Home » 2019 (Page 3)

Yearly Archives: 2019

Folket och monarkin

Prinsessan Alexandra och prins Joachim skall skilja sig. Anledningen uppges vara prinsens alkoholvanor och utomäktenskapliga förbindelser. Man kan tycka att en skilsmässa inte borde spela någon roll för det monarkiska systemets framtid, men skenet bedrar. Prins Joachims nattliga eskapader är symtom på en mer djupt liggande problematik som på sikt kan leda till den danska monarkins fall.

Uttråkade kungligheter

Men finns det egentligen någon anledning att reflektera över kalabaliken i det danska kungahuset? Om s.k. vanligt folk kan dricka sig redlöst berusade, varför skulle inte en kunglighet kunna göra det? Dessutom: prins Joachim kan knappast vara den första man i världshistorien som gått bakom sin hustrus rygg.
På ett generellt plan är det uppenbart att den europeiska monarkin genomgår en förfolkligandeprocess. Denna utveckling har minst två orsaker: en social och en individualpsykologisk.
I början på 1800-talet var majoriteten av Europas stater traditionella monarkier. Majestäterna ledde regeringsmöten, utsåg ministrar och hade makt att upplösa parlament. Idag är endast en femtedel av Europas länder monarkier och i alla dessa länder har kungligheterna berövats nästan all politisk makt. Sveriges kung har numera till uppgift att, som det heter, “representera Sverige”. Det innebär att han skall delta i prisutdelningar, inviga broar och hålla tal som han själv inte har skrivit. Kungens uppgift är att synas och att säga saker som andra har tänkt ut.
Den konstitutionella monarkin representerar en kompromisslösning. Istället för att löpa linan ut och införa republik, valde politikerna att beröva kungen hans makt. Eftersom folket var mer sympatiskt inställd till monarkin än de republikanskt orienterade politiska eliterna, vågade politikerna inte avskaffa monarkin. I valet och kvalet mellan ett meningslöst och parasitärt kungadöme och ett upprört folk, valde politikerna att bevara monarkin.
Men den konstitutionella monarkin innebar inte endast att kungen berövades all politisk makt, det medförde också att poängen med att vara majestät mer eller mindre försvann. Det blev allt tråkigare och meningslösare att vara kung. Kungen som en gång hade varit samhällets mittpunkt och stöttepelare, hade förlorat nästan allt. Det enda som fanns kvar var kändisskapet och apanaget.
 En annan orsak är generationsväxlingen inom de europeiska kungahusen. Både samhället och monarkin har förändrats. Men medan samhället har åldrats, har monarkin föryngrats och den nya generationen av kungligheter accepterar inte att det måste vara tråkigt att vara kunglighet. De skulle aldrig stå ut med att leva instängda på sina slott och att vinka till undersåtarna från sina balkonger. De vill gå på restaurang och dricka sig berusade. De vill hänga på exklusiva barer och frottera sig med kändisar. De vill synas i vimlet. Vem vill inte det?
Den nya generationen av kungligheter har insett fördelarna med att tillhöra en privilegierad familj i ett modernt konsumtionssamhälle. Det kapitalistiska samhället är uppbyggt på varubyten och de som har pengar lever i regel ett bättre liv än de som inte har pengar. Varifrån pengarna kommer spelar i sammanhanget ingen roll. I den meningen är det alltså inte fel att säga att monarkins förfolkligande åtminstone delvis är initierad av kungligheterna själva.

Rika och mediokra

Om vi håller detta i minnet, blir det inte svårt att förstå kungligheternas beteende. Folket vill ha kungligheter som säger kloka saker, men som också håller distans till sina undersåtar. Endast på det sättet kan magin bevaras. De traditionella monarkerna var också noga med att hålla populasen på armlängds avstånd. Det är nog ingen överdrift att påstå att det förflutnas monarker inte uppfattade sig själva som en del av den övriga mänskligheten. De såg på sig själva som speciella, utvalda och av försynen predestinerade till att regera över sina folk. Vår tids kungligheter har inte samma upphöjda syn på sig själv och sin livsuppgift och det är inte särskilt svårt att förstå varför.
Anledningen till att familjen Bernadotte har det så gott ställt är inte att familjens överhuvud är en duktig affärsman. Inte heller kan familjens relativa välbeställdhet förklaras utifrån antagandet att de är anställda av staten med uppdrag att göra reklam för Sverige. Kungafamiljen lever på bidrag. Det finns idag ingen svensk familj som uppbär så höga bidrag som kungafamiljen. Den reella anledningen till att kungafamiljens försörjning kallas “apanage”, är att pengarna utbetalas till familjen Bernadotte. Hade familjen istället lystrat till namnet Andersson, hade pengarna kallats “socialbidrag”. Det är tack var detta socialbidrag som prinsessan Madeleine kan handla i butikerna på Östermalm och åka på lyxsemester med pojkvännen till Saint Tropez när andan faller på.
Detta är våra kungligheter naturligtvis fullt medvetna om. De är införstådda med att deras privilegier beror på historiska tillfälligheter och att de aldrig hade kunnat producera samma välstånd på egen hand. Kungafamiljen är förvisso mycket populär, men inget av det som medlemmarna i familjen har gjort eller sagt tyder på någon större begåvningsreserv. Kungen är dessutom dyslektiker vilket hade allvarligt försvårat hans möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden. Om det inte hade varit för skattebetalarnas frikostighet, hade Carl Gustaf med stor sannolikhet återfunnits i något av de program för arbetssökanden med speciella svårigheter som emellanåt genomförs av arbetsförmedlingarna. Utan skattebetalarnas omsorg hade Carl Gustaf och hans hustru Silvia bott i en vanlig hyreslägenhet i något större bostadsområde och i likhet med andra föräldrar oroat sig över sin privatekonomi och barnens framtid.

