Yearly Archives: 2020

I den första artikeln om Dinesh D’Souzas bok The Big Lie. Exposing the Nazi Roots of the American Left (Regnery Publishing, 2017) fokuserade vi på hans huvudargument: fascism och socialism är ideologiska kusiner och kampen mellan fascism och socialism är en intrasocialistisk strid.
I denna artikel dyker vi huvudstupa ner i amerikansk politik.

Vilka är de riktiga fascisterna?

Vänstern har i kraft av sin kontroll över media, Hollywood och kulturindustrin lyckats bedra människor och inbilla dem att fascism och nationalsocialism är högerrörelser. Man har förvrängt den historiska sanningen och transfererat skulden för de brott som begicks av fascister och nationalsocialister på fascismens och nationalsocialismens kritiker. Det är i korthet D’Souzas slutsats.
Låt oss kika lite närmare på några av hans exempel:

• Kampen för utvidgat livsrum.
• Nürnberglagarna.
• Eugeniken.
• Aborträtten.

Varifrån kom alla dessa idéer? Vem eller vilka inspirerade Hitler och hans medarbetare? Vad motiverade förespråkarna för preventivmedel och abort?

Lebensraum

I oktober 1922 marscherade 30 000 fascister mot Rom. Syftet var att ta makten med våld. Statskuppen misslyckades, men Italiens kung valde ändå att utnämna fascisternas ledare Benito Mussolini till premiärminister.
Ett år senare försökte sig Hitler på samma sak i Bayern. Kuppförsöket blev en katastrof. Hitler hade underskattat polisens och militärens lojalitet med delstatsregimen. Tre poliser och 16 nationalsocialister dödades under gatustriderna. Hitler arresterades och dömdes till fem års fängelse.
Det var i fängelset i Landsberg som Hitler skulle diktera sina memoarer. Det var också där som han utvecklade sina idéer om livsrum. Ett ökat livsrum eller Lebensraum var, sade han, en förutsättning för den ariska rasens överlevnad. Det var denna idé som motiverade honom att iscensätta en storskalig invasion av Sovjetunionen.
Varifrån fick han denna idé?
Han fick den från Amerika. Hitler var inspirerad av amerikansk historia. Han var djupt imponerad av hur de vita nybyggarna hade expanderat sina bosättningar genom att successivt utrota ursprungsbefolkningen. För Hitler var polacker, ryssar och slaver Europas indianer och han hade för avsikt att följa amerikanernas exempel.
Hitlers historiekunskaper var emellertid bristfälliga. Nio av tio indianer dog förvisso som en följd av kontakter med bosättare, men de flesta dog på grund av att bosättarna oavsiktligt smittade indianerna med sjukdomar som de saknade immunitet mot.
Inte alla dog dock av sjukdomar.
Andrew Jackson var general och sedermera amerikansk president och betraktade indianerna på ungefär samma sätt som Hitler såg på östeuropéer. Han beskrev indianerna som impulsiva, omoraliska och ociviliserade. Jackson förklarade att det vita Amerika behöver Lebensraum och att indianerna därför måste ge sig iväg. De som inte flyttar frivilligt ska deporteras och de som gör motstånd ska dödas.
Som amerikansk president tog han initiativ till tvångsförvisningar av landets urbefolkning. Tusentals indianer dog som en följd av deportationerna.
D’Souza menar att det var ett folkmord. Det är dock inte ett stort folkmord eftersom de flesta indianerna dog av sjukdomar som nybyggarna utan avsikt smittade dem med. Det var ett litet folkmord.
Vilka är ansvariga för illdådet? Vänsterdebattörer brukar anklaga Amerika, södern eller västvärlden när frågan kommer på tal. Den bistra sanningen är att Andrew Jackson och hans medhjälpare var Demokrater. Det var det Demokratiska partiet, inte Amerika, södra USA eller västvärlden, som iscensatte detta folkmord.

