Yearly Archives: 2019

När Svenska Dagbladet härförleden intervjuade riksdagskvinnor, visade det sig att missnöjet bland dem var utbrett. Hela 60 procent av de intervjuade kvinnorna ansåg att de förfördelades på grund av sin könstillhörighet. Mycket av det som sägs i undersökningen är säkert sant, det finns utan tvivel manliga riksdagsmän som skulle behöva lära sig lite vett och etikett. Frågan är emellertid vad undersökningen som helhet är värd.

Tvivelaktig anklagelseakt

Ett problem med undersökningen är givetvis att de intervjuade kvinnorna har fått vara anonyma, en del har t.o.m. krävt att få vara anonyma. Med tanke på att stora delar av undersökningen är en enda lång anklagelseakt mot ett icke specificerat antal manliga riksdagsledamöter, hade det naturligtvis varit intressant att få veta vilka de klagande kvinnorna är. Att Ulla Hoffman, Gudrun Schyman och Mona Sahlin anser att det dräller av manschauvinister i Sveriges riksdag är ju knappast något att förvåna sig över. En inte alltför osannolik hypotes är också att lejonparten av kritiken kommer från riksdagens vänsterpartier. Faktum är att socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets kvinnor tillsammans utgör drygt 60 procent av det totala antalet riksdagskvinnor.
Undersökningens uppläggning medger dock inte någon egentlig kontroll av fakta, det enda som vi erbjuds är partsinlagor. Riksdagskvinnorna har varit fria att säga vad de vill om vem som helst och vi andra förväntas bara nicka instämmande och säga “Ja, så måste det vara”. Men varför skall vi göra det? I denna artikel skall vi bland annat titta lite närmare på det som de facto har rapporterats om undersökningen, men innan vi gör det, skall vi diskutera ett exempel där de inblandade personerna är kända för den breda allmänheten.

Göran och Maud

Statsminister Göran Persson har kritiserats för att han ofta pikar centerledaren Maud Olofsson för hennes, skall vi säga, yppiga figur. Maud Olofsson:

Han frågade om jag har problem med vikten. Nästan alltid när jag går upp i talarstolen har han någon sån här kommentar

Att det skulle ligga något i Olofssons klander är onekligen en fascinerande tanke. Statsminister Göran Persson är ju själv grovt överviktig. Det är väl en sak om Göran Persson hade haft samma kroppsbyggnad som Tom Cruise, men att överviktiga mobbar varandra på det sätt som Olofsson beskriver är väl ändå ett relativt sällsynt fenomen? Dessutom verkar ju statsministern inte hysa någon större avoghet visavi s.k. runda damer. Fru Persson, eller Anitra Steen, som hon fortfarande kallas i pressen, är ju inte särskilt spinkig, hon heller. Olofssons påstående kompliceras ytterligare av det faktum att statsministern uppenbarligen är en högeligen intelligent person. Genom att kritisera Olofsson för övervikt, öppnar ju Persson upp sig för följande mottattack: “Och det skall du säga, du som är tjockast i hela regeringen och kanske i riksdagen också!”.
Det verkar inte särskilt smart, eller hur? Dumma människor kritiserar inte smarta personer för att de är smarta. Eller hur? Och överviktiga kritiserar inte personer som väger mindre än de själva gör för övervikt. Eller hur?
Men vad är det då som pågår mellan Persson och Olofsson? Grovt sett har vi två möjligheter: antingen har statsministern inte sett sig själv i spegeln eller så skojar han med Olofsson. Naturligtvis bör man inte skämta på ett sådant sätt att människor tar illa upp, men nog ser det ut som om att det egentliga problemet är att Olofsson saknar humor.
En annan möjlig förklaring skulle kunna vara psykologisk. I auktoritära samhällen är det inte tillåtet för undersåten att skämta om ledaren. I jämställda samhällen är det precis tvärtom: när kvinnor skämtar om män, kan de vifta bort kritiken med att säga “Eftersom män har mer makt än kvinnor, får de tåla lite skoj”. För män gäller inte alltid samma regler: när statsminister Göran Persson skämtar (?) om Maud Olofssons figur, uppfattar Olofsson det som en förolämpning därför att Persson befinner sig högre upp i makthierarkin än hon själv gör. Det kan naturligtvis inte uteslutas att statsministerns referenser till Olofssons fettvalkar inte är gjorda i humoristiskt syfte, det är fullt möjligt att Göran Persson medvetet har försökt såra centerledaren med sina kommentarer. Men det innebär ju inte att Persson nödvändigtvis pikar Olofsson för att hon är kvinna, han kanske inte gillar henne av andra skäl och väljer att kommentera hennes vikt eftersom han vet att det biter.
Ett annat bevis på statsministerns mansgriseri är, enligt Olofsson, att Persson, vid ett sommartal i Björkö, hade kallat henne för “den där centerledaren, vad hon nu heter”. Om man inte tål den typen av kommentarer, bör man nog söka sig ett annat arbete.

