Yearly Archives: 2019

The Armillary Sphere är namnet på en bok författad av den italienska filosofen Mastro Cecco. Boken utkom 1327 och dess titel syftar på ett instrument med vars hjälp man kan beräkna solens rörelser. Katolska kyrkan ansåg att Ceccos teorier var oförenliga med den ortodoxa tron och lät arrestera författaren. Cecco överlämnades till storinkvisitorn för Toscana, men trots att han torterades under flera månader, vägrade han att ta avstånd från boken. Cecco förklarade att han omöjligen kunde ändra uppfattning eftersom han inte kunde svika sanningen. I september 1328 fördes Cecco till kyrkan i Santa Croce där han brändes levande på bål. Den italienska journalisten Oriana Fallaci uppfattar sig själv som en modern efterföljare till Mastro Cecco. Hon vill att vi skall se hennes bok The Rage and the Pride som vår tids The Armillary Sphere och den behandling som hon tvingades utstå efter publiceringen av boken som en metafor för de lågor som slukade Cecco. Med publiceringen av The Force of Reason vill hon fullborda kätteriet:

With disdain and in the name of Reason, then, I resume the discourse that more than three years ago I ended with the words enough-stop-enough. With disdain and in the name of Reason I emulate Mastro Cecco, I make myself a recidivist, I publish my second The Armillary Sphere. While Troy burns. While Europe becomes more and more a colony of Islam. And my country an outpost of that province, a stronghold of that colony.

EEC säljer ut Europa

Fallacis allmänna tes är att Europa har gått förlorat till islam och en stor del av boken ägnas åt att förklara hur det gick till. Den kanske enskilt viktigaste händelsen var den av de oljeproducerande länderna framdrivna oljekrisen i början av 70-talet. Efter ett möte i Kuwait city beslutade medlemsstaterna i OPEC att skära ned produktionen av råolja och att införa ett embargo mot Holland och USA. Åtgärderna var politiskt motiverade och var menade att på sikt drabba alla som inte tog arabernas parti i konflikten mellan Israel och Palestina-araberna. Oljekrisen skapade panik bland EEC:s medlemsstater och organisationen beslutade att sälja ut Europas kulturella själ i utbyte mot råolja. En rad organisationer och forum byggdes upp för att underlätta utförsäljningen. En av dem var Eurabia, en annan var The Parliamentary Association for the Euro-Arab Cooperation.  
Idag används uttrycket “Eurabia” som en benämning på en kontinent, men ursprungligen var det namnet på en tidskrift publicerad med stöd av EEC. Fallaci går igenom gamla årgångar av tidskriften och läser om mötena mellan de europeiska stats- och regeringscheferna och “juicedrickarna”, som hon kallar emirerna, sultanerna och shejkerna. Hon nagelfar gamla mötesprotokoll, föreläsningar framförda av kända politiker och uppsatser författade av respekterade akademiker. Fallaci skriver att oljekrisen stärkte muslimernas självförtroende. De hånar och förringar Europas historia och de förskrämda européerna fogar sig. Fallaci rasar:

