Yearly Archives: 2020

Enligt den amerikanske historikern Robert Spencer finns det inget palestinskt folk. Faktum är att det aldrig har existerat ett palestinskt folk. Ordet “Palestina” är ursprungligen en geografisk, inte en etnisk, beteckning. Araberna kom till Palestina efter det att de islamiska arméerna hade erövrat området från det östromerska imperiet. Detta ställer oss inför ett delikat problem. Om det inte existerar ett palestinskt folk, varför finns det idag människor som kallar sig “palestinier”? Varifrån kommer beteckningen “palestinier”?
I boken The Palestinian Delusion (Bombardier Books, 2019) besvarar Spencer denna fråga. Han förklarar också varför konflikten i Mellanöstern är så svår att lösa.

Det palestinska folket skapas

På 60-talet var Mellanösternkonflikten en del av det kalla kriget. USA stod på Israels sida, Sovjet och öststaterna stödde arabvärlden. Arabstaterna hade förlorat den militära kraftmätningen med Israel. Att utplåna Israel krävde en ny taktik. Som ett led i denna strategi bildade Arabförbundet år 1964 den palestinska befrielseorganisationen PLO.
PLO:s uppgift var att föra väpnad kamp mot Israel. För detta ändamål behövde organisationen en ledare. Eftersom det inte existerade ett palestinskt folk från vilket man kunde välja en ledare, föll valet på en egyptier. Yassir Arafat var född i Kairo, men med KGB:s hjälp skapades en fiktiv identitet åt honom enligt vilken han var uppvuxen i Jerusalem.
PLO var ingen omedelbar succé. Det såg bra ut på papperet med en grupp av vältränade gerillakrigare, men det stod snart klart att PLO var oförmögen att utmana den israeliska militären. Det enda som PLO kunde göra var att spränga restauranger och mörda busspassagerare. Det dröjde inte länge innan PLO blev stämplad som en terroristorganisation.
I mars 1978 kallades Arafat till Bukarest för ett möte med Rumäniens diktator, Nicolae Ceausescu. Ceausescu förklarade för Arafat att det var dags att byta taktik. Väpnad kamp var inte tillräckligt. Om PLO ska lyckas, måste organisationen göra något åt sitt alltmer skamfilade rykte.
Ceausescu uppmanade Arafat att bluffa. Varför inte låtsas att PLO har gjort upp med terrorismen, att PLO är berett att erkänna Israels rätt att existera? Detta kommer att transformera PLO från en hatad terroristorganisation till en regering i exil och araberna i området till ett folk utan hemland.
Syriens dåvarande diktator var lagom förtjust i idén. Han sägs ha spänt ögonen i Arafat och påmint honom om att det inte finns några palestinier, endast syrier. Spencer skriver att Assad hade rätt i sakfrågan. När britterna administrerade Palestina, kallade araberna sig “syrier”. Till och med kristna araber ansåg att Palestina utgör en del av Syrien. Zuheir Mohsen, som var ledare för en av PLO:s många fraktioner, bekräftade år 1977 att Mellanösterndebatten baseras på en fiktion:

The Palestinian people do not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct “Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons, Jordan, which is a sovereign state with defined borders, cannot raise claims to Haifa and Jaffa, while as a Palestinian, I can undoubtedly demand Haifa, Jaffa, Beer-Sheva and Jerusalem.

Fredsprocessen

Det var mot denna bakgrund som förhandlingarna mellan Israel och PLO inleddes. Det var en komplicerad process. Israelerna var skeptiska. De oroade sig för att en palestinsk stat skulle bli en bas för terroraktioner mot Israel. Amerikanerna vill ha förhandlingar, men deras sovjetiska motpart hoppades på en arabisk militär seger. Ryssarna skulle emellertid ändra inställning efter Jom Kippurkriget 1973.
Arabstaterna hade tvingats till ett förödmjukande nederlag 1948, men 19 år senare var de övertygade om att segern låg inom räckhåll. Egyptens dåvarande president, Nasser, sade i ett tal att Israel skulle förgöras inom kort:

The liquidation of Israel will be liquidation through violence. We shall enter a Palestine not covered with sand, but soaked in blood.

