Monthly Archives: November 2018

Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har forskat i flera decennier om positiv särbehandling. I boken Affirmative Action Around the World. An Empirical Study (Yale University Press, 2004) har han studerat de faktiska konsekvenserna av positiv särbehandling i olika länder. Istället för att, som brukligt är, diskutera politiska visioner har han genomfört en empirisk undersökning i syfte att besvara frågan: vad händer när länder inför preferensprogram för olika grupper? Resultatet är, menar han, genomgående nedslående.

Sverige

I Sverige är positiv särbehandling förbjuden med undantag för åtgärder som syftar till att främja jämställdhet mellan könen. I regeringsformen förbjuds all form av särbehandling med undantag för just detta ändamål.
Riksdagspartierna är splittrade i frågan och det är inte svårt att förstå varför. Positiv särbehandling är kontroversiellt därför att det innebär att vi gör ett avsteg från likabehandlingsprincipen: vissa grupper blir mer jämlika än andra. För närvarande finns det dock en riksdagsmajoritet som anser att diskriminering på grundval av könstillhörighet är godtagbart. Riksdagsvänstern är mest positiv till könsbaserad diskriminering, medan borgerligheten ger ett mer splittrat intryck. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förordar t.ex. kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, ett förslag som har klassats som oseriöst av centern och avvisats av Liberalerna och Kristdemokraterna. Moderaterna har något överraskande sagt sig vara öppna för en kompromisslösning.
Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som har fördömt förslaget som socialistiskt och kallat det “en grov kränkning av den privata äganderätten”.
En annan och mer omtvistad fråga är om Sverige ska tillåta positiv särbehandling av invandrare. I dagsläget är all diskriminering, även positiv sådan, på grundval av etnisk härkomst förbjuden. Det innebär naturligtvis inte att sådan inte förekommer. Landets högskolor och universitet har efter flera uppmärksammade rättsfall slutat särbehandla studenter på grundval av kön och etnicitet. Enligt Centrum för rättvisa utsattes 5 400 personer för denna typ av diskriminering endast under 2009 och 95 procent av de förfördelade var kvinnor. Idag förefaller det endast vara Polishögskolorna som diskriminerar på grundval av etnisk bakgrund och könstillhörighet.
Det saknas dock inte politiker och organisationer som vill legalisera positiv särbehandling av invandrare. Den statliga utredningen En sammanhållen diskrimineringslagstiftning från 2006 föreslog att särbehandling på grundval av etnisk härkomst bör vara lagligt i Sverige. Socialdemokraterna är splittrade i frågan. Den officiella ståndpunkten verkar vara att partiet inte har någon åsikt. Ledande socialdemokrater har dock, vid olika tillfällen, testat opinionen om den är mogen för etniskt grundad särbehandling. Socialdemokraternas kvinnoförbund har uttalat sig positivt om särbehandling av invandrare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder öppet positiv särbehandling av annan etnisk bakgrund än svensk.
Moderater, Kristdemokrater, Sverigedemokrater och Liberaler är genomgående negativt inställda till positiv särbehandling av invandrare, medan Centerpartiet verkar ha svårt att bestämma sig för vilken fot som man ska stå på.

Vision och verklighet

Problemet med debatten om positiv särbehandling är att den i regel handlar om teorier. Politiker och vänsteraktivister älskar att tala om sina visioner, men i slutändan är det viktiga hur deras idéer påverkar den verklighet som människor lever i.
Det var naturligtvis också ett av problemen med socialismen. Socialismen uppfattades av många som en fantastisk idé och var också kanske en sådan så länge som man negligerade dess praktiska konsekvenser.
Teorier om positiv särbehandling är inget undantag från denna regel.
På papperet är positiv särbehandling en metod för att öka jämställdheten i samhället, dvs. att gagna oss alla. I realiteten är positiv särbehandling ett nollsummespel: varje vinnare motsvaras av minst en förlorare.
I teorin ska positiv särbehandling kompensera för förfluten diskriminering, i realiteten finns det ingen koppling mellan systemets vinnare och förlorare. Vinnarna har lika lite gjort sig förtjänta av vinsten som förlorarna har förtjänat att straffas.
Positiv särbehandling sägs vara ett sätt att kämpa mot diskriminering av grupper, i realiteten är positiv särbehandling diskriminering av individer på grundval av deras grupptillhörighet.
När politikerna talar sig varma för systemet sägs det vara ett instrument i kampen mot rasism, men positiv särbehandling skiljer sig endast från ordinär rasism om vi negligerar systemets faktiska verkningar.

