Yearly Archives: 2018

Det är en förändring som inte kommer att lämna någon oberörd. Den anses så genomgripande att den av Förenta nationerna har beskrivits med följande ord:

The expected global upheaval is without parallel in human history.

Det är Europas demografiska utveckling som FN syftar på.

Demografisk kris

I boken America Alone. The End of the World As We Know It (Regnery Publishing, Inc, 2006) beskriver Mark Steyn Europa som en döende kontinent. Idag är det endast det muslimska Albanien som har en växande befolkning. Resten av kontinenten för en tynande tillvaro. En stabil befolkning kräver en fertilitet på 2,1. Europas fertilitetsnivå ligger numera på 1,38. Sjutton europeiska nationer har idag en fertilitetsnivå på 1,3 barn per kvinna. Dessa länders befolkningar kommer att halveras var 35:e år.

• Irland: 1,9
• Tyskland och Österrike: 1,3
• Grekland: 1,3
• Italien: 1,2
• Ryssland: 1,14
• Italien: 1,2
• Spanien: 1,1

Det handlar om länder som håller på att fasa ut sig själva. Steyn menar att Europa har kanske 10 år på sig att göra något, annars kommer kontinenten att se ut som om den har neutronbombats i slutet av detta århundrade. År 2050 kommer Italien att ha förlorat 22 procent av befolkningen. Bulgarien kommer att ha förlorat 36 procent och Estlands befolkning har halverats.
På 1400-talet dödade pesten en tredjedel av Europas befolkning. Under vårt århundrade kommer långt fler européer att försvinna till följd av deras val att inte reproducera sig. Detta är ett unikt moment i mänsklighetens historia. En av historiens mest framgångsrika och betydelsefulla etniska grupper håller på att begå något som inte kan karakteriseras som något annat än ett utdraget kollektivt självmord.

Den demografiska krisens följder

Få ifrågasätter den allmänna tesen att Europa befinner sig i en demografisk kris. Frågan är vilka konsekvenser som krisen kommer att få. 1992 hade Ryssland 148 miljoner invånare. Om befolkningsprognoserna står sig, kommer det i slutet av århundradet endast att finnas 50 miljoner ryssar kvar. Vad kommer att hända med maktbalansen mellan Ryssland och Kina när den östra delen av det forna sovjetimperiet avfolkas? Kan Kina låta bli att smyga in 30 miljoner kineser i Sibirien? Området kommer ju att stå mer eller mindre tomt. Vad innebär det för Europas del att den demografiska krisen i huvudsak kommer att drabba den västra delen av Ryssland, medan de muslimska delrepublikerna kommer att fortsätta att växa? Vad kommer att hända med Rysslands utrikespolitik och kärnvapenmakt när den demografiska vågen slutgiltigt har tippat över? Men det är inte endast Ryssland som ligger risigt till. Även västra Europa kommer att drabbas. Pensionsutgifter och utgifter för sjukvård och äldreomsorg kommer att skjuta i höjden i takt med att befolkningen åldras. Infrastrukturen kommer att ta stryk eftersom den är dimensionerad för en större befolkning än den befintliga.

EU:s lösning: Eurabia

När den brittiske författaren Martin Amis frågade premiärminister Tony Blair om man diskuterar Europas demografiska kris på EU:s toppmöten, svarade Blair att det är en "subterranean conversation". Det är inte svårt att förstå vad Blair menar. Den demografiska krisen oroar Europas politiker, men man diskuterar ogärna frågan öppet. Dess geopolitiska konsekvenser är alltför genomgripande och den i tysthet av EU beslutade lösningen är alltför radikal för att kunna dryftas öppet: EU vill att Europa skall bli mindre europeiskt och mer arabiskt.

Tony Blair: " It’s a subterranean conversation."

Varför har EU valt denna lösning? Steyn hävdar att EU inte hade något val. Det är inte möjligt att hur som helst rubba proportionaliteten mellan försörjare och försörjda utan att det får konsekvenser. Medlemsländerna hade i och för sig kunnat valt att banta sina välfärdssystem, men det finns inget som tyder på att Europas befolkningar hade accepterat en sådan lösning. Europas pensionärer accepterar inte sänkt levnadsstandard och deras barn, i den mån de har några, anser att de har annat att göra än att ta hand om sina åldrande föräldrar. Den italienska journalisten Oriana Fallaci förbannade sina landsmän för att de ägnade mer tid åt att förverkliga sig själva än att bilda familj, men Fallaci hade själv inga barn. I likhet med andra förståsigpåare krävde hon att någon annan skulle lösa problemet.
Vad beror det på att européerna vägrar att reproducera sig? Steyn menar att det är välfärdsstaten som är boven i dramat därför att den skapar illusionen att medborgarna inte behöver ta ansvar för sina liv. Genomsnittseuropén bryr sig inte om att skaffa barn därför att han eller hon ändå har planerat att avsluta sina dagar på ett skattefinansierat äldreboende. I den meningen är välfärdsstaten också ett säkerhetsproblem, menar Steyn. Det är ingen hemlighet att flertalet av Europas mest militanta islamister lever på socialbidrag.