Assad förklarade:

The Syrian army with its finger on the trigger is united. I, as a military man, believe that the time has come to enter into a battle of annihilation

Efter en massiv mobilisering av egyptiska, jordanska och syriska trupper med stöd av förband från Libanon och Saudiarabien, slog Israel till i förebyggande syfte och erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien.
Sex år senare gjorde styrkor från bland annat Egypten, Irak, Jordanien och Kuba ett misslyckat försök att återta de förlorade områdena. Spencer menar att Jom Kippurkriget utgjorde en vattendelare. USA hade länge förespråkat förhandlingar, medan Sovjet hade stött arabstaternas planer på att krossa Israel militärt. Jom Kippur fick ryssarna att ändra uppfattning.
Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev var ursinnig. Under ett politbyråmöte 1973 skrek han att araberna kunde dra åt helvete. Han sade att Egyptens president, Anwar Sadat, hade ringt honom flera gånger mitt i natten och ropat “Rädda mig! Rädda mig! Sänd trupper!”. Brezjnev hade förlorat tålamodet och sade att han ville se en förhandlingslösning.
Frågan var emellertid vem som skulle förhandla med vem. Israel vägrade prata med PLO. Det faktum att Arafat hade sagt att PLO var berett att erkänna Israel, spelade föga roll för israelerna eftersom PLO:s nationella stadga beskrev Israel som en illegitim stat.

Sadat

Egyptens president Sadat var en möjlig förhandlingspartner, om än inte en idealisk sådan. Han hade inte endast försökt att invadera Israel, han var Hitlerbeundrare och känd som starkt antisemitisk. När Sadat besökte Israel 1977 bar han en slips med hakkors.

Sadat iförd slips med hakkorstema pratar med Begin. Källa: Jacob Saar.

Om Sadat hade haft möjligheten att välja, hade han valt krig med Israel. Arabstaterna var emellertid för svaga och Sovjet hotade med indraget stöd om fredsförhandlingarna inte kom igång. Sadat blev alltmer övertygad om att den arabiska sidan, för att vinna Mellanösternkonflikten, måste ha världsopinionen på sin sida. Framför allt behövde han USA:s stöd.
Det första mötet ägde rum i Camp David. Sadat representerade den arabiska sidan och premiärminister Menachem Begin representerade Israel.
Förhandlingarna var kantade av svårlösta problem. Begin ogillade uttrycket “palestinier” och ville istället tala om palestinaaraber. Han förkastade idén om en palestinsk stat eftersom den kunde utgöra en språngbräda för terroristattacker mot Israel. Han vägrade godta att PLO är palestiniernas enda legitima representant. Det största problemet var emellertid Sadats krav att alla de araber som hade lämnat Israel 1948, inklusive deras barn, barnbarn och adoptivbarn, totalt 5 miljoner människor, skulle ges möjlighet att återvända. Detta var oacceptabelt för Begin eftersom det skulle eliminera Israels judiska karaktär.
Begin befann sig dock i numerärt underläge. Han hade både USA:s president Jimmy Carter och Sadat emot sig. Han var medveten om att han inte kunde irritera Carter hur mycket som helst. Utan amerikanskt stöd skulle Israel få svårt att hävda sig emot arabstaterna. Till slut gav han upp. Han erkände det palestinska folkets existens och gick med på att återlämna Sinaihalvön till Egypten. I avtalet som skrevs under i september 1978 sades det också att Gaza och Västbanken skulle bli självständiga och naturligtvis att fredssamtalen skulle fortsätta.

Camp Davidavtalet fördöms

Camp David var impopulärt i den muslimska världen. PLO, som hade varit utestängda från förhandlingarna, stämplade Sadat som förrädare. Arabförbundet var lika kallsinnigt och den muslimska samarbetsorganisationen Islamiska konferensorganisationen var så uppretad att man uteslöt Egypten.

Hamas

Camp David var i realiteten mycket prat och lite verkstad och skälet var uppenbart. I avtalet sägs det att representanter för det palestinska folket ska delta i de fortsatta samtalen, men Israel vägrade förhandla med PLO eftersom PLO inte erkände Israels rätt att existera. Läget var därmed låst. Camp Davidavtalet var, mer eller mindre, av noll och intet värde.
Camp David lade inte heller lock på jihadterrorn mot Israel och 1987 bröt den första intifadan ut. Ett år senare föddes Hamas eller den Islamiska motståndsrörelsen. Hamas skulle snart få sällskap av en annan organisation med lika radikal agenda: Islamisk jihad. Båda organisationerna förkastade PLO med hänvisning till PLO:s sekulära karaktär och hävdade att kampen för ett fritt Palestina måste vara grundat på islam.
Camp Davidavtalet hade stadgat att Gaza och Västbanken skulle bli autonoma områden som i en snar framtid skulle administreras av palestinierna själva. Det eskalerande våldet i Gaza hade gjort området var mer eller mindre omöjligt att administrera och Israel bestämde sig för att implementera paragrafen från Camp David och lämna över området till palestinierna.
Hamas’ framväxt hade förändrat betingelserna för fredsprocessen. Israelerna betraktade PLO som en terroristorganisation, men jämförd med Hamas var PLO, trots allt, en mild västanvind. Även Arafat upplevde Hamas som ett hot och såg förhandlingar med Israel som ett sätt att isolera Hamas. Förhandlingar krävde emellertid en attitydförändring från PLO:s sida och det dröjde inte länge innan Arafat förklarade att PLO accepterade FN:s delningsplan, resolution 181, från 1947. Han sade att PLO också godtog Israels rätt att existera och att organisationen fördömde all form av terrorism. Arafat upprepade nya ståndpunkt flera gånger de närmaste åren och till slut förklarade Israels dåvarande premiärminister Rabin att Israel var redo att samtala med PLO.
En ny omgång förhandlingar inleddes, denna gång i Norge. Det så kallade Osloavtalet stadgade att en palestinsk myndighet skulle skapas på Västbanken och i Gaza. Arafat betonade än en gång att PLO erkände Israels rätt att existera. Israelerna krävde att PLO skulle skriva om sin nationella stadga så att den bättre reflekterade den nya politiska hållningen.

