Yearly Archives: 2017

Alltsedan terroristangreppen mot New York och Washington har debatten om islams karaktär gått het. Italiens premiärminister, Silvio Berlusconi, hävdade härförleden att den västerländska kulturen är överlägsen den muslimska:

We must be aware of the superiority of our civilization, a system that has guaranteed well-being, respect for human rights and — in contrast with Islamic countries — respect for religious and political rights, a system that has as its values understandings of diversity and tolerance.

Kritikerna talade om islamofobi och anklagade den italienska premiärministern för oansvarigt agerande. Flera av Berlusconis kritiker anförde pragmatiska argument mot premiärministern: enligt kritikerna hade Berlusconis uttalande försvårat kampen mot den internationella terrorismen. Vänsterorganisationer förklarade att premiärministern gjort sig skyldig till rasism. Belgiens premiärminister, Guy Verhofstadt, hävdade att “rather than bringing civilisations together, they could feed a feeling of humiliation”. Enligt EU-kommissionens talesman, Jean-Christophe Filori, var Berlusconis åsikter premiärministerns egna: “We certainly don’t share the views expressed yesterday by Mr Berlusconi. This message was not born out of tolerance”. Englands inrikesminister, David Blunkett, anmärkte att Berlusconis åsikter var felaktiga och opassande.
Arabländerna rasade över Berlusconis utspel. Den arabiska samarbetsorganisationen The Arab League avfärdade Berlusconis uttalande som “rasistiskt” och krävde ett “förnekande, ett beklagande eller en ursäkt”. Enligt organisationens generalsekreterare Amr Moussa var Berlusconis yttrande “oacceptabelt”.
Jordanien hävdade att Berlusconis anförande var “chauvinistiskt” och “fascistiskt” och Egypten uppmanade Italien att förklara sig:

Egypt wants to know if these declarations represent the official point of view of a state that supposedly ranks among the Western countries close to the Islamic world and that supposedly knows the values of Islam, the principles of Islamic society and its tolerance

Enligt The Organization of Islamic Conference var Berlusconis yttrande djupt förolämpande. Men kritiken kom inte endast från arabländerna och EU. Enligt Harvardprofessorn Jeffrey Sachs är en teorin om den islamska civilisationens underlägsenhet “en västerländsk myt” och den italienska författaren Umberto Eco menade att islams kritiker verkar ha glömt bort Hitler och Stalin. När Berlusconi insåg att han stod ensam, valde han att retirera och hävda att han hade blivit felciterad:

I am sorry that words, badly interpreted, have offended the sensibility of my Arab and Muslim friends.

I en utfrågning med den arabiskspråkiga tidningen Asharq Al-Awsat gick Berlusconi ännu längre: han hävdade nu att han var utsatt för en konspiration. I intervjun vädrade Berlusconi åsikten att han aldrig hade kritiserat islam, att det yttrande som tillskrevs honom var ett påhitt av vänstersinnade journalister i syfte att misskreditera honom som konservativ politiker.
I denna artikel skall vi på nytt ta upp den fråga som Berlusconi svarade på när han hävdade att väst är överlägset islam. Det som intresserar oss här är inte om Berlusconi blev felciterad eller om han var utsatt för en sammansvärjning, utan påståendet som sådant. Hade Berlusconi rätt eller fel? Är hans påstående sant eller falskt?
Vi kommer att behandla islam på samma sätt som vi tidigare behandlat kommunismen. Det innebär att vi inte är intresserade av islam som filosofisk idé. Inte heller kommer vi att försöka bestämma vad som utmärker en s.k. sann muslim.
När socialdemokrater och liberaler kritiserade det svenska kommunistpartiet, brukade de peka på situationen i de realsocialistiska länderna. Om socialismen är överlägsen kapitalismen, varför flyr människor från socialistiska länder? Hur förenar kommunisterna påståendet att socialistiska samhällen är mer demokratiska än kapitalistiska med frånvaron av politisk pluralism, yttrande- och tryckfrihet i socialistiska länder? Kommunisterna brukade svara att det inte finns något stöd i Marx’ eller Lenins texter för systemet i Sovjetunionen och folkdemokratierna och att det styrande skiktet i dessa länder inte utgjordes av “sanna” kommunister. På samma sätt hävdar de som idag försvarar islam att det inte finns något stöd för terrorism i islams urkunder och att terroristerna inte är “sanna” muslimer.
Alltså, det som intresserar oss i denna artikel är de handlingar och handlingsplaner som klassats som “islamiska” av personer som betecknat sig själva som “muslimer”. Frågan om personerna ifråga var “sanna” muslimer eller om idéerna var “sant” islamiska, är här av underordnat intresse. Kort uttryckt: det som alltså angår oss i denna artikel är situationen i de realislamiska länderna. Vi skall ställa två frågor:

• Är väst överlägset islam? Innan vi kan besvara frågan måste vi operationalisera ordet “överlägset”, dvs. vi måste definiera ordet “överlägset” så att det betecknar något observerbart. Den fråga som vi kommer att ställa är om väst är en mer demokratisk, pluralistisk och jämlik civilisation än islam. För att besvara frågan kommer vi att titta lite närmare på 15 muslimska länder.
• Vår andra fråga lyder som följer: bör vi föredra väst? Även om vi svarar ja på den första frågan, följer inte automatiskt att vi också måste svara ja på denna fråga, även om det, av skäl som vi inte kommer att diskutera här, kanske ter sig naturligt. Radikala islamister förefaller t.ex. mena att väst är mer demokratiskt, pluralistiskt och jämlikt än islam och att det är det som är problemet med väst.

