Yearly Archives: 2019

Ian Burumas bok Murder in Amsterdam handlar om islam i Europa och toleransens gränser och författaren diskuterar dessa frågeställningar med utgångspunkt i två mord.

Pim Fortuyn

Det första offret var Pim Fortuyn, politiker på högerkanten. Fortuyn mördades av en djurrättsaktivist några månader före det val som förmodligen hade gjort honom till Hollands premiärminister. Fortuyns politiska engagemang inleddes när muslimer började attackera och vandalisera den gayklubb som han brukade besöka tillsammans med sin marockanske pojkvän. “Fortuyn suddenly felt vulnerable in a country where he had thought he was safe”, skriver Buruma och fortsätter, “This had a profound effect on his political thinking”. När Fortuyn fick frågan varför islam väcker så starka känslor hos honom, svarade han: “I have no desire to have to go through the emancipation of women and homosexuals all over again”.
Fortuyn bröt ett halvt sekel gammalt tabu när han förde upp immigrationspolitiken på den politiska dagordningen. Tabut gick tillbaka på det faktum att inget europeiskt land hade förlorat så judar under kriget som Holland. Erfarenheterna från kriget gjorde det mer eller mindre omöjligt att ställa frågan om Holland verkligen behöver alla invandrare och om det finns religiösa praktiker som förtjänar unisont förakt. I något som måste karakteriseras som ett försök till en botgöringsakt beslutade den politiska eliten att förvandla det etniskt homogena Holland till ett mångkulturellt samhälle. Claire Berlinski har sagt att det var en politik som inte gick att återföra på någon praktisk logik. Det handlade om känslor och om ett lands politiska elit och dess behov av att urskulda sig inför sig själv och omvärlden. Fortuyns kritik av immigrationspolitiken väckte därför starka känslor i det massmediala och politiska etablissemanget:

When Fortuyn made disparaging remarks about Islam, leaders from the mainstream parties talked about “Nazism”. Once again the shadow of World War II fell over the politics of the present. Comparisons were made between “Islamophobia” and anti-Semitism. Anne Frank’s name was invoked in parliament as a warning. Never again, said the well-meaning defenders of the multicultural ideal, must Holland betray a religious minority. … The twin evils of World War II … were nationalism and racism. Any hint of a revival would have to be squashed at once.

Theo van Gogh

Theo van Gogh var annorlunda. Som barn roade han sig med att hålla tal till, vad han beskrev som, sina landsmän i trädgården. Han regisserade en kortfilm i vilken några vänner äter exkrementer. “He was always different”, förklarar Anneke, Theos moder, för Buruma, “always going against the grain. När hippierörelsen kulminerade och stadens intellektuella reste till Indien, valde Theo att åka till New York. Vänsterintellektuella avskydde USA, Theo älskade USA, framför allt New York. Han levde ett bohemiskt liv, använde droger, bodde på olika adresser och misskötte sin personliga hygien. Det som kanske mest av allt utmärkte honom var hans avsky för konventioner. Ingenting var heligt för Theo van Gogh: han raljerade över förintelsen, kallade Jesus “the rotten fish from Nazareth” och muslimer “goat fuckers”. Theo van Gogh var provokatören som sökte in på den holländska filmakademin med en kortfilm om en slav som hackar ut sin herres ögon med glasskärvor och som blev uppmanad att strunta i regissörsdrömmarna och istället söka psykologisk hjälp. Han var den excentriske fridstöraren som, tillsammans med Ayan Hirsi Ali, hade dragit på sig islamisternas vrede med kortfilmen Submission i vilken de ställde kritiska frågor om islams kvinnosyn. Van Gogh stöttade Fortuyn och Hirsi Ali därför att etablissemanget försökte belägga dem med munkavle. Det van Gogh inte förstod var, enligt Buruma, att inte alla muslimer uppfattade hans tirader som blott en lek med ord. Efter en urspårad debatt med grundaren av The European-Arab League, Abou Jahjah, där van Gogh refererat till den sistnämnde som “the pimp of the Prophet” och ställt frågan varför Jahjah hade livvakter om han nu ansåg att Allah höll sin skyddande hand över muslimer, emottog han flera mordhot från skrikande marockaner: “We’ll get that fat pig and cut him open”. Det hindrade dock inte honom från att cykla hem i vanlig ordning.
Fortuyn kritiserades för nazism och islamofobi när han attackerade immigrationspolitiken. Van Gogh var inte lika lätt att komma åt. Han kom från en förnäm familj och var uppväxt i de finare delarna av Haag. Till skillnad från Fortuyn hade han också ett moraliskt alibi för sin många gånger provokativa hållning. Van Gogh kom från en socialistisk familj som aktivt hade deltagit i motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.