Osloavtalet undertecknades 1993 i USA under översyn av president Clinton. Arafat och Rabin skakade hand. Motvilligt. Källa: Wikimedia.

Hudaybiyya

Utvecklingen var minst sagt remarkabel. PLO hade kallat Sadat “förrädare” och stämplat Camp David som ett kapitulationsdokument. Nu, helt plötsligt, verkade det som att PLO hade accepterat Sadats ståndpunkt.
Vad hade hänt?
Fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO var inte populära i arabvärlden. I ett tal i Johannesburg förklarade Arafat att muslimer inte hade någon anledning att oroa sig:

This agreement, I am not considering it more than the agreement which had been signed between our Prophet Muhammad and Quraish.

I den islamiska traditionen spelar Hudaybiyya-avtalet mellan islams profet och Quraishklanen en viktig roll. Muhammad befann sig i militär konflikt med Mecka. Detta hindrade honom från att göra sin pilgrimsresa till staden. Därför slöt han ett tio-årigt vapenstilleståndsavtal med Meckas härskande klan – Quraish. Men så snart han hade uppnått sitt mål, bröt han mot avtalet.
Arafat åberopade sig på Hudaybiyya för att rättfärdiga Osloavtalet. Det var taktiskt motiverat. Varför slåss för en palestinsk stat om vi kan förhandla oss till den? Det är ändå endast det första steget.

Arafat lämnar förhandlingarna

År 2000 möttes Arafat och Israels nye premiärminister Ehud Barak i Camp David under överinseende av president Clinton. Barak erbjöd Arafat Gazaremsan och 97 procent av Västbanken. Som kompensation för de tre procent av Västbanken som Israel ville behålla, erbjöds han lika mycket israelisk mark. Barak sade sig också vara beredd att erkänna en palestinsk stat om palestinierna skulle utropa en sådan.
Arafat vägrade emellertid att godta erbjudandet med hänvisning till att förslaget inte inkluderade fullständig palestinsk suveränitet över Tempelberget i Jerusalem. Han lämnade förhandlingarna i vrede och startade den första intifadan. Självmordsattackerna mot civila mål i Israel trappades upp. President Clintons kommentar var bitter: “Arafat valde terrorism istället för fred. Resten är tomt prat”.
Clinton lyckades sedermera övertyga israelerna om att gå med på Arafats krav, men när Arafat blev informerad om att Israel var berett att lämna över Tempelberget, svarade han att det inte räckte. Han krävde nu att alla de som hade lämnat Israel 1948, vuxna, barn, barnbarn och adopterade barn, drygt fem miljoner människor, skulle ha rätt att återvända.

