Yearly Archives: 2019

David Horowitz växte upp i en familj där bå da föräldrarna var kommunister. Han deltog i grundandet av den nya vänstern på 60-talet och var en av huvudpersonerna bakom dess intellektuella flaggskepp, tidskriften Ramparts. I likhet med sina föräldrar var Horowitz en hängiven marxist. Han studerade marxismens klassiker, besökte Karl Marx’ grav i London och fantiserade om att bli 1900-talets Karl Marx. Hans engagemang var så omfattande och hans övertygelse så intensiv att han blev kontaktad av KGB och ombedd att spionera på sitt hemland för Sovjetunionens räkning.
Horowitz blev efterhand alltmer skeptisk till den vänsterrörelse som han varit med om att bygga upp. Det berodde inte endast på att vänstern utnyttjades och lät sig utnyttjas av den ryska underrättelsetjänsten, utan också på den vå ldsfilosofi och intolerans som var förhärskande bland Amerikas socialister.
Hating Whitey and Other Progressive Causes är en bok om den amerikanska vänstern och dess världsbild. Boken bestå r av ett antal essäer och artiklar som har varit publicerade i olika tidskrifter. Horowitz uppgörelse med sitt förflutna inleds med en essä om de Svarta pantrarna och studentrevolten i mitten på 60-talet och slutar i början på 90-talet när mayaindianen Rigoberta Menchu tilldelas Nobels fredspris.

De Svarta pantrarna

Bildandet av panterrörelsen sammanföll med det radikala uppsvinget i slutet av 60-talet. Enligt pantrarna var USA ett rasistiskt samhälle i vilket den fascistiska staten och det privata kapitalet konspirerade mot svarta i syfte att förtrycka dem. Pantrarna menade att USA:s svarta må ste beväpna sig och de finansierade sina egna vapeninköp genom att bl.a. sälja “Maos lilla röda” på universitetsområ dena. Pantrarnas radikalism, deras kompromisslöshet och spektakulära framträdanden i media gjorde dem omå ttligt populära inom den nya vänstern. Horowitz var inte endast personligt bekant med flera av frontfigurerna i panterrörelsen, däribland organisationens grundare Huey Newton, han var också en av rörelsens mest entusiastiska föresprå kare.
Horowitz understryker att det är viktigt att man inte blandar ihop den medborgarrättsrörelse som leddes av Martin Luther King med panterrörelsen, även om de hade å tminstone delvis samma må lsättningar. Kings medborgarrättsrörelse var grundad på pacifistiska värderingar och dess må lsättning var ett integrerat samhälle. De Svarta pantrarna beskrev sig själva som ett revolutionärt, icke-pacifistiskt alternativ till den rörelse som leddes av King. Panterrörelsens må lsättning var heller inte ett samhälle där svarta och vita levde sida vid sida med varandra, utan en separat stat för USA:s svarta. Panterrörelsen var en separatistisk och nationalistisk rörelse med en världsbild grundad på marxistiskt tankegods.
Panterrörelsen var inte endast populär bland aktivisterna inom den nya vänstern, den hade även anhängare i den vita medel- och överklassen. Under sin tid som juridikstuderande organiserade Hillary Clinton, hustru till USA:s förre president Bill Clinton, strejker i syfte att stoppa rättegå ngar mot medlemmar i panterrörelsen. Den världsberömde dirigenten Leonard Bernstein höll ett numera klassiskt och i boken Radical Chic beskrivet cocktailparty till stöd för pantrarna:

That huge Panther there, the one Felicia is smiling her tango smile at, is Robert Bay, who just forty-one hours ago was arrested in an altercation with the police, supposedly over a .38-caliber revolver that someone had, in a parked car in Queens at Northern Boulevard and 104th Street or some such unbelievable place, and taken to jail on a most unusual charge called “criminal facilitation.” And now he is out on bail and walking into Leonard and Felicia Bernstein’s thirteen-room penthouse duplex on Park Avenue. …
This is a first for me. But she is not alone in her thrill as the Black Panthers come trucking on in, into Lenny’s house, Robert Bay, Don Cox the Panthers’ Field Marshal from Oakland, Henry Miller the Harlem Panther defense captain, the Panther women–Christ, if the Panthers don’t know how to get it all together, as they say, the tight pants, the tight black turtlenecks, the leather coats, Cuban shades, Afros. But real Afros, not the ones that have been shaped and trimmed like a topiary hedge and sprayed until they have a sheen like acrylic wall-to-wall–but like funky, natural, scraggly … wild …
   Tom Wolfe, Radical Chic

