Yearly Archives: 2020

Petter Bergners avhandling Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet (Atlas, 2013) handlar om det svenska kommunistpartiets historia. Avhandlingens målsättning är att beskriva partiets förhållande till kommunismen och förklara dess olika ställningstaganden.
Bergner har lusläst kongressdokument och intervjuat härdade revolutionärer och slutresultatet är mycket underhållande.
Eftersom partiets förfärliga historia är relativt välkänd, ska redaktören uppehålla sig vid den minst sagt konstifika argumentation som dess företrädare har hållit sig med.

Stalinistiskt parti

Fram till 1956 var det svenska kommunistpartiet ett traditionellt stalinistiskt parti. Det hyllade oförbehållsamt den statskupp varigenom bolsjevikstyret upprättades i Ryssland 1917. Partiet försvarade den sovjetiska invasionen av Finland, ockupationen av Baltikum och krossandet av de östeuropeiska demokratierna. Det ursäktade Moskvarättegångarna på 30-talet och tog ockupantmaktens sida under statskuppen i Tjeckoslovakien 1948. Det svenska kommunistpartiet hyllade Stalin. Dess förlag, Arbetarkultur, spred Stalins skrifter i Sverige och partiprogrammet var djupt influerat av Stalins bok Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen.
Det svenska kommunistpartiet emottog ekonomiskt stöd från Moskva. Det hade en partiskola i Östtyskland och anordnade regelbundet semesterresor till länder i Östeuropa. Svenska kommunister arbetade som volontärer på DDR:s propagandaradio.
Bergners avhandling startar år1956 i Moskva. Under det sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress, angrep den nye generalsekreteraren Nikita Chrusjtjov företrädaren Josef Stalin. I talet, som var hemligt, hävdade Chrusjtjov att Stalinregimen inte endast hade svikit marxismen och leninismen, den hade begått grova brott mot det sovjetiska folket. Chrusjtjovs kritik av Stalin är Bergners utgångspunkt.

SKP byter åsikt och ställer sig på Moskvas sida – igen!

SKP avfärdade först uppgifterna från Moskva som grundlösa, men när det sedermera blev omöjligt att ignorera dem, bytte partiet fot. Det parti som hade hyllat Stalin, blev nu Stalinkritiskt.
Partiet har i efterhand sagt att dess kritik av Stalinkulten bevisar att partiet var självständigt i förhållande till Moskva, men som vi ser var detta inte fallet. Det var först efter det att Stalin hade dött och Chrusjtjov hade fördömt honom som de svenska kommunisterna vågade kritisera diktatorn. Tre år före Chrusjtjovs tal, hade Ny dags chefredaktör, CH Hermansson, representerat det svenska kommunistpartiet med följande ord under Stalins begravning:

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. … I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

Nu var Stalin emellertid död och i partipressen publicerades artiklar, tal och deklarationer från det sovjetiska partiet som fördömde som anti-socialistiskt det som samma press hade hyllat i decennier.
Det svenska kommunistpartiet hade alltid varit ett lydparti. Under större delen av 30-talet hävdade de svenska kommunisterna, på order av Moskva, att det var Hitlerregimen som var det stora hotet mot freden i Europa, men efter det att Molotov-Ribbentroppakten hade undertecknats år 1939, slutade partiet att kritisera nazisterna och började istället att angripa Winston Churchills England. Partiet hävdade till och med att det var Polen som startade andra världskriget.

Dubbel bokföring

Det svenska kommunistpartiets tillämpade olika kriterier när man bedömde socialism och kapitalism och de som försvarade respektive system.
Hermansson menade att socialister hade rätt att kritisera kapitalismen, men att liberaler och konservativa inte har rätt att kritisera socialismen:

det skulle vara att tillämpa så att säga svenska fördomar, svenska föreställningar, på utvecklingen i hela världen och det vore helt orimligt.