Inledande tankelek

Låt oss inleda med en liten tankelek. Låt oss anta att du är en ung kvinna och att du lever i ett samhälle som inte gör skillnad mellan stat och religion. Statens uppgift är att främja religionen. Därför är det inte tillåtet att kritisera staten eller religionen. Därför har du heller ingen legal möjlighet att förändra ditt samhälles styrelsesätt. Det samhälle som du lever i är, för att uttrycka det kort och koncist, ingen demokrati.
Eftersom du inte lever i en demokrati är du försiktig i ditt umgänge med myndighetspersoner. Du vet om att det förekommer godtyckliga arresteringar och att tortyr används av polisen. Du läser morgontidningen med utpräglad skepsis. Du vet att tidningarna inte får säga vad de vill. Du är försiktig med vad du skriver i din privatpost, eftersom du känner till att den kontrolleras rutinmässigt av statliga myndigheter. Du har förvisso tillgång till Internet, men det är en reglerad tillgång. All trafik går via statligt ägda proxyservrar som hindrar dig från att besöka webbplatser med ett regim- eller religionskritiskt innehåll. Alla radio- och TV-stationer är ägda eller kontrollerade av staten. I ditt arbete som universitetslärare har du frihet att forska om vad du vill, under förutsättning att din forskning inte medför ifrågasättanden av staten eller statsreligionen.
För dig som är kvinna, gäller alldeles speciella regler. En särskild polisstyrka har rätt att arrestera dig om du inte klär dig på det av staten anbefallda sättet. Du är inte tillåtet för dig att åka taxi eller att besöka en restaurant med en man som du inte är släkt med. Inte heller har du rätt att sitta tillsammans med män i en buss. Du har heller inte rätt att gå på teater utan att ha sällskap av din fader, en bror eller äkta mannen. Din bror får gifta sig med vem han vill, men det får inte du, för du är kvinna. Du har inte rätt att studera vad du vill och ditt vittnesmål väger inte lika tungt som en mans i en domstolsförhandling. Du har inte ens rätt att köra bil.

Du lever i ett muslimskt samhälle.

Saudiarabien

Saudiarabien är en monarki som saknar fungerande representativa institutioner med vidhängande politiska partier. Medborgarna har varken rätt eller legala möjlighet att förändra landets styrelsesätt. Yttrandefriheten är starkt begränsad. Det är inte tillåtet att kritisera kungafamiljen eller islam. Statens uppgift är att genomdriva religiösa påbud. Media har viss frihet när det gäller rapportering om sociala problem, men dylik rapportering får inte på något sätt vara knutet till ett organiserat politiskt intresse. Medierna har skyldighet att upprätthålla islam, kritisera ateism, stödja arabiska intressen och bidra till bevarandet av landets kulturella arv.
Icke-medborgare, t.ex. turister, måste ha ett s.k. iqamas, ett identitetskort i vilket det anges som innehavaren är muslim eller icke-muslim.
All tillgång till Internet går genom av staten ägda servrar. Staten blockerar tillgång till all Internetbaserad information som på något sätt är icke-islamisk. Den saudiarabiska staten äger både TV- och radiostationerna i landet. Det är inte tillåtet att i TV eller i radio referera till bl.a. griskött, andra religioner än islam och sex. Staten motsätter sig användning av paraboler då dessa försvårar kontrollen av medborgarnas TV-tittande. Alla former av konstnärliga uttryck är underkastade statlig censur. Den akademiska friheten är underordnad de islamiska påbuden. Det är inte tillåtet att forska om mänsklig evolution, om Freud, Marx, västerländsk musik och filosofi. Politiska demonstrationer är förbjudna. I den mån det förekommer offentliga möten, måste dessa vara könssegregerade.
Landet styrs efter Koranens bud och alla medborgare måste vara muslimer. Det är förbjudet för icke-muslimer att värva muslimer till andra religioner.
En religiös polisstyrka kallad Mutawwa’in har till uppgift att kontrollera medborgarnas rättrogenhet och ingripa när behovet påkallar. Den religiösa polisen har rätt att spärra in medborgare som klär sig eller umgås på fel sätt. Om du är företagare, måste du stänga din verksamhet under bönetider. Det är inte tillåtet för en kvinna att åka taxi eller besöka en restaurant med en man som hon inte är släkt med. Kvinnor har inte rätt att sitta tillsammans med män i en buss. Män och kvinnor går in i bussen från olika håll och sitter i olika sektioner. Kvinnor har heller inte rätt att besöka kulturella evenemang, t.ex. att gå på teater, utan att ha sällskap av fadern, en bror eller äkta mannen.
Det rättsliga systemet baseras på islamsk lag eller sharia. En kvinnas vittnesmål väger inte lika tungt som en mans under en rättegång. Det krävs två kvinnors vittnesmål för att uppväga en mans. Kvinnor har inte rätt att föra egen talan under en rättegångsförhandling, istället skall de utse en man att göra det åt dem. Kvinnor har heller inte samma arvsrätt som män.
Lagarna tillämpas olika. Kungafamiljen omfattas inte av rättssystemet. En domstol har inte möjlighet att begära att en medlem ur kungafamiljen häktas. Brott mot muslimer straffas generellt sett hårdare än brott mot icke-muslimer. Saudiarabien har dödsstraff.
Kvinnor har rätt att studera på universitet, men de får inte läsa vad som helst. Det är t.ex. inte tillåtet för kvinnor att läsa tekniska ämnen eller att studera till journalister.
Polisen behöver inte domstolsfullmakt för att kunna göra husrannsakan. Myndigheterna läser medborgarnas post och kontrollerar paket rutinmässigt. Det är inte tillåtet att föra in icke-muslimskt religiöst material, t.ex. biblar, i Saudiarabien.
Kvinnor har inte rätt att gifta sig med icke-medborgare utan statligt tillstånd. Denna regel gäller inte för män. Det är heller inte tillåtet för kvinnor att gifta sig med icke-muslimer. Män har full frihet att gifta sig med vem de behagar, även kvinnor av judisk börd. Våld mot kvinnor är ett vanligt problem i Saudiarabien. Kvinnors rörelsefrihet är starkt begränsad. Kvinnor har inte rätt att själva köra bil, utan är beroende av manliga släktingar för längre transporter. En kvinna måste ha skriftligt tillstånd från sin närmaste manliga släkting innan hon har rätt att resa omkring i landet eller resa utomlands. Denna regel gällen även för de kvinnor som vill ha ett eget identitetskort.

