Yearly Archives: 2020

I förra artikeln om Robert Conquests The Great Terror. A Reassessment (Oxford University Press, 2008) beskrev redaktören den röda terrorn, det av Lenin etablerade skräckvälde som i mitten på 30-talet skulle avlösas av den stora terrorn.

Stalin

Vem var Stalin? Vad vet vi om honom. Han var Lenins vapendragare. Hans organisatoriska talang och hänsynslöshet tilltalade Lenin. När Lenin var döende efter flera slaganfall, kritiserade han förvisso Stalin, men kritiken var inte politiskt motiverad. Lenin ogillade Stalin som person, inte minst efter det att Stalin hade förolämpat hans hustru.
Stalin levde ett anspråkslöst liv. Han bar ofta samma gråa kläder. Egendom och pengar spelade ringa roll. Hans bostad var inte överdådig. Hans villa var statlig egendom. Han var en fåordig man och sade aldrig ett ord mer än nödvändigt. Hans kunskaper i marxism var goda, men knappast avancerade. Han var den enda icke-intellektuella bolsjeviken i kretsen kring Lenin. Bukharin, som var en av Stalins kritiker, brukade klaga över att det var svårt att diskutera med honom eftersom han inte hade en teori. Det enda som verkade intressera honom var att bevaka den egna positionen.
Detta skilde honom från inte endast från Bukharin, utan också från Trotskij. Trotskij var Stalins huvudrival. Trotskij var tänkt att efterträda Lenin. Han var teoretisk begåvad, en kompetent författare och en gudabenådad orator.
Stalin var annorlunda. Hans talang låg på den administrativa sidan. Han kände sig ofta obekväm i talarstolen och han talade med accent.
Conquest beskriver Stalins personlighet som ytlig. Han betraktade verkligheten ur ett strikt policyperspektiv. Han var förvisso marxist och kommunist, men om han kunde stärka sin ställning i partiet genom att inta en icke-marxistisk ståndpunkt, gjorde han det. Hans föreställning om att Ryssland kunde bli socialistiskt trots att landet saknade både arbetar- och borgklass var exempel på detta.

Stalin. Källa: Wikimedia.

Han hade en kalkylerande personlighet. Efter det att Trotskij hade hållit ett tal, lämnade han lokalen. Stalin satt kvar och begrundade läget. Han var den som lämnade lokalen sist. Stalin var partiets grå eminens. Han ägnade all tid åt att intrigera och hans motståndares största misstag var att de inte förstod det.
Stalin sade ofta att han älskade sitt folk, men i realiteten visste han inget om det. Han hade heller ingen önskan om att lära känna vanliga ryssar. Hans folk var en abstrakt idé som han själv hade fantiserat fram vid sitt skrivbord.
Han befordrade aktivt personkulten. Till skillnad från Lenin, som var en naturlig auktoritet inom partiet, försökte Stalin skapa bilden av sig själv som den ofelbare statsmannen, den geniale filosofen och vetenskapsmannen och den snillrike militäre strategen.
Stalin var likgiltig inför det enorma lidande som han åsamkade sitt folk. Under en middag, beskrev en NKVD-officer (NKVD-officerens namn var Karl Pauker och sköts 1937) hur det gick till när en av Stalins gamla antagonister i politbyrån, Zinoviev, avrättades:

When everyone had drunk a good deal, Pauker, supported by two other officers acting the part of the warders, played for Stalin the part of Zinoviev being dragged to execution. He hung by their arms, moaning and mouthing, then fell on his knees, and holding one of the warders by the boots, cried out, “Please, for God’s sake, Comrade, call up Yosif Vissarionovich!”.
Stalin roared with laughter, and Pauker gave a repeat performance. By this time, Stalin, was almost helpless with laughing … and had to signal Pauker to stop the performance.

En vän till Stalin berättar att han besökte den första hustruns grav tillsammans med honom. Stalin betraktade gravstenen och sade: “denna varelse mjukade upp mitt stenhjärta. Nu är hon död och med henne dog alla mina varma känslor för alla människor”.