Frågan är emellertid vad det är för fel på yttrandefrihet, organisationsfrihet och tryckfrihet? Utan dessa “svenska fördomar” hade det svenska kommunistpartiet aldrig kunnat etablera sig i vårt land. Det var dessa fördomar som gjorde det möjligt för en systemkritiker som Hermansson att publicera böcker och artiklar i en aldrig sinande ström. Faktum är ju att det var avsaknaden av dessa "fördomar" som gjorde östblocket så repressivt och fattigt.
Partiet ägnade sig också åt dubbel bokföring på det teoretiska planet. Kommunisterna var marxister och älskade teori. Den kommunistiska kritiken kännetecknades således av dess systemkaraktär. Det var dess fokus på strukturer som gjorde den marxistisk. Problemet med kapitalismen var inte de enskilda individerna, utan kapitalismen som system. Partiet var dock noga med att inte tillämpa denna förklaringsmodell på öststatsdiktaturerna. Det hade man lärt sig av Chrusjtjov.
Chrusjtjovs kritik av Stalin fokuserade inte på sociala strukturer, utan på personen Stalin. Denna liberala form av kritik var typisk för de svenska kommunisterna närhelst öststatssocialismen diskuterades. Kapitalismen var ett problem på grund av “systemet”. Missförhållanden under socialismen berodde på subjektiva faktorer. Det var inte socialismen som system som var problemet, utan partiledningar som inte lyssnade på “massorna”. Resultatet blev ofta cirkelresonemang i vilka bristen på demokrati sades förklara bristen på demokrati.
Skälet till denna dubbla bokföring var givetvis att man inte ville erkänna det uppenbara: att det var det socialistiska systemet som var grundorsaken till problemen i öststaterna. Om socialismen hade fungerat, hade man ju inte behövt stänga in medborgarna bakom murar och taggtråd.
När arbetare i polska Poznan gjorde uppror, ställde sig SKP följaktligen på Sovjets och Chrusjtjovs sida och skyllde krisen på fascistiska element och när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten samma år och avrättade ledaren för den provisoriska, nationella regeringen, talade SKP, som var emot dödsstraff, om “‘det berättigade’ avlivandet av Imre Nagy” och att aktionen var nödvändig för att förhindra upprättandet av en reaktionär regim i Ungern.

Knepigt värre…

CH Hermansson, som vid den här tiden var chefredaktör för partiorganet Ny dag, sade att händelserna i Ungern “visar de svårigheter och komplikationer som kan uppstå på en väg till socialismen, som under lång tid varit relativt fredlig”. Det var en fascinerande analys: den sovjetiska invasionen och gatustriderna mellan ungrare och soldater i Röda armén reducerades till “svårigheter och komplikationer”. Hermansson fortsatte:

Det gällde dock att dra lärdom av begångna fel för att undvika upprepning. Att misstag och fel begåtts bör heller inte förvåna oss. det är bara den som inte gör någonting som kan låta bli att begå fel. att man över huvud taget lyckats lösa den ställda huvuduppgiften så bra som man gjort är märkligt och beundransvärt. Framgångarna i uppbygget har inte uteslutit fel och missgrepp, delvis av mycket allvarlig karaktär. men dessa dominerar ju inte på något sätt bilden, möjligen med undantag av Ungern där folkets sociala och ekonomiska landvinningar under den senaste tidens utveckling allvarligt hotats.

Hermanssons analys av situationen i Ungern skulle fungera som en mall för partiets framtida ställningstaganden. Problemet var aldrig det socialistiska systemet utan “misstag och fel”. “Misstag och fel” antogs vara oundvikliga under socialismen. Kommunister är ju, trots allt, människor och människor begår misstag. Därför bevisade de “problem” som de socialistiska staterna brottades med inte att det var fel på själva systemet.
Kapitalismen visades självfallet ingen jämförbar nåd. Närhelst kapitalismen kom på tal antogs det omedelbart att alla problem är systembetingade och att de sålunda endast kan lösas medelst revolution.
På 1969 års kongress förklarade en partiaktivist att “fel hade begåtts i folkdemokratierna och att de ansvariga i Ungern hade backat för lite och för sent inför folkmassornas krav”. Problemet kunde inte vara det socialistiska systemet med dess koncentration av makten till ett parti som står över lagen och eliminerandet av marknadsekonomin, utan så kallade “fel och missgrepp” och “komplikationer”. När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968, reagerade Hermansson med stark kritik, men ett år senare hade invasionen reducerats till “meningsskiljaktigheter” som inte fick stå i vägen för de kommunistiska partiernas gemensamma kamp mot imperialismen. Tre år efter invasionen deltog VPK när det tjeckiska kommunistparti, som hade kommit till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter, kongressade. Helt plötsligt tillhörde detta Quislingparti de demokratiska och fredsälskande krafter som tillsammans med VPK kämpade emot den lilla, men hungriga imperialiststaten Sverige.
Ett annat argument gick ut på att kritikerna av socialiststaterna inte beaktade det faktum att socialismen i dessa länder var under uppbyggnad. Det var ett argument som partiet använde under hela 1900-talet.
Naturligtvis godtog man inte att konservativa och liberaler ursäktade missförhållanden under kapitalismen med att också det befann sig under “uppbyggnad” eller med hänvisning till “misstag och fel”. Problemen under kapitalismen var systembetingade.

