Yearly Archives: 2018

Ann Coulters senast bok Mugged: Racial Demagoguery from the Seventies to Obama (Sentinel, 2012) utvecklar några resonemang från den föregående boken, Demonic. I Demonic hävdade Coulter att det var Republikanerna, inte Demokraterna, som slogs för svartas rättigheter. Ku Klux Klan var det Demokratiska partiets militära falang, dess stormtrupper. I Mugged spinner Coulter vidare på denna tes. Coulter menar att krisen i det svarta Amerika inte har med slaveriet eller med Afrika att göra. Den skapades på 70-talet när USA, per dekret, skulle omformas till ett mångkulturellt samhälle.

Kris i det svarta Amerika

Republikanerna är ett principstyrt parti, Demokraterna är ett opportunistiskt parti. Demokraterna var för rasism och segregation därför att det gynnade dem. Republikanerna var emot rasism och segregation av principiella skäl.
Det faktum att det parti som hade ställt sig bakom rasism och segregation sedermera bytte fot och började kämpa mot rasism och segregation, kan även det förklaras som ett uttryck för politisk opportunism. Det tog Republikanerna nästan 100 år av oavbruten politisk kamp för att vinna striden om svartas medborgerliga rättigheter och när svarta väl hade erövrat rätten att rösta, röstade de republikanskt. Vänstern insåg att om den inte ändrade politik, skulle den aldrig mer vinna ett val. Lyndon Johnson kallade inte oväntat Medborgarrättslagen från 1964 för ”the nigra bill”.
Vänstern omvändelse var således en omvändelse under galgen och den kom, av det skälet, i senaste laget. I samma ögonblick som kampen för medborgerliga rättigheter var över, började vänstern kverulera om universell rasism och diskriminering. I över 20 år skulle vänstern prägla den politiska och kulturella debatten. Coulter skriver att detta skulle åsamka det svarta Amerika stora problem.
När krisen i det svarta USA diskuteras, brukar tre saker hamna på tapeten:

• Förekomsten av dysfunktionell kultur.
• Utbredd kriminalitet.
• Beroende av staten.

Begreppet ”dysfunktionell kultur” täcker ett brett spektrum av beteenden. Några exempel från Coulters galleri får räcka.
På 70- och 80-talet var det rasistiskt att ställa krav på svarta. När svarta skyllde sina personliga tillkortakommanden på vita, skulle vita svälja förtreten och nicka instämmande. Svartas rättigheter motsvarades av vitas plikter. Vita hade inte endast ansvar för sig själva, de hade också ansvar för svartas misslyckanden och handlingar som hade utförts av vita som är döda. På grund av att svarta i det förflutna hade hållits som slavar, hade nutidens svarta, som naturligtvis varken var förslavade eller hade erfarenhet av slaveri, rätt att agera ansvarslöst.
Coulter vidgår att vår tids svarta kultur är djupt dysfunktionell, men hävdar att det inte beror på slaveriet. Problemen har istället sina rötter på de brittiska öarna.
Det fanns viktiga skillnader mellan de människor som kom till Amerika. De som bosatte sig i norr var ofta välutbildade, starkt religiösa och de skapade ett väl fungerande samhälle.
Vita i södern var annorlunda. De kom från Skottland, Wales och Irland. De var illiterata, promiskuösa, de söp och slogs. Vår tids svarta kultur har inget att göra med slaveriet, den utgör en modern version av den kultur som importerades till södern från brittiska öarna.
Söderns vita var föraktade i norr. De sågs som primitiva, dumma och farliga och närhelst de flyttade norrut utsattes de för omfattande diskriminering. Denna av norr praktiserade nolltolerans var ofta grym, men den medförde en civilisering av immigranterna. Skottar, walesare och irländare lärde sig den hårda vägen vad som var acceptabelt. Coulter menar att USA:s svarta var på god väg att göra samma sak, dvs. att kasta av sig det västeuropeiska kulturoket när vänstern började prägla den politiska dagordningen på 70-talet.
Martin Luther King skrädde inte orden: problemet är, förklarade han, inte att det är för många poliser i svarta områden, utan för få. King sade att svarta inte är oroliga över polisbrutalitet. I likhet med vita oroar de sig över att bli utsatta för brott. De vill ha ordning och reda i sina områden. De demonstranter som King samlade omkring sig var inga gapiga huliganer. De hade inget gemensamt med kriminella. De var robust svart medelklass.
Vänsterns världsbild är i grunden marxistisk och konspiratorisk. För vänstern var det inte kriminaliteten som var ett problem, utan polisen. Svart brottslighet sågs som en konsekvens av ett orättfärdigt samhällssystem. Därför var det fel att straffa svarta brottslingar. Istället skulle resurserna satsas på att försöka förstå dem. Teorin var lika simpel som den var naiv: om samhället behandlar kriminella på ett humant sätt, istället för att straffa dem, kommer brottslingarna att svara med samma mynt. Resultatet blev att brottsligheten i de svarta områdena formligen exploderade.
Inte heller är beroendet av staten något som är naturligt för svarta. Coulter menade att vänstern kultiverade beroendet i syfte att knyta svarta till sig och på sättet garantera framväxten av en stark stat. Coulter skriver att det faktiskt fanns en äkta, svart medelklass på 60-talet. Den bestod av välutbildade män och kvinnor som hade skapat sig en position och välstånd genom enträget arbete. Denna medelklass destruerades när liberaler beslutade att, medelst politiska medel, dvs. positiv särbehandling, skapa en svart medelklass.
Historiskt sett har det heller inte varit någon större skillnad mellan den svarta och vita familjen. Fram till 50-talet var det till och med vanligare att svarta gifte sig än vita. Den svarta familjen kollapsade när Demokraten Johnson, som ett led i det så kallade “Kriget mot fattigdomen” beslutade att ekonomiskt stöd inte endast skulle utgå till änkor, utan även till ensamstående kvinnor. Det faktum att den svarta familjen har imploderat beror inte på slaveriet, utan på att samhället började försörja kvinnor som inte brydde sig om att ta ansvar för sin sexualitet.

