Yearly Archives: 2019

År 1997 tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen initiativ till en upplysningskampanj om nazismens brott . Kampanjen fick namnet Levande historia. Bakgrunden till kampanjen var en rapport från Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet och Brottsförebyggande rådet. Enligt rapportförfattarna hade förvånansvärt många skolungdomar bristfälliga kunskaper om förintelsen.
Alla riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom regeringens initiativ.

Gudrun- konsten att vara människa. Källa: Svenska bio.

Varför ingen kampanj om kommunismens brott?

Samma år publicerade förre folkpartiledaren Per Ahlmark Det öppna såret . Boken utgjorde ett generalangrepp på den kommunistiska idén och dess praktik. Ahlmark introducerade den amerikanske folkmordsforskaren Rudolph Rummel för en svensk publik. Enligt Rummel hade den sovjetiska regimen mördat 60 miljoner människor. Samma år kom också Staffan Skotts bok Aldrig mer! som också den fokuserade på kommunismens brott.
Det dröjde därför inte länge innan liberalt sinnade politiker och debattörer började fråga sig varför kommunismen inte var inkluderad i regeringens kampanj. Det är förvisso sant att det nationalsocialistiska folkutrotningsprojektet har blivit sinnebilden för politisk mordiskhet, men kommunismen var knappast mindre blodtörstig.
Snart hamnade frågan på riksdagens bord.
Drygt ett halvt år efter det att regeringen hade lanserat Levande historia frågade den moderata riksdagskvinnan Marietta de Pourbaix-Lundin statsminister Göran Persson om han var beredd att även sjösätta en upplysningskampanj om kommunismens brott. Persson svarade att tanken inte var honom främmande, men han tillfogade att han inte bedömde att det var nödvändigt eftersom “kommunismen är död och … en rörelse som inte fångar någon”.

Statsministerns argument var besynnerligt.

Bakgrunden till Levande historia var inte att Sverige hotades av ett nazistiskt maktövertagande, utan att skolungdomars kunskaper om Hitlertiden var beklämmande undermåliga. Faktum var att svenska ungdomars kunskaper om kommunismens brott inte var mycket bättre. När Demoskop undersökte svenska ungdomars kunskaper om kommunismen tio år senare, visade det sig att kunskapsnivån var mycket låg. Nio av tio ungdomar kände till Auschwitz. Lika många ungdomar var helt okunniga om de sovjetiska koncentrationslägrens existens. Sju av tio ungdomar bedömde nazismen som “helt negativ”, medan endast 19 procent ville göra samma värdering av kommunismen. Ingen av de tillfrågade ungdomarna förstod innebörden av ordet “bolsjevik”. Förskräckande 29 procent av ungdomarna svarade att kommunistiska samhällen är ganska eller helt demokratiska.
Statsministern sade också att en upplysningskampanj om kommunismens brott riskerade att peka ut en specifik rörelse och få karaktären av ideologisk opinionsbildning. Även det var ett märkligt argument. Emfasen på nationalsocialismens brott gjorde ju inte endast just detta, det var själva poängen med projektet. Hur ska man varna människor för nationalsocialism om man är förbjuden att varna människor för nationalsocialister?

I oktober månad, år 1997, upprepade den moderate riksdagsmannen Sten Andersson Pourbaix-Lundins fråga. Varför bedriver regeringen inte också en kampanj mot kommunism?

Justitieminister Laila Freivalds svar var häpnadsväckande aggressivt. Ministern behandlade den moderate riksdagsmannen som om han var pestsmittad. Hon ifrågasatte Anderssons motiv och insinuerade att frågeställarens skepsis visavis kommunismen var “föranledd av att han tycker att svenska folket agerar för mycket mot nazismen”. Hon förklarade att “det inte möjligt för staten att ingripa mot åsikter”. Hon sade att det inte är “regeringens uppgift att bedriva sådana kampanjer som Sten Andersson efterfrågar”.
Inte heller Freivalds argument var lätt att förstå.
Om en informationskampanj om kommunismens brott innebär att staten “ingriper” mot “åsikter”, borde väl en kampanj om nazismens brott, även den innebära att staten ingriper mot åsikter? Andersson hade dessutom inte föreslagit att staten skulle “ingripa” mot några åsikter. Hans fråga handlade om varför Levande historia inte bedrev folkbildning om kommunismens brott.
Gudrun Schyman var vid denna tidpunkt Vänsterpartiets ledare. Faktum är att hon hade lett partiet i fyra år. Schyman hade dock valt att inte själv delta i debatten. Istället hade partikollegan Hanna Zetterberg fått uppdraget att försvara regeringens beslut.
Zetterberg uppmanade Andersson att läsa Vänsterpartiets partiprogram. Där framgår det tydligt, förklarade hon, att kommunister är demokratins förkämpar:

Jag skulle vilja att Sten Andersson (m) läste t.ex. Vänsterpartiets partiprogram. Då ser han att de som kallar sig för kommunister och framför allt socialister bygger det hela på värnandet om demokratin.