Especially in Europe, a Europe that weeps only for the Muslims, never for the Christians or the Jews or the Buddhists or the Hindus, it would not be Politically Correct to know the details of the fall of Constantinople. Its inhabitants who at daybreak, while Mehmet II is shelling Theodosius’ walls, take refuge in the cathedral of St. Sophia and here start to sing psalms. To invoke divine mercy. The patriarch who by candlelight celebrates his last Mass and in order to lessen the panic thunders: “Fear not, my brothers and sisters! Tomorrow you’ll be in the Kingdom of Heaven and your names will survive till the end of time!”. The children who cry in terror, their mothers who give them heart repeating: “Hush, baby, hush! We die for our faith in Jesus Christ! We die for our Emperor Constantine XI, for our homeland!”. The Ottoman troops who beating their drums step over the breaches in the fallen walls, overwhelm the Genovese and Venetian and Spanish defenders, hack them on to death with scimitars, then burst into the cathedral and behead even newborn babies. They amuse themselves by snuffing out the candles with their little severed heads… It lasted from the dawn to the afternoon, that massacre. It abated only when the Grand Vizier mounted the pulpit of St. Sophia and said to the slaughterers: “Rest. Now this temple belongs to Allah”.  
Meanwhile the city burns, the soldiery crucify and hang and impale, the Janissaries rape and butcher the nuns (four thousand in a few hours) or put the survivors in chains to sell them at the market of Ankara. And the servants prepare the Victory Feast. The feast during which (in defiance of the Prophet) Mehmet II got drunk on the wines of Cyprus and, having a soft spot for young boys, sent for the firstborn of the Greek Orthodox Grand Duke Notaras. A fourteen year-old adolescent known for his beauty. In front of everyone he raped him, and after the rape he sent for his family. His parents, his grandparents, his uncles, his aunts and cousins. In front of him he beheaded them. One by one. He also had all the altars destroyed, all the bells melted down, all the churches turned into mosques or bazaars. Oh, yes. That’s how Constantinople became Istanbul.

Nyckelåret är alltså 1973, det år då oljekrisen drabbade den civiliserade världen med full kraft. Det var vid denna tidpunkt som EEC-staterna bestämde sig för att sälja ut Europa för pekuniära syften. Det är från och med denna tidpunkt som Europa på allvar börjar förringa och förneka sin ofta storartade historia. I Eurabia skriver tidskriftens redaktör att EEC bör erkänna “the millenial contribution made by the Arabs to universal civilization” och att organisationen bör eftersträva “a complete identity of European views with the views of the Arab world”. The Parliamentary Association for the Euro-Arab Cooperation betonar att de immigrerande muslimerna måste ges samma rättigheter som övriga medborgare. Framför allt måste Europa öppna sina dörrar för muslimska immigranter. I den så kallade Strasbourgresolutionen sägs det att de skall ha “the right to export their culture to Europe. That is, to propagate and disseminate Islamic religion and habits” och att massmedia och den högre utbildningen skall användas i syfte “to exalt … the immense contribution given by Arab culture to European development”. Fallaci uppehåller sig länge vid den akademiska världens servilitet. Under överinseende av The Arab League höll Ca’ Foscari University i Venedig år 1977 sitt första seminarium på temat “Means and Forms of Cooperation for the Dissemination of the Arabic Language and its Literary Civilization”. Fallaci beskriver mötet som en orgie i västeuropeisk masochism. I den gemensamma resolutionen betonade de muslimska och europeiska staterna den muslimska kulturens överlägsenhet. Till grund för denna bedömning låg en rad märkliga akademiska studier. En föreläsare framhöll att pappret inte uppfanns av kineser, utan av muslimer. Studiet av blodets circulation initierades inte av Hippokrates utan av muslimer. En annan hävdade att det inte italienare som uppfann den poetiska skolan, utan muslimer. Åhörarna fick veta att ekonomins fader inte är Adam Smith utan profeten Muhammed och att det inte var Voltaire och Rousseau som initierade upplysningen, utan diverse islamister. Enligt ytterligare en analys är till och med den italienska sångskatten, med “O sole mio” i spetsen, komponerad av nordafrikanska muslimer. Den enda person som uttryckte en avvikande åsikt under dessa märkliga sammankomster var den norske parlamentarikern Hallgrim Berg. Fallaci citerar:

