Yearly Archives: 2019

Svenska Filminstitutet grundades 1963 med det uttryckliga syftet att stödja och utveckla svensk film och SFI gör det bland annat genom att dela ut skattemedel till olika filmprojekt. Det har institutet gjort i över 40 år. Alltsedan årsskiftet är SFI numera också en feministisk institution. Riksdag och regering tycker inte oväntat att det finns för många manliga filmskapare och har därför efterlyst en genusanalys av det svenska filmstödet. Numera är filmstödet föremål för en rigorös kvoteringspolitik. Enligt det nya filmavtalet skall minst 40 procent av de författare, regissörer och producenter som får stöd av SFI vara kvinnor. Männen är naturligtvis förbannade, men få vågar ventilera sina känslor offentligt. Anna Croneman, filmproducent, säger att “alla är livrädda för att sticka ut hakan” och regissören Ulf Malmros förklarar varför: “Man biter inte den hand som föder en”.
Hur var det nu igen? - Brukar inte socialister och kommunister säga att den enda oberoende kulturen är den bidragsberoende kulturen?
Kanske skulle Malmros satsa på en karriär som föreläsare?

Mäns våld mot kvinnor

Det är inte lätt att vara feminist idag, särskilt inte efter ROKS-debaclet, cirkusen kring Feministiskt Initiativ och granskningen av Eva Lundgrens forskning. Sociologiprofessorn Eva Lundgren var den svenska extremfeminismens intellektuella hjältinna. Det var Lundgren som hade bevisat att alla män är lika ondsinta och att parförhållanden alltid måste utmynna i våldshandlingar från mannens sida.
Idag lever Lundgrens nonsens i bästa välmåga bland så kallade akademiska feminister. I en artikel i Sydsvenskan försöker Ann Heberlein återupprätta Lundgrens förlorade heder. Heberlein tror på Lundgren och beskärmar sig över den kritik som hon utsatts för. Enligt Heberlein är Lundgrens teori inte nonsens, utan endast “omdebatterad”. Detta är givetvis inte sant. Uppståndelsen kring Lundgren var intellektuellt befogad och Uppsala universitets granskning av Lundgrens forskning ger inget stöd åt Heberleins teori. Heberlein tillför heller inget nytt till debatten. Det enda som hon gör är att insinuera att Lundgren motarbetats därför att hon är feminist.

Tragiskt nog förvånar de höga siffrorna inte mig ett dugg – det som förvånar mig är att så många menar att siffrorna måste vara “fel”. … En titt på partiernas webbsidor visar att samtliga utlovar krafttag mot mäns våld mot kvinnor. … - en nödvändig början är att acceptera att våldet finns i så stor omfattning att man instinktivt tänker “det kan inte stämma”.

Heberlein resonerar som frikyrkopastorn när denne manar sin församling att tro på miraklen av det enkla skälet att det inte finns någon anledning att göra det.

Ohly ger feminismen fingret?

Under en av statstelevisionens många eftervalsdebatter råkade Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i luven med Expressens krönikör Marie Söderqvist Tralau. Ohly sade att han var nöjd med valresultatet och att det skulle bli kul att arbeta som oppositionspolitiker. Söderqvist Tralau förklarade Ohlys optimism med att Ohly och hans kommunistiska allierade hade sparkat ut alla med avvikande åsikter från partiet. Ohly surnade till och gav Söderqvist Tralau fingret.
Alltsedan tokfeminismen blev statsideologi i Sverige har kvinnor blivit allt ömtåligare. De har blivit lättare att trampa på tårna och mer benägna än någonsin att hålla långa föreläsningar om hur förfärligt det är att vara kvinna i det moderna Sverige. Ibland verkar det onekligen som om jorden var en enda djup jämmerdal och att det inte fanns något slut på det elände som hemsöker kvinnor. Söderqvist Tralau hade kunnat svara med samma mynt, dvs. ge Ohly fingret, men istället valde hon att rätta honom för hans förmenta sexism:

Han påstår sig vara feminist, men här kan man verkligen prata om manliga härskartekniker när han stäcker upp fingret mot en tio år yngre kvinna i en mindre maktposition.

När blev ”fingret” en specifikt manlig härskarteknik? Vad får Söderqvist Tralau att tro att Ohly vid just det specifika tillfället hade för avsikt att förolämpa henne i hennes egenskap av kvinna? Är det verkligen sant att Söderqvist Tralau har mindre makt än Lars Ohly? Söderqvist Tralau är företagare, styrelseledamot och författare, Lars Ohly är överhuvud för Sveriges mest utskrattade och utskämda politiska parti.
Dessutom: det är förvisso korrekt att Ohly är 10 år äldre än Söderqvist Tralau, men det innebär inte att den senare är någon ungdom. Söderqvist Tralau är faktiskt 39 år gammal, även om hon uppenbarligen vill få oss att tro att hon nyss har fyllt 18.
Inte mindre märkligt är Söderqvist Tralaus påstående att Ohlys brist på hyfs beror på att han inte har gått i skola hos Gudrun Schyman. Schyman vill ha mansskatt och tycker att svenska män är jämförbara med talibanöverhuvudet Mullah Omar, men för Söderqvist Tralau är den före detta vänsterledaren av allt att döma ett missförstått moraliskt orakel. Ohly är dessutom knappast mindre tokfeminist än Schyman. För två år sedan ställde sig Ohly bakom en riksdagsmotion som krävde “en utredning för att utveckla och genomföra en nationell kostnadsberäkning på mäns våld mot kvinnor”. En av rubrikerna var “Har vi råd med män?”. Söderqvist Tralau insinuation att Ohly inte är feminist är lika bisarr som hennes värdering av Schyman.
Problemet med Söderqvist Tralaus upprördhet är inte att den är oäkta. Tvärtom: hon är lika genuint upprörd som alla de feminister som inte orkar med män på trafikskyltar. Det är det som är problemet.