Pantrarna hade allt som den blaserade, vita New Yorksocieteten kunde önska sig: de var svarta, autentiska och de riskerade dagligen sina liv på barrikaderna i kampen mot den auktoritära, kapitalistiska staten. De var Amerikas Vietcong.
Men bakom den revolutionära retoriken dolde sig en bister verklighet. Horowitz som hade umgå tts med pantrarna på daglig basis under flera å r, började tvivla på deras uppriktighet efter det att en av hans vänner, även hon en allierad med panterrörelsen, hade försvunnit under mystiska omständigheter.
Utå t var de Svarta pantrarna en revolutionär rörelse som kämpade mot kapitalism och fascism och för svartas rättigheter, men bakom kulisserna dolde sig en organisation med droghandel, vå ldtäkt och mord på agendan. The Black Panther Party var, enligt Horowitz, en djupt kriminell organisation med minst ett dussin människoliv på sitt samvete. I sin självbiografi frå n 1968, Soul on Ice, berättar Eldridge Cleaver öppet om hur han brukade vå ldta vita kvinnor av politiska skäl:

Rape was an insurrectional act. It delighted me that I was defying and trampling upon the white man’s law, upon his system of values, and that I was defiling his women . . . I felt that I was getting revenge.

I början på 80-talet hade panterrörelsen på grund av interna och externa konflikter mer eller mindre fallit samman. Men trots att det fanns gott om duktiga skribenter inom den nya vänstern som var förtrogna med rörelsen, var de få som kände sig manade att skriva dess historia.
En förklaring till den relativa tystnaden om panterrörelsen var att på 80-talet hade pantrarna uppnå tt status av kulturella ikoner. Horowitz menar att ännu idag har må nga liberala intellektuella inte har gett upp den mytologiska bilden av pantrarna som svarta, idealistiska män i bitter envig med det kapitalistiska och rasistiska Amerika. Ett tecken på detta är, menar han, reaktionerna på Elaine Browns självbiografi A Taste of Power frå n 1994. Elaine Brown var en av huvudpersonerna inom panterrörelsen och styrde den under en period på 70-talet efter det att rörelsens verkliga ledare, Huey Newton, hade flytt till Kuba för att undkomma ett mordå tal. I A Taste of Power beskriver Brown hur hennes blodtörst börjar växa när hon inser att hon har makt över människor: “It is a sensuous thing to know that at one’s will an enemy can be struck down”:

In another passage she gives one of many instances of the pleasure. Here, it is a revenge exacted, after she becomes the head of the party, on a former Panther liver named Steve, who had beaten her years before.
Steve is lured to a meeting where he finds himself looking down the barrel of a shotgun. While Elaine’s enforcer, Larry Henson, holds Steve at gunpoint, Elaine unleashes four members of the Squad, including the four hundred-pound Robert Heard, on her victim: "Four men were upon him now … Steve struggled for survival under the many feet stomping him … Their punishment became unmerciful. When he tried to protect his body by taking the fetal position, his head became the object of their feet. The floor was rumbling, as though a platoon of pneumatic drills were breaking through its foundation.
Blood was everywhere. Steve’s face disappeared."

Rätt hanterad hade A Taste of Power kunnat fungera som utgå ngspunkt för en ny, kritisk debatt om bl.a. panterrörelsen. Horowitz menar att Brown borde hå llas ansvarig för å tminstone ett av alla de mord som begicks i rörelsens spå r. Inget av detta skedde. A Taste of Power förvandlade den forna gangsterdrottningen till en celebritet med framträdanden i radio och TV. Kirkus Reviews beskrev A Taste of Power som “a stunning picture of a black woman’s coming of age in America”. Carolyn See i Los Angeles Times staplade superlativerna på varandra: “beautiful, touching, astonishing”. Times gick ännu längre och hävdade att boken visar att “the true revolutionary is guided by great feelings of love”. Elaine Brown var inte längre den före detta ledaren för en organisation med drogförsäljning, vå ldtäkter och mord på schemat, utan en kämpande feminist och förtryckt kvinna.

