Yearly Archives: 2017

Turkiet är ett muslimskt land med europeiska ambitioner. Turkiet vill bli fullvärdig medlem av Europeiska Unionen. Från EU:s håll har det sagts att Turkiet inte är moget för ett EU-medlemskap. Problemet med Turkiet är, om man får tro EU-länderna, att landet inte ännu är en demokrati och rättsstat i västerländsk mening.
Statsminister Göran Persson ser dock inget absolut hinder för ett turkiskt medlemskap. Om Turkiet uppfyller de s.k. Köpenhamnskriterierna, utvecklas till en europeisk rätts- och välfärdsstat, bidrar till FN:s fredsplan för Cypern och säger ja till ett förslag om samverkan mellan EU och NATO i krishanteringsfrågor, bör EU, enligt statsministern, spika ett datum för fortsatta medlemskapsförhandlingar. Från Folkpartiets sida har man uttalat förhoppningen om att “Turkiet ingår … om några år i kretsen”. I en riksdagsdebatt hävdade folkpartisten Carl Hamilton härförleden att EU bör ge “ett klockrent principiellt ja till Turkiet”. Moderaterna intar en liknande position. Enligt förre moderatledaren Bo Lundgren bör “Turkiet … så fort som möjligt få ett datum för när de kan inleda sina förhandlingar om EU-medlemskap”. Partikollegan Göran Lennmarker menar att Turkiets kandidatstatus redan är fastslagen: “Turkiet har samma rätt som andra om landet uppfyller villkoren. Turkiet måste uppfylla precis samma villkor som alla andra medlemsländer”. Enligt kristdemokraternas ledare Alf Svensson är det “positivt att EU nu utifrån ett bestämt årtal kommer att påbörja förhandlingar med Turkiet”.

EU och Turkiet

Det som kanske mest försvårar ett turkiskt EU-inträde är den statliga våldsutövningen. De turkiska säkerhetsstyrkorna använder tortyr som förhörsmetod. Kvinnor har utsatts för svår misshandel med sexuella inslag. Godtyckliga arresteringar och fängslanden är ett stort problem i Turkiet. Ett annat problem för EU-länderna är militärens stora makt i landet. Även om Turkiet har både regering och parlament, är det militären som har det sista ordet. Ett tredje problem är Turkiets svaga ekonomi. Många EU-länder är oroliga för att ett turkiskt EU-medlemskap, skulle medföra massemigration till de västeuropeiska länderna.
Frågan om Turkiets relationer till EU aktualiserades efter det att en av Frankrikes ledande politiker, förre presidenten Valéry Giscard d’Estaing, hävdat att ett EU-medlemskap för Turkiet skulle innebära dödsstöten för organisationen.
Reaktionerna på d’Estaings utspel var i huvudsak negativa. EU-kommissionens talesman, Jean-Christophe Filori, förnekade att ett turkiskt EU-medlemskap skulle innebära slutet för EU. Guenter Verheugen, som arbetar med EU-utvidgningen, hävdade att frågan om turkiskt medlemskap fortfarande var öppen och Frankrikes president, Jacques Chirac, stod fast vid att Turkiet “absolutely has its place in Europé”. Den hårdaste kritiken kom från den svenska EU-parlamentarikern och socialdemokraten Jan Andersson. Andersson menade att d’Estaing hade förolämpat EU och krävde hans omedelbara avgång. Flertalet av d’Estaings kritiker valde att formulera sig i mer diskreta termer. Det vanligaste argumentet var att d’Estaing uttalat en strikt personlig åsikt och att detta på intet vis påverkade Turkiets kandidatstatus.
Men d’Estaing hade också allierade. Frankrikes förre utrikesminister Hubert Védrine ställde sig bakom d’Estaing och sade att EU måste säga nej till Turkiet. I annat fall kommer EU snart att ha afrikanska länder som medlemmar, menade Védrine. Edmund Stoiber från tyska CSU hävdade att EU baseras på västerländska värderingar och att detta förhindrar ett turkiskt medlemskap. Tysklands förre kansler Helmut Schmidt uttryckte en jämförbar åsikt när han sade att ett turkiskt medlemskap skulle öppna upp för andra muslimska länder att göra samma sak. EU är i grunden en värdegemenskap och ett turkiskt medlemskap skulle leda till att organisationen omvandlades till en vanlig frihandelssammanslutning, varnade Schmidt. Tysklands utrikesminister, Joschka Fischer, menade, dock utan att närmare precisera sig, att ett turkiskt medlemskap var lika sannolikt som att Mexiko och Centralamerika blev en del av USA.

