I politikens skymningsland
År 1993 publicerade den amerikanska historikern Deborah Lipstadt boken Denying the Holocaust (1993). I boken beskrev Lipstadt den brittiska historikern David Irving som en av samtidens mest farliga historierevisionister. Irving svarade med att stämma henne och bokförlaget Penguin Books för förtal. Rättegången slutade med att Lipstadt och Penguin Books frikändes från alla anklagelser och att Irving försattes i konkurs.
Bakom rättens beslut att fria Lipstadt och Penguin Books låg ett gediget forskningsarbete utfört av den brittiska historieprofessorn Richard Evans. Evans hade lusläst Irvings böcker och den rapport som han sedermera presenterade var förödande för den sistnämnda:
The discovery of the extent of Irving’s disregard for the proper methods of historical scholarship was not only surprising but also deeply shocking. As this Report will show, it goes well beyond what Lipstadt alleges. I was not prepared for the sheer depths of duplicity which I encountered in Irving’s treatment of the historical sources, nor for the way in which this dishonesty permeated his entire written and spoken output. It is as all-pervasive in his early work as it is in his later publications.
Evans har beskrivit det många gånger mödosamma arbetet i boken Telling Lies About Hitler – The Holocaust, History and the David Irving Trial. I föreliggande artikel skall vi inte diskutera rättegången eller domen mot Irving. Istället skall vi ta upp en aspekt som blivit mer eller mindre förbisedd i debatten.
Den lurade vänstern
Varje rörelse har sina intellektuella och David Irving var otvivelaktigt den nationalsocialistiska vänsterns hjälte. Det är inte svårt att förstå varför han var så beundrad. Kommunisterna hade under en lång period och med stor framgång attackerat det fria samhället med stöd av Marx och Lenin. Nazismen hade ingen motsvarande teoretisk tradition att falla tillbaka på och Irvings böcker fyllde ett intellektuellt tomrum hos Europas och USA:s extremvänster. Irvings betydelse låg i att han ställde i utsikt en intellektuell seger i slaget om den moderna historieskrivningen.
Sanningen var att Irving bluffade. Han hade skojat sig till sin berömmelse och sitt kändisskap. Irving ljög medvetet i syfte att gagna sig själv och han tjänade stora pengar på sina lögner. Han påstod att den brittiska underrättelsetjänsten hade bevis för att det inte pågick ett folkmord i Auschwitz, trots att han visste att det inte fanns några sådana bevis. Han hävdade oförväget att judarna istället hade omkommit under de allierade bombräderna, trots att han visste att det inte var sant.
Irvings publik applåderade honom för hans intellektuella mod därför att den inte visste bättre eller ville veta bättre. De flesta vänsteraktivister var övertygade om att Irving trodde på sanningshalten i sina utsagor, skeptikerna hade ingen möjlighet att kontrollera hans påståenden. Nu vet vi bättre: Irving utnyttjade beundrarnas hängivenhet för pekuniära syften och Europas och USA:s nazister gick på bluffen med buller och bång.
Martyrskapet som räddningsplanka
Lipstadts beslut att syna Irvings kort var förrödande för den nationalsocialistiska vänstern. Flertalet av de argument som vår tids nationalsocialister hade vant sig att bruka visade sig vara fiktioner sprungna ur fantasin hos en penninghungrig brittisk kvasihistoriker. Följaktligen skall man inte låta sig förvånas över den moraliserande tonen i vänsterns kritik av Lipstadt och Österrike. Den finns där för att dölja bitterheten och skammen. Den utgör ett försök att rädda vad som räddas kan genom att framställa Irving och den rörelse som han tillhörde som offer för en konspiration. Idag är historierevisionismen död som intellektuellt fenomen och martyrskapet har blivit den moderna nazismens räddningsplanka. Det vår tids nazister säger är ungefär följande: “vi har rätt i sakfrågan därför att vi är förföljda”. Detta är naturligtvis inte sant. Det var inte Lipstadt som sökte strid, utan Irving. Det var inte Lipstadt som kämpade för censur, utan Irving. Att Irving förlorade den juridiska bataljen förändrar på intet vis detta faktum. Inte heller påverkar Österrikes beslut att fängsla Irving det faktum att han bedrog sina anhängare. Någon gång måste också vuxna bestämma sig för om de skall växa upp eller förbli små barn.