Problem

Teorin om positiv särbehandling baseras på en högst diskutabel premiss. Den betraktar olikheter som avvikelser från en norm. I realiteten gäller det omvända: olikheter är norm. De är universellt förekommande och har så många orsaker att de inte går att fixa. Det är också förklaringen till varför preferensprogram permanentas. Den ojämlika representation som anses vara en avvikelse är i realiteten norm och försöken att rätta till ojämlikheterna är därför en strävan efter kosmisk rättvisa.
Ett annat problem med program för positiv särbehandling är svårigheten att kontrollera dem. När de väl har sjösatts, tenderar de att permanentas och att expandera. I USA riktade sig positiv särbehandling ursprungligen mot landets svarta. Efterhand har systemet utvidgats och kommit att omfatta så kallade “minoriteter”, dvs. immigranter till USA som aldrig har utsatts för diskriminering i Amerika, och kvinnor. En följd är att i flera länder har över hälften av befolkningen rätt till olika typer av preferenser.
Ytterligare ett problem är att preferensprogram påverkar incitamentsstrukturen i samhället. När positiv särbehandling infördes i USA ökade andelen amerikaner som identifierade sig som indianer dramatiskt.
Preferensprogram missgynnar inte endast individer, de kan underminera hela samhällen. Preferenser ska gynna vanlottade grupper, men leder till att de som gynnas av systemet börjar ta framtida förmåner och sociala positioner för givna. En etnisk ledare i Nigeria fördömde vad han kallade “the tyranny of skills” och en indisk aktivist som kämpade för gruppreferenser ställde frågan: “Are we not entitled to jobs just because we are not as qualified?” Omvänt finns det en uppenbar risk för att de grupper som inte är inkluderade i programmen slutar att anstränga sig, därför att de upplever att systemet ändå är riggat mot dem. I Malaysia tröttnade många kineser på att malajer särbehandlades och valde att lämna landet. Positiv särbehandling handlar således inte bara om att en grupp erhåller nyttor, medan en annan nekas dessa. Politiken kan påverka hela samhället negativt.
Den kanske mest destruktiva effekten av positiv särbehandling är att den leder till social polarisering. Detta är, enligt Sowell, ett närmast universellt fenomen. Grupper som inte omfattas av preferensprogrammen utvecklar en fientlig attityd mot de som är inkluderade i programmen och de sistnämnda slåss med näbbar och klor för att stänga systemet och reservera privilegierna för sig själva.
En annan fråga är om preferensprogram gör någon nytta. Sowell använder samma metod som Charles Murray gjorde i Losing Ground när han analyserar detta problem. Enligt Murray finns det mycket som talar för att den amerikanska välfärdspolitiken inte alls hade de effekter som av tradition tillskrivs den. Människor hade fått det bättre i vilket fall som helst.
Sowell drar samma slutsats: de politiska reformerna på 60-talet var inte orsaken till minskade skillnader mellan svarta och vita. USA:s svarta hade börjat att lyfta sig ut ur fattigdomen av egen kraft redan på 40- och 50-talet. Skillnaderna fortsatte att minska under det reformglada 60-talet då amerikanska politiker började diskutera positiv särbehandling för svarta. Faktum är, menar Sowell, att när reformerna väl var på plats, upphörde denna positiva utveckling.
Föreställningen om att positiv särbehandling räddade USA:s svarta är en myt med många politiska implikationer. De svarta löste i realiteten problemet själva, utan assistans från staten, men i den liberala politiska mytologin räddades de av politikerna. Denna myt har inte endast övertygat Amerikas svarta om att de inte klarar sig utan preferensprogram, de har skapat ett fullständigt onödigt missnöje bland vita skattebetalare som irriterar sig över att svarta inte kan klara sig själva.