Riksdagen

Man kommer alltså ganska långt med lite sunt förnuft. Låt oss därför ta oss an intervjuerna med riksdagskvinnorna med samma metod. Så här säger en riksdagskvinna:

Ett problem som många pekar på är att männen sluter sig samman i informella nätverk som utestänger kvinnor. Politiska diskussioner förs över en öl, kompisar emellan. När förslagen når sammanträdesrummen har männen redan pratat sig samman, uppger en rad kvinnor.
- Männen är duktiga på att utestänga kvinnorna. En del sitter halva nätterna här och mejlar till varandra, om statens finanser till exempel, säger en riksdagsledamot.

Det kvinnan i citatet egentligen säger, om än på ett något omständligt sätt, är att manliga riksdagsmän gärna umgås med vänner och att de arbetar hårt. Men sett ur ett feministiskt perspektiv blir slutsatsen “Männen är duktiga på att utestänga kvinnorna”. Tydligen sitter inte riksdagens kvinnor “halva nätterna här och mejlar till varandra, om statens finanser till exempel”. Men då får de väl skylla sig själva? Eller hur? Ett klassiskt klagomål är att kvinnor måste “jobba dubbelt så hårt” som män för att vinna de senares respekt. Ställ dessa två uttalanden bredvid varandra: den ena kvinnan klagar över att män jobbar mer än kvinnor, den andra klagar över att kvinnor tvingas arbeta mer än män. Kanske är den enkla sanningen den att de klagande kvinnorna egentligen önskar att männen jobbade mindre så att de själva kunde få vara mer lediga? Och få mer makt.
Den andra iakttagelsen som vi gör är att vår riksdagsledamot utgår ifrån att männen sluter sig samman i manliga informella nätverk. Men att nätverken i huvudsak består av män, är ju inte liktydigt med att de skapats med syftet att exkludera kvinnor? En annan kvinna beskriver hur kvinnorna i riksdagen har börjat organisera sig i egna nätverk för att kunna hävda sig. Hon noterar dock att det inte är lätt att påverka eftersom de manliga nätverken redan är så starka. Vilka slutsatser tror läsaren att hon drar av det? Hon säger naturligtvis inte att kvinnor måste kämpa hårdare, utan att systemet luktar “korruption”.
Miljöpartiets tidigare språkrör, Lotta Nilsson Hedström, har föreslagit att s.k. genusforskare skall sitta med när utskotten arbetar och “undersöka vem som egentligen pratar med vem”. Förslaget avvisades emellertid vilket föranledde Hedström att påstå att “Riksdagen vill inte se problemen skarpt”. Någon annan anledning till att hon inte fick gehör för sin idé kunde det ju naturligtvis inte finnas. Hedström har dock fått stöd från de socialdemokratiska riksdagskvinnorna Louise Malmström, Matilda Ernkrans och Marie Nordén. Malmström, Ernkrans och Nordén har deklarerat att de tänker motionera om att riksdagsarbetet skall videofilmas och att s.k. genusforskare skall analysera resultatet.
Faktum är att det finns ett kvinnligt nätverk för jämställdhetsfrågor i riksdagen, men det leds av en man, talman Björn von Sydow. Om man vore feministiskt lagd, skulle man kunna hävda att von Sydows funktion är att säkra patriarkatets kontroll över jämställdhetsarbetet. En rimligare tolkning är nog att det inte finns så många duktiga organisatörer bland riksdagens kvinnor. Det är förmodligen ingen slump att männen bestämmer.
En kvinna formulerar sig på följande sätt:

Makten är konstant, och ingen man vill dela med sig av den

Det finns dock inget i statistiken som stöder detta antagande. Andelen kvinnor i riksdagen har ökat stadigt under hela 1900-talet.

