriver han på ett föredömligt enkelt och överskådligt sätt. Att jämföra United States of Socialism med klassiker som The End of Racism är dock inte möjligt.