Bahrain

Bahrain är en monarki, dock ingen konstitutionell sådan. Kritik av monarken och hans familj är strikt förbjuden. Bahrain saknar formella demokratiska institutioner och det är inte tillåtet för medborgarna att förändra landets styrelsesätt.
Staten äger och styr samtliga radio- och TV-stationer i landet. All Internettrafik går via statliga proxyservrar som hindrar medborgarna att komma i kontakt med regimkritiska eller antiislamska webbplatser.
Demonstrationsrätten är inte självklar: det är inte tillåtet att samlas i större grupper än fem personer utan tillstånd. Staten försöker styra politiska demonstrationer. Politiska partier är förbjudna.
Islam är den officiella religionen i Bahrain och staten både finansierar och kontrollerar all religiös aktivitet i landet. Kritik av islam är förbjudet och regeringen ser med ogillande på att andra religioner försöker värva anhängare i Bahrain.
Kvinnomisshandeln är ett stort problem. Våldtäkter är förbjudna om de äger rum utanför äktenskapet. Däremot är våldtäkt inte ett brott i juridisk mening om det sker inom ramen för ett äktenskap. Kvinnors rättigheter definieras av islamisk lag – sharia. Domstolar kan neka kvinnor rätten att ta ut skilsmässa. Kvinnor har rätt att gifta sig med icke-muslimska män, förutsatt att dessa konverterar till islam.

Iran

Iran är en teokratisk republik grundad på islamiska principer. Regeringen domineras av prästerskapet. Översteprästen, Ayatolla Ali Khamenei, har direkt kontroll över armén, säkerhetsstyrkorna och domstolsväsendet.
Den iranska regimen har ett grundmurat dåligt rykte när det gäller mänskliga rättigheter. Etniska minoriteter och kritiker förföljs regelmässigt av myndigheterna. Iran har dödsstraff och många avrättningar genomförs på offentliga platser. Kvinnor hängs eller stenas till döds. Även amputationer används som strafform: människor döms till att förlora fingrar, hela händer eller sin syn. Att bryta mot klädesreglerna kan medföra spöstraff. Det är inte riskfritt för kvinnor att använda makeup eller nagellack. Unga människor som lever tillsammans under samboliknande förhållanden, trakasseras av religiösa aktivister.
Det är inte tillåtet att kritisera staten, det styrande prästerskapet eller vanhelga förre religiöse ledaren Khomeinis minne. De som bryter mot det sistnämnda förbudet straffas regelmässigt med döden. Godtyckliga arresteringar är vanliga och tortyr används av polisen. Domstolssystemet är inte oberoende av prästerskapet, utan används av detta för religiösa syften. Tusentals människor sitter inspärrade för sina politiska åsikters skull.
Myndigheterna öppnar människors brev, avlyssnar deras telefonsamtal, bryter sig in i deras hem för att konfiskera paraboler eller bryta upp umgängesformer som inte är tillräckligt segregerade. Rättssystemet diskriminerar öppet icke-muslimer i det att icke-muslimer straffas hårdare än muslimer för samma brott.
Censuren är omfattande. Det är inte tillåtet att kritisera islam. Censurreglerna gäller även personer som inte är bosatta i Iran eller är iranska medborgare. År 1989 dömdes den indiska författaren Salman Rushdie till döden av det iranska prästerskapet efter det att han uttalat sig blasfemiskt om islam i boken The Satanic Verses.
Regimen har stängt ett flertal tidningar som i dess ögon har misskött sig. Staten kontrollerar samtliga radio- och TV-stationer i landet.
Religiösa minoriteter har rösträtt, men en icke-muslim kan inte bli president.
De flesta offentliga rum är könssegregerade per lag. Kvinnor har inte rätt att beblanda sig med män som de inte är släkt med eller med män som är ogifta. Kvinnor använder speciella ingångar till bussar, skolor och andra institutioner. Kvinnor har inte rätt att besöka “manliga” sportevenemang. Inte heller har kvinnor rätt att klä sig som de vill. Tidningarna får på inga villkor publicera bilder på kvinnor som bryter mot den islamska klädkoden. Det är inte tillåtet att publicera bilder på utländska kvinnor. Det är förbjudet för kvinnor att inte iaktta klädreglerna när de arbetar.
I Iran är kvinnan giftasfärdig från det att hon fyllt nio år. Hon har dock inte rätt att gifta sig utan tillstånd från fadern eller en manlig släkting. En kvinna måste ha makens skriftliga tillstånd för att få resa utomlands. En man kan skilja sig utan att behöva ange några skäl, det kan inte en kvinna. Kvinnor har inte rätt att gifta sig med icke-muslimska män. Män har rätt att ha hur många s.k. temporära fruar som de vill. En kvinna har rätt att skilja sig om hon kan ange tillräckliga skäl för skilsmässan. Män behöver inte ange några skäl över huvudtaget. En kvinnas vittnesmål i en domstolsförhandling väger endast hälften så tungt som en mans.