“Ladies and gentlemen” he said “here we are fooling ourselves: this report has nothing to do with a retrospective view of Islamic Culture and is not as innocent as it looks. It is not, first of all, because it does not spend a word for the abominable treatment that women undergo and have always undergone in the Islamic culture. Such indisputable fact has been completely ignored by you, completely covered up under the pretext that Westerners have always told a pack of lies about Islam. And I shall never accept a report which hides the tragedy of Muslim women instead of taking a stand against it. I shall never vote for a report which avoids the question of Human Rights in Islam. Which blathers of Human Rights in the world but does not ask Islam to respect Human Rights in its world. A report, furthermore, which hides the truth about the Israeli-Palestinian problem. Which covers up the crimes of Islamic fundamentalism and all the other negative features of Islam. Ladies and gentlemen, which kind of Euro-Arab Dialogue are you chattering about?!? Yours is no dialogue. It’s a solitary diatribe where, in the name of liberal thought and of intellectual generosity, things are seen from one point of view only. But liberal thought and intellectual generosity don’t work when they exist on one side only. You ask, for instance, for the withdrawal of school texts which make no mention of ‘the presumed ‘contribution made by Islam to the culture of Europe’. But what about the contribution that the West has given and gives to their progress? Have we any evidence of their intention to explain in Islamic countries the immense contribution that Christianity and Western values have brought everywhere? You also ask to introduce the study of Koranic Law in our educational system. Especially in our universities. What about the introduction of our Law in their educational system, their universities? Have we any reason to believe that such study will ever be permitted in their schools? Ladies and gentlemen, your report is not a cultural document. It is a political document which serves exclusively the purpose of underpinning the Islamic interests all over Europe. In the name of democracy I ask that it be revised, discussed, rectified, and ..”. But it was no use. “Mr. Berg, you must admit that we have been very flexible with you. We’ve allowed you five minutes, and the five minutes have passed a long time ago” interrupted the president of the Assembly. Then he put Berg’s request to the vote, Berg’s request was rejected, and the report was approved unanimously.

Tre decennier senare var Europa hemstad för drygt trettio miljoner muslimer. Tyskland, med sina två tusen moskéer, ser numera ut som en gren av den Ottomanska imperiet, skriver Fallaci. Frankrike ligger inte bättre till med sina över tre tusen moskéer. Hyde Park var förr en plats som dominerades av socialistiskt sinnade agitatorer. Idag har platsen övertagits av militanta mullor. Det är i London som vi hittar de några av världens farligaste terrorister och hjärnorna bakom invasionen och de som finansierar den – shejkerna, sultanterna, emirerna. Det är också i England som en organisation vid namn The Muslim Parliament of Great Britain deklarerat att invandrade muslimer inte behöver lyda värdlandets lagar. I Spanska Albaicin har det muslimska samhället utvecklats till en stat i staten med egna tidningar, bibliotek, skolor och banker. Man har till och med en egen valuta. Eller Holland där man har egna fackföreningar, skolor, sjukhus, kyrkogårdar och där skattebetalarna har tvingats finansiera uppförandet av moskéer.  

Hur gick det till? frågar Fallaci. Det faktum att diverse europeiska politiker och arabiska kungligheter beslutade att muslimer skall kunna flytta till Europa, innebär ju inte automatiskt att de också gör det. Varför flyttar ordinära muslimer till Europa? Fallacis svar är att de gör det av imperialistiska syften. De gör det i hopp om att deras barn eller barnbarn en gång skall härska över den europeiska kontinenten.    

Demografi som vapen

My name is Aisha and I converted to Islam eight and a half years ago, after studying Arabic at the Milano University. Bin Laden is … the heir of Prophet Muhammed, the new leader of Muslims. He act on behalf of and at the behest of the Umma, that is, the Islamic world. Here is why Muslims love him so much and see in him a holy man, a saint, a brother, a hero. Here is why, in reality, we do not need to pulverize your skyscrapers or destroy your monuments. All we need to is to exploit your weakness and our prolification.