Endräkten kollapsar

För den politiska eliten var transformationen av Holland till ett mångkulturellt samhälle en form av kollektiv självterapi. Mannen och kvinnan på trottoaren upplevde emellertid situationen på ett annorlunda sätt. För dem var den nya politiskt korrekta moralen en etik som påtvingades dem av en politisk elit som själv aldrig skulle drömma om att bo bland muslimer. Det fanns dock inga officiella forum för debatt om immigrationspolitiken. Den officiella ståndpunkten var att kritik av immigrationspolitiken var ett uttryck för nationalism eller rasism. Men även om det var Fortuyn som förde upp immigrationsfrågan på den politiska dagordningen, var det mordet på van Gogh och en imams vägran att skaka hand med integrationsminister Rita Verdonk som fick den 20 år gamla, politiskt korrekta endräkten att kollapsa. Buruma låter van Goghs vän Max Pam beskriva situationen:

… he had recently bumped into Harry Mulisch, one of Holland’s most famous novelists, and Mulisch had said he no longer liked living in Holland either and was considering a move to Germany. Pam sympathized. For he, too, was fed up. What distressed him more than anything was the end of a particular way of life, a kind of “free-spirited anarchism,” full of “humor and cabaret,” a life where it was possible to make fun of things, to offend people without the fear of violence. “A kind of idyll,” he sighed, had come to an end. … After Theo’s death things were no fun anymore … the world had caught up with Amsterdam, just as it had with New York, Bali, Madrid, and London.

Murder in Amsterdam handlar inte endast om Fortuyn och van Gogh, även om de, tillsammans med Hirsi Ali, är dramats huvudaktörer. Boken utgör en undersökning av hur immigrationspolitiken och demografiska förändringar har påverkat Holland. Buruma är bosatt i New York, men född och uppvuxen i holländska Haag. När han återvänder till sitt forna hemland, har han ibland svårt att känna igen sig. Holland har förändrats:

Slowly, almost without anyone’s noticing, old working-class Dutch neighborhoods lost their white populations and were transformed into “dish cities” linked to Morocco, Turkey, and the Middle East by satellite television and the Internet. … People in The Hague or Rotterdam were used to seeing shabby areas of relative deprivation around the main railway stations. Now these areas were looking increasingly foreign, more like Erdirne or Fez.

Burumas prognos andas ingen större optimism:

The murder of Theo van Gogh … like the bomb attacks in Madrid and London, the fatwa against Salman Rushdie, and the worldwide Muslim protest against cartoons of the Prophet in a Danish newspaper, exposed dangerous fractures that run through all European nations. Islam may soon become the majority religion in countries whose churches have been turned more and more into tourist sites, apartment houses, theaters, and places of entertainment. The French scholar Olivier Roy is right: Islam is now a European religion. How Europeans, Muslims as well as non-Muslims, cope with this is the question that will decide our future.