Den nya medborgarrättsrörelsen

Martin Luther King ledde en i grunden pacifistisk rörelse med integration och likhet inför lagen som överordnade politiska må lsättningar. The Civil Rights Act frå n 1964 var Kings stora triumf, den gav medborgarrättsrörelsen det den hade kämpat för – ett uttryckligt förbud mot diskriminering på grundval av hudfärg. Må lsättningen med den nya lagstiftningen var att svarta och vita skulle ha samma möjligheter att förverkliga sina respektive drömmar.
Efterhand visade det sig dock att King hade varit för optimistisk. Må nga av de sociala skillnader som King och hans anhängare hade kämpat för att eliminera och som de trodde skulle försvinna när svarta erhöll samma formella rättigheter som vita, kvarstod en generation efter lagens införande. Brottsligheten bland svarta var även i fortsättningen högre än i andra etniska grupper och svarta studenter hade svå rt att hå lla jämn takt med sina vita och asiatiska skolkamrater. Detta lade grunden till en förändring av medborgarrättsrörelsen. Den nya medborgarrättsrörelsen skulle även i fortsättningen stödja sig på King, men den skulle föra en helt annan politik och å beropa sig på delvis nya auktoriteter.
Det hotell i vilket King mördades är numera ombyggt till ett museum och gå r under namnet The National Civil Rights Museum. Medborgarrättsrörelsens historia å terges med dokument och fotografier på hotellets väggar. Kings rum är bevarat i ursprungligt skick och utanför hotellet stå r hans två bilar parkerade. Men King och hans medarbetare är inte ensamma om att pryda väggarna. Horowitz noterar att man även gett plats å t Malcolm X och Elijah Muhammad frå n Nation of Islam.
Bå de Malcolm X och Elijah Muhammad var ideologiskt övertygade rasister. Malcolm X förkastade Kings kamp för ett integrerat samhälle och förordade istället en separat svart stat. Det fanns så ledes flera kontaktpunkter mellan Malcolm X:s ideologi och de visioner om framtiden som inspirerade amerikanska nynazister. Senare forskning har också belagt att Malcolm X hade hemliga möten med amerikanska nazister där man diskuterade frå gan om hur det framtida Amerika skulle se ut. Elijah Muhammad gick om möjligt ännu längre i det att han gav sitt hat mot vita en religiös dimension. Enligt Muhammad var den vita rasen resultatet av ett misslyckat experiment utfört för 6000 å r sedan av en ondsint vetenskapsman vid namn Yacub. Yacub skapade av misstag en ny ras av “vita djävlar” som, enligt Muhammad, “went on to devastate the world and oppress all other human beings”.
Horowitz är inte förvå nad över att medborgarrättsrörelse numera har inbitna rasister i sina led. Medborgarrättsrörelsens moraliska förfall blir tydligt i dess försvar av positiv särbehandling baserat på etnisk härkomst och i dess samarbete med antisemitiska demagoger som Al Sharpton och Louis Farrakhan. Det moraliska sönderfallet har beledsagats av en kommersialisering av rörelsen. Den medborgarrättsrörelse som på 60-talet kämpade mot rasism och för integration har idag ersatts med en organisation som har rasism och diskriminering som födkrok. Horowitz menar att dagens medborgarrättsrörelse är en industri som omsätter flera miljarder dollar per å r och dess grundläggande premiss är att ingenting egentligen har förändrats sedan 50-talet: dagens Amerika är lika rasistiskt som det Amerika som så g den klassiska medborgarrättsrörelsen födas.
Kommersialiseringen av medborgarrättsrörelsen är en viktig förklaring till varför debatter om positiv särbehandling grundad på etnisk härkomst blir så hätska. När Kalifornien folkomröstade om positiv särbehandling av individer grundad på etnisk härkomst skulle vara tillå tet inom delstatens utbildningssystem, anklagades nejsidans talesman Ward Connerly, som är svart, för att vilja vara vit och för att ha gå tt till sängs med Ku Klux Klan. Ja-sidan sponsrade “informationsfilmer” på TV som visade korsbränningar och hävdade på fullt allvar att om systemet med positiv särbehandling avskaffades, skulle Kaliforniens kvinnor förlora alla sina rättigheter och delstatens svarta tvingas leva under Jim Crowliknande förhå llanden.

Vem begår hatbrotten?

Men vänstervridningen av medborgarrättsrörelsen har inte endast på verkat debatten om positiv särbehandling. Den har även på verkat sättet att skildra kriminaliteten i det amerikanska samhället.
Ken Tillery kidnappades av tre för honom okända män, kördes ut till en främmande gå rd där han misshandlades och mördades. Inte lå ngt ifrå n den plats där Tillery mötte sina banemän, blev James Byrd mördad av tre män. Få om nå gra amerikaner känner till Ken Tillery och det öde som han gick till mötes, ytterst få amerikaner är obekanta med mordet på James Byrd. Mordet på Byrd utvecklades nämligen till en nationell skandal. Washington Post rapporterade om mordet i över 100 artiklar. USA:s då varande president Bill Clinton uttalade sig indignerat om det bestialiska mordet och lovade att trappa upp kampen mot den vita rasismen. Jesse Jackson hävdade att eftersom Byrd var svart och hans bödlar var vita, var händelsen en nationell angelägenhet. Mordet på Byrd blev en symbol för den vita rasismen. Till och med svenska tidningar rapporterade om händelsen. Enligt Aftonbladet hade John King, en av de män som deltog i mordet på Byrd, rasistiska tatueringar på sin överkropp. Aftonbladet skriver också att King drömde om att starta en ny, rasistisk organisation. Clara Taylor, James Byrds syster:

Inte ens på slaveriets tid begicks så fruktansvärda brott mot oss svarta. … Bill Clinton ringde och sa att han ska jobba ännu mer intensivt för att utrota rasismen.