Det finns naturligtvis olika förklaringar till denna utveckling, men en sak är säker: den hade aldrig kommit till stånd utan männens aktiva medverkan. Om det är något som statistiken ger vid handen, så är det att männen vill dela med sig av makten.
“Män har alltid första chansen”, säger en annan kvinna. Vad betyder det? En rimlig tolkning är väl att männen får välja först. Alltså: anledningen till att Birgitta Dahl blev talman var att ingen man ville ha jobbet. Orsaken till att Maud Olofsson blev partiledare var att det saknades manliga konkurrenter. Var det verkligen bristen på manliga folkpartister som förde Maria Leissner till partiledarposten? Statsminister Göran Persson presiderar idag över en regering med totalt 22 statsråd, varav 10 är kvinnor. Menar vår riksdagskvinna att anledningen till att Mona Sahlin och andra kvinnor är statsråd är att Persson inte lyckades uppbringa fler män?
Den huvudsakliga orsaken till att vi ser allt fler kvinnor i politiken, är att de politiska partierna har bestämt sig för att verka för en jämnare könsfördelning. Vem minns inte regeringen Karlssons beslut att varannan regerings- och riksdagsledamot skall vara kvinna? Finns det verkligen någon som på fullt allvar inbillar sig att Karlsson genomdrev denna politik på grund av s.k. feministiska protester? Knappast. Anledningen till att socialdemokraterna använder sig av varvade listor är att det finns ett stöd för det bland partiets kvinnor och män.
De som driver tesen att det behövs fler kvinnor i politiken, brukar säga att andelen kvinnor i politiken bör spegla andelen kvinnor i befolkningen. Frågan är emellertid om detta är ett bra kriterium. I en SCB-undersökning av “Politiska resurser och aktiviteter” under perioden 1992-2001 visade det sig att kvinnor är “betydligt mera passiva än män”. Fler män än kvinnor är medlemmar i politiska partier, demonstrerar, undertecknar upprop, skriver insändare (Är det männens fel att kvinnor skriver färre insändare?), kontaktar politiker, osv. Varför inte hävda att kvinnors inflytande över politiken bör spegla deras faktiska deltagande i politiskt arbete? Varför är det ett orimligt förslag? Ingen förvånar sig över att arbetslösa har dålig ekonomi. Ju mindre man arbetar, desto sämre ekonomi har man. Alltså: om män är mer politiskt engagerade än kvinnor, är det väl bara naturligt att de har mer att säga till om. Eller hur? För feminister har dylika iakttagelser inget som helst värde. Proportionell representation skall
genomdrivas alldeles oavsett om kvinnor arbetar politiskt eller inte. Politiskt inflytande är en rättighet, inte något som man arbetar sig till och eftersom makt är något som man har rätt till, har man också rätt att klaga högljutt när andra har mer av den.
Om vi utgår ifrån den faktiska aktivitetsnivån är det inte uteslutet att kvinnor har mer inflytande än de faktiskt förtjänar. Undertecknad har inga siffror som styrker det antagandet, men det förefaller heller inte osannolikt att det förhåller sig på det viset.

Mona Sahlin

Enligt vår riksfeminist Mona Sahlin är situationen så alarmerande att det bara finns ett sätt att råda bot på eländet: talarlistorna i kammaren måste kvoteras. När en man har talat färdigt, skall ordet överlämnas till en kvinna. När kvinnan har talat färdigt, är det tillåtet för en annan man att äntra talarstolen osv. När Svenska Dagbladet granskade två slumpmässigt utvalda riksdagsdebatter visade det sig att 16 män valde att yttra sig mot endast 4 kvinnor. På vilket sätt skulle en kvotering av talarlistorna lösa detta problem? En kvotering av talarlistorna hade belönat kvinnor som inte har blivit diskriminerade och straffat män som inte har uppfört sig illa mot kvinnor. Det finns ju inget som hindrar svenska riksdagskvinnor att delta i debatter. Sahlin kan ju knappast mena att kvinnor inte vågar diskutera i kammaren av rädsla för att bli förlöjligade. Den enda rimliga tolkningen är väl att kvinnor inte arbetar lika hårt som män. Visst, de säger gärna att de jobbar dubbelt så hårt, men det verkar onekligen va
ra mycket prat och lite verkstad.
För statsrådet Sahlin är dock empiriska fakta av underordnad betydelse. Sahlins hållning är ideologisk och principiell. Hon beter sig på samma sätt som kommunisterna gjorde på 60- och 70-talet. För den kommunistiska vänstern var kapitalismen något som skulle krossas även om marknadsekonomin fungerade bättre än socialismen, därför att som kommunist var man antikapitalist. Sahlin resonerar på ett snarlikt sätt: männen skall straffas för könsdiskriminering även om de inte gjort sig skyldiga till något sådant, därför att feminismen bjuder oss att tro att alla män förtrycker kvinnor. För Sahlin är kammaren egentligen inget annat än en stor sandlåda, riksdagsmännen är barnen som kivas och hon själv är den förmanande föräldern. “När Göran har lekt en stund med bilen, då är det Mauds tur”, säger statsrådet strängt. Det är inte svårt att förstå hur Sahlin tänker: “om jag inte övervakar leken, så slutar den med att Maud bara sitter där och tittar på medan Göran lägger beslag på alla leksaker”.
Om våra feminister var utrustade med så mycket som ett uns av stolthet, skulle de rasa mot Sahlins propå, men det gör de inte. Varför? Därför att deras identitet är kopplad till deras offerstatus. Jag är förtryckt, alltså existerar jag. Berlinmurens fall och den kommunistiska ideologins sammanbrott skapade ett politiskt-ideologiskt vakuum. Idag pågår det ett närmast desperat sökande efter teorier som kan legitimera ett radikalt avståndstagande från det moderna samhället. Suget efter bortförklaringar och förenklingar är lika starkt idag som någonsin på 70-talet. Mona Sahlin och den moderna feminismen är praktexempel på detta.