Yearly Archives: 2019

Efter att ha utmanövrerat mutaziliterna blev asharismen den dominerande tolkningen av islam. Robert Reilly hävdar i sin bok The Closing of the Muslim Mind (ISI Books 2015), att detta intellektuella självmord är förklaringen till krisen i den muslimska världen. Krisen har teologisk grund.

Islams kris och västs förhoppningar

Hur skall man förklara bristen på utveckling, frihet och demokrati i Mellanöstern? Amerikaner och européer var under en lång period övertygade om att det berodde på politiska faktorer. Man utgick från följande antagande: om människor ges möjlighet att välja, kommer de att välja frihet och demokrati.
Följaktligen trodde många att det ottomanska imperiets fall skulle leda till frihet och demokrati i arabvärlden. Det var turkarna som stod i vägen för arabisk demokrati och frihet.
När det sedermera visade sig att denna hypotes var falsk, antog man att bristen på demokrati och social utveckling kunde skyllas på lokala despoter som Saddam Hussein, Hosni Mubarak och Muammar Gaddafi. Enligt denna hypotes var det auktoritära regimer som hindrade demokratin från att blomstra. Det var ett av skälen till att så många västerlänningar var så entusiastiska under den arabiska våren.
Den amerikanske islamologen Bernard Lewis varnade tidigt för att denna teori var för optimistisk. Människan är förvisso utrustad med förnuft, men hon är också en kulturvarelse. Vi kan varken förstå, förklara eller förutspå utvecklingen i Mellanöstern om vi negligerar arabisk kultur och historia. Lewis förutspådde att fria och demokratiska val skulle stärka den makt som islamisterna redan hade i kraft av sin kontroll över moskéerna. Fria och demokratiska val skulle ge dem politisk makt.
Det var också det som skedde. Detta upprepades sedermera i Gaza. När den palestinska myndigheten utlyste val, vann terroristorganisationen Hamas.
Premissen var alltså falsk.
Frågan är varför? Lewis menade att man måste ta hänsyn till kulturella faktorer. Reillys svar på frågan är mer precist: det är islam som är problemet.

Metafysisk premiss

För att förstå Reillys argument, måste vi rekapitulera den metafysik som underbygger islams huvudfåra. Dess kanske viktigaste premiss är tesen om Guds omnipotens. Gud är inte första orsak, han är den enda orsaken.
Reilly menar att asharismens dominans utgör den viktigaste orsaken till den kris som härjar Mellanöstern. Låt oss därför kika lite närmare på hans argument och fokusera på fyra områden: demokrati, jämlikhet, rättvisa och vetenskap.

Demokrati

Vi skall inte förvåna oss över att det demokratiska styrelsesättet har haft så svårt att slå rot i Mellanöstern. Demokratin uppfattas som blasfemisk därför att den baseras på antagandet att människor kan reglera det sociala samspelet till det bättre genom enas om ett system av lagar. Demokrati är baserat på antagandet att människan är kapabel att orsaka sina tankar och handlingar. Den förutsätter att förnuftet är en källa till kunskap. Den tar för givet att vi kan skilja mellan gott och ont, rätt och fel.
Detta bestrids av islam. Islam förnekar existensen av sekundära orsaker. Gud är inte den första orsaken, Gud är den enda orsaken. Människan är därför inte kapabel till något alls på egen hand.
Förnuftet är ingen källa till kunskap därför att ingenting är gott eller ont i sig. Det finns, kort uttryckt, ingenting att äga kunskap om. Det är Gud som bestämmer vad som är gott och ont, rätt och fel. Därför är idén om en sekulär lagstiftning förfelad. Den utgår från inkorrekta premisser.
Islams alternativ är: sharia.
Människan enda kunskapskälla när det gäller frågor om hur samhällets politiska organisation skall vara utformad är sharia. Eftersom sharia antas vara härledd från Koranen och den islamiska traditionen och emedan de två sistnämnda inte kan ifrågasättas, finns det heller inget utrymme för diskussion.
Sharia är ingen generell regelsamling som tar sikte på de stora frågorna. Sharia gör anspråk på att besvara alla frågor. Det är islams nedvärdering av förnuftet som gör att jurisprudens spelar så stor roll i islam. Inget problem är för litet för att avhandlas. Två exempel.

