Monthly Archives: November 2020

I Surveiller et punir hade Foucault presenterat en extremt dystopisk bild av det moderna samhället. Foucault menade att det moderna samhället är ett fängelsesystem och att det håller sina medborgare i ett järngrepp. En fråga som många av Foucaults beundrare och kritiker ställde sig var friheten fanns i detta schema. Var det möjligt att göra uppror mot det samhälle som Foucault hade beskrivit så detaljerat? Foucaults politiska engagemang indikerade att han ansåg att det var möjligt att påverka det moderna samhället, men Surveiller et punir gav föga hopp om förändringar.
I sin nästa bok, La volonté de savoir (“Viljan att veta”) skulle Foucault skärpa sin kritik av det moderna samhället.

Sexualitet, frihet och makt

Det moderna samhällets radikala och konservativa kritiker är eniga på en punkt: det moderna samhället är förknippat med frihetssträvanden. Därefter går åsikterna i regel isär. Radikala kritiker brukar hävda att människors frihetssträvanden står i motsättning till det moderna samhällets kapitalistiska organisation, medan konservativa kritiker ofta påstår att frigörelsen har gått för långt. Det gäller inte minst i synen på den sexuella frigörelsen.
Foucaults funderingar på att skriva en sexualitetens historia går tillbaka till mitten av 60-talet, men det är först i och med den s.k. studentrevolten några år senare som han på allvar börjar reflektera över projektet. För många radikala samhällsanalytiker har 68 blivit ett emblem för frihetlig samhällskritik. Foucault vill inte ifrågasätta hela det radikala politiska experiment som ibland går under beteckningen “68”, men han misstror djupt strävandena efter sexuell frigörelse.
Varför gör han det?
Det är idag inte ovanligt att människor pratar om sin sexualitet i termer av förtryck. En del säger att det är borgarklassens moral som kuvar sexualiteten, andra menar att det är äktenskapet eller patriarkatet som är roten till det onda. Det finns till och med de som anser att det kapitalistiska samhället som sådant hämmar individens förmåga att uttrycka sig sexuellt.
För att förstå relationen sexualitet-frihet, måste vi förstå den roll som Freuds teorier om människan har haft för det moderna samhällets självförståelse. Freud hävdar att neuroser beror på sexuella hämningar och att individen måste medvetandegöras om dessa för att bli fri. Han menar vidare att detta medvetandegörande förutsätter att individen reflekterar och talar om sin sexualitet. I en mening är det således inte fel att säga att Freud ansåg att hela det moderna samhället är neurotiskt. Det som gör Freuds teorier betydelsefulla är dock inte att de länkade sexualiteten till politiska frigörelsesträvanden, utan att sexualiteten blev kungsvägen till mänsklig frihet. Uttryckt på ett annat sätt: för Freud finns det ingen frihet som är lika betydelsefull som den sexuella friheten.
Givet Freuds enorma betydelse är det inte så märkligt att den moderna människan uppfattar sin sexualitet som hämmad. Inte heller är det särskilt märkligt att många människor tror att individuell frihet står i direkt proportion till graden av sexuell frigjordhet.
Foucault menar att vi inte bör stanna vid denna observation. Om det moderna samhället förtrycker sexualiteten, hur kommer det sig då att det inte också hindrar oss från att tala om vår sexualitet? Faktum är ju att den moderna kulturen, inte minst ungdomskulturen, i mångt och mycket är en sexualiserad kultur. Foucault menar att detta talar emot förtryckshypotesen. Men Foucaults skepsis går djupare än så. Det moderna samhället är inte endast ett samhälle som oupphörligt talar om sexualitet, det har också institutioner och sociala mekanismer för produktion av sådant tal. Det moderna samhället vill att individen skall prata om sin sexualitet.

Varför är det moderna samhället besatt av människans sexualitet?