Fredsprocessen kollapsar igen

År 2000 fick USA en ny president: George W. Bush. Bush förklarade att krisen var olöslig utan ett nytt palestinskt ledarskap. Spencer skriver att Bush var lika okunnig om Mellanösternkonfliktens orsaker som Carter och Clinton. Även han ville ha en tvåstatslösning, men han förstod inte att arabernas problem inte var Israel, utan Israel som judisk stat. Istället trodde Bush att det var Arafat som var problemet.
En pressad Arafat utsåg Mahmoud Abbas till premiärminister. Abbas hade doktorerat i historia i Sovjetunionen. Hans avhandlingstes var att judiska sionister hade samarbetat med Hitlerregimen för att skapa en judisk stat och att förintelsestatistiken överdrev antalet mördade judar för att skynda på skapandet av en judisk stat i Palestina. Den palestinska myndigheten hade fått en historierevisionist som premiärminister.
År 2005 lämnade Israel Gaza. Bush applåderade reträtten och uppmanade palestinierna att visa god vilja. Det dröjde dock inte länge innan också Bushs fredsplan körde fast. I januari, 2005, var det val på Västbanken och i Gaza. Den israeliska ockupationen var över och nu skulle den sociala ordningen återställas i Gaza. Människor skulle påbörja det mödosamma arbetet att skapa ett fungerande civilt samhälle. Det var åtminstone hypotesen. När rösterna var räknade visade det sig emellertid att Hamas hade vunnit valet. För israelerna bekräftade valresultatet vad de alltid hade misstänkt. Israels kritiker hade sagt att om palestinierna får en egen stat, skulle de sluta att terrorisera Israel. Israelerna hade sagt att en palestinsk stat tvärtom skulle fungera som bas för terroraktioner mot Israel. Den israeliska reträtten från Gaza hade utgjort det första testet av denna hypotes. När palestinierna fick möjlighet att välja, valde de terroristerna i Hamas. Snart började raketerna att regna ned över Israel på nytt.

Obama

Jimmy Carter beundrade Sadat och avskydde Begin. Clinton och Bush hade en mer balanserad syn på Mellanösternkonflikten. I Barack Obama hade araberna fått en ny allierad. Obama sade att han ville ha en tvåstatslösning. Han antydde att om det inte hade varit för Förintelsen, hade det inte funnits några judar i Palestina. Han liknade palestinierna med svarta amerikaner under Jim Crow. Spencer menar att relationen mellan USA och Israel försämrades märkbart under Obama. Obama verkade inte förstå att det var Israel som var under attack. Han verkade inte förstå skillnaden mellan offensivt och defensivt krig.

Trump

Sedan kom Trump. Trump flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem efter decennier av amerikanskt tvekande. Han erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Abbas var rasande och hotade med att lämna fredsförhandlingarna. Det var en taktik som hade fungerat förr. Arafat hade satt i system att lämna förhandlingar om han inte fick som han ville. Han visste att det bara var en tidsfråga innan telefonen ringde igen.
Trump struntade i Abbas. Istället eliminerade han det amerikanska stödet till UNRWA, en humanitär organisation inom FN som ska hjälpa palestinska flyktingar, men som i realiteten är en agent för jihad mot Israel. Sedan stängde han PLO:s kontor i Washington. I oktober, 2018, tog PLO tillbaka sitt erkännande av Israel fram tills dess att Israel går med på en palestinsk stat med 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad. PLO sade sig också inte längre vara bundet av Osloavtalet. Trump hade synat PLO:s kort och det visade sig att PLO hade bluffat.
Trump hade naturligtvis en egen plan. “The Deal of the Century” skulle ge palestinierna 50 miljarder dollar i stöd i syfte att pacificera dem. Mahmod Abbas svarade att palestinierna inte accepterar att vara slavar under Greenblatt, Kushner, and Friedman – tre judar i Trumpadministrationen.

En konflikt utan lösningar

Det spelar ingen roll vad vi människor gör, förr eller senare dör vi. Det som vi kan göra är att försöka hantera problemet. Vi kan äta nyttig mat och motionera, men någon reell lösning på problemet finns inte. Mellanösternkonflikten liknar det mänskliga livet i detta avseende. Den är ett problem utan reell lösning.
Vad beror det på? Spencer menar att det beror på att orsaken till konflikten är religiös. Om problemet endast hade handlat om territorium, hade det varit löst för länge sedan. Konflikten handlar emellertid inte om mark. Den handlar inte ens om Israel. Araberna motsätter sig Israel därför att Israel är en judisk stat.
Det är Koranens och den islamiska traditionens antisemitism som är problemet. Alla förhandlingar mellan Israel och PLO har strandat på ett och samma grund; återvändandekravet. Både araberna och israelerna förstår att detta skulle destruera Israels judiska karaktär. Det är anledningen till varför araberna kräver denna rätt, detta är också anledningen till varför israelerna motsätter sig kravet.
Detta är det reella skälet till att 40 år av förhandlingar har producerat så litet. Mellanösternkonflikten är ett problem utan lösning.
Spencer menar dock att det är ett problem som kan hanteras. Israel måste inse att förhandlingar med PLO i realiteten är meningslösa. Det Israel behöver är inte mer samtal, utan starkare försvar. Israel måste också göra upp med myten om “palestinierna” och säga som det är: de är araber. Sist men inte minst: arabstaterna i närområdet måste pressas att erbjuda “palestinierna” medborgarskap.