And, if you’re looking for "root causes" of terrorism, why not start with Euro-Canadian welfare systems? While it’s not true that every immigrant on welfare is an Islamic terrorist, the vast majority of Islamic terrorists in Europe are on welfare, living in radicalized ghetto cultures with nothing to do but sit around the flat plotting the jihad all day at taxpayers’ expense. Muhammed Metin Kaplan used his time on welfare in Germany to set up his Islamist group, Caliphate State; the so-called "caliph of Cologne" was subsequently extradited to Turkey for planning to fly a plane into the mausoleum of Kemal Ataturk. Ahmed Ressam, arrested in Washington state en route to blow up Los Angeles International Airport, hatched his plot while on welfare in Montreal. Abdul Nacer Benbrika, leader of a group of Australian Islamists, lived in Melbourne for ten years and never did a day’s work; now he’s been jailed for terrorism-related activities, and taxpayers are ponying up $50,000 a year in benefits to his wife. Abu Hamza became Britain’s most famous fire-breathing imam while on welfare in London and, after being charged with incitement to murder and sent to jail, sued the government for extra benefits on top of the £1,000 a week his family already received. Abu Qatada, a leading al Qaeda recruiter, became an Islamist big shot while on welfare in Britain, and only when he was discovered to have £150,000 in his bank account did the Department for Work and Pensions turn off the spigot. Oh, and here’s another Welfare Megabucks bonanza, from the Times of London: "Police are investigating allegations that the four suspected July 21 bombers collected more than £500,000 in benefits payments in Britain."
No-hoper jihadists in their twenties have a quarter-million dollars in welfare cash in their checking accounts. I’m not saying every benefit recipient is a terrorist welfare queen, only that the best hope of reforming bloated European welfare systems is if America declares them a national security threat.

Men EU är också ett problem i sig , menar Steyn. EU är en 70-talslösning på ett 40-talsproblem: hur skall man förhindra uppkomsten av en ny Hitler? Europas politiska elit har löst problemet genom att skapa en organisation som de europeiska folken bara med svårighet kan påverka. EU:s omtalade "demokratiska underskott" är, på datorspråk, "a feature, not a bug". Detta försvårar en rationell diskussion om det demografiska problemet, menar Steyn. Den politiska elitens relativa isolering gör det också mycket svårt för nya opinioner att påverka den förda politiken.

Hur ser hotet ut?

Ett problem med islam är, enligt Steyn, att islam inte endast är en religion. Islam är också en legal kod och ett politiskt projekt. Moskén inte endast en plats för religiös kontemplation, utan också en mötesplats för politisk debatt. Ett annat problem är att islam, till skillnad från kristendomen, inte har reformerats. Det går alltså inte att jämföra kristendom och islam, kyrkor och moskéer. Kristna hoppas på en kristen befolkning, inte nödvändigtvis att samhällets institutioner skall vara kristna. Ibland sägs det att det numera finns en alldeles specifik europeisk form av islam som är kompatibel med det moderna, högteknologiska samhället. Det européerna inte förstår är att det inte är islam som har förändrats, utan Europa som har anpassat sig till muslimska krav. Européer uppfattar inte muslimska krav som radikala därför att det europeiska samhället har islamiserats. Ett tredje problem är, enligt Steyn, att många muslimer uppenbarligen sympatiserar med terrorister. Efter Londonbombningarna 2005 gjorde Times en enkätundersökning bland brittiska muslimer:

• Sexton procent sade att även om attacken var moraliskt fel, var saken god.
• Tretton procent betraktade terroristerna som martyrer.
• Sju procent ansåg att självmordsattacker mot civila i England kan rättfärdigas under vissa omständigheter.
• Två procent skulle vara stolta om en familjemedlem bestämde sig för att gå med i Al Qaeda. Sexton procent skulle vara likgiltiga.