Fråga: Om en kvinna stiger upp ur badkaret naken och det finns en hund i lägenheten, har hon då gjort något förbjudet?
Svar: Det beror på hunden. Om hunden är av manligt kön har hon gjort något förbjudet.
Fråga: En kvinna går förbi mig, medan jag ber. Innebär det att bönen är ogiltig?
Svar: Om en åsna, en kvinna eller en svart hund går förbi, måste bönen göras om. Åsnan är ett orent djur. Den svarta hunden kan vara djävulen i förklädnad. Kvinnor är alltid orena.

I en sekulär demokrati är människor fria att experimentera med sociala förhållanden. De kan behålla lagar som är allmänt accepterade, modifiera eller avskaffa impopulära lagar.
Sharia gör inga popularitetsanspråk. Det uttrycker endast vad Gud kräver av människan. Sharia är helig lag och kan inte ändras. Det är inte människans uppgift att ha åsikter om sharia, hennes roll är att följa Guds diktat. I realiteten innebär det att fri debatt i politiska frågor omöjliggörs. Människor kan förvisso ha olika åsikter i en fråga, men det är sharia och inget annat som skall slita tvisten. I slutändan innebär det att de som har en avvikande åsikt kommer att stämplas som avfällingar.
Sålunda skall vi inte förvåna oss över att samhällen i vilka sharia är den enda källan till lagar också är totalitära. Det var också skälet till att Kemal Atatürk sade om moderniseringen av Turkiet: för folket, mot folket.
Reilly menar till och med att det finns paralleller mellan islamism och fascism, nazism och kommunism. Det finns hos alla dessa rörelser en tendens att förringa förnuftet. Nationalsocialismen växte fram i opposition mot vad nazisterna kallade “rationalismen”. Det är ingen tillfällighet att Leni Riefenstahls dokumentär om partidagarna i Nürnberg 1934 fick namnet Triumph des Willens. Fascismen betonade vilja och kreativitet. Mussolini beskrev sig inte överraskande som skulptör och mänskligheten som hans material.
Man finner även en parallell mellan islams nedvärdering av förnuftet och marxismens historiefatalism. När NKVD-soldater sköt kulaker, gjorde man det i övertygelsen om att man tjänade ett högre syfte. Det var som om historien var utrustad med en egen vilja och att kulakerna tillhörde en social klass som den hade dömt till döden. I alla dessa fall blev följden totalitära regimer. En vilja som inte är villkorad av förnuft leder till ett totalitärt styre.
Kommunisterna var övertygade om att de hade historien på sin sida. Islamisterna har översatt sin övertygelse om Guds allmakt till en politik som syftar till total kontroll och makt över människors liv.
Islamismen präglas också av doktrinära spänningar. Dess retorik är revolutionär. Islam beskrivs som en revolutionär ideologi vars uppgift är att transformera den sociala ordningen och begreppet “jihad” sägs referera till revolutionär kamp. Islamisterna gör, i likhet med kommunisterna, ingen distinktion mellan världsligt och transcendentalt. De vill införa Guds kungadöme på jorden. Frälsningen skall uppnås med politik och kamp och genom total kontroll av samhällslivet. Transcendentala mål skall förverkligas med profana medel. Svärdet är nyckeln till paradiset.
Ordinära religioner är annorlunda. Kristendomen menar att Gud har talat om vad han förväntar sig av människan. Livet är därför ett test. Den ultimata rättvisan finns inte på denna sida, utan i nästa liv och målet är att kvalificera sig för paradiset. Denna dimension saknas i islamismen.