Vinklad analys

Vad är det som muslimer och icke-muslimer måste göra i syfte att undvika framtida konflikter? Buruma söker svar på frågan i en serie intervjuer och samtal med kulturpersonligheter, studenter och politiker. Lyckas Buruma med sitt uppsåt? Det är tveksamt. Han har, av någon underlig anledning, valt att inte intervjua en enda etnisk holländare. De som han låter komma till tals är proffstyckare, förståsigpåare, personer med en tydlig politisk agenda och bokstavstroende muslimer. Fortuyn får således stor plats i boken, men ingen av de människor som stöttade honom ges möjlighet att ge sin syn på saken. Ytterligare en orsak till att Burumas analys och rekommendationer är tveksamma är hans sätt att tolka de som han intervjuar. När Buruma samtalar med en person som är kritisk till landets immigrationspolitik, försöker han underminera personens argument på olika sätt. När han konfronteras med indikationer på reella konflikter tenderar han att vilja släta över dem och när muslimer ger uttryck åt extrema åsikter, undviker han sorgfälligt alla konfrontationer. Låt oss titta lite närmare på några exempel.
När Buruma tar sig an Fortuyn är han mindre intresserad av att värdera dennes argument och mer angelägen att försöka förklara dem i socialpsykologiska termer. Frågan om Fortuyn hade rätt eller fel ersätts med teorier om hur hans åsikter kan förklaras med hänvisning till hans person eller sociala situation.
Ett annat exempel är Burumas analys av Afshin Ellians åsikter. Exiliraniern Ellian är kritisk till islam och hans åsikter har medfört att han numera tvingas hålla sig med livvakter. En liberal demokrati kan, enligt Ellian, inte överleva om befolkningen anser att gudomliga dekret övertrumfar lagar skapade av människan. Ellian menar att den europeiska upplysningen måste försvaras mot islam, om nödvändigt med våld. Men Ellian är också djupt pessimistisk:

European intellectuals, in their self-hating nihilism and utopian anti-Americanism, have lost the stomach to fight for Enlightenment values. The multicultural dream is over. The West, except for the US, is to afraid to use its power. … He thinks the Dutch are hopelessly weak. … What enraged Ellian was not just the inability of other non-Western immigrants to understand and abide by the laws that guaranteed their liberty but, worse in his eyes, the inability of Europeans to appreciate what they had.

När Buruma skall analysera Ellians ståndpunkt, bortser han från det både intressanta och bisarra faktum att Ellian är en europeisk medborgare som måste omge sig med livvakter av det enkla skälet att han avskyr religiös fanatism. Istället försöker Buruma komma åt Ellian genom att problematisera distinktionen upplysning/motupplysning. En diskussion om detta begreppspar är naturligtvis inte ointressant, men frågan är om det är särskilt relevant i det givna sammanhanget. Istället för att reflektera över att en kritiker av islam hotas till livet i det sekulära Europa av invandrade eller i Europa uppväxta muslimer, väljer Buruma att ställa frågan om inte Ellians kärleksförklaring till upplysningen döljer en eurocentrisk ambition, en önskan om att slå vakt om västerländska värden. Det är ett märkligt tillvägagångssätt. Antag att Ellian vill slå vakt om europeiska, västerländska värden, i detta fall: den sekulära staten. Vad är det för fel med det?
Buruma använder samma taktik under ett samtal med den holländske politikern Frits Bolkestein. Bolkestein oroar sig över att ett turkiskt EU-medlemskap kan komma att utplåna den europeiska värdegemenskapen. Istället för att fråga sig om ett turkiskt medlemskap kan medföra något sådant, väljer Buruma att ånyo angripa distinktionen upplysning/motupplysning:

The war between Ellian’s Enlightenment and Bouyeri’s jihad is not a straightforward clash between culture and universalism, but between two different versions of the universal, one radically secular, the other radically religious.

