Yearly Archives: 2019

I förra artikeln i vår serie om Bat Ye’ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press, 1996), fokuserade redaktören på situationen för de människor som levde i områden som var under islamisk ockupation. I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på islamiseringsprocessens långsiktiga effekter.

Kristenheten slås sönder

Bat Ye’ors syfte med boken är att beskriva och förklara hur det gick till när kulturellt avancerade och blomstrande civilisationer försvann och ersattes av en primitiv krigarkultur.
Islamiseringen utvecklades genom två faser. Den första definierades av jihad och innebar de underkuvade folkens konfiskation. Ye’or skriver om detta beslagtagande av människors egendom och kroppar att den var kanske den största utplundringsprocess som historien har skådat. Den andra fasen definierades av omdefinierandet av de kuvade folken som dhimmis. Majoritetsfolken blev andra klassens medborgare vars livsuppgift var att försörja de muslimer som förtryckte och förnedrade dem.
Ye’or identifierar flera orsaker till de icke-muslimska civilisationernas och dhimmifolkens gradvisa försvinnande.
En viktig orsak var det oavbrutna våldet mot dhimmis. Ockupationsmakten var i minoritet på de ockuperade områdena och detta oroade de islamiska ledarna. I syfte att skifta den demografiska maktbalansen uppmuntrade de massiv arabisk immigration. Immigrationen skapade kaos. Nomaderna förstörde allt som kom i deras väg. I Armenien och Spanien, Syrien och Palestina var förödelsen så omfattande att det utbröt hungersnöder.
Beduinerna riktade inte endast sina våldshandlingar mot ursprungsbefolkningarna. De slogs inbördes och mot den islamiska centralmakten. De dhimmis som kunde, flydde från våldet, vilket medförde att tidigare levande samhällen tömdes på människor och att bördiga åkrar ersattes med öken. Detta permanenta krigstillstånd var en viktig orsak till dhimmipopulationernas gradvisa försvinnande. Det saknades betingelser för ett permanent samhällsliv i de ockuperade områdena. En annan orsak var slavhandeln. Den islamiska politiken syftade inte endast att med stöd av massinvandring påverka den demografiska maktbalansen i de ockuperade områdena, ett annat demografiskt instrument som utnyttjades flitigt av inkräktarna var befolkningsdeportationer. Gränsstäder i väst var utsatta för konstant terror. Hela städer och provinser kunde deporteras österut till områden som islamiseringen hade lämnat tomma och som naturen därför hade återerövrat, eller bli sålda på slavauktioner.

… the Mamluks put all the men of Antioch to the sword and seized all the women and youngsters. The town became a pile of uninhabited ruins. During the 1275 expedition, Baybar and his troops perpetrated massacres everywhere and collected considerable booty. Mopsueste was burned down and its population wiped out. Sis was once again pillaged. According to the Syriac chronicler Bar Hebraeus, sixty thousand people were killed and an incalculable number of women, youngsters, and children deported as slaves. … This captive humanity, constantly replenished by jihad, vanishes in the collective generic term of booty – the Muslim fay.

Ibland var slavarna så många att de såldes i grupper om 10 stycken. Deportationspolitiken slog sönder familjer, samhällen och sociala strukturer och utgjorde ett handikapp för de dhimmis som hoppades på social förändring.

En kristen familj säljs på auktion. Ellendigh (1663). Källa:
The Decline of Eastern Christianity under Islam: s. 110.