Nürnberglagarna

År 1933 svors Hitler in som Tysklands rikskansler. På gatorna härjade de så kallade stormavdelningarna (SA). De slogs med politiska motståndare och trakasserade judar.
Till en början såg Hitler med positiva ögon på SA, men med tiden tröttnade han på det spontana gatuvåld som stormavdelningarna ägnade sig åt. Han hade inget emot att SA-aktivisterna trakasserade judar, men han vill ersätta kaoset med en lagfäst form av diskriminering.
Varifrån fick Hitler denna idé? Han fick den från Amerika, närmare bestämt: den amerikanska södern.
Vänstern brukar anklaga Republikaner för diskrimineringen av svarta, men i verkligheten var det Demokrater som segregerade södern. Demokratiska politiker stiftade lagar som särbehandlade svarta och besluten verkställdes sedan av Demokratiska guvernörer.
Hitler kände till att södern hade lagar som förbjöd äktenskap mellan vita och svarta och han beundrade KKK. I Tyskland tryckte Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets tidningar tal framförda av KKK-ledare och hyllade lynchningarna av svarta som en metod med vars hjälp vita kvinnor kunde skyddas.
Hitler kände också till att Demokraterna mot slutet av 1800-talet hade bestämt sig för att ersätta KKK:s terrorvälde med lagstiftad diskriminering och han ville göra exakt samma sak. Det var bakgrunden till Nürnberglagarna.

Var antisemitismen höger eller vänster?

Hitler var socialist. Hans målsättning var att skapa en nationell socialism grundad på ras. Det var skälet till att han ville förbjuda äktenskap mellan tyskar och judar. Det var anledningen till att han ville beröva tyska judar deras medborgarskap.
Frågan är på vilket sätt antisemitismen passar in i denna förklaringsmodell.
Hitler ansökte om medlemskap i det dåvarande Tyska arbetarpartiet efter att ha deltagit i ett möte och åhört föreläsningen: “Hur och med vilka medel ska kapitalismen elimineras?”.
Föreläsaren Gottfried Feder skilde mellan finanskapitalism och produktiv kapitalism. Feder menade att den sistnämnda formen av kapitalism var tysk, medan den förstnämnda var judisk.
För Hitler var denna distinktion enormt viktig och den skulle ligga till grund för hans antisemitism. Från och med denna dag skulle han förknippa juden med pengar och materialism. Vänsteraktivister säger att detta inte har något med marxism att göra. Istället fördöms Feders ståndpunkt som klassisk högerpolitik.
D’Souza menar att det inte är riktigt så enkelt. Feder var inte endast vänsterpolitiker, han hade stöd för sin ståndpunkt hos Marx. I Zur Judenfrage hade Marx sagt exakt samma sak: judar har endast en sak för ögonen: pengar. Socialismen representerade för Marx av det skälet inte endast judarnas frigörelse, utan mänsklighetens befrielse från judisk kapitalism.
Denna ståndpunkt var alltså inte Feders egen. Tvärtom. Den hade sina rötter i Marx’ världsåskådning.
Den tyska terroristorganisationen Röda arméfraktionen refererade till Marx’ doktrin när den motiverade sitt stöd till den palestinska terroristgruppen Svarta september efter det att den hade mördat elva israeliska idrottsmän under de olympiska sommarspelen i München 1972. RAF förklarade att man inte försvarade morden därför att idrottsmännen var judar, utan därför att de var representanter för finanskapitalism.
D’Souza menar att Demokratisk protestpolitik är baserad på samma distinktion. När vänstern demonstrerar är föremålet för protesterna finanskapitalismen. Man ockuperar inte Apples anläggningar, det företag som har producerat de mobiler som aktivisterna är så stolta över och så gärna visar upp för varandra. Istället spyr man sin galla över Wall Street.

