Yearly Archives: 2019

Är fascismen en höger- eller vänsterrörelse? Var på det politiska spektrumet finner vi tysk nationalsocialism?
Detta är några frågor som Jonah Goldberg diskuterar i Liberal Fascism: The Secret History of the American Left, From Mussolini to the Politics of Change (Broadway Books, 2009). I denna artikel ska vi fokusera på Goldbergs beskrivning av fascismens historia.

Friedrich Nietzsche om följderna av kristendomens kollaps

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche var övertygad om att kristendomens kollaps skulle skaka den europeiska kulturen i dess grundvalar. I nära två tusen år hade människan betraktat världen genom en katolsk lins. Plötsligt började den dominerande världsbilden att krackelera.
Frågan var vad som skulle ersätta kristendomen. Nietzsche var övertygad om att människan inte kan leva utan mening. Blotta tanken på att människan är ett simpelt djur i ett universum utan syfte får henne att skälva av obehag.
Nietzsche trodde inte att kristendomen skulle ersättas av nya religioner. Kristendomen hade inte kollapsat därför att människor hade sökt sig till andra religioner, utan därför att rationaliseringen av den europeiska kulturen hade medfört att den fysiska och sociala verkligheten kunde förklaras utan hänvisning till en första orsak. Krisen var produkten av en rationaliseringsprocess.
Nietzsche var av det skälet förvissad om att människan skulle försöka återskapa det förlorade transcendentala paradiset på jorden. Hon skulle sätta sitt hopp till utopiska politiska projekt. Detta skulle, förklarade Nietzsche, leda till sociala katastrofer och kosta miljoner människor deras liv.
Fascism och nationalsocialism var bärare av utopiska visioner. Före krigsutbrottet uppfattades fascismen som en progressiv ideologi. För många människor var fascismen ett alternativ till klassisk liberalism och kommunism. Det var individer som hoppades att finna livets mening i ett organiskt samhälle.

Benito Mussolini

Benito Amilcare Andrea Mussolini grundade den moderna fascismen. Mussolinis föräldrar var revolutionära socialister och döpte sin son efter en mexikansk revolutionär, en italiensk socialist och en italiensk anarkist.
På kvällarna brukade fadern högläsa ur Karl Marx’ Das Kapital för sonen. Mussolini följde i faderns spår och redan som tonåring var han organiserad socialist. Mussolini skulle bli en av Europas ledande socialister. Han var mycket påläst och kunde de marxistiska klassikerna på sina fem fingrar. När han inte organiserade strejker och demonstrationer, skrev han i socialistpartiets tidning Klasskriget. Han var så radikal att hans politiska verksamhet förskaffade honom ett år i fängelse.
De flesta människor känner idag till att Mussolini kallades “Duce” när han ledde det italienska fascistpartiet. Faktum är dock att detta epitet användes om honom redan när han tillhörde socialistpartiet. Mussolini var Duce för Italiens socialister innan han skapade det italienska fascistpartiet.

