Yearly Archives: 2020

Evan Sayet är amerikansk ståuppkomiker. De flesta ståuppkomiker skojar om kristna och republikaner. Sayet har, tillsammans med Ann Coulter, specialiserat sig på att driva med den amerikanska vänstern. Han har också skrivit en bok: The Kindergarden of Eden (Amazon, 2012) i vilken han presenterar den enhetliga fältteorin om vår tids vänster.

Eden

I det bibliska paradiset var Adam och Eva ovetande. De behövde inga kunskaper eftersom Gud försåg dem med allt nödvändigt. Det var efter det att de hade ätit av frukt på Kunskapens träd som Gud förpassade dem ut ur paradiset. Skälet var att nu kunde de inte endast skilja mellan gott och ont, de kunde göra ont.
Utanför paradiset var Adam och Eva tvingade att arbeta för att överleva. Detta krävde att de var tvingade att tänka, söka kunskap och att applicera denna kunskap på en ofta motsträvig verklighet. I paradiset hade Adam och Eva varit ett slags förvuxna barn som aldrig hade behövt bekymra sig för morgondagen. Utanför paradiset ställdes de inför ett brutalt dilemma: väx upp eller dö.
Sayet använder den bibliska berättelsen som en illustration av hur den moderna vänstern fungerar. Den är övertygad om att vi kan återskapa paradiset om vi ger upp äpplet och slutar att tänka.
Konservativa anser att vänstern är korkad av just det skälet. Det som gör diskussioner med progressiva så omständliga är just att de inte vill göra distinktioner. Vänstern anser att konservativa måste vara onda människor därför att de envisas med att göra distinktioner.
Varför tror vänstern att distinktioner är av ondo? Att tänka är ju att göra distinktioner. Sayet är övertygad om att han har funnit svaret med sin enhetliga fältteori.

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern

Den enhetliga fältteorin om den moderna vänstern består av fyra lagar. Låt oss ta en lag i sänder.

Den första lagen säger att distinktioner är förbjudna. Det är, skriver Sayet, ett moraliskt imperativ. Den amerikanske litteraturvetaren Allan Bloom sade i en uppmärksammad bok att på 50- och 60-talet skrev unga människor in sig på universitet därför att de ville upptäcka den bästa litteraturen, konsten, vetenskapen, styrelseformen och teologin. Barnen till 60-talsgenerationen, de som började studera på 80-talet, var annorlunda: de ville inte göra någon distinktion mellan bra och dåligt. De var, menade Bloom, övertygade om att distinktioner är en form av diskriminering. Tre exempel från svensk politisk debatt:

• Man ska inte endast vara för invandring, man ska vara för odifferentierad invandring. Allt annat är rasism.
• Det är helt i sin ordning att vara emot terrorism, men inte att peka ut islam som den idag dominerande orsaken till terrorism. Det är islamofobi.
• Jämställdhet mellan män och kvinnor är eftersträvansvärt, men endast om vi förnekar existensen av biologiska könsskillnader. Allt annat är sexism.

Så här ser argumentet ut: Orsaken till konflikter är att människor är oeniga och de är oeniga därför att de gör distinktioner. Om ingen anser sig ha mer rätt än någon annan, uppstår inga konflikter.
Alltså: Utan konflikter, inga krig.
Utan krig, ingen fattigdom.
Utan fattigdom, inga brott.
Utan brott, inga orättvisor osv.

Detta är skälet till att den postmoderna vänstern är religions- och vetenskapsfientlig. Vetenskapen gör distinktioner när den studerar den materiella verkligheten. Religioner gör distinktioner när de diskuterar etiska problem. Sayet menar att John Lennons sång Imagine är klassiskt postmodern.

• Skrota nationsstaten (sluta göra distinktioner mellan olika länder).
• Avskaffa all privat egendom (sluta göra distinktioner mellan ditt och mitt).
• Eliminera alla religioner (sluta göra distinktioner mellan gott och ont).

Detta är, menar Sayet, orsaken till att vänsteraktivister beter sig som små barn. Barn är primärt vägledda av sina känslor. De använder inte sin hjärna. De gör inga distinktioner. Små barn behöver inte tänka sig för därför att deras föräldrar tar alla stötar.
Vänsteraktivister har råd att bete sig som barn därför att de bor i Eden. Den moderna välfärdsstaten är en sekulär version av det bibliska paradiset. Sverige är ett exempel, skulle Sayet säga. I ert land behöver man ju inte ens arbeta. I välfärdsstaten kan man fokusera på att vara sig själv, göra det som känns bra och att älska sig själv.