Zetterbergs argument var nonsensartat. Är Gulagarkipelagen en litterär fiktion om den inte omnämns i sovjetiska partidokument?

Riksdagens moderater hade emellertid bestämt sig för att inte låta regeringen komma undan

I oktober 1998 debatterades frågan på nytt i riksdagen. Initiativtagare var även denna gång moderaten Sten Andersson.
Detta var den första stora riksdagsdebatten om en upplysningskampanj om kommunismens brott. Regeringen representerades av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén. Hjelm-Wallén upprepade statsministerns ståndpunkt att kommunismen är död. Hon sade också att statsministern skulle ta upp frågan med partiledarna under hösten.
Moderaten Lennart Fridén sade att regeringen tassade som katten kring het gröt och frågade varför. “Är det för att man sjunger samma ‘international’, så är det ju illa.”
Partikollegan Marietta de Pourbaix-Lundin menade att kommunismen inte alls är död, utan att den endast har blivit politiskt rumsren.
Folkpartisten Helena Bargholtz förnekade att kommunismen skulle vara död och sade att “kommunismen är i klass med nazismen när det gäller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna”.
Sten Andersson frågade de tre närvarande vänsterpartisterna varför partiet hade bytt namn.

Sedan tycker jag att om ni nu är stolta över kommunismen – varför då skämmas för den? Varför byta namn? Varför plocka ned tavlorna på Lenin i era partilokaler under valrörelsen?

Vänsterpartisten Johan Lönnroth försäkrade att kommunister inte är något att vara rädd för. Peter Pedersen förklarade att Det kommunistiska manifestet är “en ganska bra frihetsbeskrivning”. Kenneth Kvist använde samma besynnerliga argument som Freivalds och förklarade att han var oroad över att syftet med Anderssons interpellation var att “devalvera kampen mot rasismen”.

Jenny rör om i grytan

Den 14 november 1998 medverkade ordföranden för Vänsterpartiets ungdomsförbund Jenny Lindahl i radioprogrammet Ekot. Lindahl förklarade att det inte var fel att ha bilder av Lenin på väggen “om det är så att man gillar Lenin på ett eller annat sätt”. Hon sade också att våldet i Lenins Ryssland skulle förstås mot bakgrund av inbördeskriget.
Lindahl var en synnerligen rörig debattör.
Å ena sidan hävdade hon att Lenin “använde sig … av argument och debatt, skrev böcker, för att vinna striderna”, å andra sidan medgav hon att han “inte var en värre massmördare än någon annan”. Hon påstod att hon inte har Lenin som förebild och att hon inte “gillar … Lenins tankar och idéer”, men tillfogar att Lenins avsikt var att skapa ett “bättre samhälle”. Vid ett tillfälle påstod hon om Lenin att han “har en dålig demokratisyn” och att hans “tid vid makten innebar en massa våld”, vid ett annat tillfälle konstaterade hon att “det är rimligt … att en stat under militära angrepp måste vara beredd att med våld försvara sina avsikter att skapa ett bättre samhälle.” Lindahl förklarade att de som anser att kommunismen var värre än nazismen också måste anse att “det hade varit bättre om nazisterna vunnit andra världskriget”. I en stort upplagd artikel i Folket i Bild/Kulturfront ifrågasatte Lindahl om Lenin var en mördare:

Var Lenin då världshistoriens värsta massmördare? Inte om man skall analysera historien utifrån tidsandan – vilka allmänna värderingar som rådde. Ur det perspektivet skall också Lenin betraktas.