Eugenik

Hitler var mycket intresserad av den eugeniska rörelsen i Amerika. Han brevväxlade till exempel med eugenikförespråkare i USA medan han satt i fängelse i Landsberg. Skälet var att det var i Amerika, inte i Tyskland, som den eugeniska rörelsen var som inflytelserikast. Nästa fråga blir därför: vilka låg bakom den eugeniska rörelsens i Amerika? Innan Demokraterna blev Demokrater, kallade de sig “progressiva”. Progressivismen var en vänsterrörelse som ville förbättra samhället med immigrationslagar som prioriterade vita européer, förbud mot äktenskap mellan vita och svarta, tvångssteriliseringar och dödshjälp. För de var inte endast samhällen organismer, den samhälleliga organismens hälsa ansågs trumfa individuella rättigheter. Sociala problem beskrevs följaktligen som sjukdomar som politikerna hade till uppgift att stävja eller utrota.
Även om Amerika var förebilden, var den eugeniska rörelsen inte ett strikt amerikanskt fenomen. Många europeiska socialister var eugeniker.
Ekonomen John Maynard Keynes var förespråkare för eugenik, liksom författaren HG Wells, den marxistiske teoretikern Karl Kautsky och dramatikern George Bernard Shaw. Eugeniken skulle, förklarade de, lösa den “sociala frågan”. Politik skulle vara en form av läkarvetenskap. Den skulle hindra sjukdomar från att spridas och vidmakthålla den sociala organismens hälsa.
Shaw ville utrota vad han kallade “sociala parasiter”. Han dömde ut det traditionella äktenskapet som kapitalistiskt och sade att under socialismen ska det inte vara tillåtet för män och kvinnor att själva välja livspartner. Istället ska reproduktionen socialiseras. Sexologen Havelock Ellis föreslog upprättandet eugeniska medborgarregister. HG Wells ville använda eugenik för att utrota landets svarta minoritet. Eugeniken är, förklarade han, en förutsättning för socialism.
GB Shaw prisade Mussolini för att förverkliga socialistiska ideal (180). HG Wells ville ha “liberal fascism” och “upplysta nazister”.
Lincoln Steffens som beundrade Sovjet och Stalin, beundrade Mussolini. Man sade att det var fel att fokusera på tyranniet eftersom fascism handlar om social rättvisa.
Eugeniken var det centrala elementet i det progressiva folkförbättringsprojektet. Den första amerikanska steriliseringslagen för imbecilla, våldtäktsmän och kriminella kom redan 1907. Det var tolv år före grundandet av Tyska arbetarpartiet och 26 år före Hitlers makttillträde. Trettio år sedan hade 29 amerikanska stater liknande lagar.
Hitler var djupt imponerad. Medan progressiva ville använda eugeniska metoder för att förbättra den vita rasen, ville Hitler ville använda samma metoder för att bevara den ariska rasens renhet.
Hitler skrev till presidenten för American Eugenics Society och bad om ett exemplar av The Case for Sterilization, en bok som argumenterade för tvångssterilisering av tio miljoner amerikaner. Hitler kallade Madison Grants Passing of the Great Race för sin Bibel.
Samma år som Hitler utnämndes till rikskansler stiftades lagar vars ändamål var att skydda den ariska rasen. De nya lagarna innebar tvångssteriliseringar av människor bedömda som odugliga, imbecilla och alkoholberoende. Mellan 1933 och 1939 steriliserades cirka 350 000 tyskar. År 1939 kompletterades steriliseringslagarna med en eutanasilag. Hundratusentals tyskar mördades med hänvisning till att de var fysiskt defekta.
Hitler skulle gå mycket längre än sina amerikanska förebilder, men det var från Amerika som han hämtade inspiration.

Befolkningspolitik

Det är i anslutning till eugenikrörelsen som vi finner Margaret Sanger. Sanger var en av grundarna av Planned Parenthood och är idag en ikon inom den amerikanska vänstern.
Sanger beskrivs ofta som en av föregångarna i den så kallade Pro-Choicerörelsen eftersom hon kämpade för en legalisering av preventivmedel och aborter.
D’Souza menar att detta är på sin höjd en halvsanning. Det är korrekt att Sanger önskade göra preventivmedel allmänt tillgängliga och att hon kämpade för kvinnors rätt att göra abort. Det är inte sant att hon gjorde det därför att hon månade om kvinnors valfrihet. Det är en myt som vänstern odlar om Sanger.
Sanger vill begränsa kvinnors rätt att välja. Hon ville att rätten att skaffa barn skulle avskaffas och ersättas med ett tillstånd utfärdat av staten. Ett tillstånd per barn. Syftet var, förklarade Sanger, att skydda samhället mot “moraliskt degenererade” individer.

Margaret Sanger. Källa: Wikimedia.