En kultur uppbyggd på ångest

På 70-talet växte det fram hel industri som var baserad på premissen om den allestädes närvarande vita urskulden. Coulter skriver att vita amerikaner gick omkring som på äggskal. De var livrädda för att oavsiktligt kränka svarta. Den minsta lilla misstanke kunde leda till ruinerade karriärer och ett privatliv slaget i spillror.
Vita som kritiserade den svarta kulturen för att vara dysfunktionell, fördömdes som rasister. Vita som uppförde sig som svarta avfärdades som “White trash”. Svarta kunde säga vad de ville, vita måste väga varje ord på guldvåg. Svarta kunde skrika “Nigger” hur ofta som helst, vita kunde inte ens använda ordet i syfte att kritisera det.
Vänstern struntade i att den svarta kulturen blev allt mer dysfunktionell. Dess målsättning var att komma åt det vita Amerika. När Kalifornien röstade om en av vänsterns hjärtefrågor, homosexuellas rätt att ingå äktenskap, visade det sig att fler svarta än vita röstade emot förslaget. Hela 70 procent av svarta ville förbjuda homosexuella att gifta sig på traditionellt sätt. Vänstern tog valresultatet som en förevändning för att attackera kristna mormoner för deras skepsis visavi samkönade äktenskap. Bill Clinton kritiserade Republikanerna för att de inte stödde samkönade äktenskap, men efter det att han hade tvingats att signera en lag till äktenskapets skydd och bevarande, skröt han om det i annonser på svarta radiostationer.
Coulter menar att Amerika befann på randen till mångkulturellt vansinne. Några av hennes exempel är faktiskt komiska. Coulter berättar om en svart man som stämde ett företag som utvecklade ett datoriserat uppslagsverk. Mannen kände sig kränkt därför att han hade stavat “Niger River” fel och hamnat på en sida som handlade om N-ordet.
Företag diskriminerade vita för att undkomma stämningar för diskriminering. Den högre utbildningen diskriminerade vita därför att vänsterorienterade professorer ansåg att det var nödvändigt i kampen för det mångkulturella samhället. Vita avvisades från exklusiva utbildningar därför att platserna hade reserverats för sämre kvalificerade svarta. De vita som blev antagna upptäckte att kraven på dem var högre än kraven på svarta studenter. Medan vita studenter förväntades skriva traditionella akademiska avhandlingar, kunde svarta studenter komma undan med att skriva uppsatser om sig själva. Michelle Obamas’ magnum opus är en avhandling med titeln “How I Feel About Being a Black Person”.

Vändpunkt

Vita amerikaner var dock inte endast skräckslagna, de hade också börjat tröttna på alla anklagelser. Coulter skriver att det var rättegången mot OJ Simpson som återställde ordningen. Trots att allt talade för att Simpson hade gjort sig skyldig till dubbelmord, frikändes han av en svart jury. Över hela USA firade svarta över att en “broder” hade undkommit den vita rättvisan.
Det var den ultimata konsekvensen av den förda politiken: USA:s svarta hade blivit behandlade som barn och nu uppförde sig stora delar av denna grupp som barn.
Mark Fuhrman behandlades inte på samma sätt. Fuhrman var en av de detektiver som arbetade med fallet. Istället för att fokusera på frågan om Simpson hade gjort sig skyldig till dubbelmord, koncentrerade rättssystemet sig på att fälla Fuhrman för rasism. Fuhrman hade nämligen medgett att han använt ordet “nigger” 10 år tidigare i samband med att han hjälpte en kvinnlig manusförfattare med att formulera en intrig.
Mark Fuhrman fälldes för mened. Det spelade ingen roll att han inte hade använt ordet som en referens till en fysisk person eller att hans privatliv knappast var relevant för frågan om Simpsons skuld. Fuhrman hade räknat fel: han hade inte använt ordet “nigger” för tio år sedan, utan för nio och ett halvt år sedan. Det räckte för att fälla honom. Det spelade ingen roll att Fuhrmans kollegor, svarta och vita, lovordade honom, över hela landet exploderade liberala kommentatorer i vrede över den milda domen. Fuhrman tvingades löpa gatlopp i media. Han jämfördes med Hitler och pressades att under förödmjukande former be om ursäkt till hela Amerika samtidigt som dubbelmördaren Simpson tillbringade sin nyvunna fritid på exklusiva golfklubbar.
Coulter menar att detta fick det vita USA att utbrista “Nu räcker det!”.

