Yearly Archives: 2020

Robert Conquests The Great Terror utkom för första gången 1968. Boken utgör ett försök att summera skräckväldet under Stalin. Drygt 40 år senare lät författaren publicera en uppdatering av boken: The Great Terror. A Reassessment (Oxford University Press, 2008).
I denna utökade upplaga återfinner vi inte endast Conquests diskussion om Stalintiden. Författaren tar också upp den trängre, vetenskapliga frågan om hur väl hans tes har stått sig emot tidens tand. Innan vi tar oss an Conquests lunta, skall vi blicka bakåt i tiden. Terrorn under Stalin var nämligen inget nytt. Det var ett etablerat system redan under Lenin.

Bakgrund

Ryska revolutionen var ingen genuin folkresning. Det är förvisso korrekt att missnöjet med den existerande regimen var stort, men det var aldrig formulerat i kommunistiska termer.
Bolsjevikerna tog makten efter en statskupp. Tsaren hade abdikerat och den provisoriska regering som efterträdde honom hade inget att sätta emot. Bolsjevikstyrkorna mötte nästan inget motstånd alls.
Det ryska samhället var kaotiskt. Landet befann sig inte endast i krig, soldater deserterade varje dag och missnöjde grodde bland arbetare och bönder. Det var en tumultartad tid och bolsjevikerna utnyttjade skickligt tillfället.
Kommunisterna hade emellertid inget genuint folkligt stöd. Det blev tydligt inte minst i valet till den konstituerande församlingen. Församlingen utgjorde ett slags förspel till ett riktigt parlament och hade till uppgift att skriva en konstitution för landet. Bolsjevikerna ställde upp i valet. De hade tagit makten över statsapparaten med våld och hoppades kunna legitimera sin position med en valseger. Valet blev en katastrof för bolsjevikerna och en stor framgång för deras rival, Socialistrevolutionärerna.
Följden blev att Ryssland fick en koalitionsregering. Besvikna och irriterade över valresultatet upplöste bolsjevikerna den konstituerande församlingen. För Lenin var detta agerande inget demokratiskt problem. Han hade tidigare sagt att sanna revolutionärer inte väntar på demokratiska majoriteter. De tar tillfället i akt när det gives.

Röd terror

Terrorn var nödvändig av det enkla skälet att bolsjevikerna var ett impopulärt minoritetsparti som saknade politisk legitimitet. De hade nått maktens tinnar efter en statskupp. Två månader efter maktövertagandet skapade Lenin tjekan eller Den allryska utomordentliga kommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – den proletära diktaturens väpnade arm. Dess uppgift var att konsolidera regimens maktposition. Tjekan skulle komma att bli en av de mest fruktade organisationerna i den nya socialiststaten.

Tjekans emblem. Källa: Wikimedia.

Ett år senare bröt inbördeskriget ut. En lös koalition av anti-kommunistiska styrkor hade bildats och genomfört en offensiv mot bolsjevikregimen.
De vita styrkorna var dock inte bolsjevikernas enda huvudvärk. Arbetare och bönder protesterade mot det sociala eländet och deras missnöje riktades i huvudsak mot bolsjevikerna. Pressad från två håll fattade Lenin tre beslut.
Lenin ville avskaffa kapitalismen i Ryssland och bestämde sig för att utnyttja den uppkomna krisen för politiska syften. Han hoppades kunna motivera en antikapitalistisk politik med hänvisning till kriget. Han nationaliserade industrier, utsatte jordbruket för tvångsrekvisitioner och förbjöd privat företagsamhet. I samma veva infördes också strejkförbud. Kommunistpartiets tidning, Pravda, skrev: “Den bästa platsen för en strejkande, denna gula och skadliga mygga, är koncentrationslägret!”.
Trotskij, som hade grundat Röda armén och var dess ledare, fick i uppgift att krossa de vita arméerna.
Det tredje och sista problemet var det tilltagande missnöjet med kommunistregimen bland arbetare och bönder. Lenin beslutade sig för att kasta in landet i ett förödande inbördeskrig. Målet var att ställa olika samhällsgrupper mot varandra. När människor väl hade börjat hata varandra, var det tänkt att kommuniststaten skulle intervenera i konflikten genom att ta parti för den ena parten. På det sättet hoppades regimen kunna kanalisera den frustration som människor kände mot regimens reella och inbillade fiender.
Den nya politiken medförde dock spänningar i förhållande till koalitionspartnern Socialistrevolutionärerna. Efter det att tjekan hade arresterat flera Socialistrevolutionärer, krävde Socialistrevolutionärerna att den skall underställas politisk kontroll:

“Vad ska det tjäna till med ett folkkommissariat för justitieärenden?” sade då [socialistrevolutionären] Steinberg till Lenin. “Lika bra att kalla det folkkommissariatet för socialt förintande, och saken är klar!” “En strålande idé”, svarade Lenin. “Det är precis så jag ser saken. Tyvärr kan man inte kalla det så!”

I början av 1918 bröt Socialistrevolutionärerna samarbetet med bolsjevikerna i protest mot fredsavtalet i Brest-Litovsk. Efter ett misslyckat upprorsförsök mot bolsjevikregimen, gick rörelsen under jorden. Kommuniststaten inledde en klappjakt på Socialistrevolutionärer. Många fängslades, deporterades eller avrättades.
Snart konfronterades Lenin med ett nytt problem: industriproduktionen faller och det råder matbrist. Krigskommunismen var orsaken till det allmänna eländet. Företagen hade tagits över av kommunistpolitruker utan erfarenhet från näringslivet och matproduktionen stagnerade när bönderna svarade på tvångsrekvisitionerna med att minska produktionen och slakta sina djur. Ryssland drabbades av en svältkatastrof som krävde 6 miljoner människoliv.
Lenin gav sig emellertid inte. För honom var det viktiga inte hur krisen kunde hävas, utan om den kunde exploateras politiskt. Lenin använde krisen som förevändning för att expropriera kyrkans tillgångar.

Lenin. Källa: Wikimedia.

1918 år legaliserade Lenin ett koncentrationslägersystem på förslag av Trotskij. Två år senare hade systemet expanderat till ett 80-tal läger.
Samma år utsattes han för ett attentatsförsök. En kvinnlig Socialistrevolutionär sköt honom tre gånger när han var på väg till en väntande bil efter ett möte. Han överlevde attentatet, men skadades svårt.
Lenin såg konspirationer överallt och krävde att regimens motståndare skulle krossas hänsynslöst. När man inte svälter människor eller skjuter dem, dränker man dem. Terrorns huvudsakliga mål var en förment klassfiende. Individer var ointressanta. Människor var skyldiga eller oskyldiga på grund av sin sociala status, inte på grund av sitt beteende. Lenins kollega Zinoviev förklarade terrorns innebörd:

För att i grunden besegra våra fiender måste vi ha vår egen socialistiska terror. Vi måste vinna över låt säga nittio miljoner av Sovjetrysslands invånare på vår sida. Vad de övriga anbelangar, har vi inget att säga dem. De måste förintas.

Grigory Zinoviev. Källa: Wikimedia.

År 1920 stod Röda armén som segrare i inbördeskriget. Lenin bestämde sig för att liberalisera ekonomin. Bönderna fick rätt att sälja sitt överskott på en marknad istället för att leverera det till staten. Det blev också lagligt att driva mindre företag.
Denna kursändring var kontroversiell inom kommunistpartiet, men Lenin ansåg att den var nödvändig. Den ryska ekonomin hade brutit samman till följd av krigskommunismen och Lenin förklarade att om inget görs kommer bolsjevikerna att förlora den politiska makten. Han betonade dock att det var en tillfällig, strategisk reträtt. Lenin hade inte givit upp sin dröm om ett kollektivistiskt samhälle.
Han fick dock inte möjlighet att förverkliga sin dröm. I maj 1922 drabbades han av det första av fyra slaganfall. Samma år legaliserades den socialistiska terrorn. Två år senare avled Lenin. Hans död medförde ett vapenstillestånd mellan kommuniststaten och samhället. Det var dock ett förrädiskt lugn. Den röda terrorn skulle snart efterträdas av den stora terrorn med Stalin som dess grymme arkitekt.

