Yearly Archives: 2018

Västvärlden befinner sig i kris. Åtminstone anser en icke föraktlig andel av västerlandets intellektuella att så är fallet. Det handlar om en ideologisk eller spirituell kris. Vad beror krisen på? Den beror, mer eller mindre, på kristendomens förfall. Frågan är således vad de intellektuella vill ersätta kristendomen med.

Friedrich Nietzsche – konsten som tröst

Nietzsches kanske mest kända deklamation lyder “Gud är död”. Guds död är, enligt Nietzsche, inte jämförbar med någon annan händelse i mänsklighetens historia. Den är en kulturell händelse av enorm betydelse. Hela den västerländska kulturen är, på ett eller annat sätt, genomsyrad av Gudshypotesen. Vår syn på universum, naturen och människan är djupt påverkad av kristendomen. Vår moral likaså.

Kristendomens kris berör därför inte endast troende. Den påverkar oss alla. Kristendomen gav människan en anledning att känna sig utvald. Gudshypotesens kollaps degraderade henne till ett simpelt djur i ett moraliskt neutralt universum.
Nietzsche såg två möjliga sätt att reagera på krisen. Det första sättet utmärks av bitterhet och resignation, det andra sättet kännetecknas av en vilja att skapa individuell mening och att söka uthärda livets inneboende tomhet genom att estetisera det mänskliga predikamentet. Nietzsche menade att starka individer kan ge sig själva en egen etik, en individanpassad uppsättning moraliska regler att leva efter:

Är du en ny kraft och en ny rätt? En första rörelse? Ett av sig självt rullande hjul? Kan du även tvinga stjärnorna att vrida sig kring dig? … Kan du giva dig själv ditt onda och ditt goda? Och upphänga din vilja över dig såsom en lag? Kan du vara dig själv domare och verkställare av din lag?

Konsten spelar en kompletterande roll i Nietzsches teori. Konsten skall estetisera och dramatisera det outhärdliga, till exempel det faktum att döden är oundviklig och att ingen kompensation utgår till den vars liv blev kort, fattigt och präglat av orättvisa, och, på det sättet, göra det möjligt för individen att betrakta sig själv och sitt liv som något, på en och samma gång, futilt och storslaget.

Richard Dawkins – naturens skönhet

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins är förmodligen världens mest kända ateist. Dawkins menar att människan är unik i det att hon är medveten om sin dödlighet, men också därför att endast människan kan bilda sig en uppfattning om livet, trots allt, var värt besväret. Det finns, menar Dawkins, inget principiellt hinder mot att uppfatta livet som meningsfullt.

Vi kan till exempel ta fasta på det som vi har skapat och följaktligen kommer att lämna efter oss. Det kan handla om böcker som vi har skrivit eller barn som vi har uppfostrat. Livet kan betraktas som en balansvåg där våra erfarenheter av lidande och strid vägs upp av erfarenheter av annat och mer positivt slag.
Vi kan också ta fasta på det osannolika i att just vi har blivit födda. Liv är inte något som naturen distribuerar demokratiskt, utan ett privilegium som blott ett fåtal människor har getts tillfälle att åtnjuta. För det tredje menar han att vetenskapen kan förse människan med samma känsla av vördnad och respekt inför skapelsen som religionen. Dawkins citerar astronomen Carl Sagan:

How is it that hardly any major religion has looked at science and concluded, ‘This is better than we thought! The Universe is much bigger than our prophets said, grander, more subtle, more elegant’? Instead they say, ‘No, no, no! My god is a little god, and I want him to stay that way.’ A religion, old or new, that stressed the magnificence of the Universe as revealed by modern science might be able to draw forth reserves of reverence and awe hardly tapped by the conventional faiths.

Många människor anser förvisso att de lever ett meningsfullt liv, men känner att livsglädjen grumlas av skräcken för döden. Den brittiske filosofen Bertrand Russell sade en gång att alla människor kan peka på en tidpunkt då de inte existerade. Det faktum att vi inte alltid har existerat, upplevs dock inte som ett problem av oss, förklarade Russell. Människor bryr sig inte om att de en gång inte existerade. Istället hänger de upp sig på det faktum att de en gång kommer att upphöra att existera, men vad är egentligen skillnaden? Dawkins håller med Russell: när vi dör, upphör vi att existera och att inte existera är ett tillstånd som vi redan har en sorts erfarenhet av även om vi naturligtvis inte kan beskriva den med ord.

Christopher Hitchens – politik som meningsskapande aktivitet

För ateisten och marxisten Christopher Hitchens finns ingen mening med livet, endast individuella livsprojekt. Hicthens säger att politisk kamp har gjort hans liv meningsfullt. Den som kämpar för frihet och demokrati förstår att livet inte måste vara värdelöst därför att det inte varar för evigt. Hitchens medger att det kan upplevas som futtigt att han inte förmår komma med något mer djupsinnigt, men i brist på transcendental mening får vi faktiskt slå oss till ro med det som vi har, i Hitchens fall: politik, sex och whisky.

Varifrån skall människor hämta den moraliska stadga som religionen en gång gav dem? Hitchens menar att god litteratur och poesi kan fylla denna funktion. Den stora litteraturen är lika kapabel att spegla och hantera moraliska dilemman som religiösa urkunder och präster och imamer.

