Yearly Archives: 2019

Den brittiske filosofen Roger Scruton har under det innevarande året inte endast producerat tre nya böcker, han har dessutom blivit adlad av drottning Elizabeth och går numera under namnet sir Roger.
I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på essäsamlingen Confessions of a Heretic (Notting Hill Editions, 2016). Det är en liten vacker bok som består av 12 artiklar i olika ämnen. Här skall vi fördjupa oss i professorns syn på den moderna staten. Frågan lyder således: hur ser konservatismen på staten?

Marxism, anarkism och nyliberalism

Marxister, anarkister och nyliberaler har en likartad syn på staten: den antas vara ett maktinstrument.
Marxismen är, åtminstone i praktiken, den mest statsvänliga ideologin. Marxister anser att den kapitalistiska staten hotar arbetarklassens intressen och vill lösa problemet genom att uppföra ett samhälle i vilket staten företräder arbetarklassens intressen. Anarkismen är den mest statsfientliga ideologin. Den vill befria människan genom att avskaffa staten.
Nyliberaler intar en mellanposition. Den amerikanske filosofen Robert Nozick anser således att staten är nödvändig och kan försvaras, men hävdar att det måste vara en minimal stat, inte en välfärdsstat av europeiska mått och definitivt inte ett monster av den kommunistiska typen.

Konservativ nyliberalism?

Frågan är var modern konservatism hamnar i detta ideologiska spektrum. Faktum är att den moderna konservatismen delar marxismens, anarkismens och nyliberalismens statsskepsis, men till skillnad från marxism, anarkism och nyliberalism är denna konservativa misstro mot staten inte doktrinärt grundad. Den är istället en produkt av mycket specifika historiska omständigheter.
Den moderna konservatismen formades på 80-talet under inflytande från två av seklets mest bemärkta politiker: USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Reagan och Thatcher har haft en enorm betydelse för den moderna konservatismens självdefinition. Reagan var av uppfattningen att staten inte är lösningen på Amerikas problem, utan att den är problemet och Thatcher gav uttryck för en snarlik uppfattning när hon diskuterade brittiska förhållanden.
Men Reagans och Thatchers syn på konservatismen vann inte endast anhängare på grund av att de var två karismatiska ledare. De var också framgångsrika i sitt respektive värv. Reagan gick till val på att förenkla skattesystemet, sänka skattetrycket och upprätta en statsbudget i balans. Den amerikanska ekonomin blomstrade under Reagan. Thatcher förde en snarlik politik och räddade den brittiska ekonomin från kollaps.

Reagan och Thatcher. Källa: Wikimedia.

Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetimperiet blev, för många amerikanska och brittiska konservativa, det slutgiltiga beviset på att frihet är konservatismens grundläggande värde.

Konservatism och social ordning

Föreställningen att konservatism är en form av nyliberalism är vida spridd. Likväl är det en felaktig uppfattning.
Det är förvisso sant att konservatismen har en positiv syn på marknadsekonomin, men den hyllar den inte på samma okritiska sätt som nyliberalismen. Konservatismen accepterar marknadsekonomin i brist på bättre alternativ. Historiskt sett har konservatismen betraktat marknadsekonomin med skepsis och skälet är att den sätter ett pris på allt. Inte heller är konservatismen en statsfientlig ideologi. Konservatism skall inte likställas med marknadslösningar. Följaktligen är det inte heller sant att frihet är det viktigaste konservativa värdet. För konservativa är staten den centrala institutionen i samhället och skälet är att konservativa premierar social ordning, inte individuell frihet.
Det är också skälet till att en konservativ politiker som Edmund Burke ursprungligen var skeptiskt inställd till partisystemet. Politiska partier ställer människor mot varandra. De lever av konflikter. Detta är naturligtvis ett problem för politiker som vill värna om den befintliga sociala ordningen.

Edmund Burke. Källa: Wikipedia.

Statens ursprung

I liberalismen är staten grundat på ett kontrakt. Den politiska ordningens grund är ett avtal mellan människor om att lämna naturtillståndet och uppföra en stat. Det är kontraktet som förser staten med legitimitet.
Det finns flera problem med kontraktsteorin. Ett problem är att den förutsätter som bevisat det som skulle bevisas. Frågan är ju vilka som skall ingå avtalet och varför just dem.
Kontraktsteorin förutsätter således en medlemskapsrelation. Människor lever inte först i ett tillstånd av anarki för att sedan inrätta en stat. Problemet med liberalismen är att den separerar staten från det civila samhället. I realiteten är de sammantvinnade med varandra. Staten växer fram ur ett civilt samhälle som är befolkat av människor som inte endast lever på samma plats, utan som också talar samma språk och har en gemensam historia och kulturell bakgrund. Det är ur denna förpolitiska ordning som staten växer fram. Den är statens existensvillkor. Det är också den som möjliggör framväxten av en territoriell jurisdiktion och en medborgarskapsrelation mellan individen och rättskipningsområdet. Naturligtvis är det också ur detta som känslor av nationell lojalitet växer fram.