Pro

Men vilka är då argumenten för ett turkiskt medlemskap? En del av argumenten för ett turkiskt EU-inträde är av politisk karaktär. Englands utrikesminister Jack Straw menar att ett turkiskt medlemskap skulle underlätta demokratiseringen av landet. Många av d’Estaings kritiker har bl.a. pekat på det faktum att Turkiet avskaffade dödsstraffet efter kritik från EU. Ett annat skäl är EU:s uttryckta vilja att uppta ett återförenat Cypern som medlem. Möjligheten att återförena Cypern är avhängigt av Turkiets välvilja och om Turkiet beviljas medlemskap skulle detta förmodligen påverka landets samarbetsvilja i positiv riktning Det finns även ett säkerhetspolitiskt argument. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle, enligt förespråkarna, minimera riskerna för att Turkiet faller offer för den radikala islamismen. Den amerikanska regeringen har argumenterat för att ett turkiskt EU-medlemskap skulle underlätta kampen mot den internationella terrorismen. Vissa debattörer använder inte kampen mot terrorismen som argument för ett turkiskt EU-medlemskap. Istället hävdar de att EU:s grundtanke är främjandet av fred i vid mening och att de som motsätter sig turkiskt medlemskap därmed bidrar till disharmoni och politisk instabilitet.
Enligt ett med dessa skäl förbundet argument skulle ett ja till Turkiet visa att islam och demokrati inte är varandras motsatser. I förlängningen av detta argument finner vi tesen att ett turkiskt EU-inträde skulle bidra till att driva fram sekulariserade styresformer i andra muslimska stater. Den inrikespolitiska varianten av detta argument säger att ett turkiskt medlemskap i EU skulle medföra att Europas drygt 15 miljoner muslimer kände sig mindre alienerade från den samhälleliga huvudfåran. Många muslimer har tolkat kriget i Irak i civilisatoriska termer och ett närmande mellan EU och Turkiet skulle misskreditera denna teori.
Det finns även s.k. politiskt korrekta argument för ett turkiskt medlemskap. Enligt en vanlig form av kritik är det inte situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna i Turkiet som är EU:s egentliga anledning till att vänta med medlemsförhandlingar med Turkiet, utan det faktum att Turkiet inte tillhör den kristna kultursfären. Uttryckt på ett annat sätt: det är den europeiska, politiska elitens fördomar om de förment primitiva och depraverade muslimerna som håller Turkiet utanför EU. Kritikerna menar att EU måste bevilja Turkiet medlemskap om EU inte skall göra sig skyldig till religiös och/eller kulturell diskriminering. Detta argument har även framförts från officiellt turkiskt håll, om än i en något uttunnad form. De mer extrema varianterna av detta argument hävdar att EU gör sig skyldig till rasism om Turkiet inte beviljas medlemskap. För Aftonbladet skulle ett turkiskt medlemskap ha positiva terapeutiska effekter i det att det skulle göra det möjligt för Europa att “komma ur sin chauvinistiska, xenofobiska syn på sig självt, att det är något förnämare att vara europé”.
En del debattörer har vänt upp och ned på Giscard d’Estaings argument. Enligt dem går Europa idag igenom en demografisk kris som bara kan lösas med arbetskraftsinvandring. Konservativa beräkningar ger vid handen att Europa behöver 1,2 miljoner invandrare per år för att upprätthålla den demografiska balansen. Ett turkiskt medlemskap i EU hade gett turkarna möjlighet att som EU-medborgare bosätta sig och arbeta i vilket EU-land som helst. Detta hade kunnat motverka de negativa demografiska trenderna, menar kritikerna.

Contra

Låt oss först försöka oss på en klassificering av argumenten. Argumenten för ett turkiskt EU-inträde kan klassificeras på följande sätt:

• Demokratiska skäl.
• Säkerhetspolitiska skäl.
• Kamp mot diskriminering och rasism.
• Demografiskt argument.

Vi skall diskutera dessa argument åtskilda från varandra, även om de i realiteten ofta går in i varandra.