Den andra lagen säger följande: ett förbud mot distinktioner leder inte till en politik utan distinktioner. Detta är en av den postmoderna vänsterns mer intressanta paradoxer. Om alla värden är lika mycket värda, blir debatter, mer eller mindre meningslösa. Den enda meningsfulla intellektuella hållningen blir liknöjdhet: eftersom sanning är något personligt är det bäst om du sköter ditt och jag sköter mitt.
Problemet är att den postmoderna vänstern är allt annat än likgiltig. Om alla samlevnadsformer är likställda, varför kräver då Feministiskt initiativ att kärnfamiljen ska avskaffas? När Schyman sade “Död åt familjen!” jämställde hon inte olika samlevnadsformer med varandra, hon beskrev familjen som särskilt avskyvärd. Förklaringen är naturligtvis att Schyman tillhör vänstern. Vänstern hatar familjen. Frågan är dock varför familjehat är vänster? Varför hatar inte liberaler och konservativa familjen? Om vänstern har rätt, dvs. om alla värden är lika mycket eller lite värda, borde det finnas lika många postmoderna liberaler, libertarianer och konservativa som det finns postmoderna marxister. Det gör det emellertid inte. Det är sällsynt med postmoderna konservativa och liberaler. Postmodernister är marxister. Följaktligen hatar de alla familjen.
Det är denna paradox som Sayets andra lag ska förklara.
Låt oss repetera: Alla värden är lika mycket värda. Alla kulturer och samlevnadsformer är jämgoda. Frågan är hur man, givet detta antagande, ska kunna förklara skillnader mellan kulturer och samlevnadsformer. Vissa kulturer är ju rika medan andra är fattiga och vissa samlevnadsformer är mer framträdande än andra. Hur ska man kunna förklara sådana skillnader om ens axiom är att alla samhällen och samlevnadsformer är i grunden jämställda? Om inget är sämre än något annat, borde väl alla lyckas lika väl? Eller hur?
Det konservativa argumentet baseras på distinktioner. De säger att framgångar förutsätter att man satsar på kapitalism, demokrati och vetenskap. Det är skälet till att islamiska stater är efterblivna. Konservativa menar att naturens defaultposition är man och kvinna. Det är skälet till att livet är mer komplicerat för de som tillhör en sexuell minoritet.
Dessa argument är inte öppna för vänstern. Eftersom alla kulturer och samlevnadsformer är jämställda, kan skillnader ha en och endast en orsak: makt. Imperialism i det första fallet, heteronormativitet i det andra fallet.

Den tredje lagen säger följande: eftersom det är förbjudet att göra distinktioner, kommer vänstern att alliera sig med improduktiva mot produktiva.
Den fjärde lagen säger följande: efter det att vänstern har allierat sig med de improduktiva mot de produktiva, kommer den att hävda att det är de produktiva som är de dåliga människorna och vice versa. Varför? Svaret är att makt antas förklara alla skillnader. De som har mycket, har mycket därför att de har exploaterat de som inget har. Därför är improduktiva människor goda och produktiva individer dåliga. Således är det inte fel att straffa produktiva individer med höga skatter och belöna improduktivitet med höga bidrag.

Sayet illustrerar den universella fältteorin med ett exempel från debattprogrammet The View. Under ett av programmen hävdade den inbjudna gästen, Fox Newskommentatorn Bill O’Reilly, med hänvisning till septemberattackerna, att islam inte är en fredens religion.
De kvinnliga programledarna hade två valmöjligheter: antingen gjorde de en distinktion mellan fredliga och icke-fredliga religioner eller så utgick de från axiomet att eftersom distinktioner leder till diskriminering, måste alla religioner vara jämställda.
Sayet gjorde följande prediktion: om programledarna tillhör den illustra skara som anser att distinktioner utgör en form av språkliga hatbrott, kommer de att protestera mot O’Reillys resonemang. Två av programledarna reste sig också och marscherade ut i protest.
Sayets andra prediktion var att när de protesterande programledarna väl hade återvänt till studion, skulle de försvara terroristerna i indirekta eller direkta ordlag. Även denna förutsägelse slog in. De två kvinnorna började omedelbart att anklaga O’Reilly för att ha stämplat världens alla muslimer som terrorister. Beskyllningen var naturligtvis befängd: Om inte alla världens alla muslimer var involverade i attacken, kunde flygplanskaparna omöjligen vara muslimer. Det var anklagelseaktens andemening.
Sayets sista prediktion var att när de två protesterande programledarna väl insåg att anklagelsen inte bet på O’Reilly, skulle de, som en sista utväg, börja beskylla kristna för terrorism. Även denna prediktion slog in. Efter några minuter började de två kvinnorna att insinuera att också kristna kapar bussar och flygplan och använder dem för att mörda civilister.

Slutord

Evan Sayets The Kindergarden of Eden är en liten bok. Den är baserad på ett föredrag som Sayet höll på Heritage Foundation i Washington DC år 2007. Föreläsningen blev enormt populär och Sayet bestämde sig för att utveckla sina idéer och skriva en bok. Om du tänker köpa en bok under 2019, köp The Kindergarden of Eden. Det är en både underhållande och insiktsfull bok, trots det lilla formatet. De som tvekar kan börja med att lyssna på föreläsningen på Heritage Foundation och bestämma sig efteråt.