Rasism?

Teorin om positiv särbehandling definierar “diskriminering” i termer av statistisk representation. Om en viss minoritet utgör fem procent av populationen, bör lika många procent av läkarna och plåtslagarna komma från den gruppen. Annars är den utsatt för diskriminering. Det är teorin.
Sowell menar att detta argument är nonsensartat. Diskriminering förutsätter intentioner och statistik kan inte bevisa något sådant. Han menar också att teorin är osannolik av det skälet att den antar att färdigheter och talanger är jämlikt distribuerade i populationer, men så är aldrig fallet. Det är inte alls ovanligt, menar han, att minoriteter konkurrerar ut en befolkningsmajoritet. Om teorin hade varit korrekt, hade man ju kunnat stämma NBA för diskriminering av asiater och vita.
Den kinesiska minoriteten dominerade under en lång period den malaysiska ekonomin, men de gjorde det därför att de var mer talangfulla än malajerna och hade mer entreprenörsanda. De var så framgångsrika att malajerna skapade Singapore med förhoppningen om att kineserna skulle flytta dit, vilket många också gjorde. Kineserna hade inga möjligheter att diskriminera malajerna. Malajerna hade den politiska makten i Malaysia.
Sowell menar att vi kan hitta samma fenomen i Indien, på Sri Lanka och i USA. Tamilerna dominerade Sri Lanka, trots att folkmajoriteten var singaleser. De indiska assameserna hamnade i samma underläge visavi bengalerna, trots att de hade den politiska makten i delstaten Assam. De tunga utbildningarna på de prestigefyllda amerikanska universiteten domineras av asiater. Vita konkurrerar ut svarta, asiater konkurrerar ut vita. Faktum är att vita studenter förlorar långt fler platser till asiater med bättre kvalifikationer än till svarta som har fått sina platser på grund av sin grupptillhörighet. Ingen påstår dock att asiaterna har fått sina positioner genom att diskriminera vita.

