Yearly Archives: 2018

Det brittiska beslutet att lämna Europeiska Unionen har aktualiserat frågan vad det egentligen är som britterna har lämnat. Vad är EU? Vilka målsättningar har denna organisation? Vad finns det att säga om dess historia?
Dessa frågor och fler diskuteras i en synnerligen intressant bok av de två journalisterna Christopher Booker och Richard North: The Great Deception (Continuum, 2010).

Den officiella historieskrivningen

Den som vill bekanta sig med EU:s officiella historieskrivning, kan besöka Kommissionens webbplats. Där sägs följande:

Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän – däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era.

Kommissionen har en hel del material som riktar sig till lärare. Så här porträtteras organisationens grundare:

Källa: Europeiska Unionen.

I Kommissionens material beskrivs EU:s bildande och utveckling som en produkt av rationell dialog. Europatanken föddes efter och som en konsekvens av andra världskriget.
Materialet talar mycket och ofta om europeiskt samarbete, men utan att definiera begreppet. Det sägs t.ex. följande om Kol- och stålunionen: istället för att nationsstaterna bestämde över sina kol- och stålindustrier, skulle de sätta sig ner vid ett bord och diskutera tillsammans. Detta har tryggat Europas fred, menar Kommissionen:

The European Union has brought many European countries together in friendship. Of course, they don’t always agree on everything but, instead of fighting, their leaders sit round a table to sort out their disagreements. So the dream of Jean Monnet and Robert Schuman has come true.
The EU has brought peace among its members. It is also working for lasting peace among its neighbours and in the wider world. For example, EU soldiers and police officers are helping keep the peace in the former Yugoslavia, where there was bitter fighting not many years ago.

Det var, om vi får tro Kommissionen, inte endast freden som skulle säkras. Grundarna ville skapa ett Europa präglat av ekonomiskt välstånd och resultatet av denna strävan var det så kallade Romfördraget från 1957. Det skapade den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC.
Kommissionen förklarar också att ett led i EU:s demokratisträvan är att endast demokratiskt styrda länder kan bli medlemmar:

Before a country can join the European Union, its economy has to be working well. It also has to be democratic – in other words, its people must be free to choose who they want to govern them. And it must respect human rights. Human rights include the right to say what you think, the right not to be put in prison without a fair trial, the right not to be tortured, and many other important rights as well.

Man betonar självklart att EU är en demokratisk organisation.

What things should the EU be doing, or not doing? That’s for the people in the EU to decide.

The Great Deception är med sina 600 sidor en diger lunta och det är omöjligt att täcka boken i dess helhet. I denna artikel ska vi fokusera på fem frågor.

• Varifrån kommer Europa-idén? Stämmer det, som Kommissionen hävdar, att den växte fram efter andra världskriget?
• Är det korrekt att EU har säkrat Europas fred och frihet?
• Är Kommissionens beskrivning av EU:s fäder korrekt?
• Ordet ”samarbete” kan betyda olika saker. Hur samarbetar EU?
• Var EU-projektet en produkt av en rationell dialog?

Europa-ideologins ursprung

EU-idén var inte en konsekvens av andra världskriget. Den föddes redan på 1920-talet. Författarna beskriver detta decennium som ett idealistiskt årtionde. Första världskriget var över. Förhållandet mellan Tyskland och resten av Europa hade sakteligen normaliserats.
I USA byggde Ford bilar som vanliga människor hade råd att köpa. Skyskrapor sköt i höjden. Det var radions och jazzens radions årtionde. Människor var optimistiska om framtiden.
Författarna hittar samma framtidseufori i Europa.
I öster hade Sovjetunionen utropats. För många människor var det ett bevis på att utopier inte var omöjliga att realisera. I Paris planerade Le Corbusier framtidens städer för den kommande tidens socialistiska människa.
På den internationella scenen verkade Nationernas förbund för fred och konfliktlösning. Det var i detta idealistiska decennium som Europa-idéen föddes.
Den var dock inte en respons på krav från det europeiska folkdjupet.
Europa-idén formulerades för första gången i Wien år 1922 när den österrikiske aristokraten Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi publicerade boken Paneuropa. Coudenhove-Kalergi menade att Europa hade två valmöjligheter: integration eller kollaps. Han startade också en politisk rörelse, The International Paneuropean Union, i syfte att främja de målsättningar som han lagt fast i sitt manifest.

Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi. Källa: Wikimedia.