Det fanns även ekonomiska orsaker. Dhimmis uppgift i det islamiska imperiet var att skapa de resurser som krävdes för fortsatt jihad mot väst och att försörja förtryckarna. Straffskatterna var ummans viktigaste inkomstkälla och räddade den från finansiell ruin. Det islamiska skatteförtrycket innebar inte alltid att dhimmis var tvingade att betala en bestämd summa pengar till sina muslimska herrar, även om det var vanligt. Det kunde också betyda att de måste överlämna ett visst antal kvinnor till muslimerna. I vissa områden var kristna och judar tvingade att, en gång om året, lämna över ett givet antal kvinnor till ockupantmakten att förlusta sig med. Skattepolitiken var repressiv och många dhimmis levde på ruinens brant. Deras egendom kunde när som helst bli konfiskerad. De som inte kunde betala skatterna, utsattes för tortyr eller tvingades att sälja familjemedlemmar till slaveri. De höga skatterna gjorde det omöjligt för dhimmis att med egna finansiella medel skapa och vidmakthålla viktiga sociala institutioner.
Det socialpsykologiska förtrycket var, som vi såg i den förra artikeln, extremt utstuderat och syftade till att förvandla dhimmins liv till en enda lång uppvisning i förnedring. Araberna var övertygade om att de tillhörde en herreras och att islam var överlägsen alla andra kulturer. I realiteten var islam var en relativt primitiv ideologi i jämförelse med de kulturer som den islamiska makten hade satt som mål att destruera. Destruktionen av ursprungskulturerna var nödvändigt på grund av islams primitiva karaktär. Det var det instrument som skulle säkra islams ideologiska hegemoni och ett av skälen till framväxten av en islamisk jurisdiktion.
Ytterligare en orsak till att islamiseringen krossade ursprungsbefolkningarna och deras en gång så vitala kulturer, var det utbredda samarbetet mellan dhimmiledare och ockupationsmakten. Araberna utnyttjade skickligt motsättningar mellan kristna grupper och lyckades skapa en överklass av kristna kollaboratörer. Dessa var av den islamiska makten utsedda religiösa ledare och hade till uppgift att samla in skatter och hålla sina kongregationer lugna. Kollaboratörerna blev ofta förmögna och levde ett överdådigt liv. Ye’or skriver att kollaboratörernas betydelse för islamiseringen av orienten knappast kan överskattas.
Sist men inte minst var kristenheten var djupt fragmenterad. När kristna inte slogs inbördes om teologiska spetsfundigheter, gjorde man gemensam sak mot judarna. Denna maktkamp fortsatte under islamisk ockupation. Olika kristna fraktioner försökte utmanövrera varandra genom att ställa in sig hos ockupationsmakten. Splittringen och motsättningarna mellan olika kristna sekter och ockupanternas skickliga utnyttjade av båda, bidrog till att underminera den kristna civilisationen i öst.
Dessa faktorer förklarar varför islamiseringen av orienten var så framgångsrik, varför de kristna, judiska och hedniska majoritetsbefolkningarna försvann och ersattes med muslimer: det ständiga våldet, det ekonomiska och sociala och psykologiska förtrycket, de av politiska skäl framtvingade demografiska förändringarna, deportationerna, de kristna ledarnas förrädiska samarbete med ockupationsmakten, oförmågan att enas ideologiskt. Människor dog som flugor och de som överlevde gav upp och konverterade till islam för att slippa våldet och den sociala förnedringen.

Externt skydd

Kristna stater i Europa försökte ofta skydda kristna som levde under islamisk ockupation. Frankrike försvarade katoliker och Ryssland tog ortodoxas parti. Judarna var särskilt utsatta eftersom de inte hade någon specifik stat som försvarade deras sak. De kunde bara vädja till människors samveten. Med hjälp av förhandlingar, handelsavtal och gåvor försökte man övertala muslimerna att behandla kristna bättre. Ofta var förhandlingarna oerhört långdragna. Det tog Frankrike 40 år att få lov att reparera taket på den Heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Realpolitik

Bat Ye’or skriver att frihetssträvandena bland Europas dhimmis på 1800-talet var en remarkabel händelse. På Balkan hade rayas, inspirerade av amerikanska och franska revolutionen, börjat slåss för sina rättigheter i det ottomanska imperiets gränsprovinser. Artonhundratalet handlade emellertid inte bara om serbers, greker, rumäners och slavers kamp för frihet mot en hänsynslös ockupationsmakt, det var också det århundrade då historieämnet fick en renässans i Europa. Bat Ye’or menar att historieintresset var ett uttryck för ett sökande efter kristenhetens ideologiska rötter. Till detta kom att människor reste mer tack vare ångloksteknologins framsteg. Telegrafin snabbade upp kommunikationerna och bidrog till framväxten av nya media. Världen öppnade upp sig och européerna kunde med egna ögon se förfallet bland dessa en gång så stolta folk som levde under islamisk ockupation. De upptäckte en värld av harem, eunucker, utbredd diskriminering och monoton fattigdom.
Människor i väst led med östs kristna och ställde krav på sina politiker att de skulle agera. Den humanistiska opinionen i väst konkurrerade dock med en utrikespolitisk ståndpunkt enligt vilken stödet till orientens kristna inte fick äventyra den ömtåliga maktbalansen i Europa. Denna balans var framför allt hotad av Ryssland som riktade lystna blickar mot det militärt svaga ottomanska imperiet. Ryssland hade gjort sig till talesman för ortodoxa kristna i det ottomanska imperiet och England och Frankrike var bekymrade över att ryssarna skulle använda den utbredda diskrimineringen av kristna som en förevändning för att invadera sultanatet.
Det var dock inte endast Rysslands utrikespolitiska och militära ambitioner som oroade Västeuropas stater. Situationen på Balkan var allt annat än lugn. Serber, greker, rumäner och slaver förde en ofta blodig och skoningslös kamp mot ockupationsmakten som besvarade varje försök till uppror med massakrer.