Partitoppen rensas

Kommunistpartiet var inte en monolitisk enhet. Det hade en vänster- och högerfalang. Vänsterfalangen leddes av Trotskij, medan Bukharin var högerns starkast lysande stjärna. Stalin utmanövrerade vänsterflygeln genom att alliera sig med Bukharin och dennes meningsfränder Kamenev och Zinoviev. Vänstern hatade Bukharin och Stalins taktik var att framställa den som extrem och sig själv som måttfull:

You demand Bukharin’s blood? We won’t give you his blood … The party cannot be led without the aid of [Bukharin]…

När vänstern var under kontroll, allierade han sig med Bukharin och attackerade Kamenev och Zinoviev. Stalin hävdade att Kamenev och Zinoviev sympatiserade med Trotskij. Vänstern betraktade NEP som en eftergift åt kapitalismen. De krävde klasskamp mot de så kallade kulakerna, snabb industrialisering och agitation för världsrevolution.
Bukharin förespråkade en kompromiss med bondeklassen. Han var inte emot kollektivisering och industrialisering, men menade att den inte kunde skyndas på. Han försvarade den liberalisering av ekonomin som infördes av Lenin 1921 och menade att det var för tidigt att avskaffa reformen.
Stalins taktik var ännu en gång framgångsrik och Kamenev och Zinoviev marginaliserades politiskt.
Bukharin skulle visa sig vara en hårdare nöt att knäcka. Bukharin hade sagt om Stalin att han ändrade åsikt som det passade honom och Bukharins observation skulle visa sig vara korrekt.
Stalin hade allierat sig med högerkommunisten Bukharin när han attackerade partiets vänsterfalang, men nu bytte han åsikt och angrep Bukharin från vänster. Han förklarade att klasskampen skärps i takt med att socialismen konsolideras. Han förespråkade en snabb industrialisering och kollektivisering och hävdade att Bukharins politik skulle leda till kapitalismens återkomst på landsbygden.
Stalins strategi var framgångsrik och snart delade Bukharin Kamenevs och Zinovievs öde. De tre männen var fortfarande kvar i partiet, men deras inflytande över politiken hade minskat radikalt.
Det tog Stalin flera år att skaffa sig oinskränkt makt. Helst ville han skjuta Trotskij, Bukharin, Kamenev och Zinoviev och människorna runt omkring dem, men han visste att han inte kunde få med sig partiet på något sådant. Trotskij, Bukharin, Kamenev och Zinoviev var gamla bolsjeviker och att avrätta dem var otänkbart för många partimedlemmar. Ett sådant förslag hade rentav kunnat äventyra hans position som generalsekreterare. Han var tvungen att gå fram långsamt. Han var förvisso mäktig, men ännu ingen envåldshärskare.
Stalin arbetade metodiskt för att stärka sin position inom partiets beslutande organ: varje oppositionell inom partiledningen som han förmådde manövrera ut, ersattes med en trogen stalinist. Hans kanske viktigaste beslut var utnämnandet av Nikolai Yezhov till chef för den hemliga polisen, NKVD. NKVD skulle bli Stalins huvudinstrument under den stora terrorn.

Nikolai Yezhov. Källa: Wikimedia.

Mordet på Kirov

Stalin hade lyckats med att rensa partiledningen från opposition. Han hade tvingat Trotskij att gå i en förnedrande exil och reducerat Bukharins, Kamenevs och Zinovievs roller i partiet till åskådarens.
När Stalin var säker på att han hade en majoritet av partiledningen bakom sig, skred han till verket. Han iscensatte ett mord på Leningrads partiboss – Sergej Kirov. Kirov var mycket populär i partiet och god vän till Stalin.
Mordet på Kirov är en central händelse i Conquests berättelse. Stalin använde mordet för att kunna deklarera undantagstillstånd inom partiet och inleda en storskalig klappjakt på oppositionella.