Jämlikhet och rättvisa

I väst är jämställdhet en produkt av moralfilosofisk reflektion och fri diskussion. Det pågår för närvarande en livlig debatt om jämlikhet mellan könen i vårt land. Den är inte alltid så intelligent som man skulle kunna önska, men likväl är dess existens en indikator på människors tilltro till det goda argumentets kraft. I islam har förnuftet ingen jämförbar kognitiv funktion. Det finns inget som är rätt eller fel i sig. Därför kan förnuftet inte vägleda människan i moraliska frågor. Gud bestämmer enväldigt vad som är gott och ont. Rättvisa är därför liktydigt med att leva i enlighet med sharia.
Den så kallade Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam hävdar inte oväntat att alla rättigheter och friheter måste vara kompatibla med sharia. Människan har inga naturliga rättigheter. Inte heller anses hon kapabel att själv välja hur hon skall leva sitt liv. Hennes uppgift är inte att diskutera och kritisera, utan att hörsamma Guds dekret.
Kairodeklarationen har signerats av 45 stater i den islamiska samarbetsorganisationen Organization of Islamic Cooperation.
Det finns andra indikatorer på att islam utesluter jämställdhet.
Samtliga legala skolor inom islam hävdar att avfällingar skall straffas med döden. Det är kanske en petitess i sammanhanget, men hustrun till en avfälling måste begära skilsmässa. Om muslimer hade varit jämställda med kristna och judar, hade det knappast funnits en anledning hålla sig med sådana regler.
Mot detta har det anförts att det sägs i en hadith att muslimer är förpliktigade att älska sina grannar, men det gäller endast muslimska grannar. Koranen uppmanar också muslimer att inte ha icke-muslimer som vänner. Det gäller även välgörenhet: muslimer är förvisso förpliktigade att hjälpa nödställda, men endast ansatta muslimer.
Vi kan anföra ett historiskt argument. När islam koloniserade arabiska halvön, ställdes hedningarna inför följande val: konvertera eller dö. Varför var det nödvändigt om människor har lika rättigheter?
Kristna och judar fick tre val. De kunde konvertera till islam eller behålla sin religion. I det sistnämnda fallet tvingades de att leva under ett teologiskt grundat apartheidsystem. Om de inte konverterade till islam eller accepterade att bli behandlade som en tredje klassens medborgare, straffades de med döden. Åter igen: varför var det nödvändigt om människor har lika rättigheter?

Vetenskap

Vetenskap förutsätter förnuft. I islam är förnuftet ingen källa till kunskap och skälet är att islam förnekar att det existerar en verklighet om vilken vi kan ha kunskap. Verkligheten existerar inte oberoende av Gud utan är ett direkt resultat av hans interventioner.
Därav följer att islam är oförenlig med vetenskap. Vetenskapliga teorier baseras på premissen att det finns en oberoende verklighet. Detta kolliderar med den islamiska tesen om Guds omnipotens. Om Gud är allsmäktig, kan det inte existera en från Gud oberoende kausal ordning. Det finns således ingen orsaksrelation mellan matintag och mättnadskänslor. Gud skulle kunna ordna det så att ju mer vi äter, desto hungrigare blir vi. Verkligheten är inte ett invecklat kausalt sammanhang, utan en oändlig succession av gudomligt anstiftade mirakel.
Detta förklarar också, enligt Reilly, varför konspirationsteorier är så vanliga i muslimska länder. Det var skälet till att det i Pakistan under en period rådde förbud mot väderleksrapporter och att talibanerna förbjöd vaccinationer. Det är även anledningen till att medlemmar i Hizb ut-Tahrir inte använder säkerhetsbälte när de kör bil. Att anta att ting kan påverka varandra utan gudomligt ingripande, är blasfemiskt.
När muslimer säger Insha’Allah är detta inte bara en social konvention, utan ett uttryck med en solid teologisk grund.
Muslimska länder är medvetna om den stora klyftan mellan det vetenskapligt avancerade väst och den underutvecklade, traditionstyngda islamiska världen. På 80-talet försökte muslimska länder att råda bot på denna eftersläpning genom att grunda islamiska vetenskaper. Försöket blev ett fiasko eftersom forskningen inte fick utmana islam. Sålunda försökte muslimska fysiker att uppskatta temperaturen i helvetet, medan kemisterna analyserade demoners kemiska komposition.

Är islam och islamism samma sak?