Jordanien

Jordanien är ingen konstitutionell monarki, utan kungen har makt att tillsätta och avsätta regeringen och upplösa parlamentet. Kungen bestämmer också över landets inrikes- och utrikespolitik. Det förekommer rapporter om att olika former av misshandel används av både polis och säkerhetsstyrkor. Det är vanligt med godtyckliga arresteringar. Polisen har också använt våld för att skingra demonstranter.
Yttrande- och tryckfriheten är starkt begränsad i Jordanien och tidningarna praktiserar självcensur för att inte råka illa ut Det är inte tillåtet att kritisera kungafamiljen eller regeringen. Islam är statsreligion. Det är inte tillåtet för icke-muslimer att försöka värva muslimer. Däremot är det tillåtet för kristna att bli muslimer. Muslimer som tar avstånd från islam, riskerar att bli straffade som avfällingar och att förlora all sin egendom.
En kvinna måste ha makens eller faders skriftliga tillstånd för att få resa utomlands. Denna regel omfattar även utländska kvinnor som är gifta med jordanska män.
Kvinnomisshandel är vanligt förekommande. Våldtäkt i inom äktenskapet är inte förbjudet. En man har rätt att misshandla sin hustru om han kan stödja sig på Koranen. Hedersmord är vanliga i Jordanien. Enligt en uppskattning är 25 procent av alla mord i landet hedersmord. Straffsystemet ser milt på denna typ av mord. Strafflagen ger en man anklagad för mord rätt att kräva lägre straff i en domstol om han kan visa att hans handling motiverades av hustruns otuktiga beteende. Kvinnor har inte samma lagliga rättighet. Män har lättare att få ut skilsmässa än kvinnor. Kvinnor ärver hälften så mycket som män. Om kvinnan är icke-muslim har hon inga arvsrättigheter alls. I en domstolsförhandling väger ett kvinnligt vittnesmål inte lika tungt som ett manligt. Kvinnor diskrimineras i socialförsäkringssystemet.

Kuwait

Kuwait är en monarki. Medborgarna har inte rätt att förändra landets styrelsesätt. Formella politiska partier är inte tillåtna i Kuwait. Det finns ett parlament, men den yttersta makten är lokaliserad till emiren. Parlamentets roll är att godkänna emirens beslut. Parlamentet tillsätts i val. Kvinnor har inte rösträtt i Kuwait. Kvinnor har heller inte rätt att arbeta i parlamentet.
Det finns rapporter om användning av tortyr inom rättssystemet. Tidningarna har inte rätt att kritisera emiren, attackera religioner eller uppmuntra till brott.
Att vanhelga islam är förenat med fängelsestraff. Religioner som inte är sanktionerade i Koranen har inte rätt att uppföra helgedomar. Det är heller inte tillåtet för icke-muslimer att värva muslimer till annan religion. Det är förbjudet att bedriva organiserad undervisning i religiösa frågor om undervisningen inte tar sikte på islam. Det är heller inte tillåtet att på ett organiserat sätt sprida religiöst material till muslimer om materialet inte är islamskt. En medborgare har rätt att dra en annan medborgare inför domstol om den förstnämnde anser att den sistnämnde har vanhelgat islam. Regeringen har försökt stänga tidningar med hänvisning till att de inte säger sanningen.
Regeringen äger och kontrollerar alla radio- och TV-stationer. Allmän censur råder. Internetleverantörer är skyldiga att blockera “omoraliska” webbplatser. Polisen har gjort raider mot Internetcaféer som inte har hindrat kunder från att besöka osedliga webbplatser.
Våld mot kvinnor är ett stort problem. Gifta kvinnor har inte rätt att åka utomlands utan makens tillstånd. Minderåriga barn måste ha faderns tillstånd innan de kan lämna landet. Hedersmord är vanliga. Kvinnor har inte rösträtt. Deras vittnesmål väger inte lika tungt som en mans i en familjedomstol. Om en ickemuslimsk man vill gifta sig med en muslimsk kvinna, måste han konvertera till islam. Muslimska kvinnor har inte rätt att gifta sig med ickemuslimska män. Det är inte självklart att ett arv skall delas lika mellan kvinnor och män. Kvinnor har inte rätt att ta vilka jobb som helst.