Hur kunde Europa gå från nästan noll till trettio miljoner muslimer på trettio år? Fallacis svar på frågan är att de muslimer som kommer till Europa, är soldater i främmande makts tjänst. Hon är till exempel övertygad om att kravallerna i Frankrike var politiskt motiverade. “Those riots were and are another weapon of this war. They belonged and belong to the strategy of the Islamic invasion of Europe.” Fallaci menar att islam alltid har riktat avundsjuka blickar mot det rika och kristna Europa. Men den tid då islam hade möjlighet att utmana Europa på slagfältet är förbi. De som tror att den muslimska imperialismen har för avsikt att ta Europa med våld lever i en illusion, menar Fallaci. Terrorismens roll är inte primärt militär. Dess uppgift är att skrämma européerna till eftergifter. Europa skall erövras med demografiska medel. År 1974 sade Algeriets president Houari Boumedienne följande i ett tal inför FN:s generalförsamling:

One day millions of men will leave the southern hemisphere of this planet to burst into the northern one. But not as friends. Because they will burst in to conquer, and they will conquer by populating it with their children. Victory will come to us from the wombs of our women.

Samma år beslutade Islamic Conference att den av Boumedienne anvisade vägen skulle beträdas. Fallaci menar att de muslimska ledarna till slut förstod att det inte är ekonomin eller den militära slagkraften som är Europas verkliga akilleshäl, utan de låga födelsetalen. Det är ingen tillfällighet att imamer runtomkring i Europa uppmanar muslimska kvinnor att skaffa sig åtminstone fem barn. Det är en medveten politisk strategi. Europa har erfarenhet av krig och diplomati, men ingen erfarenhet av hur man hanterar en invasion av det slag som idag äger rum på den europeiska kontinenten. En miljon människor om året i trettio år. Europa är alldeles för bakbundet av sina demokratiska och humanistiska traditioner för att kunna svara på krisen på ett adekvat sätt och muslimerna vet om det.    

Eurabia

När Fallaci filosoferar över vad det är som hindrat Europa från att respondera på invasionen på ett ändamålsenligt sätt, pekar hon ut på en rad begränsande faktorer. Islamisterna hade aldrig lyckats med sitt uppsåt om de inte hade fått hjälp från dåvarande EEC. Den förmodligen viktigaste enskilda faktorn är att Europas politiska klass vill att Europa skall bli mer likt Iran och mindre likt USA. Men Fallaci menar att EU inte har nöjt sig med detta. Idag rör sig EU i riktning mot att ge icke-medborgare rösträtt. Delar av den europeiska vänstern vill ge illegala immigranter rösträtt. Ännu värre: enligt Fallaci planerar EU att olagligförklara all kritik av det framväxande Eurabia. Fallaci syftar framför allt på den europeiska arresteringsorder som trädde i kraft 2004. Ordern ger inte endast ett EU-land rätt att arrestera och fängsla EU-medborgare. Den för brott misstänkta personen behöver inte ens vara medborgare i det land som har utfärdat arresteringsordern. I november 2002 begärde Schweiz att Italien skulle utlämna Fallaci eftersom hon var misstänkt för hets mot folkgrupp. Bakgrunden till det schweiziska agerandet var att en muslimsk grupp hade polisanmält Fallaci för hennes bok The Rage and the Pride. Italien vägrade utlämna Fallaci, men om den europeiska arresteringsordern hade varit genomförd hade Italien inte kunnat avvisa det schweiziska kravet. Fallaci menar att den nya lagen ger muslimska grupper möjlighet att lagföra kritiska EU-medborgare i hela unionen:

If you speak your mind on the Vatican, on the Pope, on the Catholic Church … nobody touches your ‘right of thought and expression’… But if you do the same with Islam, the Koran, the Prophet Mohammed, some son of Allah, you are called a xenophobic blasphemer who has committed an act of racial discrimination.

