Hitch-22. A Memoir. Del I
Christopher Hitchens är samhällsdebattör och författare till <God is not Great. How Religion Poises Everything. Boken är en välskriven, intressant och ytterst hårdhänt uppgörelse med de stora världsreligionerna. Hitchens är emellertid inte endast intressant som religionskritiker. Hitchens har tillhört extremvänstern under större delen av sitt liv. På 80-talet började han dock tvivla på socialismens ofelbarhet och den kapitalistiska demokratins ruttenhet. I två artiklar skall vi titta lite närmare på Hitchens självbiografi, Hitch-22. A Memoir (Twelve. 2010). Den föreliggande artikeln handlar om perioden 1949-1980. Den täcker Hitchens barndom, hans skolår, tiden som student vid Balliol College och hans utveckling till revolutionär kommunist.
Självbiografi med reservationer
Hitch-22 är ingen traditionell självbiografi. De tre första kapitlen är klassiskt självbiografiska. Modern Yvonne och fadern Eric, den senare omnämnd som “The Commander” på grund av sin militära bakgrund, är tilldelade var sitt kapitel. Ett tredje kapitel är reserverat för tiden som elev på en internatskola för pojkar.
Därefter ändrar boken karaktär. Självbiografier brukar vara introspektiva. Hitch-22 är inte speciellt introvert. Hitchens är tvärtom påfallande tystlåten om den egna personen. Det är heller inte ovanligt att memoarer innehåller romantiska förvecklingar. Hitchens verkar ha haft få eller nästan inga kvinnoaffärer. Hans två fruar och tre barn lyser med sin frånvaro i boken. Boken är heller inte dedikerad till föräldrarna, hustrun eller något av barnen, utan till en vän, poeten James Fenton.
Varför är Hitchens så selektiv? För Hitchens är det politiska viktigare än det privata och detta präglar framställningen. Den första halvan av Hitch-22 beskriver, med undantag för kapitlen om föräldrarna och tiden som internatskoleelev, Hitchens politiska utveckling från upprorisk tonåring till militant kommunist. Hitchens berättar gärna om sig själv och sitt privatliv om det är möjligt att infoga berättelsen i det progressiva skådespel som han kallar sitt liv. Händelser som inte platsar i detta drama, exkluderas eller förpassas till fotnoterna. Händelser som saknar politisk signifikans, men som han ändå inte kan undvika att nämna, tvingas in i det politiska schemat, ibland på ett hårdhänt sätt. Hans behandling av moderns självmord är ett exempel på detta.
Yvonne var en livlig kvinna som älskade cocktailpartys och spirituella konversationer:
She was the cream in the coffee, the gin in the Campari, the offer of wine or champagne instead of beer, the laugh in the face of bores and purse-mouths and skinflints …
Fadern var en fåordig man. När sonen hotades av relegering efter det att det hade uppdagats att han hade haft en sexuell förbindelse med en annan elev, viftade fadern bort incidenten med orden “Worse things happen on big ships”. Hitchens senior var emellertid inte endast lakoniskt lagd, han var också tråkig. Detta ledde till konflikter med modern. För modern var tråkighet närmast en kardinalsynd. Efter det att äktenskapet hade havererat slog modern följe med en före detta präst. Den nya förälskelsen fick ett tragiskt slut när hon tog sitt liv på ett hotell i Aten. Till en början såg det ut som om modern hade blivit mördad. I själva verket hade hon ingått i en självmordspakt med den nya mannen. Moderns självmord är en av de saker som plågar Hitchens och han ägnar flera sidor åt att försöka bringa reda i varför denna vackra, intelligenta kvinna beslutade sig för att livet inte längre var värt att leva. Hitchens beskriver moderns självmord som en händelse som han aldrig har kommit över:
The pain of this is so piercing and exquisite, and the scenery of the two rooms so nasty and tawdry, that I hide my tears and nausea by pretending to seek some air at the window.
