Home » 2017 (Page 3)

Yearly Archives: 2017

En polisinspektörs klavertramp och vånda

I april, 2005 skrev polisinspektör Bengt Lindström följande brev till det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu:

Hej, Ilmar !

Både du och jag förväntar oss en trygg och behaglig ålderdom. Jag har de senaste dagarna följt turerna kring en gammal man i massmedia som inget hellre vill och har med all rätt krav på det svenska samhället att få en trygg tid i sina sista år i livet. Han har jobbat och slitit och betalt skatt efter sin förmåga i hela sitt liv och nu blir han utsatt för en omänsklig behandling genom att skickas runt som ett paket mellan olika så kallade vårdformer. Psykisk misshandel.
Han har rätt till ett eget boende enligt sin egna vilja med den hjälp han behöver. Punkt slut.
Du visar än en gång prov på din omänskliga sida som en desperat sosse i nöd. Malmö kommuns kassa tillåter faktiskt den lilla utgift som det innebär att låta Gustav och många andra pensionärer att leva ett bra liv i Malmö under sina sista levnadsår. Du måste naturligtvis ändra inriktningen på ekonomin och låta mer pengar gå till åldringsvården.
Dra in på ditt gigantiska understöd till alla jävla blattar i Malmö (läs Rosengård) och låt svenskarna som jobbat och slitit i ett helt liv för att bygga upp Sverige att få ta del av vårt välstånd.

Jag heter Bengt Lindström och jobbar som polisinspektör i Malmö sedan många år. Är för närvarande yttre befäl och chef för samtliga poliser i Malmö som jobbar i yttre tjänst.
Tänker inte stanna kvar i Malmö o bli pensionär. Jag har mycket stor erfarenhet o kunskap om Malmö och dess positiva o negativa sidor men nu är måttet faktiskt rågat.

Du är en representant för Malmö kommun och har visat ett synnerligt dåligt ledarskap med ett omdöme och brist på empati som är lika med noll. Sydnytt har dessutom försökt ställa frågor till dig som du på ett oförskämt sätt har vägrat svara på. Hoppas du själv blir gammal o svag ganska snart och blir beroende på hjälp.
Fy Fan vad jag hatar dig och ditt jävla sosseparti.
Jag kräver att du tar en del av pengarna som du och dina jävla sossekollegor lägger på kriminelle Mohammed i Rosengård och satsar dom på våra svenska pensionärer istället.

Hälsningar från en 43-åring som skäms över att bo i Malmö.

Malmö kommun överlämnade brevet till polisen och Lindström åtalades för hets mot folkgrupp. Malmö tingsrätt valde dock överraskande att fria Lindström. Tingsrätten ansåg förvisso att Lindströms uttalande var kränkande, men enligt tingsrätten hade åklagaren inte lyckats leda i bevis att Lindström var införstådd med att hans brev var en offentlig handling. Lindström kom undan på grund av en liten, men viktig, juridisk teknikalitet. Den friande domen har dock inte hindrat Lindströms arbetsgivare från att kräva att Lindström skall avskedas. Länspolismästaren i Skåne, Anders Danielsson:

Det är den ställning vi har tagit vid polismyndigheten tidigare och den har inte ändrats på grund av detta.

Danielsson förklarar sin ståndpunkt på följande sätt:

Vi [polisen] ska stå för opartiskhet, vi ska stå för rättvis behandling och det måste också synas i vårt sätt att agera utåt. Detta kan skada allmänhetens förtroende för polisen.

Vidare:

Vi har i en skrivelse till Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd redogjort för vår inställning när det gäller polismannens möjlighet till fortsatt anställning som polis. Vi anser inte att det beteende han visat prov på är förenligt med polisyrket. Därför har vi begärt att han ska avskedas …

Det är nu upp till Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd att avgöra om Lindström skall få behålla sitt arbete. Överåklagare Sven-Erik Alhem har låtit meddela att han inte kommer att överklaga den friande domen.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på Lindström-affären. Vad var det egentligen Lindström sade? Var reaktionerna på hans brev rimliga? Varför är åtalet mot Lindström viktigt ur ett principiellt perspektiv?