Ken Tillery förblev anonym. Ingen föreslog att en kommunal mötesplats skulle döpas om efter honom för att hedra hans minne eller att den federala regeringen må ste tillsätta en utredning om hur man skall få bukt med gatuvå ldet. Inga företrädare för medborgarrättsrörelsen deltog på Tillerys begravning och USA:s president kände sig inte föranledd att brännmärka brottslingarna. Tillery dog obemärkt därför att han var vit och hans vedersakare var svarta.
Horowitz förvå nar sig inte över kalabaliken kring mordet på Byrd. Teorin att endast personer med europeisk härkomst kan vara rasister och begå hatbrott är numera förklarad sankrosankt i den politiska vänstern. Men varför all denna uppstå ndelse kring hatbrott? Hatbrotten intar en central position i den må ngkulturella teorin eftersom de förmodas utgöra indikationer på hur rasistiskt ett givet samhälle är. Problemet med hatbrottsideologin är att kriminalstatistiken inte ger nå got stöd å t den. När Horowitz studerar kriminalstatistiken få r han fram en annorlunda bild. Faktum är att de flesta etnicitetsöverskridande brott begå s av svarta mot vita. En vit löper 50 gå nger större risk att bli utsatt för ett vå ldsamt brott där förövaren är svart än vice versa. Under det å r som Horowitz studerar blev 20 000 vita kvinnor vå ldtagna av svarta män, men endast 100 svarta kvinnor blev vå ldtagna av vita män. För den som lärt sig att “Only whites can be racist” må ste siffror som dessa komma som en överraskning.

Vit rasism?

För medborgarrättsrörelsen och den politiska vänstern är den officiella brottsstatistiken en källa till irritation. även om kriminalstatistiken i sig inte är nå got bevis för att den vita rasismen inte är ett så stort problem som vänstern hävdar, ger den inget direkt stöd å t den må ngkulturella hypotesen.
Men det finns fler problem med teorin om den allestädes närvarande vita rasismen. Det finns t.ex. historiska argument mot den. Enligt en vanligt förekommande tolkning av det amerikanska inbördeskriget var nordsidans engagemang å tminstone delvis bestämt av dess aversioner visavi slaveriet. På 60-talet använde den federala regeringen militär för att desegregera skolsystemet i sydstaterna. Delar av det sociala systemet är numera riggat till svartas fördel. Positiv särbehandling av svarta inom utbildning och arbetsmarknad gynnar svarta på bekostnad av vita, judar och asiater. Man må ste vara extremt konspirationsteoretiskt lagd för att vägra se att inget av detta hade ägt rum utan massivt stöd frå n landets vita majoritet.
Men det finns även teoretiska argument mot rasismbegreppet i den må ngkulturella teorin. Vi skall därför lämna Horowitz’ bok för en stund och dröja kvar ett tag vid detta begrepp.
Ingen tvivlar numera på att det finns nedärvda skillnader mellan män och kvinnor. Män och kvinnor har inte endast olika fysionomier, de svarar dessutom på olika sätt på läkemedel. Innebär det att teorier som hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är sexistiska? Knappast. Könsskillnader är naturliga fakta och frå n dessa följer inga särskilda moraliska värderingar. Dessutom: det finns gott om män och kvinnor som är övertygade om att det existerar naturliga könsskillnader, utan att denna övertygelse på verkat deras moraliska värdering av det motsatta könet i negativ riktning. Ett annat exempel är psykometrin eller forskningen om mänsklig intelligens. Om vi få r tro psykometriska data, finns det skillnader i intelligens mellan etniska grupper. Innebär det att psykometrin är en rasistisk disciplin? Knappast. Det följer inga speciella moraliska värderingar frå n psykometrins verklighetsbeskrivning. Det är i och för sig korrekt att nynazistiska grupper brukar å beropa sig på psykometriska data, men det finns inget i dessa data som stöder den ariska visionen. Faktum är att bå de europeiska judar och asiater har högre genomsnittlig intelligens än kaukasier. Dessutom: även om kaukasier hade hamnat på första plats i IQ-tabellen, hade det inte gett nynazister rätt att trakassera människor med annan etnisk härkomst. Frå n empiriska fakta följer inga särskilda moraliska rättesnören.
Alltså : det är helt i sin ordning att det i Sverige finns kvinnor och män som är stolta över sin grupptillhörighet och som är övertygade om att det finns biologiska skillnader mellan könen. Rasism förutsätter förvisso en teori eller en uppfattning om att mänskliga skillnader föreligger, men det är, som vi har sett, knappast ett tillräckligt villkor. Minst tre förutsättningar må ste vara uppfyllda innan vi kan tala om rasism.

• Det må ste finnas en teori eller uppfattning enligt vilken verkligheten är så beskaffad att en grupp är överlägsen en annan grupp.
• De som anser sig tillhöra den utvalda gruppen är stolta över sin grupptillhörighet.
• Den grupp som anser sig överlägsen, förtrycker andra grupper och motiverar detta förtryck med hänvisning till den nämnda teorin.

Var det inte en så dan hå llning som genomsyrade den nazistiska folkmordspolitiken? Hitler och hans anhängare var inte endast övertygade om den egna gruppens överlägsenhet visavi alla andra grupper, de njöt av att känna sig överlägsna och de utnyttjade sitt övertag till att förtrycka andra grupper. Mordet på James Byrd är härvidlag ett skolexempel på vit rasism. John King var uppenbarligen rasist. King var stolt över att vara vit och han deltog i mordet på Byrd därför att han anså g att hans grupptillhörighet gav honom rätt att misshandla och mörda Byrd.
Sammanfattningsvis: med “rasism” avses en förklaring i termer av intentionalt handlande. Rasism inkluderar en uppfattning om verkligheten, känslor och en på denna verklighetsbeskrivning och dessa känslor grundad handlingsberedskap.
Lå t oss nu å tervända till Horowitz’ framställning.

