Yearly Archives: 2017

Förre vänsterledaren och nuvarande rikspajasen Gudrun Schyman har i en motion till Sveriges riksdag föreslagit att en mansskatt bör införas:

Mäns våld mot kvinnor kostar samhället enorma pengar. Därför måste männen som grupp ta sitt ansvar.

Det gäller att inte missförstå Schyman. Schyman gör ingen skillnad mellan män som misshandlar och mördar kvinnor och män som uppför sig på ett civiliserat sätt. För Schyman är alla män lika skyldiga. Det är därför som hon kräver att alla män skall betala den nya skatten. De män som inte har behandlat kvinnor illa skall straffas lika hårt som de som har gjort det. Kort uttryckt: Schyman vill straffbeskatta män i deras egenskap av män.
Det finns två problem med Schymans utspel.

• Varför skall vi begränsa oss till män?
• Schymans förslag baseras på en kollektivistisk skuldprincip.

Varför skall vi begränsa oss till män?

Kvinnor utnyttjar den offentliga sjukvården mer än män. Anser Schyman att kvinnor därför bör betala mer i landstingsskatt än män? Kvinnors sjukfrånvaro är högre än mäns. Fler kvinnor röker än män. Kvinnor är högre utbildade än män, men förvärvsarbetar mindre. Vilka slutsatser drar Schyman av fakta som dessa?
Varför inte utsträcka Schymans argument så att det även omfattar alkoholistvården? Schyman är en av landets mest kända alkoholister. Om män har ett kollektivt ansvar för våldet mot kvinnor, kan väl Schyman och hennes olycksbröder ta ett motsvarande finansiellt ansvar för sitt supande? Eller är det för mycket begärt?
Varför inte löpa linan ut och tillämpa Schymans resonemang på hela välfärdsstaten? Schyman vill att kvinnor skall betala mindre i skatt därför att de är billigare i drift än män. Vill hon också ge rika skattesänkningar eftersom de inte ligger det allmänna till last i samma utsträckning som notoriska låginkomsttagare?
Schyman motiverar sitt förslag i rättvisetermer. Hon menar att det egentligen inte är underligare än det progressiva skattesystem som vi redan har: män bör betala mer skatt än kvinnor därför män kostar mer än kvinnor. Menar Schyman också att vi bör straffa invandrade män som inte har gjort sig skyldiga till några lagöverträdelser extra hårt eftersom den grupp som de tillhör är överrepresenterad i brottsstatistiken?

Schyman försvarar en kollektivistisk skuldprincip

Schyman:

Jag har fått frågan varför alla män ska ta ansvaret när inte alla slår. Men kvinnor som grupp får betala ett högt pris för den rädsla vi känner när så många av oss utsätts för våld.

Schymans uttalande är inte så oskyldigt som det kanske verkar. Det Schyman egentligen säger är att det i Sverige bör vara lagligt att straffa människor på grund av deras grupptillhörighet. Det som staten skall beakta är inte om en person har gjort sig skyldig till en lagöverträdelse, utan vederbörandes grupptillhörighet. Män är skyldiga i deras egenskap av män och kvinnor är oskyldiga i deras egenskap av kvinnor. Kort uttryckt: Schyman försvarar en kollektivistisk skuldprincip. Schyman är inte den första politikern i världshistorien som anser att skuldfrågor kan avgöras med hänvisning till människors grupptillhörighet. Nationalsocialisten Hitler ansåg att Tysklands judar hade ett kollektivt ansvar för tillståndet i Riket. Kommunistsocialisten Stalin åberopade sig på en liknande logik när han rättfärdigade deportationen av hela folkgrupper. När socialistfeministen Schyman kräver att staten straffar män som inte gjort sig skyldiga till brott, är hon alltså i gott sällskap.