Enligt Lindahl skall vi döma Lenin utifrån de värderingar som var allmänt förekommande på den tid som Lenin levde. Varför skall vi göra det? Menar Lindahl även att Hitler skall dömas utifrån de värderingar som rådde i slutet på 30-talet i Tyskland?
En månad senare efterlyste Folkpartiets Lars Leijonborg en upplysningskampanj om kommunismens brott. Leijonborg menade att det var djupt allvarligt att en representant för landets tredje största parti kunde hävda att det är hysteriskt att kalla Lenin massmördare. Lindahl och partikollegan Kalle Larsson gick till motattack och sade i en gemensam replik till Leijonborg att hans idéer var en del av en pågående “hetskampanj” mot vänstern. Schymans partisekreterare, Lars Ohly, avvisade Leijonborgs krav och hävdade att hans begäran om en upplysningskampanj om kommunismens brott var partipolitiskt motiverad.

Statsministern ställer sig på Schymans sida

I februari 1999 samlades partiledarna för överläggningar i frågan om en eventuell upplysningskampanj om kommunismens brott. Lars Leijonborg försökte övertyga Persson om att en kampanj var nödvändig. Vänsterpartiets Gudrun Schyman och Johan Lönnroth var negativa till idén och sade att det borde vara upp till universitetsforskare att om de så behagade att dokumentera kommunismens grymheter.
Regeringen valde att ansluta sig till Vänsterpartiets bedömning.
Varför gjorde regeringen detta? Varför finns det bara plats för en skändlighet i det statliga folkmördarkabinettet och varför just det helgerånet?
Sanningen var den att socialdemokraterna inte var motståndare till en upplysningskampanj om kommunismens brott. Problemet var att Göran Perssons regering var en minoritetsregering. För att få igenom sina förslag i riksdagen var Persson beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Schyman utnyttjade sin vågmästarposition och stoppade planerna på att bredda Levande historia till att även omfatta kommunismen. För regeringen var det viktigare att få igenom sin politik i riksdagen än att bidra till en upplysningskampanj om kommunismens brott. Följden blev att reformplanerna skrinlades.

Krisen är emellertid inte över. Tvärtom: den fördjupas

De borgerliga partierna vägrade dock att släppa idén. År 1999 utgav Folkpartiets ledare Lars Leijonborg den kommunismkritiska boken Nya frihetstiden i vilken han refererade till Rummel .
Samtidigt gick regeringen Persson vidare med sina planer för Levande historia. I september 1999 tillsatte statsministern en utredning vars uppgift var att besvara frågan om det var möjligt att permanenta det arbeta som hade påbörjats med upplysningskampanjen Levande historia. Som ett resultat av detta beslut skapades Kommittén Forum för levande historia.
Under tiden fortsatte borgerliga politiker att kräva en upplysningskampanj om kommunismens brott. I oktober 1999 motionerade moderaten Henrik Järrel om en “informationskampanj om kommunismens offer” och Folkpartiets ledare föreslog skapandet av en stiftelse vars uppgift skulle vara att upplysa allmänheten om kommunismens brott.
För Schyman var den borgerliga envisheten ett bekymmer. Detta var dock endast början på en kris som skulle fördjupas.
I slutbetänkandet från 31 januari 2001 förklarade Kommittén Forum för levande historia att den inte uteslöt ett likställande av fascism och kommunism:

Den säger att de flesta forskare verkar vilja reservera “förintelse” för judeutrotningen. Samtidigt stängde den inte dörren till en jämförelse med Gulag. “Man kan vidga diskussionen till andra folkmord. Förintelsen kan också vara utgångspunkt i en diskussion om totalitära system, och nazismen kan då jämföras med fascismen och kommunismen.”

Riksdagskommunisterna hade varit överlyckliga när Levande historia sjösattes. Vänsterpartiets historia är i realiteten en lång och eländig berättelse om landsförräderi och entusiastiskt stöd till blodbesudlade diktaturer världen över. Kampanjens emfas på nationalsocialismens brott gav riksdagskommunisterna en andhämtningspaus och ny möjlighet att spela rollen som moraliska dygdemönster.
Schyman förstod nu att partiets triumf kunde bli kortlivad. Problemet var inte endast att slutbetänkandet inte uteslöt att kommunism kunde likställas med fascism. En framtida borgerlig riksdagsmajoritet skulle med all säkerhet justera Forums mandat. Om det skedde skulle Sverige få en statlig myndighet som kampanjade mot den ideologi som låg till grund för Vänsterpartiets existens. Schyman insåg att partiet hade begått ett taktiskt misstag. Det hade bidragit till uppförandet av en institution som, i händelse av en borgerlig riksdagsmajoritet, med all säkerhet skulle vända sig emot partiet och kanske också krossa det.