Akademisk antirasism I. Brott som revolutionär handling

När Horowitz diskuterar hatbrott, å beropar han sig på offentlig statistik, i det här fallet siffror frå n det amerikanska justitiedepartementet. Hur har den må ngkulturella vänstern hanterat det faktum att svarta begå r fler brott mot vita än vice versa? Horowitz menar att vänstern har använt sig av två olika strategier.
Andrew Hacker är en representant för den första strategin. Hacker ifrå gasätter inte statistikens vederhäftighet, istället menar han att de som använder statistiken i syfte att ifrå gasätta den må ngkulturella hypotesen, inte korrekt har förstå tt siffrornas innebörd. I sin bok Two Nations: Black and White, Separate, Hostile and Unequal, medger Hacker att svarta begå r oproportionerligt må nga brott mot vita, men han tillägger att svarta inte begå r brott av samma skäl som vita. Vita begå r brott mot svarta av rasistiska skäl, svarta begå r brott mot vita på grund av den allestädes närvarande vita rasismen. Enligt Hacker ger den vita rasismen upphov till vredesmod bland svarta män, känslor som de sedan tar ut på vita män och kvinnor. Hacker stöder sig bl.a. på pantermedlemmen Eldridge Cleaver som har erkänt att han har använt vå ldtäkter mot vita kvinnor som ett politiskt kampvapen. Ett annat exempel är Cornel West. West anses allmänt vara en av USA:s mest renommerade svarta intellektuella. Enligt West var kravallerna i Los Angeles “a monumental upheaval [that] was a multi-racial, trans-class, and largely male display of justified rage.” Det West inte sade var att svarta företagare i områ det placerade skyltar med texten “Black owned” utanför sina affärer i syfte att skydda dem frå n förstörelse. Nå got så dant var naturligtvis inte möjligt för de koreaner som också bor i områ det och som följaktligen fick sina butiker vandaliserade.
Problemet med denna typ av förklaringar är, enligt Horowitz, att de inte presenterar nå gra nya argument, de upprepar istället den tes som skulle bevisas, i det här fallet att vita är rasister.
Den andra strategin ger intryck av att vara betydligt mer sofistikerad. Bell Hooks förklarar:

Why is it so difficult for many white folks to understand that racism is oppressive not because white folks have prejudicial feelings about blacks (they could have such feelings and leave us alone) but because it is a system that promotes domination and subjugation?

Enligt Hooks är problemet inte att individer med vit hudfärg trakasserar och diskriminerar svarta. Rasism kräver inte intentional handling, rasism är en systemegenskap som tillkommer vissa samhällen, bl.a. det amerikanska samhället. Följaktligen är det inte ologiskt att tänka sig att rasism och diskriminering kan frodas, trots att det inte är möjligt att peka ut nå gra individuella rasister och diskriminerare. Enligt den s.k. institutionsförklaringen är det inte vita som diskriminerar och vå ldför sig på svarta, det är samhället eller “systemet”.
Institutions- eller systemteorin tillkom för att fylla upp det vakuum som bristen på adekvata individorienterade förklaringsmodeller lämnade efter sig. När vänstern inså g att ordinära amerikaner inte har nå got emot svarta och att de flesta etnicitetsöverskridande brott begå s av svarta mot vita, hamnade man i ett dilemma. Antingen fick man överge teorin om den vita rasismen eller så fick man förklara den på nå got annat sätt. Horowitz menar att vänstern började söka efter nya förklaringsmodeller som inte uteslöt hypotesen om den allestädes närvarande vita rasismen och att den i sitt sökande lät sig inspireras av Marx.

Just as Marxists are convinced that there is class “oppression” when everyone is not economically equal, so race radicals claim that racial oppression exists when any disparity appears between racial groups. As long, that is, as the disparity works against the “oppressed”. No one, for example, argues that the diminishing presence of whites in major athletics is the result of a racial conspiracy by blacks or requires a government remedy.

Institutionsteorin är numera ytterst populär inom den må ngkulturella vänstern och Horowitz menar att den gör det möjligt för oss att förstå varför brottslighet och asocialitet bland svarta ofta uppfattas som nå got progressivt och revolutionärt. Bell Hooks är ett exempel. I sin bok A Killing Rage berättar Hooks om en incident på ett flygplan som inkluderade en vit man:

In no uncertain terms I let him know that he had an opportunity to not be complicit with the racism and sexism that is so all-pervasive in this society. … I felt a killing rage … I wanted to stab him softly, to shoot him with the gun I wished I had in my purse. And as I watched his pain, I would say to him tenderly ‘racism hurts’.