I likhet med andra eugeniker betraktade Sanger samhället som en organism. Hon ansåg att sociala problem var sjukdomar hos samhällsorganismen och att de skulle angripas med eugeniska metoder.
Sanger såg preventivmedel och aborträtt som befolkningspolitiska verktyg. Hon visste att det var föga effektivt att endast moralisera över människors sexuella beteenden. Bättre då att erbjuda människor preventivmedel och abort. Det var med preventivmedel och aborter som samhällsorganismen skulle skyddas.
Sanger var heller ingen klassisk liberal. Hon var socialist och kollektivist. Hon var medlem i ett New Yorkbaserat socialistparti. Hennes mentor var anarkisten Emma Goldman, som också hon förespråkade eugenik. I England hade hon en intim relation med författaren HG Wells som argumenterade för behovet av “upplysta nazister”.
Sanger ville sterilisera fem miljoner amerikaner eller, om det inte var möjligt, isolera dem så att de inte kunde reproducera sig. Hon avskydde svarta och sade sig vilja utrota “negerpopulationen” i USA. Hon accepterade en invit att föreläsa för KKK och samarbetade med individer som sympatiserade med Hitlerregimen. Hennes tidskrift publicerade en artikel författad av chefsarkitekten bakom det tyska steriliseringsprogrammet och så sent som 1938 uppmanade Sanger Amerika att rensa den samhälleliga trädgården på ogräs.
Efter kriget fick ordet “rasism” en negativ innebörd och det ställde till med problem för Sanger. Det räckte med att skrapa lite på ytan för att inse att Sangers projekt stod på en socialdarwinistisk grundval.
D’Souza skriver att vänstern hanterade problemet på två sätt.
För det första: man definierade om begreppet “socialdarwinism”. Man sade att socialdarwinism inte är ett biologiskt begrepp, utan att det refererade till sociala relationer i en marknadsekonomi. Det är kapitalismen som är socialdarwinistisk.
Tricket bestod i att man definierade “konkurrens” i termer av “krig”. Detta var i naturligtvis endast en lek med ord, men många tog falsariet på allvar och blev övertygade att under kapitalismen befinner sig samhället i ett konstant krigstillstånd. Socialdarwinism hade helt plötsligt blivit något som den politiska högern sysselsatte sig med.
För det andra: Sangers eugeniska program definierades om till att handla om valfrihet. På detta sätt blev socialdarwinism höger och Sangers eugeniska befolkningsprojekt begravt under ett sjok av humanistiska deklarationer.

Amerikansk fascism: Franklin Delano Roosevelt

I marxismen sägs samhället bestå av olika klasser som befinner sig i konflikt med varandra. I det fascistiska samhället antas denna antagonism vara övervunnen. Fascismens samhällsuppfattning är istället organisk. Samhället antas utgöra en organisk helhet på ungefär samma sätt som kroppen gör det. Människor tillhör inte olika sociala klasser med konflikterande intressen, utan olika grupper med olika funktioner i helheten. Det är med samhällets olika grupper som det är med kroppens organ: de bekämpar inte varandra. De utför olika, men vitala funktioner för helheten.
Det är detta som gör den fascistiska ideologin kollektivistisk. Helhetens behov trumfar delens intressen. Allmänintresset väger tyngre i vågskålen än egenintresset. Individen är underordnad staten. Staten förvaltar och försvarar allmänintresset.
D’Souzas tes är att USA blev fascistiskt under Franklin Delano Roosevelt (FDR).
Detta är, av lätt insedda skäl, ett extremt kontroversiellt påstående och skälet är givetvis att FDR är en av den liberala vänsterns hjältar. I den liberala historieskrivningen räddade FDR Amerikas ekonomi genom att välja en mellanväg: istället för rå kapitalism eller kommunistisk planekonomi skapade han en modern välfärdsstat. Dessutom: han räddade Amerikas demokrati genom att besegra den europeiska fascismen under andra världskriget.
Vänstern refererar regelmässigt till FDR när den ska motivera politiska projekt. Lyndon Johnsons “Great society” sades bygga vidare på FDR:s New Deal. Barack Obama hänvisade till FDR när han argumenterade för Obamacare.

Franklin Delano Roosevelt. Källa: FDR Presidential Library & Museum.