Syrien

Syrien är en republik som styrs av en militärjunta. Även om medborgarna har rätt att rösta i både parlaments- och presidentvalen, saknar de reell möjlighet att förändra regeringen. Parlamentet är underställd presidenten. Politisk opposition mot presidenten är ej tillåten.
Säkerhetsstyrkorna använder tortyr: antingen torterar man själv fångar eller så tvingar man fångarna att tortera varandra. Godtyckliga arresteringar och inspärrningar är vanligt förekommande. Regimer spärrar in släktingar till fångar i syfte att tvinga fram bekännelser. Syrien har över 1000 politiska fångar. Regeringen har uttryckligen förbjudit människorättsgrupper att verka inom landet.
Omfattande censur råder. Det är inte tillåtet att i ord eller tal kritisera regimen. Det är heller inte tillåtet att sprida s.k. “falsk information”. Journalister har fängslats på grund av att de inte följt reglerna och tidningar, syriska såväl som utländska, utsätts för statlig censur. Det är inte tillåtet att kritisera den arabiska positionen i Mellanösterkonflikten eller att kränka någon av landets religiösa samlingar.
Staten äger och kontrollerar alla radio- och TV-stationer samt de flesta förlag som ger ut morgon- eller kvällstidningar. Böcker och film är kraftigt censurerade. Regimen har förbjudit böcker och annat material som är utgivet på kurdiska. Internettrafiken är underkastad statlig kontroll, bl.a. är det inte tillåtet för syriska medborgare att utnyttja gratis e-post som t.ex. Hotmail. Den akademiska friheten är starkt beskuren. Lärare får inte undervisa i ämnen som strider mot den officiella ståndpunkten.
Syren saknar officiell statsreligion, men presidenten måste vara muslim. Landets judar har inte rätt att arbeta i regeringen eller göra militärtjänst. Judarna är den enda minoritet i Syrien i vars pass och identitetskort innehavarens religionstillhörighet måste vara angiven. Det är inte självklart för syriska medborgare att de kan åka utomlands. Det är förbjudet för syrier att besöka Israel. En make kan med lagliga medel hindra sin hustru från att åka utomlands. Hustrun har inte samma makt över maken.
Våldtäkt är ett brott, dock inte om det sker inom äktenskapet. Män som döms för s.k. “hedersbrott” har rätt till reducerade straff. Stora delar av lagstiftningen är till mannens fördel. I vissa fall kan kvinnor straffas dubbelt så hårt som män, trots att de begått samma brott. Det är betydligt enklare för män att skilja sig än för kvinnor. Polygami är tillåtet för män.

Qatar

Qatar är en monarki utan konstitution och politiska partier. Medborgarna har inte rätt att förändra det politiska systemet eller den sittande regimen. Politiska partier eller organiserad opposition är förbjuden.
Pressen är underkastad censur. Tidningarna är ofta privatägda, men upprätthåller starka band till regimen. Utländska tidningar censureras. Självcensuren bland journalister är omfattande. Även radio och TV omfattas av censuren. Det är inte tillåtet att sända s.k. pornografiskt material eller att vanhelga islam. Censuren omfattar även landets Internettrafiksystem.
Islam är Qatars statsreligion. Det är inte tillåtet för ickemuslimer att värva anhängare bland muslimer till annan religion. Det är heller inte tillåtet för ickemuslimer att praktisera sin religion offentligt. Det är inte tillåtet för en muslim att avsäga sig islam. Regimen sanktionerar inte import, publicering eller distribution av ickeislamisk religiös litteratur. Undervisning i islam är obligatoriskt i statliga skolor.
Våldtäkter är förbjudna, om de inte äger rum inom äktenskapets ram. Om en man kan bevisa att han mördat sin hustru av hedersskäl, är han berättigad till ett lägre straff. Kvinnor har inte rätt att skaffa sig körkort, utan godkännande från en man. En kvinna ärver endast hälften så mycket som män och om hon dessutom är ickemuslim, har hon inga arvsrättigheter alls. I domstolsförfaranden är kvinnor i regel representerade av män. Två kvinnliga vittnesmål krävs för att balansera en mans vittnesmål. En make har rätt att hindra sin hustru från att lämna landet. Det finns inga av regimen oberoende organisationer som vakar över kvinnors intressen och sådana är ej heller tillåtna.

Algeriet

Islam är Algeriets statsreligion. Det är inte tillåtet för andra religioner än islam att ha publika sammankomster. I de offentliga skolorna är studier av islam obligatoriskt. Det är inte tillåtet för andra religioner att värva anhängare bland muslimer och regeringen har försökt begränsa import och distribution av ickeislamiskt religiöst material.
Våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Det finns inga lagar mot våldtäkter som äger rum inom äktenskapet. I juridiska tvister betraktas kvinnor som minderåriga och företräds därför av män. Muslimska kvinnor har inte rätt att gifta sig med ickemuslimska män. Denna regel gäller inte muslimska män. Män har lättare att få ut skilsmässa än kvinnor. Gifta kvinnor under 19 år har inte rätt att åka utomlands utan makens tillstånd. En man kan ha upp till fyra hustrur. En hustru kan bara vara gift med en man. Arvsrätten är till mannens fördel.

Sudan

Sudan är diktatur sedan statskuppen 1989. Mord, tortyr, godtyckliga arresteringar och fängslanden tillhör vardagen i Sudan. Slaveri förekommer.
Censuren är omfattande. Konfiskation av hela upplagor är inte ovanliga om tidningar misshagar regimen. Journalister och redaktörer fängslas med jämna mellanrum. Radio, TV och Internet kontrolleras av regimen. Alla har inte rätt att äga parabolantenn.
Även universiteten omfattas av censuren. Självcensuren bland intellektuella är utbredd. Universitetsstuderande måste klä sig enligt den islamiska klädkoden. Regeln gäller även studenter som inte är muslimer. Islamistiska grupper trakasserar och terroriserar de som inte lever enligt normerna.
Ickemuslimer har rätt att konvertera till islam, men muslimer får ej konvertera till annan religion. En sådan handling är belagd med dödsstraff. Ickemuslimer får inte värva medlemmar till annan religion än islam. Andra religioner kan inte verka på samma villkor som islam. Det är svårt för ickemuslimer att uppföra helgedomar i Sudan.
Även om Sudan formellt sett inte gör skillnad mellan religioner, är islam landets statsreligion. Kriminallagstiftningen är modellerad på den islamiska lagen, sharia. Vanliga bestraffningsmetoder är amputationer, stening och spöstraff.
Kvinnlig omskärelse är vanligt i norra Sudan. Nittio procent av alla flickor och kvinnor är omskurna. Kvinnlig omskärelse är inte förbjudet i Sudan. Könssegregering tillämpas på olika områden i samhället. Arvsrätten är skriven så att den ger mannen fördelar. Det är lättare för män än för kvinnor att få ut skilsmässa. En muslimsk man har rätt att gifta sig med en ickemuslimsk kvinna, en muslimsk kvinna har inte rätt att gifta sig med en ickemuslimsk man. Kvinnor har inte rätt att resa utomlands utan tillstånd från en man. På offentliga platser måste kvinnor iaktta den islamiska klädkoden.