Coudenhove-Kalergi förespråkade mer samarbete mellan Europas stater. Han ville ha en union, dock inte en union som utplånade nationella särdrag.
Hans idéer blev väl mottagna bland politiker och intellektuella. Under de närmaste åren diskuterades Coudenhove-Kalergis manifest intensivt. Det hölls till och med en Europeisk kongress i Wien på samma tema tre år efter bokens utgivning.
En av dem som imponerades av Paneuropa var Frankrikes utrikesminister: socialisten Aristide Briand.

Aristide Briand. Källa: Wikimedia.

Briand ville dock gå längre än Coudenhove-Kalergi och år 1930 föreslog han att Europas länder skulle bilda en federal union. Han menade att Nationernas Förbund kunde fungera som ram för samarbetet. Organisationen var ursprungligen en internationell sammanslutning för mellanstatligt samarbete, men efter det att USA av inrikespolitiska skäl hade tvingats att skrota planerna på ett framtida medlemskap, blev organisationen en i högsta grad europeisk angelägenhet.
Briands idé lämnade dock aldrig skrivbordet. Den stora depressionen skulle snart slå sina klor i världsekonomin och nazismen skulle bli en politisk kraft att räkna med.

EU och freden

Föreställningen att EU har säkrat fred och frihet i Europa är kanske Europa-ideologins märkligaste axiom. Fred och frihet i Europa har i realiteten säkerställts av NATO och eftersom NATO i huvudsak har finansierats av USA är det amerikanska skattebetalare och amerikansk kapitalism som har garanterat fred och frihet i Europa.
Kommissionen skriver att EU hjälpte till att bevara freden under kriget på Balkan, men detta är näppeligen sant. Kriget på Balkan illustrerade snarare EU:s handfallenhet. EU-byråkratin producerade många rapporter och förslag, men det var USA som stoppade kriget.
Det är inte ens sant att EU kom till för att förhindra att djungelns lag på nytt skulle breda ut sig i Europa. Målsättningen med EU var att reglera relationerna mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.
Förre EU-kommissionären Margot Wallström har sagt att det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt tillkom i ett Europa utan EU och att de som är emot EU bör hålla detta i minnet. Wallström uttalade sig som representant för Kommissionen och kan knappast ha trott på vad hon sade. Ingen tror på fullt allvar att EU behövs för att hindra Sverige från att annektera Danmark med våld eller att om det inte hade varit för EU hade Storbritannien invaderat Finland.
Det är Tyskland och Frankrike som har varit Europas huvudvärk. Det är inte Europa som behöver EU, utan eventuellt dessa båda länder. Förmodligen skulle också dessa länder klara sig utan EU. Det är sant att relationen mellan Tyskland och Frankrike har varit konfliktfylld, men världen har förändrats och Tyskland och Frankrike med den. Europa har en lång historia av blodiga religionskrig, men ingen tror numera att det bara är en tidsfråga innan katoliker och protestanter ska drabba samman på nytt. Vår tids katoliker och protestanter är annorlunda. Endast extrema pessimister och dystopiker tror annat än att vi har lämnat dessa problem bakom oss.

Europas grundare

Booker och North menar att dramat har fyra nyckelpersoner.
Den kanske viktigaste och mest missförstådda personen var Jean Monnet, inflytelserik affärsman, politiker och byråkrat.
Den andra personen var den brittiske statstjänstemannen och Monnets vän Arthur Salter. Salter författade redan i början på 30-talet ett förslag om hur ett federalt Europa borde vara organiserat.
Den tredje personen var den italienske kommunisten Altiero Spinelli.
Den fjärde personen var Belgiens dåvarande premiärminister, Paul-Henri Spaak. Han spelade förvisso en viktig roll i organisationens historia, men kanske inte den roll som beskrivs på Kommissionens webbplats.
Kommissionen har dessutom inkluderat den brittiske premiärministern Winston Churchill i detta galleri.

Churchill?