Fyra teser om ett brev

  • Ur en formmässig synpunkt är Lindströms argument inte särskilt märkligt. Det hör till den politiska debattens natur att deltagarna anklagar varandra för att spendera skattemedel på fel saker. Inte heller är det ovanligt att politiker använder invektiv. Finansminister Per Nuder kallade härförleden framtidens pensionärer för “köttberg”. Gudrun Schyman har likställt svenska män med muslimska terrorister. I den meningen resonerade Lindström inte annorlunda än många välbetalda statsråd och riksdagsmän.
  • Det är bara delvis korrekt att Lindström angriper Malmös invandrare. Lindström kritiserar inte invandringspolitiken, utan välfärdspolitiken. Lindström brottas med samma problem som vår tids feminister: lika litet som det är möjligt att diskutera Malmös kommunekonomiska och kriminalpolitiska problem utan att nämna invandringen, är det, för feminister, möjligt att diskutera våldet mot kvinnor utan att nämna män.
  • Lindströms brev baseras på en verklighetsanalys som knappast är kommunen främmande. För ett år sedan ville Ilmar Reepalu stoppa arbetslösa invandrare från att bosätta sig i Malmö. I kommunens egen välfärdsrapport, “Välfärd till alla”, beskrivs invandringen som både ett kommunalekonomiskt och kriminalpolitiskt problem av stora mått. Att kommunens politiker uttrycker sig mer diplomatiskt än inspektör Lindström ändrar knappast på detta faktum.
  • Det är inte med sanningen överensstämmande att Lindström i sitt brev endast kräver att resurser skall överföras från stadens invandrare till stadens etniska svenskar. Lindström skriver förvisso att de svenskar som har “jobbat och slitit i ett helt liv”, skall ha rätt till stöd, men denna kategori utesluter, av allt att döma, inte endast invandrare utan också improduktiva Malmöbor i allmänhet, t.ex. arbetslösa och pensionärer som, enligt Lindström, inte har gjort rätt för sig. Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att denna kategori inkluderar fler svenskar än invandrare.

Är det rimligt att kalla Lindström rasist?

Finns det någon punkt där vi måstte gå Lindströms kritiker till mötes? Lindströms vedersakare har rätt när de säger att han vill strypa bidragen till stadens invandrare. Det är en rimlig tolkning av innehållet i brevet. I den meningen verkar det onekligen som om de som har kallat Lindström “rasistpolis” har rätt. Men en dylik tolkning förutsätter att man ignorerar det faktum att Lindström också vill minska bidragen till många svenskar. Lindström verkar vara lika avogt inställd till bidragsberoende svenskar som han ogillar invandrare. Detta gör den sk. rasismteorin problematisk. Varför skulle Lindström vilja minska bidragen till svenskar om han är rasist? Omvänt: om Lindström inte är rasist, varför kräver han att bidragen till invandrare skall stoppas? Finns det en alternativ förklaring till Lindströms krav på bidragsstopp?

En alternativ förklaring till rasismteorin

Det Lindströms kritiker framför allt har siktat in sig på är hans användning av uttrycken “jävla blattar” och “kriminelle Mohammed”. Varför använde Lindström dessa uttryck? Hatar Lindström invandrare? Det är naturligtvis inte uteslutet att han gör det, men det är också möjligt att tänka sig andra orsaker. Sune Norén, polischef i Malmö, förklarar för Sydsvenskan:

Han säger att han själv bland kollegor säkerligen också har gått över gränsen för vad som kan anses accepterat.
- De orden som “blatte” har säkert kommit över mina läppar också. Som polis är man inte opåverkbar.
- När man sitter i den ställningen som jag gör så ser man vilka det är som begår de här brotten.
Han säger att rånarna med stor majoritet har utländsk bakgrund.

Om vi får tro Norén, anser Lindström inte att alla invandrare lever på bidrag eller är kriminella. Norén menar att den enda rimliga tolkningen av Lindströms agerande är att brevet tillkom i affekt. Det saknas inte stöd för Noréns tolkning. Lindströms brev ger intryck av att vara skrivet av en person som är djupt upprörd. Lindström svär och gormar och det är uppenbart att hans upprördhet präglar formuleringarna i brevet. Förmodligen använde Lindström uttrycket “jävla blattar” därför att invandrare är överrepresenterade bland dem som lever på bidrag. Gissningsvis använde han uttrycket “kriminella Mohammed”, därför att Malmös invandrare är överrepresenterade i kriminalstatistiken. Det är Noréns tolkning. Vi kan naturligtvis inte med absolut säkerhet veta vilka motiv som vägledde Lindström, men Noréns hypotes verkar inte osannolik. Den ger ett rimligare intryck än den sk. rasismförklaringen.
Detta ställer oss inför två problem:

  • Vad ligger bakom kravet på att avskeda Lindström?
  • Hade Lindström kunnat undvika åtalet?