Befolkningspolitik

Foucault menar att ett svar på frågan förutsätter en studie av hur maktstrukturen har förändrats i Europa från 1500-talet och framåt. Under en period i mänsklighetens historia var sexualiteten något som makten i huvudsak hade moraliska synpunkter på. Det gällde inte minst kyrkan. Kyrkan uppmanade människor att bekänna sina hemliga tankar och synder, inte minst de som på något sätt var relaterade till könslivet. För kyrklig personal fanns det speciella procedurer med vars hjälp de kunde examinera sig själva. Grundidén är inte särskilt svårt att förstå: det är genom att bikta sig som individen kan säkra sig en plats i evigheten.
Foucault menar att även om metoderna för bekännelse förändrades över tid, överlevde idén om bekännelsen som metod för sanningsproduktion den allmänna kulturella sekulariseringen.
Under de närmaste seklerna växte det fram en rad institutioner vars uppgifter bl.a. var att egga individen till tal om sin sexualitet. Läkarvetenskapen och psykiatrin är två exempel, menar han. Samtidigt förändrades synen på sexualiteten. Moraliska förkastelsedomar ersattes eller blandades upp med argument av vetenskaplig karaktär. Men sexualiteten hade inte endast blivit ett objekt för vetenskaplig reflexion, den hade också blivit en bricka i ett politiskt spel. På 1700-talet var sexualiteten inte längre något som man endast diskuterade ur ett religiöst eller vetenskapligt perspektiv, den hade också blivit en statlig angelägenhet. Foucault menar att dåtidens statsteoretiker hade insett att om en nation skall kunna förbli stark, måste staten kontinuerligt analysera och på ett produktivt sätt hantera variabler som nativitet, hälsoförhållanden och sjukdomsfrekvens. Kärnan i detta befolkningspolitiska problem var könet.

Sexualiteten som fabel

Foucaults poäng är inte endast historisk, dvs. han vill inte endast påpeka att den moderna synen på sexualiteten har vuxit fram i ett maktsammanhang. Foucaults mål är ytterst en kritik av det moderna samhället. Men innan Foucault kan presentera denna kritik måste han ta itu med ett besvärligt problem: det faktum att diverse stater på 1600-talet försökte manipulera människors sexualitet för politiska syften, innebär ju inte nödvändigtvis att vår tids stater agerar på samma sätt. Det är i och för sig sant att det moderna samhället är ett sexualiserat samhälle, men det kanske beror på helt andra skäl än de som föresvävade byråkrater och statsteoretiker för 400 hundra år sedan.
Den fråga som vi således skall ställa oss är hur Foucault använder sin undersökning för att komma åt det moderna samhället.
Foucaults argument ser ut på följande sätt. För att förstå vetenskaperna om sexualiteten, måste vi studera förvandlingen av maktrelationerna i Europa. Foucault behandlar makten som ett villkor för framväxten av vetenskaperna om människans sexualitet. Eftersom vetenskaperna om sexualiteten växte fram som svar på maktens behov är de inga riktiga vetenskaper. Vad menar Foucault när han säger att vetenskaperna om sexualiteten inte är några riktiga vetenskaper? Foucaults svar är att de inte beskriver verkligheten. Ett centralt begrepp i vetenskaperna om sexualiteten är begreppet “kön”. Foucaults kritiska poäng är att könet egentligen inte existerar. Det är en strikt fiktiv enhet som skapats av vetenskaperna om sexualiteten. Könet är, med ett s.k. postmodernt uttryck, en social konstruktion.
Men varför har vetenskaperna om könet skapat en fiktiv enhet? För att förstå varför vetenskaperna om sexualiteten har skapat könet, måste vi besvara frågan om könets funktion i det moderna maktsystemet. Vilken funktion har talet om sexualiteten i det moderna samhället om det inte finns något kön att befria? I både Surveiller et punir och La volonté de savoir hävdade Foucault att makten stärker sitt grepp om individen genom att pressa fram allt mer detaljerade kunskaper om honom eller henne , i La volonté de savoir påstår Foucault att det sker genom ett avancerat bedrägeri. Makten utnyttjar människans frihetslängtan för att kontrollera henne. Föreställningen om att mänsklig frigörelse är identisk med sexuell frigörelse används av makten som ett lockbete när den lurar individen att avslöja sina mest intima hemligheter. Egentligen har könet inget med mänsklig frigörelse att göra, menar Foucault. Det är med sexualiteten som det är med våra hungerkänslor: vi kan dämpa våra hungerkänslor genom att äta, men vi kan inte äta oss fria.

Det moderna samhället som skräckvälde

I det förmoderna samhället stod kungen eller suveränen i centrum. Kungen hade alltid rätt att försvara sig eller kräva av undersåtarna att de försvarade honom. Foucault kallar denna maktform för “dödsrätt”. Det är “en rätt att ta: saker, tid, kroppar och till slut livet”. Den förmoderna makten var en makt som utövades på distans. Det var förvisso en brutal makt, men den hade begränsad kontroll över undersåtarna.
Den moderna makten är annorlunda. Den moderna makten är en makt som förvaltar liv i syfte att optimera det. Det är en makt som lägger beslag på livet från dess början till dess slut. Det är en makt som rangordnar och mäter livet i syfte att maximera det. Foucault kallar denna maktform för “normaliserande”. Men Foucault menar inte endast att den moderna makten har lyckats att snärja individen genom att lura denne att ge upp sin frihet för en dröm om ett autentiskt liv som inte är möjligt att förverkliga, han menar dessutom att den moderna makten är orsaken till vår tids blodbad. Massakrerna är livsviktiga för den moderna makten, skriver han, och fortsätter:

Krigen förs inte längre i en suveräns namn och för att försvara honom; de gäller allas existens; man förmår hela befolkningar att ha ihjäl varann i namn av tvånget att leva. … Det är som förvaltare av livet och överlevnaden, av kropparna och rasen, som så många regimer har kunnat föra så många krig och därvid döda så många människor. … Om folkmordet är de nutida makternas dröm, beror det inte på att den gamla rätten att döda har återvänt; det är för att makten är belägen och utövas på livets nivå, på arbetets, rasens och befolkningsöverskottens nivå.
Foucault: 171-172.

Kapitalismen är förvisso ett skräckvälde och ett helvete.

Kändisskap utan grund

La volonté de savoir är en bisarr bok. Den är minst lika bisarr som föregångaren Surveiller et punir. Vad beror det på? Det beror inte på att Foucault avvisar den s.k. förtryckshypotesen. Tvärtom, det finns mycket som talar för att den traditionella bilden av den viktorianska kulturen är falsk. Foucaults kritik av den moderna kulturens terapeutisering saknar heller inte sina poänger. Inte minst psykoanalysen har under de senaste åren utsatts för kritisk granskning. Inte heller är det självklart att sexuell frihet gör människan lyckligare. Det är inte ovanligt att grupper som predikar total sexuell frihet spårar ur på ett eller annat sätt.
Problemet med Foucaults framställning är istället det bruk som han gör av sitt argument. Foucaults huvudsakliga målsättning är politisk. Foucault är inte primärt intresserad av att beskriva det moderna samhället som empirisk realitet. Istället vill han ge dem som kämpar mot det intellektuell ammunition och de som fortfarande tillhör tvivlarnas skara vill han påverka i antikapitalistisk riktning. Det är sant att Foucaults bild av det moderna kapitalistiska samhället är mer sofistikerad än de kommunistiska helvetesskildringar av kapitalismen som var så vanliga på 60- och 70-talet, men hans budskap är väsentligen inte annorlunda: det kapitalistiska systemet är ett veritabelt skräckvälde.
Det är också Foucaults kompromisslösa avsky för det moderna samhället som gör hans böcker så andefattiga och hans argumentation så extremt selektiv. Låt oss titta på några exempel. Det faktum att vetenskaperna om sexualiteten växte fram i ett maktsammanhang gör dem inte automatiskt falska. Frågan om könsvetenskapernas kognitiva status kan bara avgöras med logisk argumentering och empiriska test. Det finns inget i Foucaults författarskap, bortsett möjligen från paradigmteorin i Les mots et les choses, som underbygger hans uppfattning. Foucault var dessutom inte naturvetare, utan historiker och filosof. När Foucault säger att könet är en fiktion som makten har skapat i syfte att kontrollera oss, är det på sin höjd ett djärvt antagande. Selektiviteten i Foucaults argumentering blir särskilt tydlig när han diskuterar den moderna makten. Foucault hävdar om den moderna makten att den är en makt som “utövas positivt på livet”. Den moderna makten vill maximera livet, optimera det. Det Foucault inte säger är att han bl.a. syftar på sjukvården och skolan. Foucault upprepar här ett argument som han framförde redan i Surveiller et punir när han jämförde skolor med fängelser. Om Foucault hade nöjt sig med att peka på att information i bl.a. sjukvårdsjournaler utgör ett integritetsproblem, hade det knappast funnits någon anledning att invända mot honom, men när han insinuerar att sjukvård och utbildningsinsatser egentligen bara gör oss ofriare och olyckligare, drar han endast löje över sitt argument. Det är följaktligen inte någon överraskning att Foucault, mot slutet av boken, hävdar att det moderna samhället inte kan existera utan att massakrera sina medborgare med jämna mellanrum. Foucault har naturligtvis rätt i att det under 1900-talet förekommit att människor mördats på grund av sin grupptillhörighet, men frågan är om det är möjligt att generalisera detta argument. Det faktum att nazisterna var européer, gör givetvis inte alla européer till nazister.

Foucault hade fler beundrare i den intellektuella vänstern än bland professionella historiker. För de som gjort sig ansträngningen att inspektera hans verk, är det inte särskilt svårt att förstå varför. Egentligen är det en gåta att Foucault blev så populär och aktad och att man än idag behandlar hans teorier med sådan vördnad.
Det har skrivits hyllmeter om den kommunistiska vänstern och dess hat mot kapitalismen och demokratin. Vem blir först ute med att utföra samma kritiska dissektion av den s.k. poststrukturalismen?