D’Souza menar att detta är liberal mytbildning. Mycket lite av det som vänstern säger om FDR är sant.
För det första: New Deal räddade inte Amerika från den ekonomiska depressionen. De ekonomiska problemen förvärrades under FDR:s tid som president.
För det andra: FDR:s progressivism var ingen mellanväg mellan socialism och fascism. New Deal var ett fascistiskt projekt.
För det tredje: andra världskriget utkämpades inte mellan en amerikansk antifascistisk president och två europeiska fascister, utan mellan tre fascister: FDR, Hitler och Mussolini.
Varför hänvisar vänstern till FDR om presidenten var fascist och New Deal var ett fascistiskt projekt?
Ett svar är att många vänsteraktivister har svalt myten om FDR och New Deal. Andra kan inte skilja mellan fascism och klassisk liberalism. Några resonerar taktiskt: vänsterns målsättning är att stärka statens makt och eftersom många amerikaner tror att FDR var en vanlig, harmlös liberal låtsas vänstern som att den endast förvaltar arvet från honom.
Menar D’Souza, på fullt allvar, att det amerikanska folket i ett demokratiskt val tillsatte en president som var fascist?
D’Souza påminner läsaren om att på 20- och 30-talet betecknade ordet “diktatur” inte nödvändigtvis något dåligt. När New York Times skrev att FDR:s politik var modellerad på italiensk fascism och att det amerikanska folket ville ha diktatur, menade tidningen inte det som en kritik av presidenten.
“Diktatur” stod för beslutsamhet. Diktatorer antogs få saker och ting gjorda. De vidmakthöll ordningen i samhället. Dessutom ansågs de representera folket. Dessa åsikter var delvis mainstream under denna period.
Det var först under och framför allt efter andra världskriget som synen på nationalsocialism och fascism skulle förändras i negativ riktning.
Vad var det som gjorde New Deal fascistiskt?
FDR:s politik var helt i linje med Gentiles och Mussolinis rekommendationer: staten ska äga inte industrier av det enkla skälet att politiker är dåliga företagsledare. Istället ska staten styra kapitalismen.
Detta blev särskilt tydligt i The National Recovery Act (NRA) från 1933. NRA var den kanske viktigaste komponenten i FDR:s New Deal. Syftet med NRA sades vara att “eliminera det marknadsekonomiska kaoset”. D’Souza skriver att NRA utgjorde en dödsstöt mot den amerikanska marknadsekonomin. Lagen gav staten rätt att tvinga arbete och näringsliv att tillsammans bestämma löner, produktionskvoter, priser, arbetstider osv. Den innebar höjda inkomstskatter och företagsskatter och stärkte statens rätt att expropriera privat egendom utan kompensation.
D’Souza skriver det inte var en hemlighet att NRA var ett fascistiskt projekt. Organisationens högsta chef var stolt fascist. NRA tryckte upp en pamflett med namnet Capitalism and Labor under Fascism i vilken NRA jämfördes med italiensk fascism. Under FDR lanserades det så kallade Blue Eagleprogrammet. Företag uppmanades visa att de bistod presidenten genom att sätta upp särskilda affischer i sina lokaler och placera dem så att kunderna kunde se dem. På papperet var programmet frivilligt, men de företag som vägrade sätta upp affischen hotades med och utsattes för bojkotter.

Blue Eagle. Källa: Wikimedia.