Bara i London räknar Steyn med att man borde finna kanske 70 000 potentiella terroristsympatisörer. Ett fjärde och kanske besvärligare problem är att många muslimer i Europa förkastar värdsamhällets värderingar. Steyn refererar en undersökning enligt vilken över 60 procent av Storbritanniens muslimer säger sig vilja leva under sharia. Fyrtio procent av de tillfrågade muslimerna föredrog en hård variant av sharia. Steyn betonar att en muslim som vill leva under sharia i ett västland har samma ideologiska målsättning som Usama bin Laden. Även Al Qaeda ställer sig bakom hatlagstiftning i syfte att försvåra kritik av islam, legalisering av polygami och införandet av separata badanläggningar för män och kvinnor. Det faktum att många muslimer inte stöder våld och terror mot otrogna innebär alltså inte att de sluter upp bakom det samhälle som har välkomnat dem. Om 100 procent av befolkningen tror på demokrati, spelar det ingen roll om medborgarna är män eller kvinnor eller vilken hudfärg de har. Inte heller har det någon betydelse att vissa grupper växer, medan andra krymper. Om det däremot finns en grupp som har ett problem med det fria samhället, blir dess storlek och demografiska dynamik av betydelse för demokratins överlevnadsförmåga.
Det räcker med att slå upp en vanlig dagstidning för att bli varse om hur den muslimska invandringen påverkar Europa. Brittiska sjuksköterskeutbildade muslimer motsätter sig normala hygienrutiner, i det här fallet att tvätta armarna, därför att islam föreskriver att kvinnan skall dölja sina armar. I Österrike kräver muslimer att kvinnliga lärare, oberoende av tro, skall bära huvudduk. När journalisten Charles Moore tog upp frågan om Muhammed var pedofil eftersom hans yngsta fru var under 10 år gammal, krävde brittiska muslimer att han skulle avskedas. Frågan är om man kan tänka sig något annat sammanhang där Moores frågeställning skulle uppfattas som kontroversiell. Brittiska BBC kallar numera muslimska terrorister "bombare" eftersom företaget inte vill uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som kränkande av landets muslimer. Dudley Metropolitan Borough Council har beordrat alla anställda att avlägsna prydnader från sina skrivbord som föreställer en gris eftersom muslimer uppfattar grisen som ett orent djur. Utan muslimsk invandring hade man inte käbblat om hygieniska rutiner på brittiska sjukhus, istället hade man gjort det som är bäst för patienterna, österrikarna hade inte tvingats att brottas med frågan om kvinnliga lärare skall bära huvudduk, Charles Moore hade aldrig blivit anmäld för tjänstefel, BBC hade kunnat kalla mördare precis vad man vill och Dudley Metropolitan Borough Council hade aldrig kommit på tanken att göra en distinktion mellan politiskt korrekta och inkorrekta prydnadsföremål. Steyn menar dock att vi inte skall förvåna oss över denna infantilisering av den politiska debatten. En FN-rapport från 2002 noterade att fler böcker översätts till spanska under ett valfritt år än det har översatts böcker till arabiska de senaste tusen (1000) åren. Frågan är vad en "kultur" av denna typ egentligen kan bidra med till Europa, bortsett från arbetskraft?

USA kommer att förlora allierade

Europa är mer eller mindre förlorat. Steyn menar att den europeiska motståndsviljan kollapsade slutgiltigt i mars 2004 efter det att muslimska terrorister mördat över 200 spanjorer med strategiskt utplacerade bomber. Amerikanerna var övertygade om att händelsen skulle få européerna att inse att de faktiskt sitter i samma båt, men polletten trillade aldrig ned. I det efterföljande valet röstade spanjorerna bort en av USA:s mest trogna allierade, premiärminister José María Aznar, och gav makten åt det spanska socialistpartiet som skyndsamt kallade hem alla soldater från Irak. Ingen sade det, men alla förstod vad som hade hänt: för första gången hade muslimska terrorister förmått fälla en europeisk regering.
Men det finns ytterligare ett skäl till varför Europa aldrig kommer att bekämpa den muslimska terrorismen på ett lika resolut sätt som USA och det har mindre att göra med vad européerna vill göra än vad de kan göra. USA för kriget mot islamismen utomlands, i Europa har arabiseringen av kontinenten gått så långt att Europa skulle kastas in i ett inbördeskrig om EU försökte agera lika kraftfullt som amerikanerna.
Arabiseringen av Europa kommer att medföra att USA kommer att förlora viktiga allierade och bli ensammare i världen. Den så kallade transatlantiska klyftan beror inte på Irakkriget utan på islamiseringen av Europa. USA kommer mer än någonsin tidigare att framstå som ett undantag bland världens nationer.
USA står dock starkare än Europa. Den amerikanska befolkningen växer. USA är förvisso beroende av immigration, men inte från en begränsad och specifik källa – ett faktum som utmärker europeisk immigrationspolitik. I USA finns också mer av ideologisk mångfald än i Europa och de grundläggande friheterna åtnjuter ett starkare skydd.
Det räcker dock inte, anser Steyn. Amerika behöver återupptäcka den kulturella kod som Sir Charles Napier formulerade om kriget mot terrorismen skall vinnas. När britterna koloniserade Indien upptäckte de att det fanns grupper av hinduer som brände kvinnor levande på bål. Enligt sedvänjan var det änkans plikt att uttrycka sin sorg över makens frånfälle genom att kasta sig på bålet och om hon inte gjorde det av fri vilja, såg hennes släkt till att hon hamnade där ändå. Britterna förbjöd traditionen och general Sir Charles Napier förklarade den brittiska ståndpunkten på följande sätt:

You say that it is your custom to burn widows. Very well. We also have a custom: when men burn a woman alive, we tie a rope around their necks and we hang them. Build your funeral pyre; beside it, my carpenters will build a gallows. You may follow your custom. And then we will follow ours.