Oman

Oman är en monarki som styrs av familjen Al Bu Sa’id. Det finns inga politiska partier i Oman och sultanen är den ultimata auktoriteten i alla frågor. Medborgarna har inte rätt att med fredliga medel förändra landets styrelsesätt.
Pressens frihet är omgärdad med restriktioner. Censuren är omfattande: videokassetter, böcker och annat tryckt material beslagtas med jämna mellanrum av myndigheterna. Det är inte tillåtet att kritisera sultanen. Tidningarna undviker känsliga ämnen för att slippa problem med regimen. Alla radio- och TV-stationer ägs av staten. Privata radio- och TV-stationer är inte tillåtna i Oman. Det är inte tillåtet att ge offentliga föreläsningar, teaterföreställningar eller konserter om dessa inte på förhand är godkända av myndigheterna. Internettrafiken är censurerad.
Den akademiska friheten är begränsad. De lärare som diskuterar känsliga saker, t.ex. politiska frågor, riskerar att bli avskedade. Organisationer som inte har regeringens godkännande betraktas som illegala.
Islam är Omans statsreligion. Ickemuslimer får inte värva medlemmar till annan religion. En kvinna har inte rätt till pass om hennes make motsätter sig det. Hon har heller inte rätt att lämna landet om maken misstycker. Våldtäkt inom äktenskapet är inte förbjudet. Kvinnlig omskärelse förekommer, om än i liten utsträckning. Arvsrätten är skriven så att den främst gynnar mannen.

Jordanien

Jordanien är en konstitutionell monarki. Kungen bestämmer i stora drag inrikes- och utrikespolitiken. Polisen och säkerhetsstyrkorna använder misshandel som förhörsmetod. Tortyr förekommer. Polisen har använt våld vid flera tillfällen för att upplösa demonstrationer. Regimen har försvårat arbetet för människorättsgrupper. Politiska fångar är inget ovanligt i Jordanien. Myndigheter har möjlighet att placera människor i husarrest, utan att först ha anklagat dem för något. Regimen använder hot om fängelsestraff för att kuva landets journalister.
Massmedias verksamhet är omgärdad med hårda regler. Varken media eller privatpersoner får kritisera kungafamiljen eller regeringen. De tidningar som inte följer reglerna straffas med böter eller nedläggning. Böcker eller annat tryckt material som vanhelgar islam är bannlyst. Den akademiska friheten är begränsad.
Enligt Jordaniens grundlag är islam statsreligion. Det är inte tillåtet för kristna att värva anhängare bland muslimer. Kristna har rätt att konvertera till islam, en muslim har ej motsvarande rättighet. Även om lagen inte har blivit tillämpad, föreskriver den dödsstraff för de muslimer som avsäger sig sin tro.
Män har lättare att skilja sig än kvinnor. Kvinnor har inte rätt till eget pass utan skriftligt tillstånd från en man. Våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Våldtäkt inom äktenskapet är inte olagligt. En kvinna har rätt att begära skilsmässa om maken misshandlar henne. Maken kan hindra skilsmässan från att gå igenom om han kan visa att hans agerande överensstämmer med Koranens bud och att han bara korrigerat en hustru som agerat lättsinnigt. En man kan begära reducerat straff med hänvisning till att det brott som han anklagas för är ett s.k. hedersbrott. Kvinnlig omskärelse förekommer, även om det inte är särskilt vanligt. Socialförsäkringssystemet diskriminerar kvinnor. En kvinna ärver bara hälften så mycket som en man. En ickemuslimsk kvinna har inga arvsrättigheter över huvudtaget.

Förenade Arabemiraten

Förenade Arabemiraten är en federation beståendes av sju emirat. Inget av emiraten har demokratiskt tillsatta regeringar. Medborgarna har inte rätt att förändra landets styrelsesätt med fredliga medel. Politiska partier är förbjudna.
Islam är statsreligion och genomsyrar samhället. Det är inte tillåtet för ickemuslimer att värva medlemmar bland muslimer till annan religion. Det är heller inte tillåtet att distribuera ickemuslimskt, religiöst material bland muslimer. Muslimer som avsäger sig sin tro utsätts för omfattande diskriminering.
Spöstraff är ett vanligt använt straff för dem som agerat lättsinnigt eller druckit alkohol. Censuren är omfattande. Det är inte tillåtet att kritisera kungafamiljen eller regeringen. Det är heller inte tillåtet att vanhelga islam eller försvara Israel. Regimen använder en rad olika metoder för att kontrollera medierna. Alla radio- och TV-stationer ägs av regimen. Censuren gäller även importerade tidningar, böcker och videokassetter. All Internettrafik går via statligt ägda proxyservrar vars uppgift är att hindra medborgarna från att besöka olämpliga webbplatser. Den akademiska friheten är begränsad. Det är inte tillåtet för studenter att studera material som innehåller bilder av nakna människokroppar.
Män har rätt att resa fritt i landet och utomlands. En man kan hindra sin hustru från att resa utomlands genom att lägga beslag på hennes pass. Hedersmord är ovanliga, men förekommer. Polygami är tillåtet för män. Lagen förbjuder män och kvinnor att bo ihop om de är ogifta. En ogift kvinna med barn riskerar fängelse eller deportation.