Det som utlöste Hooks raseriutbrott var att mannens biljett gav honom rätt till sittplatsen bredvid henne. Hooks väninna, som inte hade en giltig biljett, fick följaktligen sätta sig nå gon annanstans. Varför reagerade Hooks på det sätt som hon gjorde? Varför ville hon mörda en annan människa trots att denne inte hade gjort henne nå got förnär och hur legitimerade Hooks sin reaktion inför sig själv och eventuella läsare?
Hooks fortsätter framställningen med en meditation över raseriets roll i politiken. Hon säger att det vita Amerika har kuvat landets svarta genom att i dem installera en vilja att bete sig civiliserat. Hooks menar vidare att ord som “diskriminering” och “rasism” inte räcker till för att beskriva situationen för svarta i Amerika. Det vita Amerika planerar att mörda alla svarta och USA:s svarta må ste reagera innan det är för sent. Hooks menar att svarta må ste inse att pacificeringen av det svarta Amerika utgör en del av en rasistisk komplott vars yttersta syfte är ett veritabelt folkmord.
I bokens andra kapitel tar Hooks upp en elva å r gammal incident i syfte att exemplifiera sin princip. Den 7 december 1993 öppnade Colin Ferguson eld på ett av Long Islands tunnelbanetå g. Sex människor dog och 18 skadades mer eller mindre allvarligt. Ferguson som är svart var känd för att hata vita och beskrev sin handling som en hämnd för det han kallade “the racism by Caucasians and Uncle Toms”. Men trots att Fergusons gärning hade alla de egenskaper som normalt krävs för att en handling skall klassificeras som ett hatbrott, vägrar Hooks att skuldbelägga honom. Ferguson är intressant av två skäl, menar Hooks. För det första därför att han inte undertryckte sitt hat mot vita. För det andra därför att hans agerande visar att vit rasism kan göra svarta galna. Enligt Hooks var Ferguson inte tillräknelig när han utförde då det, han var vansinnig och det var den vita rasismen som hade gjort honom galen.
Under rättegå ngen mot Ferguson använde sig försvaret av Hooks teori: den vita rasismen var förklaringen till tragedin. Teorin att Ferguson hade gå tt bärsärkagå ng därför att vit rasism hade gjort honom vansinnig visade sig vara omå ttligt populär bland svarta. När National Law Journal beställde en attitydundersökning i frå gan visade det sig att hela två tredjedelar av de tillfrå gade svarta ställde sig bakom rasismteorin. När Bell Hooks fick höra talas om undersökningen, sade hon att resultatet inte förvå nade henne:

I heard many wealthy and privileged black folks express pleasure. These revelations surprised me since so many of these folks spend their working and intimate lives in the company of white colleagues.

På Howard University, ett av USA:s klassiska svarta universitet, jämförde Khalid Muhammad frå n Nation of Islam Colin Ferguson med slavledaren Nat Turner:

Muhammad told a laughing, cheering audience of middle-class black college students: “God spoke to Colin Ferguson and said ‘Catch the train, Colin, catch the train’.”

Horowitz kan inte lå ta bli att ironisera över att Hooks i andra sammanhang klagat över att vita är rädda för svarta. I liket med Elaine Brown har Hooks extrema å sikter inte legat henne i fatet på nå got sätt. Hooks anses vara en av USA:s mest betydelsefulla feminister. Horowitz:

Still a relatively young woman of limited intelligence and modest talent, Hooks has already achieved the kind of academic eminence once reserved for intellects of extraordinary reach. It is a position that any of her peers, white or black, would surely envy. Her perks include an adoring, following a sex-figure income, and a global itinerary. Her lectures on “white supremacy” and related battle themes take her across America and Europe, where she is able to advance her cause not in the coffee-house venues of political vanguards, but in the temples of high culture once reserved for the intellectual aristocracy.

Akademisk antirasism II. Rigoberta Menchu

They’ve killed the people dearest to me… Therefore, my commitment to our struggle knows no boundaries nor limits.    Rigoberta Menchu

… books like I Rigoberta Menchu will be exalted because they tell many academics what they want to hear. Such works provide rebels in far-off places, into whom careerists can project their fantasies of rebellion. The simplistic images of innocence, oppression, and defiance can be used to construct mythologies of purity for academic factions claiming moral authority on the grounds that they identify with the oppressed.    David Stoll