Mer analys…

Eftersom alla problem under socialismen förmodades bero på subjektiva faktorer, skulle de analyseras. Kommunister älskar att analysera.
När kommunistregimen i Polen slog ner Solidaritet, förklarade de svenska kamraterna att Polen måste hitta “former” för arbetarnas “självförvaltning och inflytande över produktionen”. Former? Trodde partiet på fullt allvar att de polska partikamraterna hade infört undantagstillstånd därför att de var rådvilla i demokratifrågan och att om man bara “analyserade” problemet lite extra så kunde militären hemkallas till sina kaserner och den socialistiska demokratin blomstra på nytt?
Hermansson ifrågasatte “byråkratism, rättsövergrepp, beskuren kultur- och samhällsdebatt”, och uppmanade till mer “analys” av dessa fenomen. Var det verkligen mer analys som behövdes? Varför var det så svårt att förstå att ett system som garanterade ett parti all makt också inverkade menligt på den politiska och kulturella mångfalden?

De enda demokraterna?

CH Hermansson blev partiledare 1964. I sitt installationstal förklarade han att påståendena om SKP:s bristande demokratiska trovärdighet saknar saklig grund. Han sade att partiet inte hade inskränkt den svenska demokratin på något sätt eller agerat opatriotiskt. Detta var ett argument som partiet skulle använda många gånger när det upplevde ett behov av att försvara sig emot socialdemokratisk eller borgerlig kritik. I realiteten var det ett nonsensargument eftersom det baserades på premissen att kommunistpartiet hade reell politisk makt. Man kan ju inte missbruka makt om man inte har makt. I realiteten hade kommunistpartiet aldrig haft något inflytande över svensk politik. Socialdemokraterna förde en intensiv kamp mot kommunisterna inom facket och partiet var övervakat av säkerhetspolisen. Hermansson medgav själv att partiet mobbades i riksdagen. Bergner skriver:

Hermansson blev exempelvis under sin tid som partiordförande (1964–1975) aldrig inbjuden till några partiledaröverläggningar. under tvåkammarriksdagens tid tillämpades en talarordning där VPK:s talare fick hålla sitt anförande under lunchrasten inför tomma bänkar. “TV försummade heller aldrig att lägga lök på laxen genom att låta kameran svepa över de tomma bänkarna”, konstaterar Hermansson.

Fosterlandsförrädiskt?

Inte heller är det korrekt att partiet inte var fosterlandsfientligt. SKP hade under det finska vinterkriget uppmanat svenska folket att inte försvara sig i den händelse Röda armén skulle korsa den svensk-finska gränsen.
Faktum är att kommunistpartiet hade fosterlandsfientlighet på programmet, men kallade det “proletär internationalism”. Marx hade sagt i Manifestet att proletären saknar hemland. Kampen mellan socialism och imperialism var därför internationell. Därför var försvaret av socialistiska stater det internationella proletariatets politiska plikt. Därför var det också de nationella kommunistpartiernas plikt att i händelse av krig störta de egna regeringarna och förena sig med de socialistiska länderna i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang spelade det ingen roll att arbetarklassen levde i ekonomiskt och politiskt armod i de så kallade folkdemokratierna. Arbetarklassen i väst och de kommunistpartier som av historien hade fått hedersuppdraget att leda den antogs ha ett objektivt intresse att solidarisera sig med regimer som förtryckte sina egna arbetarklasser.
Det var denna bisarra teori som var skälet till att Hermansson i riksdagen kunde säga att “i stort uppträder Sverige som en liten, men hungrig imperialistisk stat” och alla dessa kongressuttalanden i vilka kommunistpartiet förklarade att “uppkomsten av socialistiska länder har skapat en motpol till imperialismen och underlättat folkens befrielsekamp världen över”.