Hur legitimerar konservatismen staten?

På denna punkt dyker ett problem upp: även om kontraktsteorin är orealistisk och ofullständig, försöker den besvara en viktig fråga: hur legitimeras staten? Hur rättfärdigar vi makt? Det faktum att dess svar är falskt, gör inte problemet ovidkommande.
På vilket sätt besvarar konservatismen denna fråga? Marxister, anarkister och nyliberaler har det gemensamt att de betraktar staten som ett maktsystem. Kommunister vill använda statsapparaten för politiska syften, anarkister vill avskaffa den, nyliberaler vill begränsa dess storlek och uppgifter.
Konservatismen förnekar inte att den sociala ordningen uttrycker makt, istället menar den att all makt inte är negativ och exploaterande. Konservatismen har inte endast en i grunden positiv syn på staten, den hävdar också att den sociala ordningen måste vara en auktoriserad ordning, dvs. medborgarna måste uppfatta den som legitim.
Legitimiteten kan, som vi har sett, inte härledas från ett kontrakt. Inte heller anser konservatismen att statens makt berättigas i demokratiska val. De som tror det skiljer inte mellan stat och partisystem. Politiska partiers legitimitet bedöms med utgångspunkt i hur väl de håller sina löften. De värderas med hänvisning till vad de har uppnått. Staten uppfattas som legitim därför att det är en uråldrig institution. I den meningen uppvisar den likheter med monarkin.
Konservativa är intresserade av den befintliga sociala ordningen och den kan endast legitimeras med immanenta värden. Appeller till framtiden har därför ingen plats i den konservativa uppfattningen. Socialismen är annorlunda: den rättfärdigar sin experimentlusta med hänvisning till något som inte existerar och vars förverkligande alltid har slutat med massterror. Det som har gjort socialismen så extremt seglivad är att den har lyckats föreviga tron på sin moraliska renhet trots alla brott som har begåtts i dess namn.

Hotet mot den sociala ordningen

Staten skall alltså betraktas som ett uttryck för vårt sökande efter ordning, men social ordning kan skapas på olika sätt. Ordningen kan växa fram underifrån eller påtvingas människorna från ovan.
Den engelska sedvanerätten är ett exempel på en social ordning som har växt fram underifrån. Stora delar av den engelska rätten är inte beslutad av parlamentet. Det finns till exempel inget av parlamentet beslutat förbud mot mord i England. När människor blir oeniga med varandra om vilka rättigheter och skyldigheter som de har, går de till en domstol för att slita tvisten. Domaren baserar sitt beslut på en noggrann granskning av fallet och med hänsyn till lokala omständigheter och eventuella juridiska prejudikat.
På detta sätt skapas inte endast social ordning, systemet förankrar också ordningen i människors konkreta liv. Lagarna stiftas inte av politiker i en avlägsen huvudstad med föga eller ingen kunskap om lokala variationer, istället fattas besluten av lokalt förankrade domstolar med grundliga kunskaper om lokala förhållanden och rättsliga fakta. Den sociala ordningen växer på detta sätt fram underifrån. Det borgar inte endast för att lagar och regler är anpassade till lokala variationer, det ökar också medborgarnas förståelse och acceptans av lagar och regler.
Sedvanerätten har fiender på det inrikes- och utrikespolitiska området. På det inrikespolitiska planet härrör hotet från politiker som vill ersätta sedvanerätten med parlamentariska diktat. Socialister och liberaler ogillar sedvanerätten därför att den är en i grunden konservativ kraft. Man försöker därför att begränsa det juridiska systemets autonomi och stärka parlamentets makt.
Skälet är att socialister och liberaler betraktar staten som ett medel för ett mål. Ett mål som förekommer ofta i den politiska agitationen är social rättvisa. Begreppet är abstrakt och tänkt att vara möjligt att tillämpa oberoende av tid och rum. Därmed hamnar strävandena efter social rättvisa på kollisionskurs med sedvanerätten. Sedvanerätten är lokalt förankrad, den respekterar inte endast traditioner och sedvänjor, den eftersträvar också kompromisser, inte domslut som gynnar en part och missgynnar en annan. Dess uppgift är inte endast att skipa rättvisa, det skall också främja social harmoni. Följaktligen upplevs den som ett hinder av de som vill reformera samhället uppifrån.
Ett allvarligare hot mot sedvanerätten har sitt ursprung i EU-rätten.

Diktat från ovan. EU-byråkratins högborg i Bryssel. Källa: Wikimedia.

Det politikerna inte kan få igenom i sina respektive parlament, kan de tvinga på medborgarna genom att använda sig av EU:s maktapparat. EU-direktiv beslutas i Bryssel och är ofta öppet fientligt inställda till lokala traditioner, sedvänjor och nationell suveränitet.

Staten skall skydda den sociala ordningen

Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau lär ha sagt följande: “Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Han var övertygad om att människan endast är fri i naturtillståndet, dvs. det tillstånd som föregår samhället.

Jean-Jacques Rousseau. Källa: Wikimedia.

