Yearly Archives: 2019

När länder jämförs med avseende på jämlikhet, rankas de skandinaviska länderna ofta mycket högt. Sverige var världens mest jämställda land år 2011. Två år senare hade vi ramlat ner till plats nummer fyra.
Oxfam rankade Sverige som nummer ett år 2017 när det gäller kamp mot ojämlikhet. Island vann jämlikhetspriset.
Sverige och Danmark är de två mest jämlika länderna i Europeiska unionen.

Världens första feministiska regering. Källa: Regeringen.

Genusvänstern och jämlikheten

Socialdemokratisk politik handlar inte bland annat om jämlikhet, den handlar uteslutande om jämlikhet. Socialdemokratin lider sedan många år tillbaka av jämlikhetsparanoia.
Statsministern har numera svårt att prata om något utan att också prata om jämlikhet. När Löfven fick frågan om regeringen vill ge Malmö högskola universitetsstatus, svarade statsministern att det inte var prioriterat. “Vi ska skapa en mer jämlik skola. Det är prioritet nummer ett.”
Det är dock inte endast den högre utbildningen som brister i jämlikhet. Även grundskolan ska få mer pengar. Inte för att eleverna ska lära sig mer utan för att den ska bli mer jämlik. Sjukvården ska också den bli mer jämlik. Därför vill statsministern ha en “kommission för jämlik hälsa”.
Regeringen vill också att vi alla ska vara lika trygga eller otrygga. Det blir mer jämlikt då.

Statsministern motsätter sig skattesänkningar, dvs. att människor får behålla en ökad andel av sina egna pengar. Det är bättre, tycker han, att politikerna förvaltar människors inkomster. Det blir mer jämlikt då.
“Sverige har världens första feministiska regering”, kan vi läsa på regeringens webbplats. Socialdemokraterna har numera slutat att utse statsråd på grundval av deras kompetens. Det är viktigare att slutresultatet är jämlikt än att landet erhåller en maximalt kompetent regering.

Därför kommer det knappast som en överraskning att Sverige har en jämställdhetsminister.
“Jämlikhet” är nyckelordet i regeringens politik.
Samtidigt kan regeringens samarbetspartner, Vänsterpartiet, uttrycka frustration över hur ovillig regeringen är för att arbeta för jämlikhet. Kamrat Sjöstedt vill införa en förmögenhetsskatt därför att det anses gynna jämlikheten. Statsministern är skeptisk till förmögenhetsskatt, men han håller med Sjöstedt om att skattesystemet behöver ses över för att öka jämlikheten.

Eufemismerna haglar

Socialdemokratins jämlikhetspolitik flödar över av eufemismer. Ett exempel är: jämställdhetsintegrering. Vuxna ska utbildas i genus och normkritisk kommunikation så att de kan och vill reformera varandra och bli den nya jämställda människa som genusvänstern vill skapa.
Skolan ska jämställdhetsintegreras. Skolpersonal ska drillas i intersektionell analys. Barnen ska inbillas att pojkar och flickor är likadana.
På avdelningen Nyponet på Lindeborgs förskola i Malmö får barnen således lära sig queerteori. När ett barn frågar fröken om hon är man eller kvinna, svarar fröken “varken eller”.
Det kallas jämlikhetssträvanden, men borde kallas indoktrinering.
För genusvänstern spelar det dock en underordnad roll. Jämlikheten är nämligen det prioriterade målet. Ändamålet helgar medlen.

Det finns dock ett undantag: migrationspolitiken

Man frågar sig därför: när ska migrationspolitiken bli ett jämställdhetsområde? Ta migrationskrisen för tre år sedan. Enligt diverse internationell statistik ökade Sveriges befolkning med två procent på ett år.

Låt oss för argumentets skull förbise att de tog sig till Sverige genom att bryta mot europeisk lag och istället fokusera på konsekvenserna för jämlikheten i samhället.