Demokrati och socialism

En av kommunistpartiets många käpphästar är försvaret av demokratin. Man säger sig inte endast vara ett demokratiskt parti, man hävdar att socialismen är mer demokratisk än kapitalismen. Frågan är vad detta innebär.
På partikongressen 1981 förklarade partiet att kapitalismen begränsar demokratin genom att “löner, investeringar eller lokaliseringar av företag inte var underställda demokratiska beslut”. Anställda i privatägda företag ska alltså bestämma sina löner själva. De ska till och med fatta investeringsbeslut. Detta är ju naturligtvis rent barockt. Dessutom: det är så till den milda grad omoraliskt att förslaget inte ens gör sig på papper.
Partisekreterare Karlsson förklarade att öststaterna led av demokratiska “brister”, men att “demokratin i de socialistiska länderna hade ‘fördjupats’ genom att den privata äganderätten hade avskaffats och planekonomi hade införts. På vilket sätt en fördjupad demokrati kunde brista i demokrati förblev dock oklart. Likväl var detta ett ofta upprepat argument: ju mindre kontroll människor har över sina egna liv och ju mer de är utlämnade åt kollektivets nycker, desto mer demokrati råder.

Arbetarklassen har makten

En intressant tes som drevs av kommunistpartiet var att arbetarklassen hade makten i öststaterna. Att arbetarklassen i väst hade fler fri- och rättigheter spelade i detta sammanhang ingen roll. Den var ändå ofriare. Eftersom kommunistregimerna antogs representera arbetarklassens objektiva intressen, förtryckte arbetarklassen i öst egentligen sig själv och självvalt förtryck är inget riktigt förtryck. Arbetarklassen i väst däremot släpade på ett externt, kapitalistiskt ok.
Hermansson förklarade denna paradox på följande sätt:

om vi använder så att säga det marxistiska mönstret och studerar staterna och samhällena som klassamhällen så tycker jag att det är rätt klart att man måste svara att det är arbetarklassen som har makten.

För att förstå detta nonsens måste man påminna sig om de svenska kommunisternas förkärlek för teori. Verkligheten hade alltid varit kommunismens största fiende, så det var inte särskilt märkligt att kommunisterna prioriterade teori istället för verklighet. Det Hermansson pratar om i citatet ovan är inte verkliga människor, utan teoretiska abstraktioner. Det var abstraktionen “arbetarklass” som hade makten i öststaterna eftersom abstraktionen “kapitalism” hade avskaffats.
Följaktligen kunde Hermansson också hävda att det var viktigt att visa solidaritet med den “kamp som arbetarklassen i dessa länder utförde för att bygga och utveckla socialismen”. I realiteten var det ju inte så att arbetarklassen i öststaterna kämpade för att bygga och utveckla socialism. Det fanns ett skäl till att folkdemokratierna var omgärdade av murar och taggtråd: de arbetare som kunde fly till det kapitalistiska väst, flydde till det kapitalistiska väst.
Faktum är att de enda arbetarklassupproren i Europa under efterkrigstiden ägde rum i kommunistblocket. De var dock inget problem för Hermansson och hans partikamrater. De kunde nämligen inte vara genuina arbetarklassuppror eftersom den teoretiska abstraktionen “arbetarklass” knappast kan göra uppror mot sig själv.

Kommunister som inte kallar sig kommunister

Ofta sägs det att riksdagskommunisterna upphörde att vara kommunister när VPK blev Vänsterpartiet. Det är på sin höjd en halvsanning.
För det första var namnbytet en extremt kontroversiell fråga. Blott tre röster skilde förespråkarna från nejsägarna. Vänsterpartiet var i realiteten inte mindre kommunistiskt än föregångare VPK. Den enda skillnaden var att k:et hade försvunnit från partinamnet.
Varför bestämde sig partiet för att stryka k:et?
Svaret är att det handlade om politisk taktik. Under 80-talet hade partiet gått kräftgång i riksdagsvalen och hamnat på strax över fem procent. Det var inget vidare resultat av ett parti som hade ambitionen att organisera en revolution.
Många kommunister hoppades att en taktisk distansering från den kommunistiska ideologin skulle föra med sig politiska fördelar.
En av programkommissionens ledamöter förklarade att han egentligen ville behålla k:et, men var beredd att avstå det om det gagnade partiet politiska strävanden. Lars Werner instämde: “självklart är denna fråga känslomässigt laddad – även för mig. Jag började mitt politiska liv som kommunist och jag har inte varit något annat i hela mitt liv”.
VPK Varberg motiverade sitt stöd för namnbytet med att “ordet kommunist har … missbrukats”. Uppsala sade att ett namnbyte skulle innebära att partiet gör upp med en tradition som “den svenska folkmajoriteten för överskådlig tid kommer att förknippa med de försvinnande partidiktaturerna i Östeuropa”. Lokalavdelningen i Malmö förklarade att “vårt namn har tillsammans med andra faktorer varit en avskräckande faktor som gjort att många människor i vårt land med vänstersympatier inte velat närma sig vårt parti”. En annan av programkommissionens medlemmar meddelade: “vi avstår från ordet ‘kommunism’ därför att det missuppfattas av omvärlden och splittrar oss själva i två läger”. Lars Werner förtydligade:

även om vi försöker förklara begreppet “kommunism” så tycker 99 procent av svenska folket att det är en beteckning på det system som rått i Sovjetunionen.