Därigenom ställde Rousseau verkligheten på dess huvud. Problemet är inte endast att vi inte har möjlighet att återvända till naturtillståndet, det är inte ens önskvärt att göra det. Rousseau trodde att samhället berövar människan rättigheter som hon har i naturtillståndet, men i realiteten är staten en garant för våra rättigheter. Staten är ett uttryck för människors ambition att leva i fred med varandra. När människors rättigheter blir kränkta, vänder de sig till staten för att få upprättelse. Det är skälet till att vi har en poliskår. Dess uppgift är bland annat att värna rätten till privat egendom. Det är också ett skäl till varför vi har ett straffsystem: dess uppgift är att straffa de som inte respekterar våra rättigheter.
I Rousseaus naturtillstånd finns ingen stat, därför har individerna heller inga rättigheter.
Det innebär att det inte kan finnas en absolut frihet. Absolut frihet innebär anarki och ett allas krig mot alla.
Det innebär också att frihet förutsätter plikter. Människor har fri- och rättigheter endast om de accepterar restriktioner. Medborgarna har inte endast rätt till sin egendom, de har en också skyldighet att respektera varandras egendom. Utan skyldigheter har vi inga rättigheter och utan rättigheter, inga friheter.
Lagen är frihetens möjlighetsbetingelse och gräns.
Det är också skälet till varför konservatismen betonar ordning istället för frihet. Ordning förklarar frihet. Frihet förklarar inte ordning.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför kommunismen är ett problem ur konservativ synvinkel. I det kommunistiska systemet hade människorna inga rättigheter, men många plikter och plikterna skulle uppfyllas mot ett parti som inte hade några skyldigheter, men alla tänkbara rättigheter.
Utan ansvar förändrar sociala relationer karaktär: de blir exploaterande. Det är på grund av att staten i väst är underordnad lagen som den inte utgör ett hot mot medborgarna.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi också den konservativa kritiken av välfärdsstaten. Om kommunismen skapade ett system i vilket individen hade få rättigheter, men många plikter, är välfärdsstaten ett system i vilket människorna har många rättigheter, men allt färre skyldigheter.
Båda systemen eroderar sakta men säkert människors friheter. De medför också att statens legitimitet undermineras. Det är ingen tillfällighet att välfärdspolitik ger upphov till en instrumentell syn på staten.

Stat och civilt samhälle

Nyliberaler vill dra en skarp gräns mellan stat och civilt samhälle. Kommunister vill förstatliga det civila samhället. Anarkister vill eliminera staten så att det civila samhället kan blomstra fritt.
Konservatismen insisterar på en lös relation mellan stat och civilt samhälle. När det civila samhället har uppnått en viss storlek, blir det beroende av staten för sin funktion. Staten växer också fram ur det civila samhället. I realiteten är det civila samhället inget utan staten och staten inget utan det civila samhället. De utvecklas och dör tillsammans.

En positiv syn på staten

Kommunister vill ha en maximalt stark stat därför att de behöver ett verktyg för att undertrycka klassfienden och för att kunna tvinga igenom sin politik. Anarkister vill befria samhället genom att avskaffa staten. Nyliberaler vill frigöra individen genom att begränsa staten.
Konservatismen har en i grunden positiv syn på staten. När samhället har nått en viss storlek, blir det svårt att koordinera individernas handlingar utan en myndighet. Staten representerar vårt sökande efter en ordning som på en och samma gång är frihetens gräns och möjlighetsbetingelse.
Konservativa har därför till uppgift att försvara staten. De skall påminna vänstern om att statens uppgift inte är att administrera samhället i enlighet med en abstrakt politisk doktrin, utan att vara ett harmoniskt uttryck för en pre-existerande social ordning som har växt fram ur ett socialt samspel i vilket individerna har rättigheter och skyldigheter. Den skall påminna anarkisterna om att den frihet som föresvävar dem i realiteten är ett allas krig mot alla. Sist men inte minst skall den påminna den nyliberala högern om att staten inte är en maktmekanism och att vi således inte kan förverkliga våra frihetsideal genom att begränsa den till polis och militär.

Det var naturligtvis inte hela visan

Redaktören har en kluven syn på essäsamlingar. Ofta innehåller de artiklar som är fritt tillgängliga på nätet i artikel- eller videoform. Det gäller även Confessions of a Heretic.
Det gör dock inte den lilla boken helt ointressant. Inte allt i den är publicerat på annat håll. Ibland kan det också upplevas som en fördel att ha en artikelsamling i bokform istället för att tvingas leta efter innehållet på nätet.
Confessions of a Heretic handlar naturligtvis inte endast om konservatismens syn på staten. Scruton diskuterar modern konst, FaceBoook, dans, islam, arkitektur och den smått intrikata frågan om hur vi skall förhålla oss till det som vi inte kan uttala oss om. Professorn avhandlar till och med frågan om hur vi skall gå tillväga för att dö vid rätt tidpunkt. Vi lär få återkomma till den artikeln längre fram.