Om vi får tro EU:s officiella historieskrivning, föddes Europa-idén efter andra världskriget och den brittiske premiärministern Winston Churchill var en av upphovsmännen. På EU:s webbplats sägs det till och med att Churchill var förespråkare för Europas förenta stater.
Detta är endast delvis sant.
Det är korrekt att planen på ett enat och integrerat Europa var populär under och efter det andra världskriget. Det fanns naturliga skäl till idéns popularitet. En del menade att det var systemet med nationalstater som hade orsakat katastrofen. Det tyska aggressionskriget hade fört Europas demokratier närmare varandra. Det hade blivit allt vanligare att europeiska intellektuella och politiker uttalade sig ett sätt som kunde tolkas i federalistisk riktning. En del gick ännu längre och krävde en världsregering. Den brittiske Nobelpristagaren i litteratur, filosofen Bertrand Russell, var en av dem.
Det kanske mest betydelsefulla försvaret för europeisk integration kom dock från Winston Churchill. När Europeiska kommissionens president, José Manuel Barroso, höll sin Churchillföreläsning 2103 förklarade han att den brittiske statsmannen var en sann europé:

Since 1945, however, we Europeans have made war between ourselves unthinkable. Through European integration, we have built peace, progress and prosperity, based on shared values and interests. Churchill helped lay the foundations for this. He was a man of foresight with an acute sense of history, often ahead of prevailing opinion, never shying away from saying what some might chose to ignore at the time. In 1946, as you know, he delivered two key speeches in this vein.
On the 5th of March, at Westminster College in Fulton/Missouri, he warned that “from Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe.” And he called on the United States – the “pinnacle of world power”, as he said – to take responsibility to ensure peace in the world.
A few months later, here in Zurich, on the 19th of September, evoking the tragedy of Europe, he put forward his – as he put it – “astonishing” proposal calling for the re-creation of Europe in a regional structure, “a kind of United States of Europe” based on a partnership between France and Germany. … Churchill, a committed and far-sighted British-European, followed up, notably with the Hague congress in May 1948, which was convened with the specific objective of promoting a united Europe and was attended by eminent personalities from across the political spectrum, such as Monnet, Adenauer, Spaak, Spinelli, de Gasperi, de Madariaga and de Rougemont, to name but a few of these “founding fathers”.

Barrosos uttalande är intressant och förtjänar en längre kommentar. Påståendet att Churchill tillhörde skaran av EU:s eller åtminstone Europa-tankens grundare bör kvalificeras.
För det första: Churchill sade vid upprepade tillfällen att Storbritannien inte tillhör Europa. Han var förvisso för ett enat Europa, men han underströk att britterna inte hade någon som helst avsikt att delta.

Winston Churchill. Källa: Wikimedia.

För det andra: det är förvisso korrekt att Churchill var positivt inställd till idén om europeiskt samarbete, men han ansåg att det skulle vara ett mellanstatligt samarbete. Churchill menade att världsfreden skulle vila på fyra pelare, inte tre: USA, Sovjet, Europas förenta stater och Storbritannien.
Barrosos ordval förmedlar intrycket att Churchill var för överstatligt samarbete. Detta är inte sant. När Churchill uttalade sig om planerna på utökat europeiskt samarbete, uttryckte han sig förvisso i uppmuntrande ordalag, men han avsåg alltid mellanstatligt samarbete, dvs. ett samarbete mellan suveräna nationer. Faktum är att närhelst idén om ett överstatligt samarbete kom på tal, var britterna djupt kritiska. Under förhandlingarna i italienska Messina, dvs. de diskussioner som skulle medföra skapandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen, marscherade den brittiske delegaten ut efter att ha sagt följande:

Messieurs, I have followed your work with interest, and sympathetically. I have to tell you that the future Treaty which you are discussing a) has no chance of being agreed; b) if it were agreed, it would have no chance of being ratified; c) if it were ratified, it would have no chance of being applied. And please note that, if it were applied, it would be totally unacceptable to Britain. You speak of agriculture, which we don’t like, of power over customs, which we take exception to, and of institutions, which horrifies us. Monsieur le president, messieurs, au revoir et bonne chance.