Rigoberta Menchu är en av den må ngkulturella vänsterns allra största ikoner. Menchu är mayaindian frå n Guatemala. I sin självbiografi frå n 1982, I, Rigoberta Menchu: An Indian Woman in Guatemala, berättar hon om det förtryck hon och hennes familj tvingades utstå frå n de vita kolonialherrarna. De vita rasisterna vå ldtog hennes mor innan de mördade henne och brände hennes äldste bror till döds. Den yngsta brodern svalt ihjäl på grund av de miserabla levnadsförhå llanden som kolonialismen skapat. även fadern föll efterhand offer för mördarna. Hela Menchus familj utraderades på det mest bestialiska sätt av de vita rasisterna.
Tio å r senare tilldelades Rigoberta Menchu Nobels fredspris. Nobels fredspris är ett politiskt pris och delas ut till den person som under ett givet å r gjort mest för att gagna freden. Menchu var nu inte endast världskändis, hon hade vunnit den multikulturellt orienterade vänsterns hjärta. Menchu hade rätt sorts å sikter, hon var kvinna och tillhörig en minoritet. I, Rigoberta Menchu: An Indian Woman in Guatemala blev obligatorisk läsning för amerikanska universitetsstudenter.
Men var Menchus berättelse verkligen sann? Alla var inte lika övertygade som hennes vänner inom den politiska vänstern. Den amerikanske samhällsvetaren Dinesh D’Souza fick utstå en hel del spott och spe när han i Illiberal Education ifrå gasatte bokens sanningshalt: “Rigoberta’s victim status may be unfortunate for her personal happiness, but is indispensable for her academic reputation.”
D’Souzas misstankar bekräftades sedermera av den amerikanske antropologen David Stoll. I sin bok Rigoberta Menchu and the Story of All the Poor Guatemalans visade Stoll att Menchus självbiografi i stora stycken är ett falsarium.
Första gå ngen som Stoll luftade sina misstankar var under en konferens om politisk korrekthet i oktober 1990:

As fate would have it, the speaker before me had never been to Guatemala, took at face value Rigoberta’s portrait of Indians living in harmony, and extolled her book as the most meaningful one he had ever read. When my exposition ensued -of the problem of how Petrocmio died [Menchu’s slain brother], followed by the main point that many of us wished to privilege a voice that met our own needs at the cost of understanding the situation – the implications were unavoidably personal. His reaction was that I was falling into the army’s propaganda line.

New York Times skickade en journalist till Guatemala för att om möjligt verifiera Stolls hypotes och tvingades dra samma slutsats: Menchu hade bluffat.
Stolls avslöjande kom 18 å r efter det att Menchus “självbiografi” hade publicerats. Under denna period hade Menchu blivit helgonförklarad av den akademiska vänstern. Stolls avslöjande var inte endast pinsamt för Menchu personligen och den norska Nobelpriskommittén som uppenbarligen tilldelat henne priset på felaktiga grunder, det var även pinsamt för alla de universitet som använt sig av hennes bok i undervisningen och de vänsteraktivister som å beropat sig på Menchus exempel. När The Chronicle of Higher Education tog kontakt med lärare på universitet som använder Menchus självbiografi och frå gade om boken även i fortsättning skulle ingå i kurslitteraturen, visade det sig att upprördheten var stor. Man var upprörd över Stolls avslöjande, inte över Menchus bluffmakeri.
Joanne Rappaport, president för Society for Latin American Anthropology, hävdade att Stolls studie var “an attempt to discredit one of the only spokespersons of Guatemala’s indigenous movement”. Ett vanligt förekommande argument var att de personer som Stoll intervjuat förmodligen inte hade berättat sanningen för honom eftersom de var rädda för vita. Marjorie Agosin, lärare vid Wellesley College, hävdade att det inte spelade nå gon roll om Menchu hade ljugit eller inte:

Whether her book is true or not, I don’t care. … Even if she didn’t watch her little brother being murdered, the military did murder people in Guatemala.

Olof Palme brukade säga att det inte finns nå gon generositet i politiken. Politiker få r inte begå misstag och om och när de gör det, är det otänkbart att de skulle tillstå det offentligt. Den politiker som gjorde nå got så dant, skulle bli förföljd av sina meningsmotstå ndare till döddagar, menade Palme. Palmes beskrivning är intressant för de som är intresserade av relationen politik-forskning. Vetenskapliga framsteg förutsätter en beredvillighet frå n forskarnas sida att överge misskrediterade teorier. Eftersom vetenskaplig utveckling de facto äger rum kan man förmoda att den av Palme efterlysta generositeten är mer eller mindre institutionaliserad i forskarsamhället.
Man kan av den anledningen förvå na sig över reaktionerna på Stolls avslöjande. Flertalet av de som kritiserade Stoll var, i likhet med honom själv, personer som har vetenskapen som yrke. Varför var det så må nga som kände sig manade att ta avstå nd frå n Stolls bok? Varför nöjde man sig inte med att ersätta Menchus bok med annan och mer vederhäftig litteratur? Det är ju den normala arbetsgå ngen i all vetenskaplig verksamhet. Daphne Patai, lärare i spanska och portugisiska vid University of Massachusetts at Amherst, menade att Stolls bok inte endast var kontroversiell därför att den ifrå gasatte Menchus ärlighet, den uppfattades dessutom som en attack mot hennes status som ikon inom den akademiska vänstern:

Rigoberta Menchu is not admired as a creative writer. She is admired as the embodiment of a certain struggle. For her to be compromised is not okay, anymore than if we found that the diary of Anne Frank was written by her father.