Nya grupper att patronisera

I takt med att vita började strunta i de ofta vettlösa anklagelserna om rasism, började vänstern söka efter andra grupper att utnyttja. Det var inte längre lika profitabelt att anklaga vita för rasism mot svarta när vita antingen ignorerade beskyllningarna eller skällde tillbaka. Idag är det heller inte särskilt vanligt att stämningar handlar om svarta. Istället är det kvinnor, spansktalande, illegala immigranter och homosexuella som klagar.

Obama

På 70-talet lyckades det vänstern att dominera den politiska dagordningen. Efter rättegången mot OJ Simpson ställdes det amerikanska samhället ånyo på en grundval av sunt förnuft och vänstern övergav svarta för nya och mer intressanta ”offer” för förment rasism och sexism.
Coulter menar att Obama lyckades omintetgöra de tidigare framstegen. Vita var utleda på att karakteriseras som nazister och rasister bara för att svarta skulle slippa ta ansvar för sina liv. Detta vita uppror medförde att de allra värsta avarterna av vänsterns kulturella krigföring mer eller mindre upphörde. Trots denna ilska var det, menar Coulter, uppenbart att många amerikaner var påverkade av den av medierna och andra institutioner förmedlade propagandan och faktiskt kände viss skuld över krisen i det svarta Amerika. Obamas stora prestation var att han lyckades väcka denna skuldkänsla till liv. Obamas kampanj var genomsyrad av budskapet att Amerika är ett i grunden rasistiskt samhälle och att endast en svart president kan förlösa USA:s vita från denna skötesynd.
Coulter menar att detta är något som amerikaner väldigt ogärna pratar om: Obama blev inte president därför att amerikanerna trodde på hans haranger om “Hope”, utan därför att Amerikas vita ville bevisa för sig själva och för andra att de tycker om svarta.
Faktum är dock, fortsätter Coulter, att oberättigade vita skuldkänslor aldrig har medfört något positivt. De gjorde det inte under 70- och 80-talet och de kommer inte att göra i framtiden. Det missriktade medlidandet med svarta gav Amerika en kriminalpolitik som skapade ett närmast oändligt lidande, en explosion av ensamstående kvinnor som skulle försörjas av skattebetalarna och ett samhälle uppbyggt på ångest och rädsla. Valet av Obama skulle, en gång för alla, göra slut på skuldbeläggandet av vita. I realiteten fick USA sin mest vänstervridna president någonsin, en man som intet annat gör än klankar på vita med hänvisning till deras förmenta arvsynd.

Det är ord och inga visor – men riktigt underhållande!

Det bästa med Ann Coulters Mugged: Racial Demagoguery from the Seventies to Obama är det förhållandevis rikhaltiga empiriska materialet. Boken innehåller en uppsjö av exempel på hur det gick till när det publika Amerika anställde klappjakt på vanliga, vita medborgare. Exemplen är så många att boken, vid en första anblick, mer liknar ett lexikon än en politisk pamflett. Alla de mest kända fallen passerar revy: Rodney King, Tawana Brawley, Marion Berry, OJ Simpson.
Detta är naturligtvis uppfriskande. Tyvärr är det bara alltför vanligt att politiska debattörer, istället för att gå till källorna, nöjer sig med att citera andra debattörer, som inte heller de har orkat granska källmaterialet.
Fröken Coulter har ett oförtjänt dåligt rykte. Hon är förvisso en slugger utan like, men inte alls en bitter, illitterat ärkereaktionär och knäppgök. Faktum är att hon kan vara riktigt underhållande.
Finns det inga brister i framställningen? Inte fler än man hittar i annan, jämförbar litteratur. Kanske är ett exempel ändå på sin plats. Vårt exempel är en notis som om den hade hittat vägen till en svensk kultursida, förmodligen hade föranlett landets alla kulturarbetare att storma bastiljen på nytt. Coulter är, inte överraskande, emot homoäktenskap. Om Coulter hade varit svensk, hade hon således blivit anklagad för diskriminering. Man hade sagt att homosexuella skall ha samma rättigheter som heterosexuella. Hur bemöter Coulter denna invändning? Hon säger att det inte alls är diskriminerande att förbjuda samkönade äktenskap – under förutsättning att regeln gäller för alla. Det faktum att det är förbjudet för alla, även heterosexuella, att ingå samkönade äktenskap är, menar hon, ett fullgott bevis för att denna hållning inte är diskriminerande. Redaktören överlämnar till läsekretsen att värdera detta arguments bärkraft.