Två exempel: Indien och Sri Lanka

Indien är världens största multietniska samhälle med över 100 språk och ännu flera dialekter. Det är också ett land som har använt sig positiv särbehandling i decennier. Sowell hävdar att den indiska erfarenheten liknar erfarenheterna från andra länder. När systemet sjösattes var det tänkt att det skulle operera i 20 år och att det skulle ha en begränsad omfattning. Båda dessa ambitioner har fallerat. Systemet lever kvar i högsta välmåga idag och har expanderat så att det numera omfattar mer än hälften av landets befolkning.
Att systemet har överlevt är, om vi får tro Sowell, inget som vi ska förvåna oss över. Skälet är att preferensprogrammen påverkar incitamentsstrukturen i samhället. Sowell har sagt att när man studerar politiska förslag, kan man gott strunta i de visioner som motiverat politikerna och istället fråga sig vad programmen belönar och bestraffar. Man kommer nämligen att få mer av det som man belönar och mindre av de som man bestraffar. Politikerna må betrakta programmen som stöd till samhällets mest utsatta, men för människor i allmänhet utgör de åtråvärda allmosor.
Detta har lett till en brutal maktkamp om tillgång till programmen och Indiens fattiga har inte kunnat hävda sig i konkurrensen. Preferenspolitiken omfattar idag grupper som egentligen inte behöver statligt stöd, utan istället skulle behöva ta större ansvar för sina liv.
Inte endast har särbehandlingen av skyddade grupper eliminerat de sympatier som välbeställda grupper en gång hade för samhällets sämst lottade, preferensprogrammen har också lett till våldsamheter när olika grupper drabbat samman i kamp om skänkerna.
I Assam krävde lokalbefolkningen att statligt anställda ska kommunicera på assamesiska. På ytan såg kravet ut att handla om språk, i realiteten utgjorde det ett försök att stänga ute inflyttade och bättre utbildade bengaler från statliga arbeten. På 80-talet krävde upprepade kravaller mellan assameser och bengaler tusentals människors liv. Sowell ger flera exempel på hur folkmajoriteter upplevt sig som hotade av bättre utrustade minoriteter och använt gruppreferenser och ibland också våld för att värna sina privilegier. Sowell menar att detta har varit helt onödigt. De dispariteter som har funnits mellan olika grupper har inte berott på diskriminering, utan på olika utbildningsgrad och entreprenörsanda. Istället för att politisera gruppdispariteterna och söka lösningen i etniska preferenser och kvotsystem, borde politikerna uppmanat medborgarna att större ansvar för sina liv. Problemet är att man inte vinner val på att kräva att människor ska förändra sig, inte ens om det är i deras eget intresse.
Situationen på Sri Lanka var annorlunda. Medan Indien var ett gigantiskt mångetniskt samhälle, hade Sri Lanka två folkgrupper: majoriteten bestod av singaleser, medan tamilerna var i minoritet. Läget var också unikt i det att relationerna mellan de två grupperna under en lång period hade präglats av social harmoni.
Efter det att Sri Lanka hade blivit självständigt, började singalesiska politiker att kräva särbehandlingsprogram för folkmajoriteten.
Tamilerna hade gått i kolonialmakten Englands skolor och var engelskspråkiga och välutbildade och dominerade till många singalesers förtrytelse samhället.
Även på Sri Lanka maskerades den etniska konflikten som en språkkonflikt. Singaleserna krävde att statligt och privat anställda skulle prata singalesiska på arbetstid istället för engelska som var brukligt. När preferenspolitiken eskalerade med tvångspensioneringar av statsanställda tamiler och etniska kvoter i den högre utbildningen, protesterade tamilerna med fredliga demonstrationer. Efter blodiga sammanstötningar mellan tamilska demonstranter och singalesiska mobbar, krävde tamilerna en egen stat. Snart var Sri Lanka inkastat i ett blodigt inbördeskrig som skulle vara i två decennier.
Sowell menar att Sri Lanka visar hur irrelevanta politiska visioner kan vara för ett preferensprograms utveckling. I realiteten förlorade politikerna kontrollen över situationen. Alla grupper förlorade på preferenspolitiken. Terrorn drabbade till och med Indien vars premiärminister mördades av en tamil.

Professorns rekommendation

Situationen i vårt land är, som vi har sett, inte direkt alarmerande. Särbehandling på etniska grunder är förbjudet i lag och diskriminering på andra grunder är omgärdade av så pass hårda restriktioner att landets högskolor och universitet har slutat att utnyttja möjligheten. Det förekommer med all säkerhet att människor diskrimineras på grundval av kön och etnisk bakgrund, men förmodligen är denna form av särbehandling begränsad.
Frågan är dock vad framtiden har i sitt sköte. I takt med att vårt land, på grund av invandringen, blir allt mer multietniskt kommer det, med all sannolikhet, att bli allt svårare för politiker att motstå krav på positiv diskriminering.
Om vi ska följa professor Sowells råd, gäller det alltså att vara vaksam. Framför allt ska vi inte fästa oss för mycket vid vad politikerna säger, utan mer fokusera på förslagens faktiska konsekvenser. Ingen ifrågasätter att det multietniska samhället är fantastiskt i teorin. Den socialistiska idén gick inte av för hackor, den heller. Frågan är emellertid om det mångkulturella samhället har något mer att erbjuda vårt land i praktiken än stenkastning mot offentliganställda, bidragsberoende, bilbränder samt upprepade anklagelser om rasism mot befolkningsmajoriteten. Det återstår att se. Realsocialismen var, i vilket fall som helst, en styggelse.