Två misslyckade försök

Den kanske intressantaste frågan handlar om EU-samarbetets karaktär. Få ifrågasätter att Europa mår bra av samarbete. Frågan är emellertid vad för typ av samarbete som EU erbjuder. Det är först när man ställer och besvarar den frågan som man förstår varför EU-samarbetet är så kontroversiellt och varför Storbritannien lämnade organisationen nyligen. Det borde inte vara omtvistat att samarbeta, men Europasamarbetet uppfattas av många som långt ifrån självklart.
Coudenhove-Kalergi ville att Europas stater skulle samarbeta mer, men det skulle vara ett mellanstatligt samarbete: fria och suveräna nationsstater skulle samarbeta i syfte att lösa gemensamma problem.
Den franske politikern Louis Loucheur var av annan uppfattning. Loucheurs tankegång var mer befryndad med Briands federalism. Han var av den åsikten att Europas fred endast kan säkerställas om Frankrikes och Tysklands ekonomier integreras. Loucheur ville skapa en myndighet som var oberoende av de nationella regeringarna och parlamenten och som kontrollerade Europas kol- och stålindustrier.
I slutändan var det en annan man som skulle förverkliga Loucheurs utopi.
Jean Monnet var Europarörelsens grå eminens. Han var affärsman, politiker, byråkrat och statstjänsteman och hans främsta talang lär ha varit hans förmåga att påverka inflytelserika vänner. Monnet föredrog att verka bakom kulisserna. Om han hade en idé som han ansåg borde förverkligas, övertalade han i regel någon god vän att sköta det praktiska arbetet åt honom. Monnet var, liksom Salter, Loucheur och Spinelli förespråkare av federala idéer. Han var också frustrerad. Briand hade föreslagit att Nationernas förbund borde kunna tjäna som ram för federalistiska strävanden, men Monnet tvivlade på att detta var möjligt. I Nationernas förbund hade varje medlemsstat vetorätt. Monnet menade att europeiska intressen måste väga tyngre i vågskålen än nationella intressen och att vetorätten därför måste avskaffas. För Monnet var vetorätten det största hindret mot europeisk enhet. Han var övertygad om att fred kräver överstatliga institutioner. Han förklarade:

There will be no peace in Europe if the States rebuild themselves on the basis of national sovereignty, with its implications of prestige politics and economic protection (…). The countries of Europe are not strong enough individually to be able to guarantee prosperity and social development for their peoples. The States of Europe must therefore form a federation or a European entity that would make them into a common economic unit.

Monnet gjorde tre försök att ena Europa. De två första misslyckades.

Det första försöket

Organisation for European Economic Co-operation grundades 1948 med uppdrag att administrera det amerikanska hjälpprogrammet till det krigsdrabbade Europa, den så kallade Marshallplanen.
Monnets plan var att utnyttja OEEC. Det var ingen hemlighet att USA hoppades på att Europa skulle enas. USA stödde inte endast federalistiska strävanden, via en frontorganisation slussade CIA miljontals dollar till individer, organisationer och media som förespråkade ett federalt Europa. Kanske så mycket som två tredjedelar av den federalistiska propagandaapparaten finansierades av amerikanska spiondollar.
Monnets hoppades att OEEC skulle kunna utvecklas i överstatlig riktning, men hans förhoppningar strandade på motstånd från flera medlemsstater, däribland Storbritannien och Sverige som argumenterade för att OEEC skulle vara en organisation för mellanstatligt samarbete. Det första försöket hade misslyckats.

Det andra försöket

I det andra försöket försökte Monnet att använda sig av Europarådet. Europarådet skapades år 1949 och dess mål var att ena Europa. Rådet lyckades dock aldrig ena sig om vad det innebar. Organisationen var djupt splittrad. Federalisterna förespråkade ett överstatligt Europa medan konfederalisterna, med Churchill i spetsen, förordade mer mellanstatligt samarbete. Monnets projekt havererade för andra gången.