Tunisien

Tunisien är en konstitutionell monarki som domineras av ett politiskt parti. Politiska fångar förekommer. Polisen och säkerhetsstyrkorna använder tortyr vid förhör av misstänkta. Människorättsaktivister och regimkritiker är särskilt utsatta. Godtyckliga arresteringar och fängslanden förekommer i stor omfattning.
Tunisiens statsreligion är islam och landets grundlag föreskriver att presidenten måste vara muslim. Det är inte tillåtet för andra religioner än islam att värva nya medlemmar. Det är inte tillåtet för muslimska kvinnor att gifta sig med ickemuslimska män. Arvsrätten diskriminerar kvinnor.

Pakistan

Pakistan är en federal republik. Polisen använder tortyr som förhörsmetod. Människorättsorganisationer har rapporterat om att polisen mördar personer som sitter inne med för polisen obekväm information. Polisen använder våld för att upplösa demonstrationer och attackerar företrädare för massmedia. Korruptionen inom rättsväsendet är betydande. Godtyckliga arresteringar och fängslanden förekommer. Domstolarna är inte oberoende från externa intressegrupper.
Massmedierna är inte underkastade direkt censur, men självcensur bland journalister är inte ovanligt. Regimen har möjlighet att straffa journalister med höga böter eller fängelse om de inte följer reglerna. Journalister har gripits och tidningar stängts för att de publicerat s.k. förargelseväckande material. Radio och TV kontrolleras i hög grad av den pakistanska staten. Så kallad “obscen litteratur” är inte tillåten. Utländska böcker granskas av statens censorer inte de går till tryck. Polisen gör razzior på biografer, teatrar och hos videokassettsuthyrare på jakt efter olämpligt material.
Pakistans grundlag förbjuder vanvördig behandling av islam och armén. Lagen föreskriver dödsstraff för den som hädar profeten Mohammads namn och livstids fängelse för vanhelgande av Koranen. Det är inte självklart att en pakistanier kan resa utomlands. Det är förbjudet i lag för pakistanier att resa till Israel.
Våld mot kvinnor är ett stort problem i Pakistan. Det uppskattas att under 2001 våldtogs minst 8 kvinnor per dag. De flesta kvinnor avstår dock från att driva saken vidare i det juridiska systemet. Om en kvinna inte kan bevisa att hon inte deltagit av fri vilja, riskerar hon att dömas för otuktigt beteende. I Pakistan är utomäktenskapliga sexuella relationer förbjudna. Straffet varierar från spöstraff till stening. Kvinnors vittnesmål väger inte lika tungt som mäns i rättsprocesser. Våldtäkt inom äktenskapet är inte ett brott. Hedersmord är inte ovanliga i Pakistan. Kvinnlig omskärelse praktiseras av vissa delar av populationen. Det är inte självklart att ung kvinna själv får välja äktenskapspartner. Det är inte ovanligt att familjer köper och säljer sina unga flickor för äktenskapliga ändamål.

Somalia

Somalia har ingen nationell regering, utan styrs av lokalt baserade klaner. Somalia har enorma problem med politiskt våld. Klaner, privata arméer och kriminella gäng slåss inbördes och oskyldiga drabbas. Men även staten är inblandad. Polisen och säkerhetsstyrkorna är ökända för sin brutalitet. Tortyr är förbjudet om den inte är beordrad av en islamisk domstol och utförd i enlighet med islamisk lag. Godtyckliga fängslanden tillhör vardagen. Tidningar och andra medier kan inte arbeta fritt i Somalia. Journalister har arresterats och radio- och TV-stationer har stängts. Privata radiostationer är inte tillåtna i Somaliland.
Den akademiska friheten är begränsad.
Islam är Somalias statsreligion. Det är inte tillåtet att värva medborgare till annan religion än islam.
Våld mot kvinnor är vanligt förekommande. Det finns inga lagar som förbjuder våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnlig omskärelse är extremt vanligt i Somalia. Beräkningar ger vid handen att så mycket som 98 procent av landets flickor och kvinnor är omskurna. Polygami är tillåtet. Kvinnor ärver endast hälften så mycket som män. Om en man befinnes vara skyldig till en kvinnas död, måste kan kompensera hennes familj. Den drabbade familjen har rätt att utkräva dubbel kompensation om den döde är av manligt kön.