Burumas argument är naturligtvis nonsensartat. Den sekulära staten tillåter alla trosriktningar, den radikala, islamiska staten tillåter endast islam. På ett abstrakt filosofiskt plan finns det säkert likheter mellan det sekulära Frankrike och det talibanstyrda Afghanistan, men att, som Buruma gör, använda en dylik abstraktion i en politisk diskussion, ger knappast ett seriöst intryck.
Buruma påminner läsaren att inte alla gudfruktiga muslimer är terrorister, trots att ingen har påstått det. Däremot undviker han sorgfälligt att kommentera statistik från England enligt vilken 40 procent av landets muslimer vill leva under sharia. Med tanke på att Buruma försöker sia om Europas framtid är det väl intressant att fyra av tio brittiska muslimer har samma ideologiska målsättning som Al Qaeda?
Han hävdar att religionen inte är upplysningens huvudfiende, att motupplysningen även kan anta en sekulär form. Vilka sekulära fiender till upplysningen är det han åsyftar? Vilka sekulära rörelser utgör ett större hot mot Europas sekulära styrelsesätt än islam? Buruma namnger inte en enda. Faktum är att efter kommunismens kollaps så finns det inte så förfärligt många sekulära fiender kvar till vetenskap och förnuft. Idag är religionen upplysningens huvudfiende.
Han gör gällande att de som försvarar upplysningen ofta är lika fundamentalistiska som de som angriper den. Burumas argument är filosofiskt och i en mening har han givetvis rätt. Det är säkert inte svårt att hitta demokratiförkämpar som tror benhårt på det demokratiska systemets överlägsenhet, men vad är det för fel på det? Finns det verkligen ingen intressant skillnad mellan en person som är beredd att kämpa för demokrati och en som är beredd att slåss för diktatur?
Han träffar Paul Scheffer, författare och kritiker av immigrationspolitiken, bara för att förnya sina negativa slutsatser. Scheffer, skriver Buruma, är en nostalgiker som längtar till tillbaka till tiden före det mångkulturella samhället, då det existerade gemensamma referensramar. “The Muslims are the spoilsports, unwelcome crashers at the party”. Buruma sammanfattar:

It is easy to be tolerant of those who are much like ourselves, whom we feel we can trust instinctively … It is much harder to extend the same principle to strangers in our midst, who find our ways as disturbing as we do theirs …

Det Buruma säger är att muslimer upplever oss lika konstiga som vi upplever dem. Därav följer, menar Buruma, en slags reciprocitetsprincip: vi kan inte förvänta oss att de skall respektera oss om vi inte respekterar dem. Frågan är vad Buruma menar att vi skall respektera? Demonstrationer mot systemet med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter? Sharia?

Kort uttryckt: när Buruma analyserar de argument som förs fram av upplysningens försvarare, agerar han kritiker och domare. Han dissekerar, problematiserar, reflekterar och ifrågasätter. När han däremot tar sig an motupplysningens förkämpar, förändras hans attityd och han blir inställsam och överseende. Låt oss kika lite närmare på några exempel.