At Chios alone, in 1822, all but 1,800 of the 113,000 inhabitants of the island were either massacred or sold into slavery.

Turkarna var uppriktigt oroade över vad ryssarna planerade att hitta på och sökte stöd hos England och Frankrike. De sistnämnda utnyttjade ottomanernas utsatta läge och förklarade att de var beredda att försvara imperiets territoriella integritet på det villkoret att sultanen reformerade systemet till gagn för kristna: diskrimineringen av kristna måste upphöra. Turkarna förstod att de inte hade något val och påbörjade reformarbetet. Det fanns dock två hinder i vägen för planerna att modernisera det åldrande ottomanska imperiet.
Det engelska och franska förslaget var baserat på premissen att kristna i det ottomanska imperiet var religiösa minoriteter som förtjänade att behandlas bättre. Detta stod i bjärt kontrast till hur icke-muslimer i imperiet betraktade sig själva. Den maktbalans som de europeiska staterna hade sagt sig vilja slå vakt om, utgick ifrån tesen att orientens kristna inte var utsatta för ockupation. För Balkans folk var kampen mot diskrimineringen tvärtom intimt förbunden med nationella frihetssträvanden. Målet var inte reformer av förtryckarsystemet, utan ett erkännande av ursprungsbefolkningarnas nationella särart och rätt att, utan islamisk inblandning, bestämma över sin egen framtid. Det andra problemet var att muslimska ledare och vanliga muslimer inte alls var beredda på att rucka på sina privilegier. Bat Ye’or skriver att vi måste skilja mellan de principprogram som antogs på konferenser där företrädare för det ottomanska imperiet sammanstrålade med engelsmän och fransmän och verksamheter på den lokala nivån. Ortodoxa muslimer förstod tidigt att den föreslagna moderniseringen hotade en grundläggande islamisk princip: muslimers rätt att diskriminera icke-muslimer. Religiösa ledare på lokal nivå vägrade verkställa besluten. Istället anklagade man den islamiska centralmakten för att ha övergett islams kärnprinciper och kritiserade kristna och judar för att brutit skyddspakten med umman. Det var detta som gav 1800-talets dess kontradiktoriska karaktär: löften om frihet varvades med massakrer och armenierna skulle bli den grupp som fick betala det högsta priset.
Beslutet att utrota armenierna mynnade ut i 1900-talets första folkmord. I de centrala regionerna av landet sköts eller dränktes alla män över 12 år, medan kvinnor och barn deporterades. Bat Ye’or menar att det armeniska folkmordet var jihad. Endast muslimer deltog i det. Endast muslimer gagnades av mördandet då de i efterhand kunde lägga beslag på offrens hus, mark och kvinnor. Det var ingen slump att ockupanterna drog strecket vid tolv år: rayas och dhimmis började betala straffskatter när de fyllde tolv. För muslimerna innebar de armeniska frihetssträvandena att armenierna hade sagt upp den skyddspakt som de hade haft med den islamiska centralmakten. Det var därför fritt att mörda, förslava eller deportera dem.

Vi närmar oss finalen

Föreställningen om islam som en fredens och toleransens religion är förvisso en historisk myt, men varifrån kommer den?
Ett skäl till att dhimmis ofta uttryckte sig i positiva ordalag om den islamiska centralmakten, var att den försvarade kristna och judar mot beduinstyrkornas härjningar. Dhimmis förstod givetvis att den gjorde det av strikt egoistiska skäl, men utan en ingripande från den islamiska centralmakten hade kristna och judar med stor sannolikhet blivit utplånade.
En annan orsak var förbunden med Englands och Frankrikes utrikespolitik. Förtrycket av kristna i det ottomanska imperiet upprörde människor i hela Västeuropa. England och Frankrike, som var angelägna om att bevara maktbalansen i Europa, använde myten om det fredliga och toleranta islam för att lugna ner hemmaopinionerna.
I nästa artikel, som också är den sista i raden av artiklar om Bat Ye’ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude, skall vi bland annat kika lite närmare på den moderna islamismen.