Är ett turkiskt EU-medlemskap nödvändigt för en demokratisering av landet? Det beror naturligtvis på vad man menar med ordet “nödvändigt”. Att EU kan påverka Turkiet (och vice versa) förnekas knappast av någon. Om demokratiargumentet skall kunna användas för att motivera turkiskt EU-medlemskap, krävs det emellertid att vi preciserar vad vi menar med “påverka”. En rimlig tolkning av det demokratiska argumentet är att det inte endast säger att EU kan påverka Turkiet i stort och smått, utan att EU:s inflytande på något sätt är avgörande för Turkiets möjlighet att utvecklas till en demokratisk rättsstat.
Det finns flera problem med detta argument. Majoriteten av EU:s medlemsstater var fungerande demokratier innan de blev medlemmar i organisationen. EU har inte gjort Sverige eller Finland mera demokratiska och Norge har inte blivit mindre demokratiskt sedan norrmännen i en folkomröstning sade nej till medlemskap. Frågan är alltså vad det är som gör att Turkiet är undantaget från denna allmänna regel. De som använder demokratiargumentet brukar hänvisa till olika exempel, t.ex. det faktum att Turkiet avskaffade dödsstraffet efter kritik från EU. Om det inte hade varit för EU, hade Turkiet inte avskaffat dödsstraffet, säger man. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle göra det möjligt för EU att påverka Turkiet ytterligare i demokratisk och rättsstatlig riktning.
Är detta argument övertygande? Knappast. Det är en sak att säga att EU kan påverka Turkiet, det är en helt annan sak att påstå att Turkiets öde ligger i EU:s händer. De som säger att ett EU-medlemskap är en nödvändig förutsättning för ett demokratiskt Turkiet, verkar mena att Turkiet inte är kapabelt att utvecklas till en demokratisk rättsstat med mindre än att EU ingriper. Uttryckt på ett annat sätt: om EU inte hade existerat, hade turkarna inte kunnat avskaffa dödsstraffet även om de hade haft en jämförbar ambition. Detta är naturligtvis metafysiskt struntprat.
Frågan om Turkiet kommer att utvecklas till en modern demokrati och rättsstat är givetvis upp till turkarna själva. Det är sant att Turkiet har utvecklats i positiv riktning under inflytande från EU, men medlemsförespråkarna glömmer bort att det inte var EU som avskaffade dödsstraffet i Turkiet, utan turkarna själva. I den mån Turkiet har utvecklats i positiv riktning har förändringarna ägt rum trots att Turkiet stått utanför EU. Finns det något skäl att anta att Turkiet skulle avbryta denna förändringsprocess om landet nekades EU-inträde? Svaret på denna fråga beror helt på hur man betraktar turkarnas intentioner. Strävar turkarna efter EU-medlemskap med demokrati och rättsstat som en möjlig positiv bieffekt eller är deras mål demokrati och rättsstat med EU-inträde som en möjlig positiv bieffekt? Om Turkiets ambition är upprättandet av en demokratisk rättsstat, torde projektet inte stå och falla med frågan om landet beviljas eller nekas EU-medlemskap.
Alldeles oavsett hur man vrider och vänder på detta argument, är det uppenbart att det ger föga stöd åt ett turkiskt medlemskap.

Enligt ett annat argument bör Turkiet beviljas EU-inträde därför att det skulle underlätta kampen mot den internationella terrorismen. Även detta argument är tveeggat. De flesta länder som idag deltar i kampen mot terrorismen står utanför EU. Varför skulle inte Turkiet, liksom Norge, Australien och Kanada, kunna bidra till denna kamp utan att vara fullvärdig EU-medlem? Det faktum att Norge, i likhet med Turkiet, är medlem i NATO och står utanför EU, innebär inte att vi förväntar oss att norrmännen inte skall delta i kampen mot den internationella terrorismen eller att vi tror att ett EU-medlemskap hade gjort att Norges bidrag till denna kamp hade blivit större. Varför skall då vi tro något sådant om Turkiet?
Antingen är väl turkarna intresserade av att bekämpa terrorismen eller så är de inte intresserade av det. Om turkarna gör medlemskapet till ett villkor för deltagandet i kampen mot terrorismen, bedriver de ju utpressning. Alltså: påståendet att kampen mot terrorismen skulle underlättas om Turkiet erbjuds medlemskap bygger på den icke redovisade premissen att turkarna skulle börja sabotera kampen mot terrorismen om EU nekade landet medlemskap.