Men EEC kan inte ensamt läggas till last.Fallaci är extremt frispråkig, på gränsen till opolerad när hon gör upp med de som hon kallar “förrädarna”. 
Katolska kyrkan tillhör gruppen av förrädare därför att den vägrar försvara det kristna idéarvet och därför att den ständigt vänder andra kinden till. Den gömmer illegala immigranter och obstruerar deportationer. För fyra år sedan mördades nitton italienska soldater i Irak. Imamen för Neapels största moské deklarerade att den muslimska nationen har rätt att försvara sig. Den katolska biskopen i Caserta ställde sig på muslimernas sida och vägrade välsigna de döda soldaterna. Biskopen gick så långt att han avfärdade hyllningarna till de stupade männen som pinsamma. Kyrkan är en av den viktigaste kollaboratörerna, menar Fallaci.  
Den politiska vänstern. Fallaci syftar här inte endast på extremvänstern, även om Röda Brigaderna i en kommuniké förklarade att man ställde sig på samma sida som Neapels imam och den katolska biskopen i Caserta i fallet med de nitton mördade italienska soldaterna. Vänstern är muslimernas vän därför att den är för tredje världen, anti-amerikansk och fientligt inställd till Israel. Ett annat skäl är att den har förlorat proletariatets förtroende. Den europeiska vänstern ser i de muslimska massorna ett nytt proletariat att hetsa mot demokratin och marknadsekonomin. Men det huvudsakliga skälet till vänsterns omfamnande av islam är att vänstern i grunden är en kyrka. Vi bör alltså inte låta oss förvånas över att kommunister och socialister känner sig hemma bland människor som som är beredda att dö för sin övertygelse. Vänstern delar den ideologiska dogmatismen och förmätenheten med islam. Det var också under vänsterregeringarna som den islamiska invasionen tog fart och stabiliserades, moskéerna uppfördes, familjeåterföreningarna sköt i höjden och som polisen började bete sig som om illegala immigranter inte existerade.

Den största skurken är emellertid massmedia och de intellektuella. Det är media och de intellektuella som med benäget stöd från EEC/EG/EU, den politiska vänstern, islamisterna och den katolska kyrkan har administrerat hjärntvätten av Europas medborgare. Tårdrypande reportage om afrikaner som tagit sig till Europa på flottar, vinklade artiklar om amerikanernas roll i Irak, eller alla dessa rapporter om gråtande araber som hotas av deportation därför att de inte har sina papper i ordning: Fallaci menar att rapporteringen styrs av en dold, politisk agenda:

Take the pictures of the Muslim immigrants who try to reach Sicily with rotten boats and sink. Take the heart-rending interview, the tear-jerking article on them. What is a tear-jerking article? Simple. It’s the story of the Iraqi or Palestinian child (never an Israeli one) who gets killed or maimed because of Sharon or Bush. (Never because of Arafat or Bin Laden or Saddam Hussein). It is also the story of the stupid Marine who in defiance of regulations marries the Muslim girl living in Baghdad then leaks military secrets to her. So the cruel US army sends him back to the States, asks him to divorce, and the poor Muslim girl falls sick with sorrow. It is also the story of the intrepid Nigerian who walks across the Sahara to come to Italy. Who heroically defies the marauders, crosses the desert in the baking sun, marches for days along the Old Slave Route. And woe betide you if you remind that journalist that the slaves were sold by Muslim tribes, not by us. That the slave trade was run by Muslim merchants not by us, that the Old Slave Route was closed down by the French and the British and the Belgian colonialists, not by the Koran’s disciples. It is also the story of Ahmed or Khaled or Rashid who has lived illegally in Italy for five years. Who in the end has been expelled by a merciless cop. Who now is back in Tunisia or Algeria or Morocco where he hasn’t even a girl. Worse: he has never kissed a girl. To kiss her, he has to marry her. To marry her, he has to have money. To have money he must go back to Italy. Ergo, he lives in the dream of landing a second time in the Promised Land and stands on the Tunisian or Algerian or Moroccan beach where he obsessively repeats: “I’ll go back. Italian laws cannot stop me, I’ll go back”. Then he sniffs the wind from Sicily. He fills his lungs with it, he murmurs: “I breathe the scent of your oranges, of Italy. This wind brings me the scent of Italy.”