En möjlig tolkning av Patai är att universitetsvänstern egentligen aldrig brydde sig särskilt mycket om sanningshalten i Menchus skildring. Man var intresserad av boken på grund av dess politiska värde. En annan tolkning är att politiseringen av de samhällsvetenskapliga fakulteterna har medfört att den generositet som Palme talade om och som är så viktig för vetenskapliga framsteg idag är mer eller mindre utrangerad av politiska skäl.

Akademisk antirasism III. Studier av vithet

Minst 30 amerikanska universitet ger idag kurser i s.k. “Whiteness studies”. University of California at Santa Barbara är ett av dem. Studenterna läser titlar som The Invention of the White Race: Racial Oppression and Social Control, How the Irish Became White and Memoir of a Race Traitor. Kurserna riktar sig i huvudsak till vita studenter och perspektivet är vänsterorienterat. Susan Wise Bauer:

The first commandment of whiteness studies [is to] recognize that you are not colorless; you are the color white. And the second [is that] your color has distorted your view of the world.

Jeff Hitchcock, direktör för Center For The Study of White America, förklarar: “There is no crime that whiteness has not committed against people of color.” Enligt Gregory Jay vid University of Wisconsin skall studier av vithet synliggöra “the history and practices of white supremacy as found in social life, the law, literature, music, politics, and every other realm of our ‘civilization'”.
Horowitz noterar att “Whiteness studies” inte är det enda akademiska fältet som är relaterat till grupper. Förutom studier av vithet finns även “Black studies”, “women’s studies” och Chicano studies”, dock med en viktig skillnad: “black studies celebrates blackness, Chicano studies celebrates Chicanos, women’s studies celebrates women, and white studies attacks white people as evil”. Tidskriften Race Traitor är det teoretiska organet för den nya akademiska kulten. Noel Ignatiev från Race Traitor förklarar:

The goal of abolishing the white race is on its face so desirable that some may find it hard to believe that it could incur any opposition other than from committed white supremacists.

I senaste numret av Race Traitor förklarar Tamara Nopper att uttrycket “vit antirasist” är en motsägelse. Vita kan inte vara antirasister, menar hon:

That said, I want to begin with what has become a realization for me through the help of different politically conscious friends. There is NO SUCH THING AS A WHITE ANTI-RACIST. The term itself, “white anti- racist” is an oxymoron. … Whiteness is a social and political construct rooted in white supremacy. White supremacy is a structure and system of beliefs rooted in European and US imperialism in which certain racialized bodies (non-white) are selected for premature negation whether through cultural, physical, psychological genocide, containment or other forms of social death. White supremacy is at the heart of the US social system and civil society.

Det nymornade intresset för s.k. vithet är, enligt Horowitz, det senaste exemplet på må ngkulturell paranoia i universitetsvärlden: “I have read their books, and it’s just despicable”. Horowitz menar att Race Traitor numera är en högt respekterad tidskrift bland vänsterorienterade akademiker. å r 1996 publicerade Routledge en antologi med samma namn och redigerad av bl.a. Ignatiev med essäer som tidigare utgivits i tidskriftsform. Boken vann The American Book Award å ret därpå .
Horowitz menar att vi inte bör förvå na oss över att initiativet till vithetsstudier togs av vänsterorienterade akademiker inom den universitetsvärlden. De politiskt korrekta byrå krater och lärare som idag styr och ställer på de amerikanska universiteten är samma personer som deltog i det s.k. studentupproret på 60-talet. Så ledes skall man inte förvå na sig över att det finns en kontinuitet mellan den må ngkulturella samhällskritiken och dess marxistiska föregå ngare. Den må ngkulturella kritiken är i och för sig inte lika oförblommerat marxistisk som den klassiskt socialistiska samhällskritiken, arbetarklassen spelar heller inte samma roll i den må ngkulturella samtidskritiken som i den ursprungliga marxistiska analysen och den kommunistiska klasskampsjargongen har ersatts med postmodernistisk världsfrå nvändhet, men må let är detsamma: “The destruction of America’s political identity and, in particular, of the moral, political, and economic institutions that form its social foundation.”

***

Hating Whitey and Other Progressive Causes är en starkt amerikansk bok i den meningen att den kan vara svå r att följa om man inte är bekant med den amerikanska debatten, de personer som deltar i den och de olika positionerna i debatten. Det faktum att boken bestå r av essäer och artiklar bidrar också till dess fragmentariska karaktär.
Men det innebär inte att boken känns ointressant. Horowitz skriver initierat om vänstervridningen av det amerikanska samhället och dess följder i stort och små tt. Hating Whitey and Other Progressive Causes är en starkt personlig bok skriven av en durkdriven politisk debattör av ungefär samma kaliber och med samma stil som Bill O’Reilly. För de som är intresserade av Amerikas och Europas framtid, är Horowitz’ bok ett må ste. Hating Whitey and Other Progressive Causes är, som Thomas Sowell uttryckte det, “a raw and courageous book that turns over some rocks and … reveals the ugly reality behind the pretty and politically correct words and visions of our time.”