Yearly Archives: 2020

I förra artikeln ställde vi frågan om hur farligt coronaviruset är. Vi noterade att det inte är en lättbesvarad fråga. En möjlighet är att jämföra covid-19 med influensa. En sådan jämförelse kan ge oss ett perspektiv på problemet, men knappast ett exakt svar på vår fråga. Under influensaepidemin 2017-2018 dog över 1000 människor 30 dagar efter det att ett laboratorium hade diagnosticerat dem som influensasmittande. När detta skrivs har drygt 1500 människor dött i sviterna efter covid-19.
Frågan är vad detta betyder? Är covid-19 farligare än influensa? Vilka är de samhälleliga konsekvenserna av isoleringspolitiken? Är åtgärderna berättigade? Det är ämnet för föreliggande artikel.

Källa: Pixabay.

Laboratorieverifierad smitta och övrig smitta

Problemet med alla hittillsvarande jämförelser är att de har utgått ifrån konfirmerade fall av covid-19. Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå varför ett sådant mått är problematiskt. Låt oss ta influensa som exempel. I verkligheten söker inte alla människor som har smittats med influensa läkarvård. Många kontaktar inte ens läkare. Detsamma gäller covid-19. Åtta av tio smittade upplever milda symtom. Dessa människor kommer inte heller de att uppsöka läkare. De blir därför inte testade.
Vi ska alltså inte sätta likhetstecken mellan personer som har testat positivt och personer som har blivit smittade. Den sistnämnda gruppen är alltid mycket större. Om vi endast utgår ifrån gruppen av konfirmerade fall, kommer vi att överskatta virusets dödlighet.

Hur farligt är covid-19?

Fram till förra veckan har det inte varit möjligt att besvara denna fråga. Nu är det emellertid möjligt. Forskare knutna till Stanforduniversitetet i USA har tagit fram ett antikroppstest. Med ett antikroppstest kan vi ta reda på hur många människor som har smittats av covid-19. Detta gör det möjligt för oss att fastställa hur dödligt viruset är.
Forskarrapporten visar sig att varje laboratoriebekräftat fall av covid-19 i Santa Clara County motsvaras av mellan 50 och 80 obekräftade fall. Dessa obekräftade fall är människor som har smittats av covid-19, men som aldrig har uppsökt sjukvården. De har haft milda symtom och tillfrisknat på egen hand, helt ovetandes om att det var covid-19 som orsakade deras besvär.
När studien gjordes fanns det 956 konfirmerade fall av covid-19 i Santa Clara County. I realiteten har minst 50 000, kanske 80 000 människor blivit smittade.
Detta är goda och dåliga nyheter.
Den goda nyheten är att covid-19 inte är dödligare än influensa. Om Stanfordforskarna har rätt, ligger dödligheten inte på två, tre eller fyra procent, istället befinner den sig i intervallet 0,12–0,2 procent.
Den andra nyheten är dessvärre dålig. Stanfordstudien visar också att viruset har etablerat sig, dvs. att det inte är möjligt att stoppa det, och att vi därför måste lära oss att leva med det. Vad innebär det?

Praktiska slutsatser

Skyddsåtgärder ska riktas mot utsatta grupper: äldre och människor med medicinska komplikationer. Dessa människor måste skyddas och på denna punkt har Sverige misslyckats. En tredjedel av de som har dött i vårt land är människor som bor på äldreboenden.
I övrigt ska vi inte göra något.
Låt oss nu syna två motargument.
Innebär inte passivitet att fler människor blir sjuka? Denna invändning baseras på premissen att vi kan välja. I realiteten har tåget gått. Det är för sent. Viruset har redan etablerat sig. Det är alltså inte fallet att vi kan stoppa viruset med så kallad social distansering eller genom att ställa in skolavslutningar. Ju fler människor som insjuknar och tillfrisknar, desto snabbare utvecklar vi en flockimmunitet mot viruset. Den skyddar oss mot viruset och förhindrar att vi sprider det vidare till svaga grupper.
Ett annat argument säger att passivitet riskerar att överbelasta sjukvården. Det är naturligtvis sant, förutsatt att vi inte fortlöpande bygger ut vårdkapaciteten. Sverige har tredubblat sin vårdkapacitet. På detta område föreligger föga risk.

En folktom centralstation i Berlin. Källa: Pixabay.

Politiska konsekvenser

Problemet med isoleringspolitiken är inte endast att den inte är evidensbaserad, den har också negativa politiska konsekvenser. Politikerna vill naturligtvis uppvisa handlingskraft och försvarar sina åtgärder med att de räddar människoliv, men isoleringspolitiken skjuter bara upp något som i realiteten är oundvikligt.
Den statistiska kurvan över antalet smittade kommer inte att plattas ut därför att människor har slutat att skaka hand eller på grund av att de isolerar sig i sina hem bakom berg av pasta och toalettpapper. Kurvan kommer att plattas ut därför att många av de människor som tillhör riskgrupperna har dött på grund av att vi misslyckades med att skydda dem och därför att vår flockimmunitet skyddar de som fortfarande lever.
Ju fler restriktioner, desto svårare att återgå till något som liknar en normalitet. Problemet är att politikerna inte på förhand kan veta vilka restriktioner som de ska lätta på. Det enda som de kan göra är att testa och varje misstag kommer att leda till att människor dör. Frågan är om vi har politiker som klarar av att ta sådana beslut. Det finns en uppenbar risk att åtgärderna permanentas i en eller annan form och att vi som en biprodukt av coronakrisen kommer att få ett samhälle som liknar det system som riksdagskommunisterna har vurmat för i snart 100 år.