Men muslimerna har också varit mycket skickliga på att utnyttja genomsnittseuropéens rädsla för att bli uthängd som fördomsfull. Fallaci menar att muslimerna varit extremt skickliga på att exploatera européernas rädsla för att bli utpekade som rasister. Man kräver rätt att få be på gator och torg även om det leder till trafikstockningar. De som inte ställer upp på kravet skälls för att vara islamofober. I Italien har en muslimsk sammanslutning krävt femdagarsvecka. Dessutom vill man kunna vara ledig under andra muslimska högtider. Naturligtvis vill man, i jämlikhetens namn, även vara ledig på julafton och andra kristna högtidsdagar, även om man inte deltar i firandet. Man kräver att reglerna för identitetshandlingar skall anpassas till islams krav. Man vill riva upp äktenskapslagstiftningen och tillåta polygami. Italienska muslimer har krävt att islam skall upphöjas till statsreligion. Ett annat krav är att islam skall undervisas i alla ämnen i skolorna. Lärarna och läromedlen skall utses av imamer. Referenser till kristendomen skall däremot inte få förekomma därför att det vore liktydigt med att förolämpa islam. Kurser i litteratur skall av den anledningen inte ta upp Dantes Divina Commedia, Mozart och Haydn bör undvikas, för att inte tala om Schuberts Ave Maria. Man kräver att kristna kulturmärken skall plockas ned. Kanske mest bisarrt, fortsätter Fallaci, är kravet på att islams kulturella och historiska arv i Italien skall skyddas.  
Fallaci menar att muslimerna är medvetna om att kraven är kontroversiella. Italien är ju, trots allt, den europeiska kristenhetens huvudstad. Därför är man noga man att drapera sina krav i mångkulturella termer. Det är ingen tillfällighet att man säger att man endast vill bredda och fördjupa den kulturella mångfalden. Man vet att européerna har svårt att värja sig mot den typen av argument.  
Bakom denna förmenta vilja till kulturell mångfald döljer sig en utpressningstaktik vars enkla motto lyder: de som inte är med oss är bokstavligen emot oss. Irans president vägrade närvara vid en lunch i Förenta nationerna därför att det serverades alkohol. USA:s president, George W. Bush, som även han är absolutist, deltog i middagen, men valde att dricka vatten istället för alkohol. För Bush var det upp till de olika deltagarna att själva bestämma vad de skulle inmundiga. Ahmadinejad krävde underkastelse från alla: eftersom jag är muslim, dricker jag inte alkohol. Därför får ingen dricka alkohol. Antingen underordnar ni er islam eller så lämnar jag middagen.    

Politik, teori och empiri

Även om The Force of Reason är en fascinerande och ofta rolig bok, lider den av samma grundläggande problem som föregångare The Rage and the Pride. Ofta blir det för mycket känslor och politisk agitation och för lite källkritik. Fallaci är oerhört upprörd, ibland så till den milda grad att hon glömmer bort att argumentera för sina teser. Låt oss skärskåda några exempel.  
Går det att undvika den av Fallaci beskrivna katastrofen? Fallacis svar är i grunden emotionellt och baseras på intryck från nationaldagsfirandet på Times Square i New York:

TV cameras zoomed on a young man kneeling down at a girl’s feet. A guy who in his right hand held a ring, in his left hand a placard on which it was written in big letters: “Will you marry me?”. And the girl looked astonished, almost petrified, by disbelief. But suddenly she bent on him, she kissed him greedily. He turned the placard, and on its back the placard wore these words: “I knew she would say yes”. So the crowd went wild. Some jumping up and down, some hugging each other, some chanting Hallelujah-Hallelujah, some yelling: “Many children, many children!”. As if September 11 had never happened. And I was moved. Because it was a real defiance, that “many children”. It truly meant: “We have no fear”. And because not far away there was the enormous void left by the Twin Towers. There were the three thousand dead reduced to dust. The dead of September 11. Yes, I was moved. I who never shed tears. And I set aside the ugly story of the Ten Commandments dislodged by the Constitutional Court in Birmingham, Alabama. I set aside the anger I feed for the half-wined who want to remove the Christmas Tree from the Rockefeller Center. I set aside the contempt I feel for the multimillionaire third-worlder Hollywood stars, the bastards dressed up as University professors, the wretches who support pro-Islamic obscenities of pro-Islamic UN. I set aside the disappointments that America has inflicted and inflicts upon me and upon Americans who fight like me, and I savoured the salt of hope.