Moderns självmord hindrade dock inte Hitchens från att arbeta politiskt. Efter det att han hade besökt det hotell där modern och hennes älskare hade hittats döda, deltog han i demonstrationer mot militärjuntan. Inte ens på kyrkogården förmådde Hitchens hålla politiken på armlängds avstånd. Efter att ha begravt modern, letade han upp George Seferis gravsten och placerade en blombukett på den. Seferis var inte endast Greklands nationalpoet, han hade också utmärkt sig som hård motståndare till militärdiktaturen och Hitchens ville, på detta sätt, markera att han stod på samma sida av barrikaderna som den store skalden. Hitchens är den politiska människan par preference. Det personliga är alltid underordnat det politiska.
Uppväxt och skolgång
Christopher Eric Hitchens föddes i april 1949. Fadern var karriärmilitär på ett brittiskt örlogsfartyg. Faderns militära anställning tvingade familjen Hitchens att flytta med jämna mellanrum. Hitchens beskriver fadern som en heroisk och modig man. Det var faderns kryssare, HMS Jamaica, som under ett sjöslag hade skickat det fruktade tyska krigsskeppet Scharnhorst till oceanens botten. Han var också en lakonisk person: när Hitchens son Alexander föddes, noterade fadern detta på sitt mycket speciella sätt: “When my firstborn child, his first grandson, arrived, I got a one-line card: ‘glad it’s a boy’.” Hitchens mor hade bestämt sig för att sonen skulle skickas till privatskola för att utbildas till gentleman. Fadern protesterade och hänvisade till den skröpliga familjeekonomin, men modern vägrade att ge med sig: “If there is going to be an upper class in this country then Christopher is going to be in it”.
Hitchens beskriver åren på det icke namngivna internatet som ett liv under en totalitär regim. Skolan präglades av strikt disciplin och minsta avvikelse från regelsystemet bestraffades skoningslöst:
“Hitchens, take that look away from your face!” Near-instant panic. I hadn’t realized I was wearing a “look”. (Face-crime!) “Hitchens, report yourself at once to study!” “Report myself for what, sir?” “Don’t make it worse for yourself, Hitchens, you know perfectly well.” But I didn’t. And then: “Hitchens, it’s not just that you have let the whole school down. You have let yourself down.”
… There was nowhere to hide. The lavatory doors sometimes had no bolts. One was always subject to invigilation, waking and sleeping. Collective punishment was something I learned about swiftly …
There were curfews, where we were kept at our desks or in our dormitories under a cloud of threats while officialdom prowled the corridors in search of unspecified crimes and criminals.
… If my parents knew what really went on at the school … they would faint from the shock. So I would be staunch and defend them from the knowledge.
Efter avslutade internatskolestudier skickades den unge Hitchens vidare till Leys School i Cambridge, en privat högstadieskola för pojkar. Det är under åren på Leys och de följande åren som student vid Balliol College som Hitchens radikaliseras politiskt.
Trots att skoluniform och slips var obligatoriska, beskriver Hitchens atmosfären på Leys som “liberating … and inquisitive”. Det var emellertid inte endast den relativt frimodiga atmosfären på Leys School som påverkade Hitchens politiska utveckling. Internatskolor var ofta belägna på landsbygden eller utanför stadskärnorna. Leys låg parkerat mitt i kulturcentrumet Cambridge. Ett annat skäl var allmänkulturellt: Hitchens kom till Leys vid en tidpunkt då vänsterargument hade börjat prägla samhällsdebatten. När skolan hade skolval, arbetade han aktivt för en vänsterseger. Han läste George Orwells 1984 och Karl Marx’ Kommunistiska manifestet. Han började lyssna på rockmusik och Bob Dylan blev snart en av hans favoritartister. Kubakrisen accelererade den unge Hitchens radikalisering, men det kanske viktigaste skälet till Hitchens alltmer radikala politiska hållning var Vietnamkriget. Hitchens skriver att den amerikanska krigföringen och det brittiska stödet till USA fick honom att tröttna på allt som gick under namnet “konventionell politik”.
Hitchens hade också börjat skriva på allvar. Han visade han prov på sin författartalang genom att flera gånger vinna skolans författartävling. Det var också på Leys som Hitchens började utforska sin sexualitet tillsammans med andra pojkar. Han avfärdar dock teorin att han är homosexuell. Han skriver till och med att han är glad över att han inte är homosexuell.