Fascismens rötter

Den franske syndikalisten och Leninbeundraren George Sorel var den första inspirationskällan. Sorel övertygade Mussolini om att revolutionära rörelser behöver myter.
Sorels brukade peka på kristendomen som exempel. Kristna sitter inte passivt och väntar på Jesus återkomst, det faktum att de tror att han kommer att återvända har konkreta följder för hur de organiserar sina liv.
Myter har, förklarade Sorel, praktiska konsekvenser.
Sorel var influerad av den amerikanske filosofen William James. James var pragmatist och definierade teoriers sanning i termer av deras brukbarhet och Sorel applicerade James’ pragmatism på politiska teorier. Politiska teorier är, förklarade Sorel, i likhet med kristendomen ett slags myter. De är inte sanna i korrespondensteoretisk mening, dvs. därför att de beskriver eller förklarar en empirisk verklighet, utan därför att de förmår mobilisera människor till kamp för ett specifikt politiskt syfte.
Den syndikalistiska myten beskriver en generalstrejk som knäcker kapitalismens ryggrad. Sorel tvivlade själv på att en strejk skulle kunna åstadkomma något motsvarande, men det var heller inte viktigt. Det som är avgörande, förklarade han, är inte om en myt är sann eller falsk, utan om människor tror på den eller inte.
Sorel gjorde inget undantag för kommunismen. Kommunismen har också den en myt: den marxistiska historiefilosofin. Den kommunistiska myten beskriver historien som en flod som flyter i en bestämd riktning och kommunisterna som de enda som inte simmar motströms. Det var denna idé om kommunismen som en rörelse som var i takt med en objektiv, historisk process som gjorde det möjligt att mobilisera människor för den kommunistiska saken.
Den andra inspirationskällan var franska revolutionen. Franska revolutionen var den första totalitära revolutionen, Robespierre och Napoleon var de två första moderna diktatorerna och Rousseau var revolutionens filosof.
Goldberg beskriver den franska revolutionen som en paradoxal skapelse. Det faktum att kyrkan var dess huvudfiende hindrade inte Robespierre från att hävda att revolutionens överlevnad hängde på dess förmåga att vädja till människors religiösa instinkter. Kyrkan skulle krossas därför att revolutionärerna uppfattade den som ett autonomt maktcentrum, kristendomen skulle ersättas av sekulär religion i vilken folket eller allmänviljan intogs Guds plats.
I Rousseaus filosofi är individen inte något utanför kollektivet. Det är i kollektivet som människan finner identitet, mening och syfte. Rousseau menade att kollektiv, i likhet med individer, har en vilja. Det så kallade folket utgör det primära kollektivet i Roussaeus filosofi och dess vilja är den så kallade allmänviljan.
I realiteten var allmänviljan endast en förskönande omskrivning för statlig makt. Den revolutionära staten är allmänviljans autentiska uttryck, förklarade Rousseau. “Det finns bara två partier i Frankrike”, förklarade Robespierre, “folket och dess fiender och de sistnämnda ska utrotas”.
Det var denna märkliga idé som låg till grund för den totalitära kritiken av den borgerliga demokratin under 1900-talet. Sålunda hävdade kommunisterna att kommunistpartiet var arbetarklassens autentiska röst och nazisterna sade sig representera det sanna Tyskland. Parlamentariska och andra sociala institutioner sades öka avståndet mellan folkviljan och dess verkställande. Det var, förklarade kritikerna av den liberala demokratin, endast i ett samhälle i vilket allmänviljan hade oförmedlad makt som den kunde härska oinskränkt.
Det är mot denna intellektuella bakgrund som vi ska förstå det av Mussolini formulerade fascistiska credot: “Allt innanför staten, inget utanför staten, inget emot staten”.
Den tyske filosofen Herder var den tredje influensen. Rousseaus allmänvilja definierades inte av etnicitet eller sedvänja. Det var en allmän allmänvilja. Herder menade att allmänviljor är kulturellt specifika. Det som är allmänvilja i ett land, är det inte i ett annat.
Den fjärde och sista influensen var naturligtvis socialismen. Mussolini övergav aldrig socialismen. Frågan är således på vilket sätt Mussolinis syn på socialismen förändrades efter det att han hade tillkännagivit att han också var nationalist.

Nationalism och socialism

Kan man vara nationalist och socialist? De som svarar nekande på frågan har ofta i Marx i åtanke. Marx sade i Manifestet att proletärerna inte har ett hemland och påståendet har ibland tolkats som en kritik av nationalism. Frågan är dock om denna tolkning är korrekt. Det faktum att franska och italienska arbetare har ett gemensamt antikapitalistiskt intresse måste ju inte innebära att de också är kritiskt inställda mot sina respektive nationella kulturer.
Faktum är också att vänstern inte har varit främmande för att hylla socialism och nationalism. Gandhi var nationalist och socialist, liksom Nelson Mandela. Fidel Castro förkunnade: “Fosterlandet eller döden”. Pol Pot var nationalist och socialist. Ho Chi Minh var socialist och nationalist. Den kinesiska regimen har alltid varit nationalistisk. Regimen i Nordkorea är extremt nationalistisk och kollektivistisk. Stalin förespråkade socialism i ett land och var inte främmande för att använda eldfängda nationalistiska appeller.
Man kan alltså mycket väl vara socialist och nationalist.