Sergej Kirov. Källa: Wikimedia.

Människor sköts till höger och vänster. Tusentals partimedlemmar uteslöts från partiet. Enbart från Leningrad deporterades över 30 000 människor till Sibirien. Även NKVD drabbas: den hemliga polisen var inblandad i mordet och alla som hade vetskap om det sköts.
Stalins plan var att anklaga Kamenev och Zinoviev för att ligga bakom mordet. Han lyckades med att länka de två bolsjevikerna till mordet på Kirov, men han fick inte med sig partiet på dödsdomar. Istället dömdes Kamenev och Zinoviev till fängelsestraff.

Moskvarättegångarna

Stalin var missnöjd och började planera ett nytt försök. Conquest skriver att han var en man som aldrig chansade. Den princip som vägledde honom var “Better safe than sorry”.
Stalin gav Yezhov i uppdrag att uppfinna en komplott mot staten och att länka Kamenev och Zinoviev till den. NKVD arresterade en grupp ungkommunister och tvingade dem att erkänna att de utgjorde en del av en större trotskistisk sammansvärjning mot det socialistiska styret och att Kamenev and Zinoviev var inblandade i konspirationen.
Kamenev and Zinoviev ställdes ännu en gång inför rätta. De vägrade först att erkänna sig skyldiga. De påpekade, med rätta, att de omöjligen kunde ha deltagit i komplotten eftersom de befunnit sig bakom lås och bom. Förhörsledaren rapporterade till Stalin:

“You think that Kamenev may not confess?” asks Stalin.
“I don’t know,” Mironov answers. “He doesn’t yield to persuasion.”
“You don’t know?” inquires Stalin with marked surprise, staring at Mironov. “Do you know how much our state weighs, with all the factories, machines, the army, with all the armaments and the navy?”
Mironov looks at Stalin with surprise.
“Think it over and tell me,” says Stalin.
Mironov smiles, believing that Stalin is getting ready to crack a joke. But Stalin is not joking. He looks at Mironov in earnest. “I am asking you, how much does all that weigh?” he insists.
Mironov is confused. He waits, still hoping Stalin will turn everything into a joke, but Stalin keeps staring at him waiting for an answer. Mironov shrugs his shoulders and, like a schoolboy undergoing an examination, says in an irresolute voice, “Nobody can know that, Yosif Vissarionovich. It is in the realm of astronomical figures.”
“Well, and can one man withstand the pressure of an astronomical weight?” asks Stalin sternly.
“No,” answers Mironov.
“Now then, don’t tell me anymore that Kamenev, or this or that prisoner, is able to withstand that pressure. Don’t come to report to me until you have in your briefcase the confession of Kamenev!”

NKVD ökade pressen på männen. NKVD-chefen Yezhov hotade att skjuta Zinovievs son om han inte erkände. Efter ett muntligt löfte från Stalin att deras liv skulle sparas och att deras familjer skulle fredas, gick Kamenev och Zinoviev Stalins krav till mötes. Under rättegången erkände de båda männen sin delaktighet i komplotten. Åklagaren krävde att de skulle skjutas.
Stalin höll inte sin del av överenskommelsen. De två männen sköts i Lubyankafängelset efter tre dagar. Även Kamenev hustru och äldsta son sköts. En av Zinovievs systrar deporterades till ett arbetsläger där hon sedermera sköts. Tre andra systrar skickades till arbetsläger. Hans son och tre bröder sköts.
Därefter började Stalin utarbeta en plan för hur han skulle komma åt Bukharin. Conquest menar att Stalin försökte slå två flugor i en smäll. Det primära målet var givetvis att snärja Bukharin, men Stalin hade även en annan målsättning. Den kommunistiska ekonomin fungerade dåligt och Stalin behövde syndabockar. Hans mål var att framställa Bukharin som sabotör och hot mot kommuniststaten.

Bukharin. Källa: Wikimedia.