Vad ligger bakom kravet på att avskeda Lindström?

Länspolismästare Anders Danielsson säger att Lindström bör avskedas därför att han har skadat allmänhetens förtroende för polisen. Det Danielsson egentligen oroar sig över, men inte vill säga högt, är att Malmös invandrare skall börja misstro polisen. Frågan är emellertid om en sådan farhåga är realistisk. Varför skulle Malmös invandrare förlora förtroendet för alla poliser därför att en polisinspektör har uttryckt sig på ett olämpligt sätt?
Kanske anser Danielsson att Lindström bör avskedas därför att han har gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. Problemet med det argumentet är givetvis att Lindström frikändes av Malmö tingsrätt.
För att förstå varför staten vill avskeda Lindström, måste vi således beakta andra faktorer. Alltså: varför vill staten avskeda Lindström? Lindström är, av allt att döma, en duktig polis och han har frikänts från det brott som han ursprungligen åtalades för. Det är tydligt att Lindströms arbetsgivare vill statuera ett exempel. Man säger det inte rakt ut, men det är uppenbart att staten vill att Lindström skall sparkas för det som man uppfattar som hans åsikter. I framtiden skall det inte räcka med att en polis sköter sitt arbete. De poliser som inte instämmer i det mångkulturella evangeliet skall förklaras persona non grata. Inget skall tillåtas störa bilden av den mångkulturella idyllen.
Numera är inte ens förslag som skulle kunna gynna invandrare okontroversiella om de implicerar att anpassning till det svenska samhället är något eftersträvansvärt. Det fick Folkpartiet erfara när det lade fram sitt språkkravsprogram. För ungefär ett år sedan föreslog Folkpartiet att invandrare som inte kan prata svenska inte skall ha rätt till medborgarskap. Bakgrunden till förslaget är att 340 000 svenska invandrare har så dåliga kunskaper i svenska att de omöjligen kan fungera som medborgare. Samtidigt skolkar 40 procent av SFI-eleverna från svenskundervisningen. Genom att knyta medborgarskapet till ett språkkrav hoppades Folkpartiet kunna motivera fler invandrare att ta sina språkstudier på större allvar.
Folkpartiets förslag ger ett rimligt intryck. Naturligtvis finns det specialfall som kan bli besvärliga att hantera. Vad skall man till exempel göra med en familj där endast en av familjemedlemmarna är villig eller kapabel att lära sig svenska? Men svårigheter av denna typ kan uppstå med alla förslag. Folkpartiets förslag är intressant av flera skäl. Språkförbistring är förmodligen ett av de största hindren för en framgångsrik integration av landets invandrare. En person som inte talar eller förstår svenska kan rimligen inte fungera i det svenska samhället. Det är heller inte orimligt att Sverige kräver att invandrare lär sig vårt modersmål.
Statsminister Göran Persson och hans samarbetspartner, Gudrun Schyman, var dock måttligt roade av förslaget. Persson jämförde Folkpartiet med Danskt folkeparti och hävdade att utspelet skulle gagna Sverigedemokraterna. Gudrun Schyman hävdade, å sin sida, att Folkpartiets utspel öppnade dörrarna för främlingsfientlighet:

Det vi ser nu är precis det vi sett i andra europeiska länder: hur en sån här fråga öppnar dörren för den grupp människor som tycker att vi ska ha hårdare tag mot invandrare.

Aftonbladets ledarskribent Lena Askling kommenterade Folkpartiets förslag på följande sätt:

Folkpartiet ägnar sig knappast åt självkritik. Tvärtom försöker partiledningen upprepa sin populistiska kupp i flyktingfientlighet från valrörelsen 2002. Då gällde det språkkrav i svenska för invandrare som gav många nya röster. Nu kräver partiledningen övergångsregler för de nya EU-medborgarna.
Liberalism tycks i Leijonborgs regi vara liktydigt med populism, gärna främlings- fientlig, inte med humanism och allas rätt till lika behandling.