På vilket sätt gynnade migrationspolitiken jämlikheten? Gjorde den Sverige mer jämställt eller blev vi kanske mer ojämlika?
Låt oss se efter.
Majoriteten av migranterna, drygt en tredjedel, kom från Syrien. När World Economic Forum rangordnade världens länder med avseende på jämlikhet mellan könen, kom Syrien på plats tre. Det var år 2017. I värstingligan, kanske vi ska tillägga.
Den näst största gruppen kom från Afghanistan.
Nästa grupp bestod av irakier. Därefter följde eritreaner och somalier.
På vilket sätt skulle massinvandring från i huvudsak muslimska länder gynna svensk jämställdhet?
Menar regeringen kanske att alla kulturer är jämlika?
Om så är fallet, varför driver regeringen webbplatser som har till uppgift att utbilda immigranter i svenska värderingar? Varför anser regeringen att det är nödvändigt att upplysa immigranter om att sex med minderåriga är olagligt?
Varför går Socialstyrelsen ut med en broschyr i vilken man förklarar att “Barnäktenskap är förbjudet i Sverige”?
Har massinvandringen verkligen bidragit till jämlikhet när en statlig myndighet anser det nödvändigt att trycka en broschyr med namnet: “Till dig som är gift med barn”?

Det socialdemokratiska hyckleriet

Tanken att svenska värderingar skulle vara speciella på något sätt är en känslig fråga bland socialdemokrater. Det är faktiskt inte så länge sedan som socialdemokrater föraktfullt avfärdade dylika idéer som sverigedemokratiska. Det är också skälet till att Sverige inte har en integrationsminister. Integration är nämligen ett fult ord i den socialdemokratiska parlören. När socialdemokraterna kongressade år 2013 föreslogs ett avskaffande av integrationsministerposten om partiet skulle vinna valet ett år senare. Partistyrelsen förklarade att “integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda”.
Socialdemokraterna vann valet och avskaffade följaktligen posten som integrationsminister. Istället fick vi en jämlikhetsminister och en migrationsminister.
Nu har partiet efter år av politiskt beslutad massinvandring upptäckt att social sammanhållning inte endast handlar om laglydnad, att det också är viktigt att människor har likartade värderingar.
Men istället för att erkänna att man har haft fel och kanske be alla de människor som man har förolämpat om ursäkt, väljer man att hyckla och ljuga.

Anklagelser om rasism formuleras i regel i utbudstermer. Således har det varit rasistiskt av svenskar att kräva att immigranter integrerar sig i samhället. Däremot har det varit helt i sin ordning om invandrare väljer att integrera sig eller om de väljer att slå vakt om sin kulturella särart.
Därför försöker Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson inbilla människor att frågan egentligen är ett efterfrågeproblem. Sverigedemokrater är rasister därför att de kräver att invandrare ska integreras. Socialdemokrater är altruister eftersom de låter immigranter välja själva.
Johansson säger sig ha upptäckt att syrier, afghaner, irakier, eritreaner och somalier vill lära sig mer om “jämställdhet mellan kvinnor och män, barns rättigheter och yttrandefrihet”. Istället för att erkänna att partiet vill driva en gammal sverigedemokratisk fråga, formulerar Johansson om problemet så att det ska se ut som att partiet tvärtom bispringer landets alla immigranter.

Detta är inte snudd på ohederligt, det är ohederligt.

När förre statsministern Göran Persson flyttade till Malmö, sade han att han mycket väl hade kunnat tänka sig att bosätta sig i Rosengård, det bara “blev så” att han hamnade i Malmö centrum, mittemot det nybyggda stadsbiblioteket.
Tänka sig. Det bara blev så.
Nu försöker Ylva Johansson sig på ett snarlikt trick. Det var dumt på Perssons tid och det är lika fegt och oredligt idag.
Tyvärr blir det värre.
När Johansson får frågan om det finns en rädsla för att prata om svenska värderingar, svarar hon:

Jag vet inte säkert. Men jag tycker att vi inte har gjort det. Jag tror att vi kanske har känt oss obekväma att ta de här värderingsdiskussionerna och kanske heller inte har förstått hur viktigt det är för den som är ny i Sverige att få en chans att förstå och ta till sig de värderingar och normer som kommer till uttryck i lagar och regler och organisation.

På denna punkt är Johansson mer än förljugen. “Jag vet inte säkert”, säger hon. Det är klart att hon vet. Det har inte handlat om att människor känt sig obekväma. De har varit ilskna och rädda, framför allt rädda.
Människor har förlorat sina jobb därför att de har försvarat svenska värderingar. Ylva Johanssons parti har utgjort en del av den föraktliga mobb som har förföljt svenska medborgare som endast har uttryckt sina åsikter.
Författaren Jan Myrdal lär ha sagt: Varför ska vi kalla en skitstövel “sko”, när vi har ordet “skitstövel”?
Johanssons historierevisionism är förvisso vämjelig.

Att vårt land har en regering som denna är förvisso en nationell skandal.