Fallacis argument är bräckligt och det är inte svårt att förstå varför. Vad hände med ungdomarna? Det vet vi inte. Kanske ångrade flickan sig. Kanske visade det sig att paret var oförmöget att få barn. Kanske var de tu det enda paret på området som planerade att bilda familj. Vi vet inte. Fallaci vet inte, hon heller. Hennes argument är i grunden emotionellt. Kanske beror det på att hon är desperat, kanske beror det på något annat, men det är, i vilket fall som helst, inte mycket att bygga vidare på.  
The Force of Reason handlar om förnuftets frigörande kraft, trots att Fallaci inte tilltror förnuftet några större under. Istället hävdar hon att Europa behöver mer av passion och med “passion” avser hon religiös övertygelse. Fallaci exemplifierar med Charles Martel: utan sin kristna tro hade Martel aldrig stått emot moorerna vid Poitiers, skriver hon. Det är ett märkligt argument att komma från en dedikerad ateist. Menar Fallaci att vi skall blåsa nytt liv i kristendomen? Fallaci försvarar sig med att hon är kristen ateist, utan att närmare precisera vad hon menar. Den mest centrala föreställningen inom kristendomen är övertygelsen om att Gud existerar. Är det möjligt att tro att Gud existerar och samtidigt förneka det? Det är möjligt att Fallaci har en utväg ur dilemmat, men hon berättar inte för oss hur hennes lösning ser ut. Istället serverar hon oss en slogan. 
Fallacis upprördhet medför att hon ofta uttrycker sig på ett extremt kategoriskt sätt. Ofta är hennes världsbild lika svartvit som hennes vedersakares. Fallaci baserar sin domedagsvision på tesen att de muslimer som kommer till Europa gör det i syfte att förverkliga Boumediennes vision. Att det finns muslimer som inget hellre önskar än att Europa blir islamiskt, är knappast ett kontroversiellt påstående. Det räcker med ett besök i Londons Hyde Park för att bekräfta den teorin. Det är också den typen av observationer som Fallaci använder sig av när hon skall staga upp sin tes. Frågan är emellertid om det räcker. Det handlar trots allt om trettio miljoner människor. Ur ett polititiskt perspektiv är generaliseringar ofta inget problem, men för dem av oss som har ett åtminstone rudimentärt samhällsvetenskapligt intresse är det uppenbart att Fallacis påstående vilar på bräcklig grund. Det är möjligt att hon har rätt, men hon presenterar inga övertygande bevis för sin teori. Fallaci påstår att alla imamer i Europa uppmuntrar unga moskébesökare att skaffa sig minst fem barn, utan att redovisa källan till sitt påstående. Ännu en gång: det är möjligt att det är korrekt, men visst hade det varit trevligt att själv kunna verifiera påståendets sanningshalt? 
Fallaci har också missförstått den europeiska arresteringsordern. Medlemsstaternas författningar har högre prioritet än den europeiska arresteringsordern. Det innebär att ett EU-land inte kan tvinga ett annat EU-land att mot sin vilja lämna ut en medborgare, även om den senare är brottsmisstänkt.  

Sammantaget: The Force of Reason är långtifrån en perfekt bok. Men trots sina brister är The Force of Reason en underhållande bok och som sådan väl värd att läsas. Även om framställningen ibland är bristfällig är Fallacis iakttagelser ofta intelligenta och intressanta. Det gäller dock att hålla huvudet kallt under läsningen och att inte låta sig förföras i onödan av den färgstarka italienskans prosa.