Yearly Archives: 2020

Milo Yiannopoulos inledde sin karriär som teknikjournalist innan han flyttade till USA för att satsa på en karriär som politisk kommentator. Numera är han en av USA:s mest kända och kontroversiella politiska ståuppkomikers.
Dangerous (Dangerous Books, 2017) är hans debut som författare.

Djupt kontroversiell

Det är lätt att bli irriterad på Yiannopoulos. Han kan i och för sig vara förbålt rolig, men ofta är han bara tramsig och tyvärr går han ibland över gränsen för det som är acceptabelt.
Under en intervju förra året försvarade Yiannopoulos sexuella relationer mellan män och pojkar. När intervjun blev allmänt känd förlorade han tre jobb och bokkontraktet för Dangerous. Hans försvarstal var ett sammelsurium av nonsens. Först försökte han reducera problemet till ett missförstånd. Han förklarade att han inte hade försvarat pedofili därför att pedofiler attraheras av barn som inte har nått puberteten. Sedan gjorde han pannkaka av argumentet genom att tillägga att också relationer i vilka vuxna män har sexuella relationer med barn som har nått puberteten är en form av misshandel. Han förklarade att det inte borde spela någon roll om vuxna och barn har sex om det föreligger samtycke, bara för att i nästa andetag hävda att kravet på samtycke är “godtyckligt och förtryckande”.
Inte blev det bättre av att han, när den värsta krisen hade lagt sig, kunggjorde att han erhållit det amerikanska folkets förlåtelse. Förlåtelse? För vad?
Herregud!
Det var en episod som man helst vill glömma. Detta var Yiannopoulos första verklighetstest och han fallerade miserabelt. Det var oerhört pinsamt, upprörande och inte ett smack komiskt.

Den politiska korrekthetens fiende nummer två

Likväl är Yiannopoulos enormt populär och det är kanske inte så svårt att förstå varför. Folk är trötta på politiska pekpinnar. De är utleda på att ständigt bli undervisade om hur sexistiska och rasistiska de är och Yiannopoulos har skickligt exploaterat denna trötthet. Enligt den identitetspolitiska vänstern borde han inte existera. Han är en anomali i den politiska debatten som retar gallfeber på progressiva, får vanligt folk att gapskratta och intellektuella konservativa som Ben Shapiro att grimasera.
Det går inte att skälla honom för homofobi eller sexism eftersom han är homosexuell. Inte heller kan man kalla honom “antisemit” eftersom han är jude. Det är omöjligt att kalla honom “rasist” eftersom hans pojkvän är svart.
Dessutom är han praktiserande katolik och hängiven anhängare till USA:s president Donald Trump.
Yiannopoulos har exploaterat denna komplexitet hänsynslöst i debatter genom att vända det identitetspolitiska argumentet mot dem som förespråkar det. Effekten är ofta komisk. Publiken förstår naturligtvis vad han gör och skrattar hänsynslöst åt den stackars motdebattören som helt plötsligt befinner sig i den prekära situationen att kanske själv bli stämplad som antisemit, sexist, homofob eller rasist.

Milo går till attack.

Påfrestande självcentrerad

Yiannopoulos skriver att boken beskriver hans karriär, vilket den inte gör. Han säger också att boken lär ut hur man blir Dangerous, vilket är en mild överdrift.
Boken handlar primärt om Milo. Sida upp och sida ner. I början är skrytet och koncentrationen på det egna egot faktiskt ganska påfrestande. De som inte vet vad undertecknad syftar på, kan kika på Yiannopoulos’ intervju med före detta Googleingenjören James Damore. Den finns på YouTube. Yiannopoulos pratar och lyssnar på sig själv, pratar och lyssnar på sig själv, pratar och lyssnar på sig samtidigt som stackars Damore ler ansträngt.
Boken är ibland lika påfrestande och stundom hade redaktören faktiskt lust att förpassa den till vedpannan. Efterhand lättar dock molnen och när Yiannopoulos har nått fram till Gamergateskandalen har redaktören lyckats lugna ner sig.
Så frågan är alltså vad boken handlar om.

Kulturkriget

Bokens premiss är att politiken existerar nedströms kulturen. Den som dominerar den kulturella debatten sätter agendan. Konservativa begår ett allvarligt misstag om de tror att de kan vinna val enbart på skatte- och bidragsfrågor. Vänstern kontrollerar de tre stora ideologimegafonerna: massmedia, Hollywood och universiteten. Det är där striden måste föras.
Trumps seger berodde på att han tog kulturfrågorna på allvar.
Yiannopoulos är påläst. Han känner till den italienske marxisten Antonio Gramscis uppmaning till vänstern att ta makten över kulturen, underminera kärnfamiljen, häckla nationsstaten och kyrkan. Han är införstådd med att denna idé sedermera förfinades av den så kallade Frankfurtskolan och att resultatet blev att traditionell, kommunistisk klasskampspolitik ersattes av politisk korrekthet och senare också av identitetspolitik och intersektionalism.
Yiannopoulos menar att det inte räcker med att avslöja vänsterns lögner, man måste driva hjedlöst med den. Den dag som människor bemöter vänsterns anklagelser om sexism och rasism med ett gapskratt, är loppet kört. Vänstern är numera etablissemanget och har blivit outhärdligt pompös och tråkig. Idag är det högern som utgör motkulturen. Det har helt enkelt blivit coolt att vara konservativ. Yiannopoulos tillstår att han är ett internettroll. Han beskriver till och med trollandet som en konstform. Detta är också den enda punkten på vilken han uppvisar ödmjukhet. Han anser nämligen att han är ett ganska mediokert troll åtminstone om man jämför honom med president Trump.
Mitt under brinnande valkampanj gick Trump ut med ett pressmeddelande i vilket han förklarade att han skulle göra ett uttalande i den så kallade Birtherfrågan eller frågan om den avgående presidenten Barack Obama är född i Amerika. Detta är en naturligtvis en känslig fråga och massmedia luktade blod. Snart var Trump Tower fullt av TV-kameror och journalister.
Sedan kom chocken. Trump gick till frontalattack mot den församlade presskåren och kallade dem lögnare. New York Post beskrev händelsen efteråt som “a fucking firing squad”. Därefter marscherade ett tjugotal militära veteraner in och förklarade att de stödde hans kandidatur. När det var undanstökat sade Trump:

