Yearly Archives: 2017

Det är inte ovanligt att händelser ger upphov till pseudodebatter. Debatten om Lars Vilks rondellhundar är inget undantag från denna regel. Låt oss skärskåda ett inlägg i debatten:

Måste vi skämta på ett sätt som gör människor ledsna?

Enligt författaren borde Vilks ha avstått från att publicera sina rondellhundar eftersom de har gjort muslimer olyckliga. Frågan är ett pseudoproblem därför att demokratiska fri- och rättigheter alltid väger tyngre i vågskålen än behoven hos grupper av icke-assimilerade invandrare som är oroade över att deras ideologi skall bli utsatt för skandalisering. "Måste vi skämta på ett sätt som gör människor ledsna?" Naturligtvis inte, men om muslimerna blir bedrövade är det deras problem, inte "samhällets". Det finns ingen anledning att bedra sig själv: antingen förändras islam på det sätt som kristendomen har gjort eller så förblir islam oförenligt med det moderna, sekulariserade samhället.

En pseudodebatt definieras alltså av det faktum att den undviker de centrala frågeställningarna. Istället för att debattera eventuella hot mot det demokratiska systemet, degenererar debatten till en diskussion om människors känsloliv. Vad beror detta på i fallet Vilks?

Orsak och verkan

Det faktum att det har växt fram en pseudodebatt kring Vilks rondellhundar beror på att Vilks antagonister är invandrade muslimer. Så kallade vanliga medborgare drar sig numera för att offentliggöra sina åsikter i invandringsfrågan därför att de rädda för att bli anklagade för hets mot folkgrupp. De politiker som ställer sig bakom den mångkulturella utopin och den lagstiftning som de har skapat i syfte att skydda den från kritik, har helt andra bevekelsegrunder. Mona Sahlin och Lars Ohly tiger stilla därför att det är just muslimer som kräver inskränkningar i pressfriheten. Om demonstranterna istället hade varit Sverigedemokrater, hade vi fått se vilka linslusar dessa två personer egentligen är.

Alltså: pseudodebatter är ett symptom på att debattörerna inte vill eller vågar ställa de centrala frågorna. Istället för en debatt om de viktiga, centrala spörsmålen får vi en skendebatt om frågor som är av sekundär betydelse. Vilken är då den centrala frågan i fallet Vilks och hur bör den besvaras?

Den centrala frågan erhåller ett svar

Den centrala frågan skulle kunna formuleras på följande sätt:

Vad har hänt med Sverige när vi inte längre kan skämta om religioner utan att människor börjar skrika efter inskränkningar i det demokratiska regelsystemet och hota muntergökarna till livet?

Svaret på den centrala frågan är att det har invandrat personer till Sverige som inte alls är utrustade med den tolerans och självdistans som är en förutsättning för demokratins förmåga att fungera. Det handlar om individer som anser att det är det svenska samhällets plikt att anpassa sig efter deras personliga och religiösa idiosynkrasier. Mahmoud Aldebe, som är ordförande för Sveriges muslimska förbund, har sagt att man skall vidta juridiska åtgärder mot Nerikes Allehanda därför att tidningen har publicerat en av Vilks teckningar. Aldebe motiverar sin hållning med ståndpunkten att bilderna "innebär ett brott mot islams förbud mot att förlöjliga profeten Muhammed". Det är ett märkligt synsätt. Har det verkligen undgått Aldebe att han bor i Sverige, inte i Saudiarabien? Om islam är så viktigt för honom och hans anhängare, varför valde de då att slå sig ner i Skandinavien? Varför bosatte sig Aldebe och hans meningsfränder inte i något land i Mellanöstern? Där är ju deras islamiska rättighetskatalog uppfylld. Det kan inte ha varit främmande för honom att Sverige är ett modernt, sekulariserat västland där människor inte strider om religioner, utan skojar om dem. Svenskarna är ett sekulariserat folk och trivs med det.
Svaret på den centrala frågan är att om Sverige hade haft en mer restriktiv invandringspolitik, hade Vilks, med all sannolikhet, kunnat bo kvar i sitt hus och personalen på Nerikes Allehanda hade inte behövt oroa sig för sin säkerhet. Uppståndelsen kring Vilks teckningar är åtminstone delvis ett importerat problem. Visst är det sant att en mer restriktiv immigrationspolitik kanske också hade gett upphov till negativa följdverkningar för asylsökande, men det gör inte den föregående bedömningen inkorrekt. Det är möjligt att det är politiskt inkorrekt att ställa asylsökandes behov mot medborgarnas behov, men medborgarnas behov av säkerhet och trygghet blir inte mindre av att den asylsökande inte kan återvända till sitt hemland.

Ur ett så kallat mångkulturellt perspektiv är Aldebes hållning säkert både aktningsvärd och djärv. Ur ett värdbefolkningsperspektiv är den dock blott smaklös.