Vänsterpartiet kräver att Forum stängs

I juni 2003 slog Forum för levande historia upp dörrarna. Några månader senare motionerade Vänsterpartiet i riksdagen om att myndigheten skulle avvecklas. I motionen skrev Vänsterpartiet att “Historieskrivning är ofta segrarnas historia, en politisk verksamhet som tjänar vissa syften”. Man fördömde Forums “pro-västliga tendens” och beskyllde forum för antikommunism:

Ondskan placeras konsekvent utanför västerlandets liberalkapitalistiska civilisation. Den västerländska kolonialismens brott, den transatlantiska slavhandeln och liknande har utelämnats. Antikommunismen har fått ansenligt utrymme.

Det var naturligtvis inte sant att “Ondskan placeras konsekvent utanför västerlandets liberalkapitalistiska civilisation”. Förintelsen ägde rum i Europa. Marxismen var en skapelse av en tysk filosof. Ryska revolutionen skedde i den europeiska delen av Ryssland. Vänsterpartiet kritiserade även Forum för antikommunism, men Forum hade ännu inget mandat att granska kommunismens brott mot mänskligheten. I realiteten speglade Forums verksamhet innehållet i de riksdagsbeslut som Vänsterpartiet hade varit med om att fatta. Kort uttryckt: det var inte Forum som hade förändrats. Det var Schymans Vänsterparti som hade förändrats.

En fortsatt ideologisk kontinuitet

I förra artikeln påpekades att Gudrun Schyman har sina ideologiska rötter i den maoistiska vänstern. Det är alltså inte sant att hon kommer från freds- och kvinnorörelsen.
Schyman lämnade heller inte den stalinistiska vänstern därför att den var stalinistisk, utan därför att stalinisterna i MLK var för kärnkraft. Schyman lämnade ett kärnkraftsvänligt parti som hyllade Stalin och blev medlem i ett parti som hade hyllat Stalin under diktatorns livstid, men som var motståndare till kärnkraft.
Kommunister hänvisar ofta till historien när de dömer sina motståndare. Det hade därför varit logiskt om Schyman hade avstått från att ansöka om medlemskap i Vpk med tanke på partiets minst sagt skändliga historia. Som Vpk:are hade Schyman goda möjligheter att protestera mot partiets försvar av kommunistdiktaturerna i öst. Hon hade alla möjligheter att stödja den demokratiska oppositionen i öststaterna.
Istället valde Schyman att göra karriär i partiet.
Schyman säger att hon aldrig har varit kommunist, men den bistra sanningen är, som vi har sett, att Schymans politiska engagemang var lokaliserat i den kommunistiska rörelsen.

• FiB/K var en maoistisk frontorganisation.
• MLK var en maoistisk organisation.
• VPK försvarade socialism och kommunism i partiprogrammet.

När Schyman tog över ordförandeskapet i Vänsterpartiet vägrade hon medge att kommunismen befann sig i kris. Tvärtom, sade hon.
När hon kritiserade kommunismen, kritiserade hon den kommunistiska politiken, hon ifrågasatte inte den kommunistiska idén och hon utmanade aldrig realsocialismen så länge den hade makten i öststaterna. Istället väntade hon med att formulera sin kritik till dess att det stod klart att öststatssocialismen inte gick att rädda och att kritik av systemet inte skulle fördömas av Moskva.
Schyman var partiledare när den socialdemokratiska regeringen lanserade Levande historia. De sovjetiska kommunisterna mördade miljontals människor, men det hindrade inte Schyman från att utnyttja sin vågmästarroll och stoppa planerna på att utvidga Forums mandat: Forum skulle granska nationalsocialismen och lämna kommunismen ifred.
När Schyman insåg att en borgerlig valseger med all sannolikhet skulle medföra att Forums mandat skulle utvidgas till att omfatta kommunismens brott, satte hon ner foten och krävde att myndigheten skulle avvecklas. Den kommunistiska idé som Vänsterpartiet var grundat på måste skyddas till varje pris.
Ett år efter det att Vänsterpartiet hade motionerat om att Forum för levande historia skulle avvecklas, meddelade Schyman att hon hade för avsikt att lämna Vänsterpartiet. I april år 2005 framträdde hon i en ny roll: styrelsemedlem i Feministiskt initiativ.

Det är ämnet för nästa artikel.