I likhet med Goebbels skapade FDR ett amerikanskt propagandaministerium samtidigt som han på olika sätt begränsade pressfriheten.
Både Hitler och Mussolini prisade FDR och såg i New Deal en nymornad fascism. När Mussolini fick höra talas om NRA sade han “Se, en diktator!”. FDR:s New Deal med dess emfas på statliga ingrepp i ekonomin tilltalade Mussolini och han sade att FDR:s ekonomiska politik hade tydliga fascistiska inslag.
I Tyskland hyllade Hitlers nationalsocialister FDR. Hitler sade att Roosevelt imponerade på honom därför att amerikanen inte hade låtit sig stoppas av det demokratiska systemet. Han förklarade också att New Deal är baserat på samma filosofiska premisser som den nationalsocialistiska staten.
Det var dock inte endast fascister och nationalsocialister som hedrade FDR. Progressiva amerikaner hyllade den europeiska fascismen och kallade Mussolini “Italiens Roosevelt”.
Efter kriget hamnade fascism och nazism i vanrykte. Vänstern insåg att det bara var en tidsfråga innan människor skulle börja ställa kritiska frågor om FDR, NRA och New Deal. Detta gav upphov till ett nytt vänsterprojekt: målsättningen var att rädda FDR och New Deal från beskyllningar om fascism.
FDR tog initiativet. Istället för att ta avstånd från en politik som hade haft tydliga fascistiska inslag, förklarade han att han var antifascist och att det var hans kritiker som var fascister.
Vad menade FDR? Hur nådde han fram till denna slutsats?
Han gjorde det genom att definiera om ordet “fascism”. Fascism är i realiteten statlig kontroll av den privata sektorn. FDR förklarade nu att “fascism” beskriver ett samhälle i vilket privata intressen har växt sig starkare än staten.
Detta var naturligtvis nonsens, men FDR:s målsättning var inte teoretisk. Hans målsättning var inte att klarlägga vad fascism är för något, utan att skylla fascismen på de som kritiserade honom för fascism. På detta sätt hoppades kan kunna framstå som demokratins räddare och utmåla marknadsekonomins försvarare, Republikanerna, som fascismens agenter. Detta var ännu ett exempel på skuldtransferens.

Modern antifascistisk politik

The Big Lie är dock inte endast en historielektion. Mot slutet av boken diskuterar D’Souza modern antifascistisk politik. Hans slutsats är att det Demokratiska partiet inte endast har en fascistisk historia, utan att dess politiska praktik har omisskännliga fascistiska drag. Det är inte Demokraterna och deras stödtrupper som är verkliga antifascisterna, utan deras kritiker.
Detta blev tydligt efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Vänsterns försvar av demokratin har alltid varit taktiskt betingat. Den hyllar det demokratiska systemet när dess kandidater vinner val. När den förlorar val avfärdas samma system som kontrollerat av en maktelit. Följaktligen stämplades Trump som fascist.
Det var en fascistisk mentalitet som inspirerade försöken att med våld och kaos sabotera presidentinstallationen. Det var en fascistisk mentalitet som motiverade popartisten Madonna att säga att hon övervägde att spränga Vita huset.
Vänstern hävdade att Trumps seger visade att demokratin inte fungerar. I realiteten hade det demokratiska systemet inte fallerat. Kraven på riksrätt, rösträkning, elektorsuppror och revolution kom från en fascistisk eller proto-fascistisk gruppering som hade bestämt att folket endast ska har rätt att tillsätta presidenter som är godkända av Hollywoodmiljonärer och det gatuparlament som välte personbilar, krossade fönsterrutor och kastade sten på polisen.
Samma stämningar präglade tysk politik på 30-talet. Då var det brunskjortor som hånade demokratin. Idag gör antifascister samma sak.

Slutord

Dinesh D’Souza är upphovsman till klassiker som Illiberal Education, Ronald Reagan: How An Ordinary Man Became an Extraordinary Leader och The End of Racism, men han har också författat ett och annat pekoral.
What’s So Great About Christianity var inget att hänga i julgranen och i The Enemy At Home: The Cultural Left and Its Responsibility for 9/11 tog han ut svängarna lite väl mycket. Med The Big Lie har han emellertid ånyo skrivit en intressant och läsvärd bok. Mycket av det som han säger är inte nytt. Boken baseras åtminstone delvis på Jonah Goldbergs Liberal Fascism.
Naturligtvis är det en kontroversiell bok. D’Souza är en omstridd person. Man måste inte heller instämma i alla hans slutsatser för att ha behållning av boken. Ett exempel: han har t.ex. säkert rätt när han säger att Margaret Sanger ville begränsa kvinnors valfrihet och att hon betraktade preventivmedel och aborter som eugeniska verktyg, men innebär det att dagens Planned Parenthood genomsyras av samma motiv? Kanske inte.
The Big Lie är välskriven, lättläst och informativ. De som inte har tid att läsa boken, kan med fördel besöka YouTube. D’Souza är en skicklig och ofta underhållande föreläsare och flera av hans föredrag och intervjuer finns på YouTube. Nedanstående klipp är från Liberty University i Lynchburg, Virginia.