Mellanspel: kritiken av Berlusconi

Låt oss nu kort värdera kritiken av Berlusconi. Kritiken från EU förefaller primärt vara motiverad av pragmatiska skäl: EU-länderna vill inte riskera att kampen mot den internationella terrorismen skall försvåras. Men denna kritik har begränsad räckvidd. Belgiens premiärminister har givetvis rätt när han säger att Berlusconis utspel kan uppfattas som en förolämpning i den muslimska världen och att något sådant skulle kunna äventyra samarbetet mot terrorismen, men en utsagas eventuella konsekvenser skall inte sammanblandas med dess sanningshalt. Det kan vara sant att väst är överlägset islam och att yttrandet “väst är överlägset islam” försvårar kampen mot den internationella terrorismen.
För EU-kommissionens talesman Jean-Christophe Filori är det heller inte yttrandets sanningshalt eller dess eventuella negativa bieffekter som gör det oacceptabelt. Problemet med Berlusconis utspel är, enligt Filori, dess fördomsfullhet. Filori förklarar dock inte på vilket sätt Berlusconi är trångsynt. Gör sig Berlusconi skyldig till en otillbörlig generalisering? Faktum är att det idag är svårt att hitta länder som både är muslimska och demokratiska. Det finns idag inte ett enda arabland som är demokratiskt organiserat. Filori preciserar heller inte sin kritik av Berlusconi i empirisk riktning.
Rasism? Knappast. Berlusconi uttalade sig inte om grupper av individer, utan om islam som civilisation. Berlusconis tes är egentligen inte särskilt märkvärdig: det finns olika sätt att organisera samhällen på, men alla är inte lika goda. Om vi värderar demokrati, jämlikhet och ekonomiskt välstånd som något positivt, är det uppenbart att islam är underlägset väst. Men det är inget i det av oss diskuterade sakförhållandet som sådant som tvingar oss att göra denna värdering. Om vi säger att Italien är ett mer demokratiskt samhälle än Saudiarabien eller att italienska kvinnor har fler rättigheter än iranska kvinnor, påstår vi något om verkligheten. I det ligger ingen värdering. Det är alltså inte alls fallet att påståendet “väst är överlägset islam” i ovan angivna betydelse med nödvändighet implicerar en positiv värdering av väst. Det är ett strikt kvantitativt argument: den enskilda individen har fler rättigheter i väst än i öst. Radikala islamister och västerländska nynazister skulle hålla med oss om att väst är överlägset islam i den ovan angivna betydelsen, men de skulle också hävda att det är det som är problemet med väst, att det är det som gör väst till något negativt. Radikala islamister och västerländska nynazister föraktar nämligen demokrati, jämlikhet och marknadsekonomi. Men om vi, i likhet med Berlusconi, anser att demokrati, jämlikhet och ekonomiskt välstånd är något gott, är det uppenbart att väst är överlägset islam.
Kritiken från arabstaterna är närmast löjeväckande. I den egyptiska kommentaren talas det om “the values of Islam, the principles of Islamic society”. Det finns säkert personer i arabländerna som vet mer om islams värden och det muslimska samhällets principer än Italiens premiärminister, men därav följer naturligtvis inte att muslimska samhällen är likvärdiga med samhällena i väst. Istället för att avfärda Berlusconis utspel som “rasistiskt”, kunde väl The Arab League räkna upp på vilka punkter muslimska samhällen är jämbördiga med väst. Då hade vi fått en diskussion om fakta istället för pajkastning. Sanningen är nog den att det var bristen på argument i sakfrågan som föranledde The Arab League att fördöma Berlusconis utspel som “rasistiskt”. Araberna vet att västländerna är känsliga för sådana anmärkningar. Feminister och kommunister har utnyttjat denna taktik i flera decennier.

Alltså, även om Berlusconi uttryckte sig olämpligt vid fel tidpunkt, hade han rätt i sakfrågan.

Dessvärre backade Berlusconi efterhand från sin ståndpunkt. Det är uppenbart att den massiva kritiken gjorde honom nervös. I möten med diverse potentater från arabländerna försäkrade han sedermera att han inte alls sagt att väst är överlägset islam. Berlusconi ljög nu så det knakade för att ta sig ur knipan. Men Berlusconi visste att han inte endast var tvungen att ta avstånd från sitt tidigare yttrande, han måste också fjäska för arabländerna för att få dem på gott humör igen. Eftersom Berlusconi har ett stort ego var det inte lätt för honom att ta det sistnämnda steget. Berlusconi var tvungen att hitta ett sätt att få arabledarna att svälja hans påståenden utan att samtidigt förlora ansiktet. Det knep han använde sig av var att tala väl om islams förflutna. När västerländska politiker uttalar sig om islam, undviker de i regel att säga något om den hoper diktaturer som arabländerna de facto utgör. Istället filosoferar de om islams historia och den islamsiska civilisationens historiska bidrag till mänskligheten. Berlusconi använde sig av detta enkla knep i kombination med det något bisarra påståendet att han var utsatt för en kommunistisk komplott.
Berlusconis kritiker Umberto Eco använde en variant av det ovan nämnda konststycket när han sade att islams kritiker verkar ha glömt bort Hitler och Stalin. Naturligtvis har ingen glömt bort Hitler och Stalin, men även om väst hade glömt bort Hitler och Stalin så hade det väl knappast förändrat det faktum att väst är överlägset islam. Trots allt: väst har gjort sig av med Hitler och Stalin, medan diktatorerna och patriarkerna fortfarande sitter i orubbade bon i de muslimska länderna. Det enda undantaget är väl Saddam Hussein. Saddam Hussein störtades av en västerländsk demokrati trots protester från arabländerna.

Bör vi välja väst istället för islam?

Om vår genomgång ovan av de 15 muslimska länderna visar något, så är det att de brister på samtliga punkter. Samtliga länder är extremt patriarkaliska, odemokratiska och ickepluralistiska. Därmed är den empiriska frågan besvarad.
Således återstår endast den normativa frågeställningen: bör vi välja väst istället för islam? Som vi har påpekat ovan, finns det inget självklart svar på frågan. Om vi tillhör de som föredrar jämlikhet hellre än ojämlikhet, demokrati hellre än diktatur och pluralism hellre än likriktning, är det emellertid svårt att komma ifrån slutsatsen att väst är överlägsen den muslimska kulturen.