Han berättar om Abou Jahjah, grundare av The European-Arab League, en organisation som kämpar mot assimilation och integration och vill att Europas araber skall slåss för sin etniska särskildhet och starta egna politiska partier och skolor, men väljer att inte uttrycka någon åsikt om Jahjaj och dennes ambitioner.
Han intervjuar en marockansk skådespelare vid namn Farhane. Farhane hade en problematisk uppväxt. Han hoppade av skolan, gick med i ett ungdomsgäng, blev inblandad i kriminell verksamhet och hamnade på en ungdomsvårdsskola. Theo van Gogh hjälpte honom att ordna upp sitt liv. Trots det, är Farhane ambivalent. Han kallar Submission för en grov förolämpning. När Buruma frågar honom hur han ser på mordet på den man som hjälpte honom att etablera sig som skådespelare, börjar han fingra nervöst på sitt glas. Sedan säger han: “To commit murder during Ramadan – that is totally unacceptable”. Farhanes svar ger emellertid inte upphov till några kritiska reflektioner från Burumas sida. Istället söker han upp läkaren och psykiatern Bellari Said, även han marockan. Said är medlem i Abou Jahjahs European-Arab League och drömmer om att starta ett politiskt parti för muslimer. Han vill ha islamiska skolor, islamiska universitet och islamiska sjukhus i Holland och hävdar att en försoning mellan väst och den islamiska världen förutsätter att Israel upphör att existera. Detta är naturligtvis extrema ståndpunkter, men Buruma väljer att inte konfrontera Said. Istället lyssnar han snällt vidare på Said när denne elaborerar sin teori om varför islam är bra för muslimers psykiska hälsa.
Frågan om huvuddukar har engagerat både muslimer och icke-muslimer och Buruma bestämmer sig för att reda ut problemet. Han stämmer träff med en ung marockansk kvinna som han kallar ML. ML hävdar att det inte är sant att huvudduken är en symbol för kvinnoförtryck. Alla kvinnor är förtryckta, säger hon. Med eller utan huvudduk. Buruma säger ingenting. Han orkar inte ens påpeka det uppenbara faktum att huvudduken kan vara en symbol för förtryck, även om kvinnor utan huvudduk också de är förtryckta. Men det gör han inte. Han reagerar knappt när ML medger att muslimska kvinnor utan huvudduk betraktas som horor av muslimska män, trots att hennes medgivande antyder att huvudduken kanske, trots allt, är en symbol för kvinnoförtryck.
Istället söker han upp Nora Choua, en juridikstudent och ordförande för The Union of Islamic Students. Buruma beskriver Choua som den kanske mest imponerande kvinna som han har träffat under besöket i Holland. Vad är det som imponerar på Buruma? Choua förordar inskränkningar i yttrandefriheten. Hon säger också att hon inte har något problem med jihad, det heliga kriget mot icke-muslimer, så länge det sker i självförsvar.
Abdelhakim Chouaati är historielärare och är övertygad om att terroristattackerna mot New York och Washington var en judisk komplott. Han berättar för Buruma att han har för avsikt att gifta sig med en arabisk kvinna och uppfostra sina barn till strikta muslimer. Istället för att problematisera Abdelhakims ståndpunkt, väljer Buruma att påminna läsaren om att Abdelhakim inte är revolutionär och att han inte verkar vara en farlig man. Han skriver att Abdelhakim nog är mer holländsk än han själv tror. Han vill ju undervisa om islam i Holländsk TV. Det om något är väl ett bevis för att han känner sig som en holländare? Ibland får man nästan känslan av att Buruma anstränger sig för att inte höra vad Abdelhakim säger. “We are still guests here”, förklarar Abdelhakim, “The majority is not Muslim and the Shariah can only be introduced if the majority wants it.” Trots att Abdelhakim uppenbarligen hoppas att immigrationspolitiken och demografiska processer skall göra det möjligt för en islamisk majoritet att inför sharia i Holland, avstår Buruma från kritiska synpunkter.

En vacker, välskriven, men problematisk bok

Murder in Amsterdam är en vacker, välskriven, men ofta djupt problematisk bok. Det är korrekt att boken handlar om mord i Amsterdam, men handlar den också om toleransens gränser? Det är mer tveksamt. Buruma säger sig vilja diskutera toleransens gränser, men hans oro över att läsaren skall dra en så kallad felaktig slutats av hans resonemang tar ofta överhanden och boken blir alltmer lik en subtil, akademisk söndagspredikan ju längre man kommer.
Mot slutet av boken slår Buruma fast vad han tycker bör göras. Han säger att Europa måste bestämma sig “whether to accept an ortodox Muslim as a fellow free citizen of a Europan country”, väl medveten om att i Europa är alla muslimer, extremister och icke-extremister fria medborgare. Kanske borde Buruma vänt på argumentet och sagt att Europas ortodoxa muslimer måste bestämma sig för om det är civilisation eller sharia som de vill ha. Kanske skulle Buruma ha lyssnat lite närmare på Ellian och Hirsi Ali. När Ellian kom till Europa funderade han ofta “why it was that Americans and Europeans managed to live together without cutting each other’s throats”. Hiris Ali upplevde att hon stod inför samma mysterium: “she wanted to know how a people could live freely without murdering one another.” Att Europa skulle kompromissa om sin demokratiska och kulturella grund i syfte att inte förarga religiösa fanatiker, är naturligtvis fullständigt uteslutet.