President Barack Obama was born in the United States, period. Now we all want to get back to making America strong and great again. Thank you.

Därmed var presskonferensen avslutad. CNN:s Jake Tapper kallade mötet “a political rick-roll” och en av hans kollegor mumlade frustrerat: “We got played again”. Trump hade visat sig vara ett mästertroll: han hade sagt sanningen om media, förödmjukat media offentligt och fått människor att skratta åt den församlade presskåren. Det var mästerligt genomfört och Yiannopoulos proklamerade Trump som “The Internet’s Choice for President”.

Alla hatar herr Yiannopoulos

Ann Coulter har sagt om Dangerous: “Fat people will hate this book”. Det är inte svårt att förstå varför hon tror det. Yiannopoulos allmänna tes är att vänstern numera i huvudsak befolkas av fula, överviktiga och talanglösa individer. Feminismen har blivit, med Rush Limbaughs ord, ett sätt för oattraktiva kvinnor att få lite uppmärksamhet.
Detta är kanske en överdrift. Likväl säger han det. Han påstår till och med att det är sant.
Yiannopoulos skriver att han trivs med att vara avskydd. All publicitet är bra publicitet. Han säger t.ex. att det bästa som har hänt honom var när han blev bannad från Twitter. Han har aldrig varit så populär och omskriven som när Twitter bannlyste honom på livstid.
Vilka hatar honom?
Vänstern hatar honom därför att han vägrar att räta in sig i det identitetspolitiska ledet.
Althögern hatar honom därför att han är jude och homosexuell.
Feminister hatar honom intensivt, inte minst därför han har att sågat den så kallade lönegapsteorin utmed fotknölarna. Att han dessutom har specialiserat sig på att gör narr av feministisk identitetspolitik, har inte gjort relationerna mindre frostiga.
Abortförespråkare hatar honom därför att han är katolik.
Leslie Jones hatar honom. Jones var en av skådespelerskorna i den senaste upplagan av Ghostbusters. Filmbolaget hade bestämt sig för att göra en feministisk version av den populära serien med kvinnliga hjältar och manliga skurkar, men filmen floppade rejält. Yiannopoulos sade att han förstod varför publiken avskydde filmen. Den var unikt dålig och det var uppenbart att filmbolaget hade anlitat Jones för att kunna avfärda kritik av filmen som rasism eller sexism.
Black Lives Matter hatar honom därför att han har påpekat att det inte är polisen som är det svarta Amerikas huvudsakliga problem. Nio av tio svarta dödas inte av poliser, utan av andra svarta. Polisen är inte problemet, utan en del av lösningen.
Massmediaetablissemanget hatar Yiannopoulos därför att han är en del av alternativa media. En pikant detalj i sammanhanget är att det inte var Trump som myntade uttrycket “Fake News”. Frasen dök först upp i traditionella media och användes för att förklara Trumps seger. Tesen var att Trump vann därför att människor gick på de lögner om Hillary och Demokraterna som spreds i alternativa media.
Naturligtvis är han också avskydd av NeverTrumpers eller republikaner som hatar Trump.
Sist men inte minst säger han sig vara hatad av muslimer. Han har inget emot ett burkaförbud och han vill begränsa invandring från mellanöstern. Islam är inte en traditionell religion, säger han, utan en politisk ideologi som betraktar homosexuella som en av huvudfienderna.

Summa summarum

Dangerous är Milo Yiannopoulos första riktiga bok. Är den värd pengarna? Nja, det är tveksamt. Det finns gott om videos på YouTube för dem som vill bekanta sig med den kontroversielle britten. Om man har sett Milo på YouTube, känns det som att man också har läst boken. Boken är i mångt och mycket en repetition av hans liveshower. Den hade mått bra av nytt material och mer eftertanke.
Dessutom: tror vi verkligen att Yiannopoulos chocktaktik fungerar? Knappast. Han stöter säkert bort minst lika många personer som han han förmår rekrytera till den konservativa saken.
Yiannopoulos skriver i sin samtidsdiagnos att vänstern har förlorat sitt monopol på “cool”. Det blir allt mindre och mindre häftigt att vara vänster av det enkla skälet att inte minst ungdomen har upptäckt att vänstern utgör etablissemanget. Den sanna motkulturen finns högerut. Det är där som man hittar de verkliga rebellerna.
Stämmer det? Förhoppningsvis i Amerika. Inte i socialdemokraternas Sverige. Det är helt otänkbart.
Här hade Milo fått skaka galler.