Det tredje försöket

Monnet bestämde sig för att rikta in sig på Europas kol- och stålindustrier. Det var i kraft av sina kol- och stålindustrier som Tyskland hade förmått rusta upp och blivit en europeisk stormakt. Monnet ville utnyttja minnena från andra världskriget. Han förklarade att freden i Europa endast kan säkras om kol- och stålindustrierna underställs överstatlig kontroll. Rustningsindustrierna skulle inte kontrolleras av de nationella regeringarna eller parlamenten, utan av en myndighet som stod ovanför dem, var oberoende av dem och som endast var lojal mot det som Monnet uppfattade som Europa.
Monnet författade nio utkast till sitt förslag. Det första utkastet innehöll den sedvanliga federalistiska ideologin. Det sista utkastet var rensat på allt som kunde uppfattas som kontroversiellt.
När utkastet var färdigt, presenterade han det för sin vän Robert Schumann, fransk utrikesminister. Utkastet fick namnet Schumannplanen, även om det var Monnet som låg bakom det.
Monnet övertalade Schumann att i sin tur introducera förslaget för Frankrikes regering och franska folket.
Tyskland var en besvärligare nöt att knäcka. Efter kriget hade Tyskland förlorat kontrollen över sin kol- och stålindustri och Monnet visste att tyskarna ville återta kontrollen så snart som möjligt. Det var nödvändigt inte minst på grund av att den tyska ekonomin växte snabbt. Han bad därför Schumann att skicka en kopia av förslaget till Tysklands förbundskansler Adenauer. Monnet gissade att Adenauer skulle acceptera förslaget som en godtagbar kompromiss. Det skulle ge Tyskland rätt att ha en kol- och stålindustri på samma villkor som Frankrike.
Därefter såg Monnet till att förslaget också skickades till regeringarna i Italien, Belgien, Holland och Luxemburg.
Britterna var inte inbjudna, men de kände till vad som pågick och deras respons var negativ. Efter krigsslutet hade Arbetarpartiet gått till val på ett socialistiskt program. Den nationella ekonomin skulle planeras och viktiga industrier nationaliseras. Staten skulle skapa ett bättre, rättvisare och mer jämlikt samhälle. Britterna hade nyligen nationaliserat sina kol- och stålindustrier och förstod inte varför de skulle lämna över kontrollen över dessa till en myndighet som knappast skulle agera med brittiska intressen för ögonen. I april 1951 bildades den Europeiska kol- och stålunionen och Monnet var dess första ordförande. I ett tal förklarade han att det första steget mot en europeisk regering hade tagits.

Internationell kris

Monnet ställdes nu inför frågan om hur han skulle gå vidare. Han behövde inte fundera länge. I juni 1950 invaderade det kommunistiska Nordkorea med sovjetiskt stöd sin granne i söder. Koreakriget var ett faktum.
Monnet var inte intresserad av konflikten som sådan utan dess eventuella europeiska återverkningar. Monnet gissade att Koreakriget skulle öka spänningarna mellan det demokratiska Västeuropa och kommuniststaterna i öst och att det skulle leda till upprustning. Eftersom Västtyskland förmodligen skulle användas som en inkörsport av avancerande sovjetiska styrkor, antog Monnet att USA, förr eller senare, skulle kräva att Västtyskland stärker sitt försvar. Problemet var att tyskarna inte skulle kunna göra det utan att också kontrollera sin kol- och stålindustri. Monnets slutsats var att det fanns en uppenbar risk att de skulle få det till skänks av amerikanerna på grund av Koreakriget och om de fick det skulle de, med all sannolikhet, hoppa av Schumanplanen.
Utan Tyskland skulle Monnets Europadröm haverera.
Monnet bestämde sig för att utvidga Schumanplanen till att också omfatta militärt försvar. Han förklarade att målet bör vara en europeisk försvarsgemenskap. På det sättet hoppades han kunna hålla kvar tyskarna i det överstatliga samarbetet.
Problemet var att Adenauer föredrog att vara med i NATO. Dessutom var Monnets förslag till en europeisk försvarsgemenskap utformat så att tyskarna särbehandlades. Detta ogillades starkt av regeringen i Bonn. Frankrike skulle kunna vara medlem i den nya organisationen och samtidigt ha en nationell armé. Enligt Monnets förslag skulle Tysklands armé i dess helhet underställas den europeiska försvarsgemenskapens kommando.
Det var dock inte endast Tyskland som ställde till problem för Monnet.
Churchill avvisade Monnets invit och hans egna landsmän blev alltmer skeptiska. Frankrike ville ha garantier för att tyskarna inte kunde lämna den nya organisationen och när Monnet inte kunde lämna någon sådan garanti revolterade det franska parlamentet och vägrade ratificera förslaget. Stödet för Monnets idé kollapsade. Franska politiker och intellektuella behandlade det som pestsmittat. Arméledare förkastade det. Stormen drabbade till och med Monnet som person. Det dröjde inte länge innan han hade blivit en av Frankrikes mest impopulära offentliga personer.