Men hade inte ett turkiskt medlemskap minskat spänningen mellan väst och muslimska länder? Hade inte ett turkiskt EU-inträde bidragit till att minska främlingsskapet bland Europas muslimer.
Det existerar otvivelaktigt spänningar mellan väst och islam, men de har inte med Turkiets eventuella EU-medlemskap att göra. Finns det verkligen någon som på fullt allvar tror att mullorna i Iran skulle ändra uppfattning om västerlandet om EU släppte in Turkiet i gemenskapen? Ligger det inte närmare till hands att gissa att de hade ändrat uppfattning om Turkiets status som muslimskt land?
Om det finns spänningar mellan väst och islam, är de grundade i det faktum att muslimska samhällen inte är demokratiskt organiserade. Det är inte väst som söker strid. Demokratier går inte i krig med varandra. Att demokratierna i väst ser med skepsis på arabdiktaturerna i öst är bara naturligt. Det har alltid existerat spänningar mellan demokratier och diktaturer. I den mån det finns en konflikt mellan väst och islam, är den således oundviklig.
Inte heller förefaller idén att ett turkiskt EU-medlemskap skulle driva på sekulariseringsprocesserna i muslimska samhällen, vara särskilt välgrundad. Man skulle lika gärna kunna hävda motsatsen. Under den period som Turkiet har närmat sig Europa, har islam, tvärtemot vad denna hypotes påstår, genomgått en radikaliseringsprocess. Inte heller blir det klart varför just ett turkiskt EU-medlemskap är av nöden för att sekularisera islam. Varför kan inte stater som Iran och Saudiarabien själva initiera sådana processer? Väst skulle inte lägga några hinder i vägen. Varför kan det ske endast efter det att Turkiet blivit medlem i EU? Om det finns ett genuint intresse från arabstaternas sida att t.ex. skilja stat och kyrka från varandra, är det givetvis upp till dem att omsätta idén i praktisk handling. Den påstådda kopplingen mellan sekulariseringsprocesser i arabvärlden och turkiskt EU-inträde saknar helt grund.
Därmed kan vi också besvara de som driver den s.k. alienationsteorin. Att muslimer känner sig alienerade i väst, är bara naturligt. Väst är inte ett muslimskt samhälle. Muslimer i Europa känner sig förmodligen lika främmande inför den dominerande kulturen som européer skulle göra i arabiska länder. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle på intet vis överbrygga denna motsättning. Väst är inte islamiskt och det är upp till de invandrade muslimerna att finna sig till rätta.

Borde inte Turkiet medges EU-medlemskap i syfte att undvika diskriminering och eventuellt rasism? De som driver detta argument har rätt i att EU inte är en religionsunion, utan en åsiktsunion och att de länder som ställer upp på EU:s åsikter borde kunna bli medlemmar. I det utkast till ett unionsfördrag som just nu diskuteras bland medlemsländerna, sägs följande:

1. Genom denna konstitution, som har sitt ursprung i en önskan hos Europas medborgare och stater att bygga sin gemensamma framtid, upprättas Europeiska unionen, som av medlemsstaterna tilldelas befogenheter för att deras gemensamma mål skall uppnås. Unionen skall samordna medlemsstaternas politik för att dessa mål skall kunna uppnås och skall på gemenskapsgrund utöva de befogenheter som medlemsstaterna överför till unionen.
2. Unionen skall vara öppen för alla europeiska stater som respekterar dess värderingar och förbinder sig att gemensamt främja dem.

