Yearly Archives: 2019

Christopher Hitchens dog för ungefär ett år sedan. Bakom sig hade han ett intensivt politiskt engagemang på vänsterkanten, en uppsjö av böcker och ännu fler artiklar. Redaktören har alltid haft ett ambivalent förhållande till herr Hitchens. Trots att han var en synnerligen intelligent man, framhärdade han i sin marxistiska dumhet ända fram till sista andetaget.
På ett område hade han dock få rivaler. Evolutionsbiologen Rickard Dawkins har kallat Hitchens "one of the greatest orators of all time". Det kanske var en överdrift, men Hitchens var odiskutabelt en av den moderna ateismens starkast lysande stjärnor. När de stora världsreligionerna skulle avhandlas var Hitchens en debattör som mycket få kunde mäta sig med. Han var, kort uttryckt, enastående.
Hitchens sista bok, Mortality (Twelve, 2012) handlar om den sista, svåra tiden. Hitchens politiserar och filosoferar, han citerar skönlitteratur och poesi – allt i syfte att, om möjligt, göra döendet eller den sista resa som Hamlet beskrev med frasen "The undiscover’d country from whose bourn no traveller returns" begriplig och kanske också meningsfull.
I denna artikel skall vi följa två personer som tog upp kampen mot döden. Låt oss börja med herr Hitchens.

Christopher Hitchens

Hitchens försöker inte att väcka sympati för sin person. Han medger att han förmodligen har haft sig själv att skylla. Hitchens var under många år rökare och storkonsument av whisky. Det är heller inget som han ångrar. Han säger att han har svårt att se sig själv utan fimpen och glaset. Han irriterar sig dock över att alla hans framtidsplaner har omintetgjorts.
Naturligtvis försöker han också sätta in sin sjukdom i ett politiskt sammanhang. Hitchens var en politisk människa. Hans reflexioner mynnar ofta ut i diskussioner om religiösa begrepp. Han är medveten om att många troende hoppas att han skall ta tillfället i akt och be om syndernas förlåtelse, men han är fast besluten att göra dem besvikna. Han småretas med de som tror på bönens helande kraft. Hitchens betraktar bönen som en teologisk form av positiv särbehandling där naturlagarna upphävs för ett kort ögonblick av hänsyn till behoven hos en specifik individ eller grupp av individer. När religiösa ber för att han skall bli frisk eller dö av sin sjukdom, svarar han lätt raljerande med att citera en vetenskaplig studie enligt vilken böner varken botar eller förvärrar sjukdom.
Han passar också på att avliva sjukdomsklichéer. Är det verkligen sant som Nietzsche sade "Det som inte dödar mig, gör mig starkare"? Knappast. Cancerpatienter sägs ofta kämpa mot sin sjukdom, men inte heller det är sant. Den bistra sanningen är att det inte pågår någon kamp över huvud taget och det irriterar Hitchens. Man sitter i ett rum och läser eller halvsover medan kemoterapin har sin gång. Efteråt går man hem och lägger sig. Han är bedrövad över att inte kunna säga om denna hans sista batalj att den tjänade förverkligandet av ett högre, socialt värde.
Som dödssjuk ägnar man mycket tid åt att uppamma en stoisk syn på döden, inte minst av hänsyn till närstående. Man överöses av tips, råd och rykten om underkurer. När TV visar program om framgångsrik cancerbehandling, fylls brevlådan av e-postmeddelanden från vänner och bekanta. "Såg du det?"
Man funderar på vad man skall svara på den ständigt återkommande frågan: "Hur mår du?". Hitchens skriver att ibland har han svarat "A bit early to say" eller "I seem to have cancer today". Faktum är dock att frågan sällan är ärligt menad. Hitchens menar att människor egentligen inte vill veta vad det innebär att vara dödssjuk. De vill inte höra om illamåendet, såren i munnen, oförmågan att svälja och att njuta av mat och dryck, den plågsamma värken i händer och fingrar, att dagens högtidsstund är när sjuksköterskan förbereder sprutan med smärtstillande medel.
Bokens slut andas viss bitterhet. Hitchens dog inte i cancer. Han "besegrade" den. Han var cancerfri efter behandlingen, men hade den maximala oturen att bli attackerad av en annan mikroorganism, en synnerligen aggressiv sjukhusbakterie.