Fascism och socialism

Fascismen växte fram ur en debatt i det socialistiska lägret. Den fråga som diskuterades var varför Marx’ prediktioner inte hade slagit in. Arbetarklassen hade inte växt i storlek, proletariseringen av medelklassen hade uteblivit, kapitalisterna hade blivit fler, inte färre och fattigdomen hade minskat radikalt. Följden blev att klasskampen inte hade skärpts och att revolutionerna i väst hade uteblivit.
Lenin hade en förklaring. Han menade att Marx inte hade haft fel i sakfrågan, men att teorin om kapitalet måste kompletteras med en teori om imperialism. Lenin förklarade att kapitalismen hade inträtt i sin imperialistiska fas. Det innebar att den exploaterade tredje världen och mutade arbetarklassen med sina “superprofiter”. Detta förklarade de uteblivna revolutionerna i väst.
Lenin ville rädda marxismen som teori. Mussolini var mer intresserad av frågan hur Italien kan bli socialistiskt.
Mussolini hade slagits för Italien under första världskriget och noterat att i skyttegravarna fanns inga arbetare, bönder eller kapitalister, utan endast italienare. Han frontkamrater slogs inte för en specifik grupp eller ett politiskt parti, de kämpade för fosterlandet. Mussolini drog slutsatsen att om Italien ska bli socialistiskt, krävs en nationalistisk politik. Nationen var marxismens akilleshäl.
Mussolinis nyfödda nationalism medförde att han hamnade på krigsfot med sitt eget parti, det italienska socialistpartiet. Han lämnade partiet efter att ha hållit ett passionerat försvarstal:

Whatever happens, you won’t lose me. Twelve years of my life in the party ought to be sufficient guarantee of my socialist faith. Socialism is in my blood. … I shall come back again. I am and shall remain a socialist and my convictions will never change! They are bred into my bones.

Mussolini övergav inte sin barndomstro, han bröt med socialistpartiet. Han förklarade att han var beredd att krossa det om det skulle visa sig vara nödvändigt för att rädda socialismen. Målet var fortfarande ett socialistiskt samhälle, men medlen härför var nya. Mussolini hade lärt sig läxan från Sorel och James: i slutändan är det viktiga inte vilka medel som används för att uppnå ett mål, utan om målet uppnås.
I den fascistiska myten har historien alltjämt en riktning och det talas fortfarande om kapitalistisk exploatering och klasskamp, men begreppen har definierats i nationella termer. Nationen har intagit arbetarklassens plats i det historiska dramat. Mussolini förklarade att Italien var ett proletärt land som var utsatt för exploatering från världsimperialismen. Klasskampen, förklarade han, fördes på en internationell nivå. Revolutionära krig stod mellan exploaterande och exploaterade nationer.
Denna nya emfas på nationen blev även synlig i Mussolinis journalistiska arbete. Som medlem i socialistpartiet hade Mussolini skrivit i dess tidning Klasskriget. Efter det att han hade lämnat partiet grundade han en ny tidning: Italiens folk. Emfasen låg inte längre på arbetarklassen. I dess ställe hade folket trätt in.
I likhet med kommunister och nationalsocialister ville Mussolini avskaffa klassamhället, men den fascistiska utopin var inte baserad på klass eller ras, utan på kultur. Italienarna utgör ett folk, förklarade Mussolini, därför att de talar samma språk, delar samma kultur och har en gemensam historia. Detta, förklarade Mussolini, skulle utgöra grundvalen för en nationell union som överskred alla klassgränser.
Mussolini krävde expropriation av kyrkans egendomar och att skolor skulle vara konfessionslösa. Han ville avskaffa den italienska adeln. Han ville göra det möjligt att expropriera mark som inte används. Han förordade ett progressivt skattesystem med udden riktad mot de rika. Han krävde nationalisering av landets försvarsindustri och en utrikespolitik som utmanade alla former av imperialism. Han sade sig vilja införa minimilön och åtta timmars arbetsdag.
Influerad av Rousseaus teori om allmänviljan hävdade han att det var fascistpartiet och dess ledare enkom som representerade det italienska folkets sanna intressen. Staten är folket, folket är staten.
År 1922 blev Mussolini premiärminister. En av de första att gratulera honom var den ryske diktatorn Lenin. Tjugotre år senare avrättades Mussolini och hans medarbetare Nicola Bombacci av kommunistiska partisaner. Innan skotten föll ropade Bombacci: “Länge leve Mussolini! Länge leve socialismen!”.

En ny form av fascism?

Om Goldberg har rätt, dog fascismen inte med Mussolini. Tvärtom: den fortlever i högsta välmåga. Att människor inte förstår det, beror på att de associerar fascism med det som hände under andra världskriget. Det är lätt att glömma bort att fascismen var mycket populär före kriget. Mussolini styrde Italien i över två decennier. Människor betraktade fascismen som en ideologiskt neutral medelväg mellan extremerna kapitalism och kommunism.
Vår tids fascism är naturligtvis annorlunda. Vi lever i ett helt annat samhälle än 1920-talets italienare. Vår kultur demokratisk och egalitär.
I en kommande artikel ska redaktören därför ställa frågan om det existerar en svensk fascism och hur den i så fall ser ut.