Stalin gav NKVD i uppdrag att arrestera några bolsjeviker. Efter att ha blivit torterade, erkände männen att de utgjorde en del av en komplott mot staten som inkluderade Bukharin.
Under rättegången anklagades Bukharin för att ha planerat att mörda Lenin och Stalin. Yezhov lovade Bukharin hans liv skulle sparas om han erkände. Bukharin var sliten efter tre månader av tortyr, men han vägrade att kompromissa. Han gav upp först när Yezhov hotade att arrestera hans fru och son. Han skrev ett kort brev till Stalin i vilket han förklarade att han var beredd att gå partiets krav till mötes.
Under rättegången repade dock Bukharin mod och förnekade energiskt att han var skyldig till allt som förelades honom. Han accepterade visst ansvar, men förnekade det mesta som lades honom till last. Det räddade dock inte honom. Åklagaren krävde dödsstraff:

Our people are demanding: crush the accursed reptiles. … Along the road cleared of the last scum and filth of the past, with our beloved Stalin at our head, we will march onwards towards communism.

Den 13 mars 1938 dömdes Bukharin till döden. Två dagar senare sköts han. Hans hustru arresterades och skickades till arbetsläger.

Staten rensas

När partiet var krossat, breddade Stalin terrorpolitiken till att omfatta hela Sovjetunionen. När han blev tillfrågad om varför, svarade han att terrorn var nödvändig därför att i takt med att socialismen konsolideras, skärps klassmotsättningarna.
Inte ens den hemliga polisen var undantagen. År 1937 sköts 3000 NKVD-officerare, däribland NKVD:s förre ledare Genrikh Yagoda. Över 20 000 av Yagodas män skulle falla offer för den stora terrorn.
I det ökända Lefortovo-fängelset som användes av NKVD när fångar skulle torteras, sköts personalen i fyra omgångar.
Det juridiska systemet rensades på “fascistiska infiltratörer”. Jurister som hade gett uttryckt för en “formell” syn på lagen arresterades. De deporterades, sköts eller försvann utan förklaring. Stalin underströk att rättsväsendet skulle vara ett medel för att stärka socialismen och undertrycka folkets fiender.
Efter rättssystemet var det arméns tur. Stalin misstänkte att militären konspirerade mot honom. Marskalkar, generaler, amiraler och befälhavare anklagades för att sympatisera med Hitler och sköts på löpande band. Officerskåren gick samma öde till mötes. Till och med de som ansvarade för utbildning av soldater drabbades av den stora terrorn. Conquest beskriver hur en NKVD-officer stövlar in en lektionssal under en paus och förklarar för studenterna att läraren inte kan fullfölja sin föreläsning eftersom denne är en folkfiende och följaktligen har arresterats.
Diplomatkåren rensades. Diplomaterna kallades till Moskva för överläggningar, men när de väl kom fram arresterades de och anklagades för spioneri. Många sköts.
Partiets ungdomsorganisation, Komsomol, drabbades av samma öde.

Hungervapnet

Stalin hade tidigare använt hungervapnet för att krossa motståndet mot kollektiviseringen av landsbygden. Ukraina drabbades hårdast. Flera miljoner människor dog av svält och umbäranden. En funktionär inom kommunistpartiet förklarade i triumfatoriska ordalag att partiet hade segrat:

It took a famine to show them who is master here. It has cost millions of lives, but the collective farm system is here to stay. We’ve won the war.