Som vi har sett saknas det inte anledning att betrakta islam som en problematisk religion. Begrepp som “demokrati”, “jämlikhet”, “rättvisa” och “vetenskap” är tämligen meningslösa i det islamiska perspektivet.
Till all olycka finns det fler problem. Islam har inte endast interna problem att brottas med. Islam har också problem med omvärlden. I islam tillhör världen muslimerna. Det är en gåva från Gud som de otrogna har stulit från muslimerna.
Den yttersta lösningen på denna orättvisa är jihad eller heligt krig. Det är också med denna metod som islam expanderade sitt imperium utanför den arabiska halvön. Idag har radikala muslimer valt att beträda samma väg och de får stöd och inspiration från den asharitiska förklaringen av islam. De tolkar fattigdomen, förtrycket och underutvecklingen i den muslimska världen som Guds straff. De ser det sociala eländet som en konsekvens av bristande religiös hängivenhet och de vill eliminera orättvisorna genom att återupprätta islams överhöghet. Det är ingen tillfällighet att när Pakistan drabbades av en förödande jordbävning, reagerade pakistanska islamister med att krossa TV-apparater och andra symboler för västerländsk dekadens.

Innebär det att islam och islamism är två ord för samma sak?

Reillys svar på den frågan är: ja och nej. Anledningen till att det uppstod en debatt om islams natur mellan ashariter och mutaziliter, var att det finns stöd för båda skolorna i islams urkunder. Om mutaziliterna hade segrat, hade vi inte haft ett problem med muslimsk terrorism. I den meningen är det korrekt att säga att vi inte kan sätta likhetstecken mellan islam och islamism. Det fanns ett ideologiskt alternativ. Å andra sidan: om Reilly har rätt att islamismen har sina rötter i asharismen och att asharismen har doktrinärt stöd i islams heliga texter, ter det sig logiskt att anta att de två fenomenen är relaterade.
Problemet accentueras av att ashariterna idag har ett reellt monopol på hur islam skall tolkas. Det förbises ibland av de som hävdar att islam och islamism är två olika saker. Det är inte fel att säga att ordet “socialism” idag har olika innebörd av det enkla skälet att det inte finns en rörelse som har monopol på hur ordet skall definieras. Det kan vi tyvärr inte säga om islam idag. Nio av tio muslimer är sunni.
Det faktum att asharismen i praktiken definierar hur islam skall uttolkas, innebär alltså inte nödvändigtvis att dess tolkning strider mot islam. Vi säger ju inte att den kommunistiska terrorn inte var kommunistisk därför att även om stalinismen var den dominerande tolkningen av marxismen så var den inte den enda tolkningen.
De som hävdar att islam är en fredens religion, glömmer bort islams imperialistiska historia. Den arabiska halvön blev inte muslimsk därför att profeten och hans anhängare genomförde en framgångsrik dörrknackningskampanj. Inte heller blev Nordafrika och Spanien muslimska protektorat på grund av kraftfull muslimsk argumentation. Islam spreds med svärdets hjälp.
I realiteten är det asharismen som vi har att leva med.

Kan vi tala islam till rätta?

Den katolske teologen och filosofen Thomas Aquinas lär ha sagt att kristna inte kan diskutera islam med muslimer om de tar sin utgångspunkt i kristendomen. Muslimer är, trots allt, inte kristna. De kan inte heller föra diskussionen med utgångspunkt i islam därför att kristna inte är muslimer.
Aquinas menade därför att kristna måste vädja till muslimens naturliga förnuft. Endast förnuftet kan ge oss en gemensam plattform att stå på när vi har olika religiösa uppfattningar.
Problemet med detta förslag är att förnuftet inte har någon roll att spela i islam. Muslimer skall inte undersöka islam, reflektera över moraliska dilemman eller experimentera med olika styrelsesätt. De skall underkasta sig Guds vilja.
Reilly menar därför att det inte är sannolikt att väst kan påverka islam, t.ex. genom ekonomiskt bistånd. Mellanöstern är fattigt och underutvecklat på grund av islam, inte trots islam.
Inte heller främjas kampen mot terrorismen genom att väst envisas med att förneka islams imperialistiska historia eller genom att hävda att terroristerna har kidnappat islam för politiska syften. Terrorismen har, om vi får tro Reilly, sina rötter i den ideologi som dominerar islams huvudfåra.
Förändringarna måste därför komma inifrån islam. Det Europa och USA kan göra är att stödja reformsinnade muslimer. Reilly betonar dock att det är viktigt att inte låta sig styras av falsk optimism. Traditionalisterna har makten i islam. Västmakterna måste hålla detta i minnet.