Universitetsstudier
Tiden på Balliol College var mer eller mindre bortkastad. Den tid som Hitchens inte använde till att festa tillsammans med James Fenton, Martin Amis och Salman Rushdie, tillbringade han på barrikaderna. Hitchens var inte endast en misslyckad student, han var en ytterst motvillig sådan:
Did I ignore my parents and my tutors when they said that my career prospects would suffer unless I applied myself more to my studies? Yes again, and not so much with careless abandon as with the thought that such counterinducements were somehow contemptible.
Även om Hitchens politiska engagemang var intensivt, saknade han teoretisk plattform för sina protester. Han var en av tusentals arga och upprörda ungdomar som protesterade mot vad de uppfattade som ett orättfärdigt samhälle. Detta förändrades 1966 under ett möte om Vietnamkriget när Hitchens blev god vän med trotskisten Peter Sedgwick. Sedgwick förändrade Hitchens syn på världen. Hitchens blev militant marxist och tillhörig den yttersta vänstern. Hur radikal Hitchens var framgår inte av boken, men redaktören har träffat trotskister som försvarat politisk terrorism och mord om sådana handlingar gagnar den socialistiska saken.
Hitchens ägnade inte endast tiden vid Balliol åt att bekämpa amerikansk imperialism, han hann också med att besöka Kuba. Sovjetunionen och de så kallade folkdemokratierna hade aldrig stått i särskilt hög kurs bland trotskister, men Kuba hade rykte om sig att vara annorlunda. Hitchens kunde dock snabbt konstatera att det inte var någon större skillnad mellan kubansk och rysk socialism. Kuba var lika mycket engelsk internatskola och kyrka som någonsin den ryska varianten av socialism.
Tillbaka i Europa trappade Hitchens upp sitt politiska engagemang. Under en debatt om Vietnamkriget förolämpade Hitchens en av de inbjudna gästerna, utrikesminister Michael Stewart, för att sedan lämna podiet och sätta sig bland en grupp demonstranter och skrika okvädesord. När det blev ministerns tur att ta till orda, reste sig gruppen och skrek “mördare” och en snara firades ned från taket framför den smått förvirrade mannen. För första gången på 147 år tvingades Oxford Union att avbryta en debatt med hänvisning till att risk för upplopp förelåg. Times skrev i efterhand om händelsen att protesten var “one of the nastiest political phenomena that Britain has experienced in this century”.
Portugal och Polen
Portugal och Polen spelar en viktig roll för Hitchens politiska och intellektuella utveckling. År 1962 hade Portugal utsatts för en militärkupp och när juntan kastade in handduken 12 år senare firade den europeiska vänstern. Året innan hade Chiles socialistiske president Salvador Allende störtats av militären. För vänstern var Salazardiktaturens kollaps en indikator på att den revolutionära kampen inte hade varit förgäves. Hitchens hade emellertid börjat tvivla på den marxistiska analysens korrekthet. Han hade också kommit på kant med sina trotskistiska kamrater som börjat uppvisa sekteristiska tendenser:
… Portugal had broken the mainspring for me, because it had caused me to understand that I thought democracy and pluralism were good things in themselves, and ends in themselves at that, rather than means to another end.
Hitchens skepsis ökade efter det att han hade träffat Jacek Kuron och Adam Michnik. Kuron var, liksom Hitchens, trotskist och författare till det socialistiska manifest som Hitchens brukade dela ut i Oxford. Kuron var också en av initiativtagarna till KOR, en organisation som sedermera skulle förgrena sig och bilda grunden för Solidaritet. Under ett möte i Warsawa förklarade Kuron för Hitchens att trotskismen inte längre betydde något särskilt för honom. Det viktiga var inte kampen för en eller annan ism, utan kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Hitchens berättade för Michnik om mötet med Kuron. Han sade att Kuron hade förklarat att han inte trodde att de kommande protesterna mot kommunistdiktaturen skulle vara socialistiska till sin karaktär. Michnik svarade att han delade Kurons analys. “The real struggle for us”, förklarade han, “is for the citizen to cease to be the property of the state”.
Hitchens skulle senare slå fast att den enda revolution som har gjort sig förtjänt av imitationer, är den amerikanska. Det är om denna period i författarens liv som nästkommande artikel skall handla om.