Kommunister i ett land utan arbetarklass

Conquest menar att bolsjevikerna levde i en drömvärld: de var marxister i ett land som inte hade en arbetarklass. Detta faktum präglar också den bolsjevikiska politiken. För bolsjevikerna var socialismen inte ett resultat av skärpta klassmotsättningar mellan arbetare och borgarklass. Den skall införas ovanifrån.
Den bolsjevikiska politiken var sålunda grundad på en idealistisk premiss: den antar att politiken determinerar ekonomin. I marxismen bestämmer ekonomin politiken.
Därför blir makt över staten nyckeln till den socialistiska framtiden. I partiet spekuleras det till och med om processen kan påskyndas med administrativa medel. Är det rentav möjligt att förkorta sträckan till socialismen genom att utrota vissa samhällsklasser?
Bolsjevikerna tappar successivt kontakten med verkligheten. Trots att Ryssland knappt hade en arbetarklass, förkunnade Lenin år 1918 att det är arbetarna, inte bönderna, som leder revolutionen.
Ett år senare har Lenin börjat tvivla på arbetarklassens revolutionära potential och han försvarar nu revolutionärt våld mot denna. Hans medarbetare, Karl Radek, förklarade Lenins position på följande sätt: om arbetarna inte förstår vad som är i deras eget bästa, har partiet rätt att tillgripa våld.
Bolsjevikpartiet hade nått den diktatoriska ändpunkten. Den startade med en fantasi att det representerade en arbetarklass som i realiteten inte existerade. Partiet tröstade sig sedan med att det var den internationella arbetarklassens socialistiska utpost. Det slutade med att säga sig representera framtiden och arbetarklassens sanna intressen.

Resultatet av utvärderingen

Den första upplagan av The Great Terror baserade sig på en rad olika källor. Flyktingar var en viktig informationskälla. Ryssar som hade tvingats att gå i exil hade mycket att berätta. Den kanske mest kände dissidenten var den ryske författaren och Nobelpristagaren i litteratur, Aleksandr Solzjenitsyn.

Aleksandr Solzhenitsyn. Källa: Wikimedia.

Det fanns även andra källor. Avhoppare spelade med tiden en allt större roll för västs bild av det sovjetiska systemet. År 1956 angrep den dåvarande generalsekretaren för kommunistpartiet, Nikita Chrusjtjov, personkulten kring Stalin och den terror som systemet utövade. Glasnost under Michail Gorbatjov medförde att många dittills stängda arkiv öppnades för forskare.
Forskningen underlättades av att den stalinistiska regimen bokförde allt. Man noterade inte endast den anklagades ålder, nationalitet, adress och sociala status. Förhörsprotokoll upprättades, protokoll som ibland kunde fylla hela volymer. Man finner i ett sådant protokoll att Kamenevs änka sköts för att hon deltagit i en kontrarevolutionär konversation med en utländsk diplomat.
I The Great Terror från 1968 gjorde Conquest följande uppskattningar:

• Arresterade (1937-38): 7 miljoner
• Avrättade: 1 miljon.
• Döda i läger: 2 miljoner.
• Fängslade: 1 miljon.
• I läger i slutet av 1938: 8 miljoner.

Conquest menar att sovjetiska källor i stort har bekräftat hans farhågor. Han underskattade antalet arresterade med en miljon. Siffran skall alltså höjas till 8 miljoner. När det gäller antalet avrättade, bör siffran höjas till 1,5 miljoner. När det gäller antalet människor i läger, menar Conquest att han förmodligen har angett en för hög siffra. Sju miljoner är mer i överensstämmelse kända fakta.
Det totala antalet döda under Stalins styre anges i sovjetiska källor till cirka 20 miljoner. Drygt 40 miljoner människor drabbades på olika sätt av den stora terrorn.
Naturligtvis finns det också smärre fel av typen “Zakovski sköts inte 1939, utan den 28 augusti 1938”, men i stora drag har forskningen bekräftat den bild av Stalintiden som återgavs i den första upplagan av The Great Terror.

I nästa artikel skall vi kika lite närmare på terrorn under Stalin.