En ny strategi

Monnet avgick som ordförande för Kol- och stålunionen. Han drog sig tillbaka för att fundera över vad som hade gått fel. Hans slutsats var att hans misstag var att han hade varit för öppen om sina planer, att han i allt för tydliga ordalag hade deklarerat sina målsättningar.
Monnet ville dock inte ge upp sina planer.
Den italienske kommunisten Alterio Spinneli var en av den europeiska integrationens tidiga förkämpar. Spinelli var övertygad om att Europas folk aldrig skulle acceptera en federation. Han menade att projektet därför måste genomföras i tysthet, utan att folken konsulteras. Spinelli ansåg att progressivt sinnade politiker och aktivister borde utnyttja det sociala, politiska och ekonomiska kaoset efter kriget för att avskaffa Europas nationalstater och införa en revolutionär diktatur. Denna diktatur skulle ena Europa och lägga grunden för framväxten av ett socialistiskt Europas förenta stater.
Var Monnet inspirerad av Spinelli? Det vet vi inte. Spinelli var dock ingen okänd figur. Tvärtom. Han var, liksom Monnet, en av Europarörelsens veteraner. I början av 70-talet nominerades han av Italiens regering till arbetet som kommissionär i Europeiska kommissionen. Han företrädde också det italienska kommunistpartiet i Europaparlamentet under några år. Det är naturligtvis inte lätt att veta om Monnet var påverkad av Spinelli, men han drog samma slutsats: projektets syfte måste döljas.
Frågan var hur.
En metod var att ändra språkbruket. Om människor ogillade federalism, kanske man skulle sluta att använda denna terminologi. Monnet och hans medarbetare slutade tala om behovet av en europeisk regering. Ord som “federalism” och “överstatlighet” bannlystes. Det räckte naturligtvis inte.
Monnet behövde ett mer konkret tips och det kom från Belgiens premiärminister Paul-Henri Spaak.

Paul-Henri Spaak. Källa: Wikimedia.

Spaak föreslog Monnet att sälja idén som ett ekonomiskt förslag. Få människor är emot ekonomiskt välstånd. Spaak sade att det borde vara möjligt att marknadsföra det politiska projektet på detta sätt och göra det mer tilltalande för den breda allmänheten. Detta skulle ge Monnet en bas att utgå ifrån i det fortsatta arbetet.
Monnet hoppades kunna smyga in federalismen genom en bakdörr. Det skulle naturligtvis ta tid, men det räknade han också med. Eftersom Europas folk var federalismfientligt, var det inte möjligt att öppet deklarera politikens syften eller att skynda på för fort.
Resultatet blev Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den nya organisationen hade långt ifrån alla de befogenheter som hade föresvävat Monnet, men det var ett första steg mot nytt Europa. För första gången hade det skapats en myndighet vars plikt inte var att representera nationella intressen, utan europeiska intressen.
Monnets förhoppning var att den nya myndigheten successivt skulle frigöra sig från nationsstaterna och deras parlament, politiker och väljare.
Nationsstaterna, regeringarna och parlamenten skulle lämnas orörda därför att det vidmakthöll illusionen att de europeiska folken styrde sig själva. De europeiska folken skulle även i fortsättningen välja parlament och parlamenten skulle även i framtiden utse regeringschefer och de sistnämnda skulle även i fortsättningen utse ministrar, men de folkvalda parlamenten och regeringarna skulle i realiteten vara underställda institutioner som inte prioriterade nationella intressen och som bemannades av byråkrater som inte hade tillsatts med demokratiska procedurer och som därför heller inte kunde ställas till svars för sina handlingar.
Människor skulle tro att deras politiker debatterade förslag sprungna ur det nationella folkdjupet, när debatterna i realiteten endast handlade om hur och när direktiven från den nya överstatliga myndigheten skulle verkställas.

Apropå Brexit

EU var aldrig designat för att bli en demokratiskt styrd organisation. Monnet, Salter, Spinelli och Spaak hade ett abstrakt, ideologiskt mål för Europa och de ville förverkliga det utan att rådgöra med medborgarna. De ville skapa en organisation vars administration befinner sig bortom demokratins långa arm. Europa skulle räddas mot folkens uttryckta vilja. Det skulle inte finnas någon annan valmöjlighet än mer integration. Det är skälet till att EU alltid ordinerar samma enformiga medicin mot de problem som organisationen skapar: mer integration.
När Irland röstade nej till Lissabon-fördraget, förklarade EU-byråkratin att omröstningen måste göras om. Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sade att EU måste undersöka vad irländarna egentligen hade röstat nej till.
Jean-Claude Juncker uppmanade brittiska politiker att inte tala högt om att EU-medlemskapet medför restriktioner på den nationella suveräniteten. Inför den franska omröstningen sade Juncker att det inte spelar någon roll hur fransmännen röstar och när fransmännen väl hade röstat nej, förklarade samme Juncker att de i realiteten hade sagt ja.
Det finns numera också en särskild etikett att stämpla EU-kritiker med: eurofober.
Vi lär få återkomma till The Great Deception längre fram.