Gudrun Schyman, som var en av de drivande krafterna förklarade att “sovjetkommunismen” var död. Det innebar dock inte att Schyman var motståndare till kommunism. Istället menade hon att Sovjet inte hade varit sant kommunistiskt.

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad. Så jag tycker att det är dumt att använda det begreppet.

Efter det att Berlinmuren hade fallit, förnekade Schyman att kommunismen var i kris:

Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom.

Samtidigt betonade Schyman de problem som kunde uppstå om partimedlemmar kallade sig “kommunister”:

om man väljer att kalla sig kommunist, så har man rätt att göra det. och om man väljer att inte kalla sig kommunist, medveten om att det för många människor är detsamma som förtryck och politisk terror, så har man rätt att göra det.

Därför ansåg Schyman att det inte var ett problem att partiet organiserade kommunister, åtminstone inte så länge som de undvek att kalla sig “kommunister”. Hon förklarade tvärtom att hon sympatiserade med deras utopi om ett klasslöst samhälle därför att kommunister “har en vision om det klasslösa samhället, där människor skall kunna leva i jämlikhet utan att kliva på var andra och utan att olika klasser förtrycker varandra”.
Schymans efterträdare, Lars Ohly, var mer rättfram och kallade sig inte endast “kommunist”, han sade också att situationen i öststaterna inte har med kommunism att göra. Detta föranledde kritiker inom partiet att hävda att det skulle vara lättare för partiet att kämpa för socialism om Ohly inte kallade sig “kommunist”: “gissningsvis 98 procent av befolkningen förknippar kommunistbegreppet med förtryck och övergrepp”.
Ohly svarade att han förstod kamraternas oro: många människor förknippade förvisso ordet med förtryck. År 2005 kapitulerade Ohly för sina kritiker och sade i en Tv-intervju att han inte längre kallade sig kommunist eftersom beteckningen utgjorde ett hinder för möjligheterna att nå ut med partiets politik. Han slog dock fast att han fortfarande var kommunist och att det politiska målet fortfarande var ett klasslöst samhälle.

Idag

Numera undviker våra svenska kommunister den retorik som alienerat så många potentiella väljare. Ordet “marxistisk” förekommer endast en gång i partiprogrammet och avser den marxistiska teorin som analytiskt redskap. Lenin omnämns inte alls.
Den underliggande teorin ligger dock fast. Vår tid sägs kännetecknas av “aggressiv imperialistisk expansion” i vilket kapitalistnationen USA för ett permanent krig mot verkliga eller inbillade fiender.
Arbetarklass antas fortfarande stå emot borgarklass. Statens funktion sägs vara att upprätthålla den befintliga maktordningen i samhället. Makten i samhället förmodas än idag ligga hos dem som äger produktionsmedlen och kapitalismen sägs vara odemokratisk, “per definition”. Därför upprepar partiet sitt 100 år gamla nonsenskrav på en “demokratisering” av ekonomin och säger sig ha som mål ett samhällssystem i vilket ägandet av produktionsmedlen upphävs och blir kollektiv egendom. Med partiprogrammets egna ord:

Det ersätts av en gemensam förvaltning och utveckling av gemensamma resurser av de arbetandes fria sammanslutning.

Om inte detta är kommunism, är ingenting kommunism.

Summa summarum

Lättläst, välskriven och informativ – det är redaktörens omdöme om herr Bergners avhandling Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet. En rolig detalj i sammanhanget är att Bergner faktiskt hotades med juridiska åtgärder av en exkommunist. Mannen, som enligt egen utsago, hade varit medlem i Vänsterpartiet kommunisterna i 20 år hotade att stämma Bergner därför att Bergner hade refererat en debatt i vilket mannen hade slagit fast att kommunism är bättre än demokrati. Mannen, som själv är forskare, krävde att Bergner skulle avlägsna citatet från avhandlingen.
Bergner stod dock på sig och vägrade att stryka det. Det juridiska efterspelet uteblev emellertid eftersom exkommunisten förmodligen insåg att en stämning endast hade medfört att ännu fler människor hade medvetandegjorts om citatets existens.
Läs mer om kontroversen här: Kan man kränka exkommunister?.