Det empiriska argumentet

Faktum är dock att det finns män som utövar våld mot kvinnor. Kvinnovåldet är ett problem. Men hur stort är detta problem? Den radikalfeministiska debattören Maria-Pia Boëthius hävdade för ett antal år sedan att mäns misshandel av kvinnor är den främsta dödsorsaken bland europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år. Få om någon tog detta nonsenspåstående på allvar.
Schymans huvudsakliga källa förefaller vara Eva Lundgrens enkätundersökning Slagen dam från 2001. Enligt Lundgren hade 46 procent av de tillfrågade kvinnorna utsatts för våld från en man efter sin 15-årsdag. Lundgrens tes baseras på en omfattande undersökning genomförd av Statistiska Centralbyrån under 1999 och 2000. Lundgrens siffra är överraskande hög och vi skall titta lite närmare på vad som döljer sig bakom den. Vi skall kika lite närmare på Lundgrens material om våld mot kvinnor utanför sexuella relationer.
När Lundgren talar om våld syftar hon på fysiskt våld, sexuellt våld och hot mot kvinnor. När det gäller fysiskt våld visar Lundgrens siffror faktiskt att endast 9 procent av de tillfrågade kvinnorna säger sig ha blivit utsatta för dylikt våld utanför en sexuell relation efter sin 15-årsdag. Annorlunda uttryckt: över 90 procent av de tillfrågade kvinnorna säger sig inte ha blivit utsatt för något motsvarande våld.
Enligt Lundgren har var fjärde kvinna erfarenheter av sexuellt våld från en man som hon inte har eller har haft en sexuell relation med efter sin 15-årsdag. Av dessa uppger 5 procent av de tillfrågade kvinnorna att de någon gång har tvingats till en sexuell handling med en obekant man. Uttryckt på ett annat sätt: 95 procent av de intervjuade kvinnorna har inte blivit tvingade till sexuella handlingar av obekanta män.
Vidare uppger Lundgren att 9 procent av kvinnorna säger sig ha blivit hotade av män. Med andra ord: över 90 procent av de tillfrågade har inte blivit hotade av män.
Den fråga som man ställer sig när man läser Lundgrens undersökning är var siffran 46 procent kommer ifrån. Ett svar på frågan är att Lundgren också diskuterar det våld som män utövar mot kvinnor i t.ex. parrelationer. Lundgren nöjer sig heller inte med att försöka kvantifiera antalet kvinnor som de facto blivit våldtagna, hon är också intresserad av hur många kvinnor som har blivit utsatta för t.ex. våldtäktsförsök. Det finns alltså nyanser i undersökningen som vi inte tar upp här och som är värda att beakta.
Samtidigt är det svårt att slå ifrån sig misstanken att det är något grundläggande fel på undersökningen. Lundgren menar nämligen inte att män bär sig illa åt visavi kvinnor i största allmänhet, istället anser hon att männen formligen belägrar kvinnorna:

Resultatet av omfångsundersökningen illustrerar att våld mot kvinnor långt ifrån är ett marginellt problem. … Resultaten visar att det för kvinnor inte tycks finnas några frizoner. Våldet utövas överallt.

Ett problem med undersökningen är dess vida definition av begreppet “våld”. För Lundgren är det ingen skillnad om mannen har knivskurit kvinnan eller om han har gett henne en knuff eller klappat henne på rumpan i krogkön. I samtliga fall har han gjort sig skyldig till våldsutövning. För Lundgren är det ingen skillnad om mannen har kikat i en porrtidning eller våldfört sig på sin sambo. I båda fallen anser Lundgren att handlingarna skall registreras som sexuellt våld.
Dessutom: Lundgren överlåter ofta åt kvinnorna att själva avgöra vad som är våld respektive icke-våld. Istället för att definiera begreppet “våld”, väljer Lundgren att räkna upp ett antal exempel på vad våld skulle kunna vara och överlåter sedan åt den intervjuade att fylla i resten.
Om kvinnorna säger att en händelse var för obetydlig för att anmälas, hävdar Lundgren att de bagatelliserar sina upplevelser eller att de inte förstår vad de varit med om. Professor Lundgren däremot förstår ju allt.
Egentligen är det förvånande att Lundgren inte har kommit upp i högre siffror än de som hon redovisar. Finns det överhuvudtaget någon människa som inte kommit i kontakt med våld någon gång efter sin 15-årsdag? Det hade onekligen varit intressant om Lundgren hade intervjuat män istället för kvinnor. Faktum är att ju män är mer drabbade av våld än kvinnor.
Det är således svårt att undgå intrycket att Lundgrens primära drivkraft inte är sökandet efter sanningen, utan förverkligandet av en feministisk vision och att hon har ställt sin forskargärning i politikens tjänst.