Sveriges populäraste man

Dagens svenska monarki är inte endast meningslös, det är också en parasitär institution. Man kan av den anledningen tycka att det är underligt att Sverige fortfarande är en monarki. Förklaringen är enkel: orsaken till att vi idag har monarki i Sverige är att systemet har ett solitt stöd i de breda folklagren.
När opinionsinstituten frågar s.k. vanligt folk vem de vill utse till Sveriges populäraste man, är svaren regelmässigt “Kungen”. Kungafamiljens tjuskraft är lika fascinerande som den är besynnerlig. Kungafamiljen gör ju ingen nytta. Det sägs ibland att kungen bidrar till den svenska exporten, men hur många tror egentligen på det argumentet? Varför skulle utländska företag eller stater välja att göra dåliga affärer med Sverige på grund av att Sverige är en konstitutionell monarki?
Dessutom: hur många tror att genomsnittssvensken har exporten av svenska jaktplan i åtanke när han lägger sin röst på kungen?
Kungahusets ställning i Sverige baseras inte på en av medborgarna genomförd nyttokalkyl, utan på kungafamiljens personliga popularitet och denna popularitet saknar helt grund. När vi säger att kungens popularitet saknar grund, menar vi naturligtvis inte att kungen är impopulär, utan att det inte finns några rationella skäl att beundra honom. De flesta människor är inte personligt bekanta med kungen. De har ingen aning om hur kungen är som privatperson. Kungen skriver inga böcker, inte heller har han utmärkt sig som idrottsman. Kungens offentliga framträdanden är alltid strängt regisserade och ger oss ingen inblick i hans personliga psykologi och när kungen har dristat sig till att improvisera har resultatet i regel varit totalt intetsägande eller rentav katastrofalt. Ett exempel: när kungen mötte den svenska pressen efter ett besök i Brunei, hade han bara trevliga saker att säga om landets diktator:

Och han har ju kolossal närhet till folket. … sen åker dom på en fjorton dagars rundresa, motsvarande en eriksgata som vi gör. Det gör dom varje år till varje by i stort sett och hälsar ju på varenda invånare i, handskakar och då finns det ju alla möjligheter för en nära direktkommunikation med alla hans invånare i Brunei, så jag upplever det som en väldigt nära väldigt väldigt nära, och varje söndag efter det besöket i moskén som dom deltar i så har dom en öppen audiens där vem som helst får komma och hälsa och framföra sina önskemål och, ja, både klaga om så måhända, så att jag upplever ett, på så sätt, att det är ett mer öppet land än något annat där man kan tänka sig … Det är faktiskt ganska fantastiskt. … Man önskar egentligen att det skulle kunna vara så i ett vanligt samhälle, men av praktiska skäl men här är ett litet förhållandevis homogent samhälle och jag har en stor respekt och förståelse.

Så talar Sveriges för närvarande populäraste man.


Skyll inte på politikerna!

Det är folket och inte de politiska partierna som har monarkins framtid i sin hand. Faktum är att inget av de tongivande politiska partierna har vågat utmana folket i denna fråga. I en opinionsundersökning visade det sig att hela 56 procent av riksdagens ledamöter är för republik. Nio av tio socialdemokratiska riksdagsmän vill avskaffa monarkin. Socialdemokraterna har sedan länge kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram, men har av rädsla för folkets reaktion valt att inte ta strid i frågan.
En intressant iakttagelse är att liberala Moderaterna är riksdagens mest rojalistiska parti. Endast 8 procent av de moderata riksdagsmännen vill införa republik.
Man kan i och för sig tycka att det faktum att det saknas övertygande argument för det monarkiska systemet bådar gott för republikanerna, men detta är långtifrån självklart. Det stöd som monarkin åtnjuter är inte och har förmodligen aldrig varit baserat på rationella skäl. Rojalisterna kommer följaktligen aldrig att överge sin övertygelse därför att de funnit att republik är bättre än monarki. Det enda som idag kan fälla monarkin är monarkerna själva.
Numera går det knappt en dag utan att någon tidning gör en mer eller mindre pikant observation av kungligheternas privatliv. Kronprinsessan Victoria hänger ihop med en gymägare som inte kan engelska eller namnge en svensk författare. Prins Carl Philips flickvän är servitris från västkusten. Prinsessan Madeleines förra pojkvän är dömd för misshandel. Varken kungen eller prinsessan Madeleine verkar hysa någon större respekt för landets trafikregler. Madeleine kör bil på gågator och kungen har påtagliga problem att hålla sig till hastighetsbestämmelserna. Det är goda nyheter för landets republikaner.
Monarkin är ett skådespel med folket som blundande och applåderande åskådare. Vår nuvarande kung och hans hustru har valt att leva ett återhållsamt liv för att inte stöta sig med undersåtarnas sensibilitet. Europas unga kungligheter besväras inte av sådana försiktighetsåtgärder. De vill inte leva som sina föregångare och skäms heller inte över det. Förmodligen är denna mentalitetsförändring republikanernas enda hopp. Förfolkligandet av monarkin kommer att medföra en erodering av de socialpsykologiska mekanismer som systemet baseras på.
Den dag Sveriges rojalister inser att kungligheterna är lika mediokra som de själva och att skattemedlen egentligen går till dyra semestrar, hyrbilar och drinkar, är monarkins öde beseglat.