Roger Scruton – elitkulturen som räddningsplanka

Varken Nietzsche, Dawkins eller Hitchens är religiösa. Tvärtom är de samtliga hårdkokta ateister. Den brittiske filosofen Roger Scruton intar en sorts mellanposition. Scruton vill inte kalla sig religiös, men han tillstår gärna att religion är viktigt för honom, att det han kallar känslan av Gud har hjälpt honom att försona sig med sitt liv.
Scruton menar att Europa har drabbats av två sekulariseringsvågor.
Den första vågen sköljde över Europa på 1800-talet. Den intellektuella eliten hade börjat tvivla på kristna trossatserna. Kyrkans makt ifrågasattes. Det innebar inte att samhället inte längre var kristet. Barn döptes fortfarande och endast man och kvinna kunde ingå äktenskap. Den intellektuella eliten var förvisso skeptiskt inställd till kristendomen, men behandlade de religiösa urkunderna, kyrkan och troende i allmänhet med respekt. Människor levde i en sekulariserad värld som var starkt präglad av kristna värderingar.

Den andra sekulariseringsvågen drabbade Europa vid sekelskiftet. Socialister och fascister förklarade att de hade för avsikt att förpassa det existerande samhället till historiens sophög. En rad manifest publicerades: modernism, dadaism, och futurism. Samtliga förklarade att de hade som mål en radikal brytning med det förflutna. Resultatet blev en kultur inriktad på desakralisering. Ett storskaligt krig mot kristendomen inleddes. Konsekvenserna för majoritetskulturen var förödande. Scruton menar att det nazistiska och kommunistiska skräckväldet var mer eller mindre direkta konsekvenser av kristendomens kris.
Kriget mot kristendomen har emellertid inte medfört att vi idag lever in ett gudlöst samhälle.
För det första menar Scruton att sekulariseringsprocessen uppvisar kvasireligiösa kännetecken. Dess krav på ideologisk konformitet indikerar att den sekulära ideologin försöker fylla det tomrum som kristendomen lämnade efter sig.
För det andra anser han att den moderna människans behov av det transcendentala inte dog med sekulariseringen av Europa. Även om det förmodligen är sant att den moderna människan inte längre tror på Gud, visade hysterin under prinsessan Dianas begravning att människan fortfarande hungrar efter det heliga. Människan är det enda djur som kan uppleva sitt liv som ofullkomligt och religionen kan försona människan med detta faktum. Till skillnad från Nietzsche, Dawkins och Hitchens menar Scruton att det är rationellt att hålla sig med någon form av gudskänsla. Vi skall alla dö. Är det inte bättre att acceptera detta faktum och möta det oundvikliga slutet med mod och värdighet än att bli släpad till stupstocken skrikandes? Scruton anser det.
Även om Scruton är övertygad om att kristendomens kris har haft förödande effekter på det moderna samhället, tror han inte på en renässans för kristna värderingar. Det är inte längre möjligt att blåsa nytt liv i de kristna trossatserna. Istället hoppas han på den så kallade elitkulturen, att den skall axla de uppgifter och det ansvar som en gång föll på kristendomen.

Charmerande brist på verklighetskontakt

Teorin att västerlandet står och faller med kristendomen är populär bland konservativa debattörer. Religionskritiker har naturligtvis en annan uppfattning. Frågan är emellertid vad den radikala kristendomskritiken egentligen är värd.
De flesta av oss har nog inget problem med Nietzsches uppmaning till människan att skapa egna moralregler. Den moderna kulturen är ju, trots allt, högeligen individualiserad. Frågan är dock om inte Nietzsche glömde bort att människor är sociala varelser som gärna lever i grupper och att gruppers sammanhållning kräver gemensamma regler. Dessutom: hur många människor använder sig av konsten på det av Nietzsche föreslagna sättet? De är nog lätträknade. Dawkins säger att vetenskapen kan inspirera människan lika mycket som religionen, men bortser från att den skönhet som han talar om förmodligen endast är tillgänglig för personer som har samma intellektuella kapacitet som professorer i evolutionsbiologi och astronomi. Matematiska ekvationers skönhet förutsätter väl ändå att man förstår dem? Christopher Hitchens förslag att vanligt folk skall hämta moralisk stadga från världslitteraturen liknar den en gång av tyska marxister framförda förhoppningen att under socialismen kommer topplistorna att domineras av Arnold Schönberg. Scruton hyser samma förhoppning som Hitchens, att den finkultur som medelsvensson skyr som pest och kolera skall rädda väst från sammanbrott.
Varken Nietzsche, Dawkins, Hitchens eller Scruton verkar alltså ha tänkt mycket längre än näsan räcker. En förmildrande omständighet är dock att Nietzsche faktiskt var intresserad av konst, liksom Dawkins är fascinerad av biologi, Hitchens av politisk kamp och Scruton av finkultur. Det är nämligen inte alltid som intellektuella rekommenderar aktiviteter som de själva uppskattar. Oriana Fallaci förbannade sina landsmän för att de valde att förverkliga sig själva istället för att bilda familj. Själv hade hon naturligtvis inga barn. Det är emellertid en annan historia.