Problemet med kriget mot islamismen och dess sympatisörer är att det inte förs med samma kraft och vigör. Både USA och Europa syndar på denna punkt. Amerikanska soldater på Guantanamo måste bära vita handskar när de delar ut gratisexemplar av Koranen till fångar därför att muslimer uppfattar otrogna som smutsiga. Engelska fängelser har flyttat toaletter som är vända mot Mecka efter klagomål från muslimska fångar. När Frankrike övervägde att banlysa huvuddukar i skolorna, sökte man först råd hos egyptiska imamer. När muslimer krävde publiceringsförbud under den så kallade Muhammedkontroversen, svarade EU-kommissionen med att utlova regler som skulle förhindra att incidenten upprepades. För tre år sedan bestämde brittiska myndigheter att den engelska flaggan inte får hissas i onödan på landets fängelser eftersom den innehåller ett kors och korset kan uppfattas som kränkande av muslimska interner. Det katolska gymnasiet i San Juan Capistrano ändrade namnet på sitt fotbollslag från The Crusaders till The Lions för att inte kränka områdets muslimer. Det hindrade dock inte muslimska fotbollslag att välja färgstarka namn som Intifada och Soldiers of Allah. Den muslimska världen skrattade gott åt Amerika när Zacarias Moussaoui, delaktig i terroristattackerna mot New York och Washington år 2001, fick sig tillräknat “emotional abuse during childhood” som en förmildrande faktor under rättegången mot honom. Ibland blir det nästan komiskt, menar Steyn. Englands mest förnäma muslim, Sir Iqbal Sacranie, påpekade apropå filmen Brokeback Mountain att homosexualitet är omoraliskt och skadligt för samhället. En gaygrupp polisanmälde honom för homofobi och Sacranie blev således föremål för polisutredning. Helt oberoende av denna incident hävdade en tidning som riktar sig till homosexuella att islam är en homofobisk ideologi. Tidningen polisanmäldes givetvis omedelbart av bestörta muslimer för islamofobi.
Steyn menar att Amerika måste gå vidare i Napiers anda och sätta hårt mot hårt. USA skall stödja kvinnors rättigheter och andra frihetssträvanden i muslimska länder, slå ned på radikala Koranuttolkningar, stoppa finansieringen av moskéer av radikala muslimska regimer, marginalisera FN och liknande organisationer som alltmer blivit tillhåll för skurkstater och slå till militärt när möjligheten gives. "We have been shirking too long, and that’s unworthy of a great civilization. To see off the New Dark Ages will be tough and demanding. The alternative will be worse."

Mark Steyns bok America Alone är, trots dess allvarliga budskap, faktiskt en genuint rolig bok. Få samhällsanalytiker kan uttrycka sig lika vitsigt som Steyn. Det är också en väldigt amerikansk bok. Om man läser boken noggrant, upptäcker man att Steyn kanske ändå inte menar att det är välfärdsstatens fel att européerna har slutat att reproducera sig. I likhet med många troende, konservativt lagda förståsigpåare lägger han istället skulden på sekularismen. Det är ateismen som är roten till eländet, välfärdsstaten är ett härlett elände. En människa utan tro är en människa som inte bryr sig om framtiden. En sekulär kultur är en nuorienterad kultur. Det är mot bakgrund av denna idé som Steyn om Europas förment uttråkade medborgare kan skriva att för dem har livet blivit en ändlös picknick där inget har något genuint värde, där inget är värt att kämpa för, bortsett från kortare arbetstid och mer bidrag. Några belägg för sin hypotes presenterar Steyn dessvärre inte. Kanske är teorin menat som ett skämt. Särskilt sannolik förefaller den inte vara.
En annan sak som kanske borde påpekas är att Steyn förefaller leva relativt gott på sitt hantverk. Under arbetet med America Alone har han hållit sig med två forskningsassistenter. Steyn har alltså själv inte grävt några djupare hål i den europeiska befolkningsstatistiken. Som välbetald intellektuell har han överlåtit grovarbetet åt två högeligen intelligenta damer. Faktum är att för en observant läsare blir det tydligt på mer än ett ställe i boken. Det hindrar dock inte redaktören från att ge herr Steyn betyget godkänt. America Alone är en både informativ och underhållande bok. Dessutom är den präglad av ett klarspråk som blivit alltmer sällsynt bland europeiska författare.