Enligt EU:s eget fördrag är EU en europeisk organisation som samlar europiska länder i ett mellan- och överstatligt samarbete. Problemet med Turkiet är självfallet landets geografiska lokalisering: Turkiet ligger i sydvästra Asien. I fördragstexten talas det också om “Europas medborgare”. Men även om man skulle räkna Bosporen till Europa, bor 95 procent av Turkiets befolkning utanför Europa.
Meningen med fördragstexten kan knappast vara att 5 procent av Turkiets medborgare har rätt att bli EU-medborgare eller att alla turkar har rätt att bli det, förutsatt att de bosätter sig på rätt plats i landet, eller omvänt att alla turkar har denna rätt eftersom 5 procent av landsmännen bor i Europa. Det geografiska argumentet talar om “Europa” och “Europas befolkning” och en rimlig tolkning av det är att hela landet måste ligga i Europa. De som driver tesen att EU inte kan neka Turkiet medlemskap utan att göra sig skyldigt till diskriminering och rasism, är således ute i ogjort väder.
Men Turkiet är ju medlem i NATO, skulle man kunna invända. Om Turkiet kan vara NATO-medlem, borde Turkiet väl kunna bli medlem i EU? Det turkiska medlemskapet i NATO har uteslutande historiska orsaker. För USA, Kanada och Västeuropa var Turkiet en allierad i kampen mot kommunismen efter det andra världskriget. Om det inte hade varit för det kalla kriget, hade Turkiet aldrig blivit medlem av NATO. Det turkiska NATO-medlemskapet beror således på historiska tillfälligheter. Dessutom: varför måste Turkiet vara medlem i båda organisationerna? Varför gör vi oss skyldiga till en paradox om vi säger att Turkiet kan vara medlem i NATO, men inte i EU? Sverige är medlem i EU, men inte i NATO. Norge är medlem i NATO, men inte i EU.
Men om EU:s definition av “Europeiskt land” och “Europas medborgare” utesluter Turkiet, varför sägs det då inte klart ut i fördragstexterna? Den historiska förklaringen till att det i EU:s fördragstexter inte förekommer en definition av uttryck som “Europeiskt land” och “Europas medborgare” är givetvis att EU:s grundarländer inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att de någon gång skulle tvingas ta ställning till ett turkiskt medlemskap.
Men problemet med ett turkiskt medlemskap är inte endast att landet ligger utanför Europa. Om Turkiet skulle beviljas medlemskap, skulle EU bli “tvingat” att ge Ryssland samma chans och Sverige skulle då vara medlem i en organisation för samarbete mellan europeiska stater vars yttersta gräns vetter mot Kina och Nordkorea. Frågan är om det hade varit meningsfullt att kalla en sådan organisation “europeisk”.

Enligt det demografiska argumentet bör Turkiet beviljas medlemskap därför att det skulle bidra till att motverka negativa demografiska trender i Europa. Detta argument används inte endast av dem som förespråkar turkiskt EU-medlemskap, det har även använts av EU-kommissionen för att rättfärdiga invandring till Europa. Till grunden för detta argument ligger en bister realitet: den europeiska befolkningen blir allt äldre och allt mindre. År 2050 kommer en tredjedel av den europeiska befolkningen att vara över 60 och en tiondel över 80. För att klara sina pensionsåtaganden kommer de europeiska staterna att tvingas till drastiska reduktioner i välfärdssystemen eller att acceptera massinvandring.
Det är korrekt att ett turkiskt EU-inträde skulle bidra till att motverka de negativa demografiska tendenserna, men frågan är om det är den enda möjligheten. Förmodligen kommer den tekniska utvecklingen att tvinga förespråkarna för det demografiska argumentet att något modifiera sin hypotes. Ett exempel är jordbruket. Den tekniska utvecklingen inom jordbruksnäringen har medfört att allt färre personer sysselsätter sig med jordbruk i de industrialiserade länderna. Hur stor betydelse som den tekniska utvecklingen kan och kommer att spela är givetvis svårt att veta på förhand, men att helt utesluta dess positiva effekter förefaller överilat. Att den tekniska utvecklingen helt skulle lösa det demografiska problemet förefaller dock orealistiskt. Social nedrustning i kombination med skattehöjningar och viss invandring, är förmodligen oundvikligt.
De som motsätter sig argument av denna typ hävdar gärna att de implicerar en eller annan form av rasism, dvs. föreställning om att väst är överlägset muslimska kulturer. Men som vi har sett i vår tidigare genomgång av muslimska samhällen är detta inte alls självklart. Det är endast om vi värderar demokrati, jämställdhet och pluralism i positiva termer, som det är uppenbart att väst är överlägset alla existerande muslimska samhällen. De som hävdar motsatsen, har en tung bevisbörda. Vad skall Aftonbladets ledarkrönikörer säga till alla de muslimer som lämnat sina hemländer för ett nytt liv i väst? Är de rasister de också? Eller valde de väst därför att de ville ha ett sämre liv?

I denna artikel har vi granskat några argument för ett turkiskt EU-medlemskap. Vår slutsats är att inget av dessa argument kan motivera ett turkiskt EU-inträde. EU är en europeisk organisation och bör så förbli.