Argumenten mot Folkpartiets förslag är lika undermåliga som de är fantasifulla. Vad hade statsminister Göran Persson sagt om någon hade hävdat att socialdemokraternas skepsis till privata lösningar på sociala problem gynnar landets kommunister? Förmodligen hade Persson sagt att han litar på att väljarna kan skilja mellan socialdemokratisk och kommunistisk politik. Men varför skulle då väljarna inte kunna skilja mellan folkpartistisk och sverigedemokratisk politik? Enligt Schyman legitimerar Folkpartiets förslag främlingsfientlighet, men hur kan ett krav på invandrare att lära sig svenska vara främlingsfientligt? Det faktum att det finns nationalistiskt orienterade vänsterorganisationer som har detta krav i sina program innebär väl inte att det per automatik blir ett sk. rasistförslag? Hitler ansåg att ett plus ett blir två. Vilka slutsatser vill Schyman dra av detta faktum? Att matematik är en rasistisk vetenskap?
Är det inte tvärtom rimligare att anta att de invandrare som behärskar det svenska språket har lättare att integrera sig i det svenska samhället än de invandrare som varken kan prata eller förstå svenska? Tror Schyman på fullt allvar att umgänget mellan svenskar och invandrare underlättas av att många invandrare inte bryr sig om att lära sig svenska?
Askling påstår att Folkpartiets förslag är populistiskt. Det är möjligt att förslaget är populistiskt, men det gör väl knappast förslaget till ett dåligt förslag? Dessutom: varför är just språkkravet en populistisk eftergift? Askling och Aftonbladet har flera gånger kritiserat den svenska flyktingpolitiken med hänvisning till att svenskarna vill ta emot fler flyktingar. Varför är det ena förslaget ett uttryck för föraktlig populism, men inte det andra?
Askling skriver också att förslaget rimmar illa med “allas rätt till lika behandling”. Socialister säger ofta att det är fel att särbehandla individer på grund av deras grupptillhörighet, men den socialistiska agitationen är i grunden baserad på premissen att människors grupptillhörighet legitimerar olika former av särbehandling. När socialdemokrater och kommunister kräver att välbeställda skall betala mer i skatt än andra, fullföljer de alltså en lång tradition: de särbehandlar människor med hänvisning till deras grupptillhörighet. I en ledarkrönika skrev Asklings kollega Jesper Bengtsson följande:

I går presenterades till exempel ett nytt förslag till skärpt lagstiftning mot könsdiskriminering. Utredningen vill bland annat stärka lagen för dem som arbetar som vikarier eller är tillfälligt anställda. Den vill också göra det möjligt för landets högskolor att tillämpa så kallad positiv särbehandling på grundval av kön. Det är bra förslag. De visar att det lönar sig att fortsätta arbetet för ökad jämställdhet.

Man frågar sig: sedan när upphörde diskriminering grundad på könstillhörighet att strida mot “allas rätt till lika behandling”? Debatten om Folkpartiets språkkravsprogram är en fullödig illustration av den mångkulturella paranoia som numera genomsyrar det politiska klimatet i vårt land. Det är samma bisarra tankekonstellation som ligger bakom viljan att avskeda Lindström.

Hade Lindström kunnat undvika åtalet?

Hade Lindström kunnat undvika åtal för hets mot folkgrupp? Uttryckt på ett annat sätt: finns det en möjlig språklig utformning av Lindströms åsikt som inte hade medfört åtal för hets mot folkgrupp? Frågan är principiellt viktig därför att de som företräder den politiska korrektheten gärna säger att den politiska korrektheten inte hotar yttrandefriheten. Är det troligt att Lindström hade kommit undan om han valt en mer diplomatisk formulering, om han till exempel hade sagt “Minska stödet till invandrare om det går ut över gamla människor”? Ett nekande svar på frågan innebär att Sverige i realiteten har infört eller håller på att införa yrkesförbud för människor i statlig tjänst som har “fel sorts åsikter”. Svaret på denna fråga får vi när rikspolisstyrelsen har fattat sitt beslut.