Det civila samhället drabbas

Conquest skriver att för varje partimedlem som drabbades av terrorn, drabbades sex vanliga medborgare. Det var inte första gången som ryssar tvingades utstå kommunistisk terror. Lenin hade öppet förespråkat att klassfiender skulle skjutas. Det fanns dock en viktig skillnad. Lenin verkade i en period som präglades av krig och våld. Den stora terrorn inleddes när det ryska samhället präglades av relativ social fred.
Under Stalin blev allt politik. Vanliga mänskliga misstag blev i kommuniststatens ögon medvetet sabotage. Tillfällig trötthet tolkades som bristande entusiasm för revolutionen.
Samlade grannen på frimärken? Försökte bästa vännen lära sig esperanto? Hade paret i huset på motsatt sida kontakter med utlandet? Kände man någon som ibland anfäktades av religiösa grubblerier?
Det var tillräckliga grunder för att bli klassad som folkfiende.
De som inte gjorde sin revolutionära plikt och angav klassfiender, riskerade att själva bli arresterade för bristande socialistisk entusiasm.
Följden blev att människor låtsades revolutionär hängivenhet av ren rädsla.
Nikolai Krylenko, politiker och hängiven bolsjevik, gav uttryck för sin socialistiska entusiasm genom att uppmana till klasskamp på schackspelandets område:

We must finish once and for all with the neutrality of chess. We must condemn once and for all the formula “chess for the sake of chess”, like the formula “art for art’s sake”. We must organize shockbrigades of chess-players, and begin immediate realization of a Five-Year Plan for chess.

Detta räddade naturligtvis inte Krylenko. År 1938 sköts han efter en summarisk rättegång under vilken han hade erkänt att han var en sabotör och fiende till Lenin.
Mannen bakom Sovjets rymdprogram arresterades, misstänkt för att tillverka en raket som skulle döda Stalin. Myndigheten för meteorologi drabbades hårt. De anställda anklagades för att medvetet producera felaktiga prognoser i syfte att underminera jordbrukspolitiken. Astronomer arresterades med hänvisning till att deras teorier om solfläckar stred mot marxismen. Informatörer fanns överallt. I den paranoida atmosfären blev minsta lilla incident ett tecken på sabotage. På den ryska tidningen Izvestija slutade man till slut att sätta upp namnskyltar. En anställd förklarade varför: “här idag, borta i morgon”.
Målet för terrorn var ett atomiserat samhälle. Människor skulle endast ha förpliktelser och lojaliteter visavi staten. Terrorn förstörde all social tillit.

Ett överbelastat system

Till slut var repressionen så omfattande att den var omöjlig att administrera. NKVD hade dokument som bevisade att nästan alla statsanställda i ledande befattningar var spioner.
Problemet var inte endast att människor tvingades att erkänna fiktiva brott, de måste också berätta vilka deras medbrottslingar var. När “medbrottslingarna” väl var arresterade, utsattes de för samma behandling. Detta gav upphov till en snöbollseffekt som till slut blev så kraftig att NKVD inte förmådde hantera den. Organisationen hade inte resurser att hantera alla arresterade. Fängelserna var överfulla och koncentrationslägren kunde inte ta emot fler.
Stalin bestämde sig för att sätta ner foten och den stora terrorn var över. Partiet var krossat, liksom armén och det civila samhället hade accepterat kommuniststatens överhöghet. Stalins sista drag var att göra sig av med Yezhov. Många ryssar var övertygade om att Stalin inte var informerad om NKVD:s terror. Yezhov personifierade den stora terrorn och när Stalin inte ansåg att han behövde hans tjänster längre, lät han skjuta honom.

Bukharins profetia

Bukharin hade förutspått att om inte Stalin och Yezhovs makt kringskars, skulle partiet successivt avhumaniseras till den punkt då det saknade all respekt för mänskligt liv. I realiteten var de som kritiserade Stalin för maktmissbruk inga demokrater. De hade alla försvarat massmord på oliktänkande när de själva fattade besluten istället för att drabbas av dem. Huruvida Bukharin mot slutet av sitt liv förstod hur barbariskt systemet var eller om han endast försökte rädda sitt eget skinn, vet vi inte. I sakfrågan fick han dock rätt. Conquest beskriver hur invånare i Kolyma ibland försökte hjälpa de som hade dömts till straffarbete i guldgruvorna. En man protesterade mot behandlingen av straffångarna:

“These people might die!” “What people?” the representative of the camp administration smiled, “These are enemies of the people.”

Kommentaren kostade mannen hans liv. Endast folkfiender försvarar folkfiender.