Mortality är en tunn och välskriven bok. Den är mycket tunn. En engagerad läsare lär avverka den på kanske 30 minuter. Kanske är den heller inte ett måste för bibliofiler eller ens dem av oss som dyrkar denne evige bråkstake. Stora delar av boken har publicerats i artikelform i Vanity Fair och är tillgänglig för dem av oss som är uppkopplade.

Miller Quarles

För kanske tio år sedan sändes en fascinerande dokumentär på statstelevisionen om en gammal mans kamp mot det oundvikliga slutet. När Texasbon och oljemiljonären Miller Quarles hade uppnått den respektabla åldern av 76 år, förstod han att hans tid hade börjat rinna ut. Quarles var på många sätt unik. Trots sin höga ålder arbetade han fortfarande, han var frisk och mycket aktiv. I en intervju berättade hans dotter att hon en dag hade blivit uppringd av fadern. Hans röst var inte sig lik. Han förklarade att han hade funderat över framtiden. Han sade att han inte tyckte att det var rättvist att han snart skulle dö. Han kände sig frisk och full av energi och det var så mycket som han ville göra. Dottern förklarade att det enda som kunde rädda honom är genetisk forskning.
Quarles var en rationell man. Han förstod att han måste sätta sig in i problemet och började studera genetik. Han läste allt han kom över och bildade en organisation, Curing Old Age Disease Society, med det tvåfaldiga syftet att omdefiniera synen på åldrande och att stödja forskning som syftar till att bromsa åldrandeprocessen hos människor. Quarles förklarade att åldrande är en sjukdom. Det är lika onaturligt att bli gammal som att bli förkyld. Han sade att om vi inte hittar ett botemedel mot denna sjukdom, kommer den att döda oss. Den kommer att döda oss alla.
Michael West var Quarles hjälte och hopp. West var en briljant forskare och trots att han endast var hälften så gammal som Quarles delade han Quarles fruktan. West berättade att han en dag hade suttit i sin bil. Han hade köpt lite mat och bestämt sig för att förtära den i bilen. På andra sidan gatan, bakom en mur, låg en stor kyrkogård. Den var en synnerligen vacker och solig dag och West betraktade det böljande havet av stenar i olika former och storlekar. Plötsligt insåg han att en dag skulle samma sol skina över samma plats ännu en gång, medan han själv och alla som han kände var döda och bortglömda sedan länge. Det var, sade han, ett av hans livs mest dramatiska ögonblick.
Quarles och West allierade sig med varandra. Quarles började sponsra West forskning. Quarles var optimistisk och förklarade att man borde kunna räkna med ett vetenskapligt genombrott under de närmaste tio åren. För hans del gällde det endast att hålla ut och han sparade ingen energi och negligerade inga detaljer för att nå sitt mål. Quarles underkastade sig en extremt sträng regim. Han började äta massiva kvantiteter av vitaminer, över 30 om dagen, han spelade tennis varje vecka, tränade karate och spelade kortspel för att hålla kroppen i gång och stimulera hjärnan. Han drog ned på matportionerna för att, som han sade, minska effekterna av fria radikaler. Han omgav sig med ett team av läkare som noga analyserade hans hälsa och föreslog motåtgärder närhelst något misstänkt dök upp i provsvaren. Han gjorde allt i sin makt för att bromsa åldrandet. Målet var att hålla sig vid liv tills det vetenskapliga genombrott ägde rum som skulle befria honom från det ok som han släpade på.

Där fick historien ett temporärt slut. Redaktören glömde bort Quarles och hans envisa kamp. För några månader sedan tog dock nyfikenheten åter överhanden och redaktören började leta efter nyheter om COADs och Quarles. Sökandet tog slut bland dödsrunorna i en tidning. Quarles hade dött året innan, 95 år gammal. Miller Quarles hade förlorat den viktigaste striden i sitt liv. Den sista.